Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: december 2010

Att ta sin längtan på allvar under jul och nyår

Jag vågar påstå att längtan präglar många människor under december månad. Julens längtan (samt önskan att tjäna pengar på julens längtan) blir synlig redan i november då julpyntet åker upp i butikerna. Sedan följer advent i fyra omgångar där själva ordet, latinets adventus, betyder ankomst. Hela högtiden är således en nedräkning; en väntan på denna ankomst. Ofta har vi en medveten längtan efter något i juletider, såsom en längtan efter ledighet eller efter den perfekta julen.

När det gäller relationer till nära och kära i juletid kan längtan ofta vara mer komplex, ibland också mer smärtsam. Det kan väckas en längtan tillbaka till något som man haft i sin barndom eller till något som man hoppas kunna få i framtiden. Ibland blir längtan kvävd på vägen efter alltför många besvikelser, men många gånger gror den fortfarande trots motgångar, likt en hoppfull växt som vägrar ge upp förhoppningen om någonting annat, något bättre. Det finns en väldig kraft i längtan.

Svenska Dagbladet publicerar i dagarna en artikelserie om längtan. I den fjärde delen talas det om en längtan av existentiell karaktär. Denna längtan förefaller mindre inriktad på att nå ett tydligt yttre mål. Istället ryms där blandade känslor kring vem man är och var man hör hemma, kanske en slags längtan efter helhet och mening.  Svenska Dagbladet intervjuar Owe Wikström, professor i religionspsykologi, författare och psykoterapeut. I sin bok ”Till längtans försvar” skriver han om just en sådan svårdefinierbar längtan, en längtan som ofta innehåller både lycka och sorg på samma gång. Att uppleva en sådan längtan samtidigt som ensamhet och vilsenhet kan upplevas som en slags existentiell tomhet. Detta tillstånd kan verka snarlikt en depression, men är enligt Wikström ingenting som behöver ”botas bort”. Istället är detta tillstånd en hjälp som kan påminna oss om livets storhet och skönhet, om hur vi gör det bästa möjliga av vårt eget liv. Han säger i artikeln: ”Att ta dessa frågor på allvar är avgörande. Kanske är vemodets och längtans starka känsla av samtidig lycka och sorg livets eget sätt att påminna oss om dess ofrånkomliga skörhet”.

Att bekanta sig med sin egen längtan under julledigheten, istället för att fly ifrån den, kan vara väl investerad tid. Ledigheten och minnen från tidigare julhelger gör att många känslor får chansen att röra sig lite friare än de har möjlighet till i den rutinbundna vardagen. Detta kan förstås vara både jobbigt och inspirerande. Framför allt är det kanske nyttigt. Att som Wikström säger, ta sin egen känsla av längtan på allvar, kan hjälpa oss att skapa ett större livsutrymme för oss själva och hjälpa oss att ta vara på det liv vi har på bästa sätt. Gott nytt år!

Katja Claesson berättar om känslofobi och känslofokuserad terapi i Hälsa

I tidningen Hälsas decembernummer intervjuas min kollega Katja Claesson på dubbla uppslag om hur viktigt det är att veta vad man själv känner, ”att hitta sin inre känslokompass”, och om hur känslofokuserad terapi går till. Vi människor kan utveckla fobier för olika känslor och detta går till på ungefär samma sätt som när en spindelfobi skapas. Man blir helt enkelt rädd för att känna en viss känsla, eftersom denna känsla har kommit att förknippas med negativa upplevelser. Ett exempel på hur en känsla kan förknippas med negativa upplevelser är följande: Tänk dig en situation där en liten flicka kräver något, det vill säga uttrycker en sund självhävdelse som bottnar i känslan ilska. Om föräldern då reagerar negativt;  kallar henne ”fröken märkvärdig”, tittar på henne med avsmak eller vänder sig bort blir flickan förtvivlad och vill till varje pris in till förälderns bekräftelsevärme igen. Flickan börjar därför forma sig själv till det föräldern vill att hon ska vara och upplever sin ilska som livsfarlig eftersom den får henne att känna sig övergiven. Flickan har på detta sätt utvecklat en känslofobi för ilska och hon får svårt att avgöra när hon blir arg och hur det känns. Ibland kan ilskan upplevas som exempelvis en stresskänsla eller som kroppslig värk.

Katja talar i artikeln vidare om känslofokuserad terapi; att tillsammans med en terapeut närma sig den känsla som blivit skrämmande. Katja säger: ”- Att uppleva en känsla som en gång kändes ’livsfarlig’ kan vara som att kliva in i ett svart hål. Det väcker på nytt hotet och rädslan att bli övergiven”. Känslan är stark och verkligt skrämmande.

I den känslofokuserade terapin, som bland annat bedrivs här på S:t Lukas i Uppsala, får den som sökt behandling hjälp att tillsammans med terapeuten närma sig den skrämmande känslan i små steg. På så sätt görs egna erfarenheter av att den livsfara som förknippats med känslan inte finns där, även om känslan initialt är skrämmande. Genom detta kan personen återfå kontakt med sina medfödda känsloreaktioner som kroppen tidigare har försökt blockera från medvetandet. En ökad tillgång till känslor ger en tydligare idé om vad som är lämpligt att göra i olika situationer samt vad man som person vill och, djupast sett, är. Personen har återerövrat skärpan i sin biologiska känslokompass och kan därmed få ovärderlig information på frågor som ”vad händer, vad vill jag, ska jag stanna kvar här” och ”vad behöver jag”.

Det allra första inlägget

I närmare fem månader har jag varit havande med en blogg. Fem månader har känts som en lång tid eftersom jag hela tiden har blivit större och större av alla idéer som växt i mitt huvud och gradvis formats. Nu är alltså bloggfödelsedagen äntligen här, nu är det premiär för Lukaspsykologen.se!

Ett stort och varmt välkommen till er som hittat hit, genom vänliga tvångsmetoder från undertecknad eller utifrån eget intresse. Jag hoppas ni kommer hitta mycket läsvärt och att ni redan nu känner er inbjudna att delta i en dialog med mig kring intressanta psykologiska och existentiella frågor.

Vem är då du, undrar kanske ni som ramlat in här lite mer på måfå. Jag är Linda, en PTP-psykolog som jobbar på psykoterapimottagningen S:t Lukas i Uppsala. Här bloggar jag om psykologi, samtalsterapi och existentiella frågor utifrån vardagshändelser, ofta i samråd med mina kollegor på S:t Lukas. För mer information om vem jag är och varför jag bloggar, se min presentation under fliken Om Lukaspsykologen.

Än en gång; välkommen

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018