I tidningen Hälsas decembernummer intervjuas min kollega Katja Claesson på dubbla uppslag om hur viktigt det är att veta vad man själv känner, ”att hitta sin inre känslokompass”, och om hur känslofokuserad terapi går till. Vi människor kan utveckla fobier för olika känslor och detta går till på ungefär samma sätt som när en spindelfobi skapas. Man blir helt enkelt rädd för att känna en viss känsla, eftersom denna känsla har kommit att förknippas med negativa upplevelser. Ett exempel på hur en känsla kan förknippas med negativa upplevelser är följande: Tänk dig en situation där en liten flicka kräver något, det vill säga uttrycker en sund självhävdelse som bottnar i känslan ilska. Om föräldern då reagerar negativt;  kallar henne ”fröken märkvärdig”, tittar på henne med avsmak eller vänder sig bort blir flickan förtvivlad och vill till varje pris in till förälderns bekräftelsevärme igen. Flickan börjar därför forma sig själv till det föräldern vill att hon ska vara och upplever sin ilska som livsfarlig eftersom den får henne att känna sig övergiven. Flickan har på detta sätt utvecklat en känslofobi för ilska och hon får svårt att avgöra när hon blir arg och hur det känns. Ibland kan ilskan upplevas som exempelvis en stresskänsla eller som kroppslig värk.

Katja talar i artikeln vidare om känslofokuserad terapi; att tillsammans med en terapeut närma sig den känsla som blivit skrämmande. Katja säger: ”- Att uppleva en känsla som en gång kändes ’livsfarlig’ kan vara som att kliva in i ett svart hål. Det väcker på nytt hotet och rädslan att bli övergiven”. Känslan är stark och verkligt skrämmande.

I den känslofokuserade terapin, som bland annat bedrivs här på S:t Lukas i Uppsala, får den som sökt behandling hjälp att tillsammans med terapeuten närma sig den skrämmande känslan i små steg. På så sätt görs egna erfarenheter av att den livsfara som förknippats med känslan inte finns där, även om känslan initialt är skrämmande. Genom detta kan personen återfå kontakt med sina medfödda känsloreaktioner som kroppen tidigare har försökt blockera från medvetandet. En ökad tillgång till känslor ger en tydligare idé om vad som är lämpligt att göra i olika situationer samt vad man som person vill och, djupast sett, är. Personen har återerövrat skärpan i sin biologiska känslokompass och kan därmed få ovärderlig information på frågor som ”vad händer, vad vill jag, ska jag stanna kvar här” och ”vad behöver jag”.