På tisdag den 18 januari kl 21.30 visar SVT ett kulturprogram i åtta delar med namnet ”Jakten på lyckan”. Där kommer DN-krönikören Hanna Hellquist att kritiskt undersöka lyckoindustrin och det som sägs göra oss lyckliga. Under olika studiebesök träffar hon lyckogurus och lyckoforskare, går på skratterapi, ägnar sig åt frigörande dans och klappar delfiner. Du kan läsa mer om Hanna och programmet här eller se programmets trailer här.
Det är lätt att bli nyfiken både på programmet och på frågeställningen i sig. Vad är egentligen lycka? Efter en snabb sökning på Google får jag svar. Lycka är en känsla av varaktigt välbehag, menar Wikipedia. Vad innebär det? Om jag tolkar det bokstavligt; bryts inte välbehagskänslan varje gång jag saknar något, till exempel blir hungrig? Försvinner lyckan då?
”Lycka är mer grundläggande och av mer existentiell karaktär” kanske någon invänder. Jag håller i så fall med. Jag föreställer mig lycka som ett sinnestillstånd, en slags bakgrund till våra vardagskänslor. Vad nu det är. Det är svårt att fånga lyckan i ord, för orden tar snabbt slut. Det är som bloggen Tankefel beskriver; det finns ord för alla hundratals delar som utgör en bil, men ”vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och är i största allmänhet”.
Kanske fungerar det bättre att definiera lyckan mer filosofiskt? ”Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka”, ska den franske författaren Françoise Sagan ha sagt .”Lyckan är inte att nå sitt mål. Lyckan är att vara på väg”menar bland andra IKEAS pappa Ingvar Kamprad. Nog är det lite anmärkningsvärt att han, med sin framgång världen över, menar att det viktiga inte är att nå sitt mål. Faktum är att Kamprad, på lite olika sätt, får medhåll av filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg. Är detta förenligt med psykologisk forskning? Läs mer i nästa inlägg; ”Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: del 2)”
