En psykologisk diskussion om grodor och skorpioner i The Crying Game

I måndags anordnade S:t Lukas i Uppsala en filmkväll på Fyrisbiografen, som jag tidigare berättat om. Dit kom förväntansfulla biobesökare i alla åldrar som ville se, återse och diskutera filmen The Crying Game. (Tips: Om du inte sett filmen men har tänkt att se den så kan det vara en god idé att vänta med att läsa det här inlägget till efteråt så du slipper få för mycket information om filmens handling).

Ett slags charmigt kaos á la ideell förening infann sig när pappersbiljetterna såldes i foajén och det bjöds på snacks och cider inne i salongen.

Verksamhetschef Peter Friberg inledde filmkvällen med att kort presentera S:t Lukas i Uppsalas verksamhet och därefter tog Per Wallroth, leg. psykoterapeut, vid och berättade och varför The Crying Game är en av hans favoritfilmer samt varför han tycker den lämpar sig väl för psykologisk diskussion.

Per ställde tre frågor som vi biobesökare fick ha i bakhuvudet under filmvisningen och som sedan blev grund för den efterföljande diskussionen. Dessa frågor var följande:

Man kan säga att filmen tar upp frågor om ras och nationalitet, om kön och om sexualitet. Vad säger den egentligen om de här frågorna? Kritikerna har haft helt olika åsikter om den saken.
I början av filmen berättar Jody, alltså Forest Whitaker, fabeln om grodan och skorpionen och den upprepas också i slutet av filmen. Tycker ni att den fabeln säger något om filmens handling och hur den ska förstås?
Vad handlar filmen om egentligen?
***

Som jag minns det var det fråga två som dominerade den första halvan av filmdiskussionen. (Jag missade tyvärr slutet av diskussionen så ni får ha överseende med mig att jag har lite ensidigt fokus, komplettera gärna med egna tankar i kommentarsfältet) Den fabeln som berättas både i början och i slutet lyder som följer: En skorpion vill komma över ett vattendrag och ber en groda att simma över med honom på sin rygg eftersom skorpionen inte själv kan simma. Grodan tvekar eftersom han är rädd att bli stungen, men skorpionen försäkrar honom att han inte tänker sticka grodan eftersom de då skulle drunkna bägge två. Grodan går då med på att låta skorpionen klättra upp på hans rygg och börjar simma över till andra sidan. Halvvägs över vattendraget sticker skorpionen grodan. Medan de bägge sjunker frågar grodan skorpionen varför han stack honom. ”Jag kunde inte rå för det; det ligger i min natur”, svarar skorpionen.

Denna fabel berättas både i början och i slutet av filmen, som en slags inramning av filmens historia, och vi använde oss av den i den psykologiska diskussionen för att försöka förstå filmen. Då fabeln för första gången berättas är vår huvudperson Fergus fångvaktare och den andra gången, i slutet av filmen, är rollerna ombytta och Fergus är istället en fånge. En tanke som måndagens biobesökare och filmkritiker världen över har funderat kring är därför om The Crying Game är ett slags ”botgöringsdrama”. Fergus börjar som ond skorpion, som den som kidnappar och håller en annan soldat fången till hans död. Fergus fånge hävdar dock, möjligen i ett försök att bli frisläppt, att Fergus egentligen är god till sin natur, inte en sådan som dödar. I slutet av filmen offrar sig Fergus för någon han håller av när han erkänner sig skyldig till ett mord som han inte begått. Cirkeln är slutet och det Fergus fånge sagt om honom blir sant; Fergus visar sig vara god till sin natur, en groda istället för en skorpion.

De diskuterande biobesökarna var oeniga kring om Fergus fångenskap var ett ljust och hoppfullt slut eller inte. Jag vågar nästan drista mig till att säga att det verkade vara lite av en generationsfråga, där fler av de äldre tenderade att se det kärleksfulla och ljusa i denna handling. De yngre besökarna var i högre grad mer skeptiska till att Fergus offerhandling gjordes i kärlek och inte, till exempel, på grund av starka skuldkänslor.

Själv tänker jag inte på filmens tema som botgöring, utan temat för mig är snarare det absurda i att som människa alltid behöva välja sida. Människan har en stark tendens till kategorisering, det är så vår hjärna sorterar inkommande information, och det både gynnar oss och ställer till det för oss. Jag tycker att den som ser The Crying Game redan från början vaggas in i det dikotomiska tänkandet om gott eller ont genom fabeln om grodan och skorpionen. Sedan staplas de fientliga dikotomierna på varandra; för-emot, fånga-fångas, katolik- protestant, irländsk-brittisk, vit-svart, kvinna-man, heterosexuell – homosexuell. I varje ordpar finns motsättningar. Genom större delen av filmen upplever jag av en slags frustration när den skuldtyngde och empatiskt känslige Fergus kryssar fram mellan dessa bägge sidor. Fåordigt och tafatt vågar han sig ibland över till andra sidan; andra sidan vattnet, bort från IRA, bort från sin tidigare uppfattning om ras och sexualitet.

Det diskuterades i biosalongen om Fergus är god och många tyckte, såvitt jag förstod, att Fergus är en ”groda”. Han ser det ljusa, att kärleken mellan två människor övervinner allt, och handlar efter det när han offrar sin egen frihet i slutet av filmen. Själv ifrågasätter jag helt krasst detta påstådda inre motiv av naturgiven godhet och kärlek till Dil. Jag ser snarare Fergus som en känslig människa som till största del drivs av sina skuldkänslor efter Jodys död, en vilja till botgöring för att stå ut med att leva i sitt eget skinn. Jag har svårt att tycka att det är detsamma som en slags inneboende godhet och jag har även svårt bli övertygad om de påstådda romantiska känslor som Fergus hyser för Dil.

Nog pratat om Fergus, han är i många avseenden en sympatisk karaktär och det är egentligen inte honom jag vill komma åt utan parallellen mellan filmen och fabeln. Denna fabel tycks förutsätta en uppdelning mellan människor som gudagivet goda eller onda. Vi som tittar på filmen hamnar lätt i rollen som domare som ska avgöra huruvida Fergus är skorpion eller groda, ond eller god. Är det inte just sådana föreställningar som skapar krig och andra problem, vårt oerhörda behov av att kategorisera och hitta det onda utanför oss? Samma problem uppstår när vi försöker kategorisera Del – är det en man eller kvinna? Vad händer om vi lägger frågan åt sidan och accepterar att hon är en kvinna i en manskropp eller en man med ett stereotypt kvinnligt beteende? Både man och kvinna eller ingetdera. Kan det möjligen vara så att regissören Neil Jordan vill veva igång filmbesökarna till att vrida och vända på alla ”bevis” för att kunna kategorisera rätt – bara för att inse att det i denna film blir helt utmattande. Precis som i det verkliga livet kan det bli enklare att acceptera att i Fergus och Dels mänskliga natur ryms bägge dikotomier samtidigt; ont och gott, maskulint och feminint, yin och yang. Skorpiongrodor är vi nog allihopa.