Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: mars 2011

Arbetsnarkoman? Duktiga-flickan-syndromet? Dålig självkänsla men bra självförtroende? – Jaha, varför då? Vad gör jag åt det?

Det kommer och går olika modeord när det gäller att beskriva problematiska känslor, tankar och beteenden. Jag vågar påstå att uttryck som dålig självkänsla, arbetsnarkomani och ”duktiga flickan” varit populära ett bra tag. Vilket uttryck som väljs för beteendet ”att jobba mycket men aldrig uppleva det som tillräckligt” verkar ofta variera med vilket kön personen har. Som jag ser det beskrivs en man oftare som ”arbetsnarkoman” – om det nu inte bara konstateras att mannen arbetar övertid för att ”göra karriär”. I de fall som övertidstimmarna problematiseras beskrivs mannens jobb ofta som en väldig kraft som tar över mannens väsen. Denna kraft hindrar honom från att kliva över kontorströskeln efter åtta timmars arbete eller att stänga av jobbtelefonen. När ämnet behandlas i olika tidskrifter betonas gränssättning och jobbkvantitet oftare än mannens egna känslor. Inte sällan följer en uppsättning frågor så att läsaren själv ska kunna avgöra om denne uppfyller kriterierna till titeln arbetsnarkoman. För ett exempel på ett sådant test från Aftonbladet, klicka här.

En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.

Jag själv tror att psykologin kan användas för att fundera kring varför så många människor, såväl män som kvinnor, arbetar mycket men inte tycker det är tillräckligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att anlägga andra perspektiv från andra discipliner – till exempel synen på arbete i samhället – och inte använda psykologin som en slags religion. På tal om det; varning för att psykologiska termer används för att undergräva en grupps kompetens, till exempel när man börjar sjukförklara driftiga kvinnor och per automatik tro att en kvinna mår psykiskt dåligt bara för att hon är duktig och framgångsrik.

Nåväl. Nog om det och över till utvecklingspsykologin. Jag tänkte ge mig på att förklara de psykologiska mekanismer som jag tror kan förklara varför vissa personer så lätt fångas av samhällets prestationsideal. Det är inte ovanligt att detta att ”arbeta mycket men inte bli nöjd” sammanfaller med en sorts känslomässiga brist, det som populärt kallas för ”dålig självkänsla – men bra självförtroende”. Dessa ord finns numera i de flesta svenskars vokabulär, till stor del kanske på grund av Mia Törnbloms böcker. Vad är då självkänsla? Det är ett generellt begrepp som verkar ha många olika definitioner. Nina Jansdotter beskriver begreppet på följande sätt:

Med hög självkänsla har du insett – inte bara med huvudet utan även med känslan –
att du är värd något som människa, att ditt värde sitter på insidan. Därför kan ingen annan fördöma eller bedöma dig och på så vis avsätta dig som värdefull.

Visst låter det bra? Jag tycker det låter hur bra som helst, men samtidigt svårt att greppa och uppnå. Hur kan man ”inse med känslan” och vad består egentligen det lite luddiga begreppet självkänsla av? Ett förtydligande kring begreppet ger Marta Cullberg, leg. psykoterapeut och författare som i sin yrkesutövning träffar många människor med dålig självkänsla. I en intervju i SvD säger hon:

Självkänslan är ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.

Vår självkänsla kan enligt detta säga vara summan av våra självbilder – vilka främst skapas genom hur andra människor bemöter oss i olika situationer. Hur hänger människors bemötande av oss ihop med våra självbilder? Vad gör man åt en dålig självkänsla? Jag besvarar frågorna med utgångspunkt i anknytningsforskningen och Daniel Sterns forskning om affektintoning. Som inledning på detta vill jag citera en mening som hämtats från Wikipedias förklaring av begreppet självkänsla. Där står:

Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte

Jag skulle vilja förfina uttalandet något och säga att vår självkänsla, att ha upplevelsen av att duga ”som vi är”, har ett samband med hur vi känslomässigt blivit bemött genom livet. Har vi haft personer i omgivning som kunnat ge värme, omtanke och kärlek oavsett vilka känslor/vilket beteende vi visat upp – eller har responsen varit kopplad till om vi varit tillräckligt tillmötesgående för våra föräldrars önskemål, om vi varit ”duktiga” i deras ögon? Och för att göra det ännu mer komplext; har vi fått en tillräckligt snabb och korrekt känslomässig bekräftelse på de känslolägen vi upplevt? Det sistnämnda sker oftast automatiskt, där varken barn och vuxen är medveten om att denna intoning sker. Om föräldern av olika anledningar har svårt med denna instinktiva intoning – kanske av ovana för att föräldern själv inte har fått förståelse för sina känslor – så skapas en slags osäkerhet hos barnet. Barnet lär sig att vissa känslor inte får något gensvar; när dessa känslor upplevs så blir barnet känslomässigt ensam. Istället för att visa sådana spontana känslor lägger barnet sin energi på att bete sig på ett sätt som andra kan förstå och svara på. Det blir viktigare för barnet att ”vara till lags” än att visa alla nyanser av det hon eller han känner. Att anpassa sig till andra är förstås viktigt för alla barn, det är till och med en del av uppfostran, men i mitt beskrivna fall sker detta alltför ofta och på bekostnad av att barnet inte lär sig att känna igen sina egna känslor. Dessa känslor upplevs till och med som hotande och farliga. När de egna känslorna upplevs som ett hot blir andras förväntningar på den egna förmågan det främsta riktmärket för hur barnet bör bete sig i olika situationer. En grundläggande upplevelse av osäkerhet för vad barnet själv ”vill” och ”är” har skapats och prestationerna maximeras. Barnet lär sig att tycka om denna duktiga version av sig själv och försöker med alla medel fly skammen och ensamheten som finns förknippat med att inte vara duktig. Att inte vara duktig innebär att bli utesluten från andras – och i slutändan sin egen- acceptans och värme.

Att få uppskattning för det man gör snarare än är, är en bra näst-bästa-strategi. Barn är väldigt känslomässigt begåvade och kreativa, de är experter på att känna in och hitta beteenden som ökar sannolikheten för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig – något som förstås är livsviktigt för barnet överlevnad och utveckling. De gör det bästa av den situation de har, ur överlevnadsaspekt. Alla vi som är indoktrinerade i det individuella samhällets fördelar står bredvid och hejar på. ”Du är så duktig, fortsätt, fortsätt!”, säger vi och ställer olika krav inom olika områden där man ska ”lyckas”; skola, fritidsaktiviteter och inte minst på det personliga planet. Det prestationsbaserade beteendet befästs djupt eftersom det förstärks, belönas, av många. Beteendet fortsätter därför ofta in i vuxen ålder, fastän personen egentligen har fler valmöjligheter som vuxen. Den vuxne skulle kunna söka sig till personer som har förmågan att bekräfta fler känslolägen hos denne än dennes egna föräldrar kunde – och så småningom lära sig detta själv. Detta är möjligt, men ofta lättare sagt än gjort. Istället hänger personen ofta fast vid sin gamla strategi att behöva prestera för att känna sig tillfreds med sig själv. Personen blir ofta arbetsnarkoman eller ”duktig flicka”, beroende på vad man väljer att kalla det.

Att som vuxen leva som ”arbetsnarkoman” eller ”duktig flicka” innebär inte sällan att brottas med känslan av att andra inte vet vem man är – ”egentligen”. Man är ofta livrädd för att ”bli avslöjad som en bluff”. Vad händer om folk förstår att det finns något annat, mycket mer sårbart, under den duktiga och kapabla ytan? Kommer man överhuvudtaget klara sitt vardagsliv utan att kämpa så mycket? Ja, egentligen, är man någon om man inte är ”den duktiga”? Frågan blir väldigt existentiell. Rädslan blir påtaglig ända in i ryggmärgen, magen knyter sig och ångesten kommer. Tänk om det inte finns något under den där kompetenta fasaden?

När denna rädsla griper tag om en människa kan det kännas som om hoppet är ute, att man är en misslyckad person som aldrig kommer ”bara leva”, som man upplever att andra människor kan. Livet känns som en ständigt kamp. Även om man har en generell förståelse av att ”man är en sådan som har dålig självkänsla men bra självförtroende” kan det vara väldigt svårt att göra något åt saken – dels för att man inte har någon aning om vad man ska göra och dels för att man ofta har en stark rädsla och ångest inför att ”sluta prestera”. Försök till olika ”nödlösningar” brukar kunna dyka upp, som att ta en semester för att vila lite eller att ”peppa sig själv” genom att säga tre positiva saker om sig själv framför spegeln varje morgon. Detta är i och för sig bra saker som kan hjälpa, men det går sällan så djupt som att förändra den grundläggande upplevelsen av sig själv.

De goda nyheterna är att det går att göra något åt en dålig självkänsla på ett mer djupgående plan. Det krävs dock en hel del nya erfarenheter, och oftast hårt arbete, för att ändra hur vi som vuxna upplever oss själva. Hjärnan blir så att säga ”trögare” på att lära in nya känslor, tankar och beteende med åren. Under hela vår uppväxt, fram till tjugoårsåldern, så utvecklas nya funktioner i hjärnan. Hjärnan fortsätter sedan att formas livet igenom, med nya erfarenheter skapas nya kopplingar i hjärnan, men vi får tyvärr inte tillbaka samma formbarhet som hjärnan hade när vi var barn. Med detta vill jag säga att det brukar vara svårt att förändra sin självkänsla på ett halvhjärtat sätt, lite med vänsterhanden samtidigt som man ångestdrivet fortsätter prestera precis som tidigare. Genvägar verkar vara sällsynta när det gäller viktiga saker i livet.

Ett sätt att få till stånd en förändring är att omge sig med självbekräftande människor att lära utav samt att göra en medveten ansträngning för att lära sig att bekräfta sig själv. Det är bra att få både intellektuell och känslomässig förståelse för hur man själv haft det med bekräftelse från andra under olika delar av sitt liv. Så småningom behöver man också lära sig hur man kan ändra sitt beteende mot sig själv och mot sin omvärld för att få den acceptans och värme man tidigare sökt genom prestationer. Människor som lär oss hur vi kan bekräfta oss själva, en Förståelse för att våra närstående brustit i bekräftelse, en spirande Empati för oss själva, en dos Envishet samt Tiden blir några av våra bästa vänner i arbetet mot en god självkänsla.

Min erfarenhet är att en person i detta läge ofta har nytta av stöd och guidning för att få den logiska förståelsen och känslorna att jobba tillsammans. Då detta görs i en varm situation med en annan människa är det lättare att få perspektiv på sitt liv, det vill säga att få en överblick för att förstå hur olika tankar, känslor och livshändelser kan hänga ihop. Jobbiga erfarenheter behöver ofta bearbetas och sörjas för att man ska kunna hitta nya sätt att hantera framtida situationer. Framför allt behöver man få en känslomässig förståelse för vad det innebär att acceptera sig själv – vilket lättast sker i relation till en empatisk medmänniska. I en psykoterapeutisk relation kan denna process ske på ett tryggt sätt, där man varken behöver undvika sin rädsla eller möta den själv.

Nyfiken på: Hjorts debutroman Hängivelsen och behovet av Victoria Milans otrohetssajt

Hängivelsen är teologidoktoranden Elisabeth Hjorts debutroman, utgiven på Nordsteds förlag nu i februari 2011. Boken handlar om huvudpersonen Cecilias liv; hur hon finner och sedan förlorar sig själv i en liten frikyrkoförsamling på den svenska landsbygden. Stundtals finns uppenbara likheter med Knutbytragedin i januari 2004, men boken serverar ingen ”smaskig mordhistoria”. Istället får läsaren följa Cecilia genom olika livshändelser; från pingstkyrkans sommarläger, till bibelskolan, till teamarbetet i byns kyrka, till hennes bröllop och äktenskap – småningom rakt in i en livssituation som liknar den som Knutbys barnflicka levde i. Boken utspelar sig på två tidsplan; före och efter en tragedi. Cecilia färdas in i en självutplånande hängivelse och denna process verkar väcker många frågor av såväl psykologisk som existentiell karaktär.

Boken Hängivelsen är mycket bra och välskriven, enligt de kritiker som läst och recenserat den. Lovorden haglar i recensioner från Expressen, SvD, DN och Tidningen VI. Jag kunde förstås inte motstå att köpa boken – jag har kommit ungefär halvvägs i läsandet nu och är inte besviken. Bladen vänder sig av sig själv – berättelsen är spännande, den väcker känslor och den stannar kvar i tankarna.

Från ett psykologisk perspektiv finns mycket att hämta både när det gäller Cecilias egna livshistoria och beteenden (individpsykologi) samt hur hon och hennes sammanhang interagerar med varandra (gruppsykologi och socialpsykologi). Som ett exempel på information från hennes livshistoria så berättas det att Cecilia förlorar sin mamma i cancer vid elva års ålder. Hon talar i princip aldrig om denna förlust, men man kan som läsare ana att förlusten ständigt är närvarande som en isande kyla som Cecilia försöker komma ifrån genom att värma sig i församlingen, framför allt genom umgänget med ett äldre par som fungerar som församlingsledare. Denna täta församlingsgemenskapen är ett sammanhang där Cecilia till en början utvecklar sin personlighet och sin tro, men som hon sedan alltmer försöker undvika. Hennes tänkta livsuppgift blir allt viktigare och i jämförelse blir ”ytligt” socialt umgänge både oviktigt och alltmer obekvämt. Cecilias hängivelse är paradoxal – den blir hennes språngbräda ut i livet, hennes styrka, men samtidigt något som obönhörligt drar henne allt längre ifrån sina egna känslor. Cecilia är svår att nå, även för hennes psykolog som inte delar hennes världsbild. Som läsare är det lätt att förstå Cecilias skepsis för denna främmande människa som hon upplever ”ska samla hennes inre i en låda” och ta med sig lådan därifrån. Psykologin blir här för snäv för att omfatta det existentiella.

Hjort (bilden nedan) har lyckats med konststycket att beskriva Cecilias livsfärd på ett belysande sätt, utan att moralisera eller döma Cecilia och hennes omgivning. Språket är vackert, nästintill poetiskt, och jag som läsare blir inte skriven på näsan. Respekten för de psykologiska krafterna, de existentiella funderingarna och tron verkar ständigt närvarande hos författaren. Kort sagt; Hängivelsen är en välskriven bok med massor av psykologi, existentiella funderingar och en klarsynt berättelse som verkar kunna hålla hela vägen. Om ni uppskattar det jag uppskattar, så kanske ni uppskattar Hängivelsen.

För att helt byta ämne; har ni  Stockholmsbor sett reklamkampanjen för otrohetssajten Victoria Milan? Med kampanjen ”Gör livet levande – ha en affär” försöker de locka otrohetssugna personer att registrera sig på deras sajt och komma i kontakt med likasinnade.

När jag såg deras annonskampanj för första gången var jag helt naivt övertygad om att deras slogan var en metafor. Jag menar, det krävs något uppseendeväckande för att väcka folks intresse nere i tunnelbanans eftermiddagsrusning. Ingen har väl på allvar kommit på tanken att skapa ett internetbaserat forum som inriktar sig på att administrera folks otrohetsaffärer? Jodå, det är precis vad norrmannen Sigurd Vedal gjort. Reklamombudsmannen samlar anmälningar på hög och moralpaniken stiger i svenska hemmen i takt med att syftet för sajten står klart. Sajten vill skapa en plattform där vi är fria att lura den vi lever med – och alltså inte skapa kontaktmöjligheter för par som kommit överens om ett öppet förhållande. Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz säger:

– Jag tycker det är upprörande att de marknadsför det här som om det är något som hör livet till. Det är en sak att vara otrogen, men en helt annan sak att sätta det i system och lura sin partner, säger hon.

Jag kan inte annat än att hålla med. Om relationen går på tomgång om man vill ha lite spänning – med god chans till större närhet – så kan jag som psykolog istället rekommendera parterapi. Där jobbar vi med att släppa fram känslor istället för att ”lägga locket på”. Det krävs en hel del mod förstås, men livet brukar kunna bli väldigt levande.

Nåväl, jag vill dock inte stanna vid denna käcka uppmaning, utan tänka vidare på om det kan finnas någon psykologiskt grundad förklaring bakom denna sajts framfart. På ett sätt är jag inte förvånad över sajtens budskapet nu när jag förstått det. Egoism eller bristande empati är inget nytt under solen, men kanske har det tidigare funnit ett slags skydd för denna sortens idéer under det smått dammiga begreppet ”moral”. Teknikens framfart de senaste åren är förstås också en förutsättning för att kunna hantera forumet på ett bra och säkert sätt för medlemmarna. Jag tänker också – mer psykologiskt – att vår tid präglas av ett fokus på att vägledas av inre ”känslor” samt en ökad press på att ”lyckas”. Kanske är det därför inte så konstigt att Victoria Milan ligger rätt i tiden?

Vi i Sverige ska helst inte tro att vi är någon i oss själva – Jante förbjuder den sortens kaxiga självkänsla. Istället bör vi sträva efter att prestera något mätbart och rusa vidare i jakt mot tillfredsställelse, lycka och närhet. Vi bygger självförtroende och hoppas att det ska räcka hela vägen. När vi människor inte kan ”bara vara och duga” blir relationer svårt, tänker jag. Prestationsmätaren som fungerar så bra överallt annars i samhället blir ganska oduglig för att mäta närhet och lycka i relationen. Närheten finns inte, vi får inte till det, vi presterar men det går ändå inte. Ett skamlock läggs istället på känslorna och livet känns inte levande. Vilken chans till ett förbättrat mående vi får när Victoria Milan lägger fram en lösning på problemet; en plats som ger alla inblandade chansen att mäta sin attraktion med tydliga mått! Genom att mäta sin attraktion på relationsmarknaden med det antal svar man får på sajten, sin förmåga att förföra och genom upphetsningens hormoner har vi nordbor äntligen fått ett mätbart sätt att få veta att vi duger i relationssammanhang. Synd bara att bieffekten blir att vi degraderar oss själva från socialt utvecklade ”flockdjur” – där vi använder vår hjärnas resurser till att stå i kontakt med våra egna känslor – och istället stänger ner en del av vårt känslor, tillika informationssystem, för att klara av att leva med dubbelheten gentemot partnern. Såtillvida man inte har psykopatiska drag har i alla fall jag som psykolog svårt att se hur man ska kunna ro det här projektet i hamn och ha tillgång till sitt känsloliv – känna sig levande – under en längre tid. Kanske ett tillspetsat och moraliserande sätt att använda biologin på, men måhända en sak som tål att tänkas på.

Jag kan i alla fall inte låta bli att fundera om vår prestationshets och oförmåga att känna att vi duger i relationer kan ha ett finger med i spelet till varför en sajt som Victoria Milan snabbt blir populär här i Sverige. Det handlar kanske inte bara om bristande moral, utan om vår oförmåga att komma nära. När vi upplever att vi själva duger och är älskade skapas förmågan att acceptera andra – det är så en god självkänsla kan förmedlas över generationsgränserna. Kanske är vår frihetssträvan – att ”följa vår egen känsla oavsett hur det påverkar våra nära” – något som börjar klinga falskt hos arten människa, biologiskt sett ett flockdjur. Har den självförverkligade kejsaren en massa kläder på sig – eller fryser han mitt bland dem som skulle kunna vara hans ”flock”?

Fullsatt psykoterapicafé när psykologerna Per Wallroth och Katja Claesson svarade på frågor om relationer

I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra – eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro – ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också  stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!

Nyfiken på: Filmfestival med tema psykologi och samtal om sex på Historiska muséet

Det händer en hel del som är intressant ur en psykologisk synvinkel. Lite nu och då hittar jag inbjudningar till föreläsningar, föreställningar och andra kulturevenemang. Nya böcker, texter och musik letar sin publik och mitt i allt detta står ofta jag och betraktar informationsflödet med stor nyfikenhet, ibland med psykologglasögonen på. Jag tänker att jag kan dela med mig lite av detta till er och att det kan utmynna i olika ”nyfiken-på”-inlägg. Ta gärna till er det som passar era intressen och hoppa med gott samvete över resten. Allt passar inte alla, men något passar säkert någon. Om ni själva vet något roligt, viktigt eller intressant som händer framöver så tipsa mig gärna om det, jag är nyfiken på det mesta här i livet som har en koppling till människor och psykologi.

Först och främst; just nu (9:e-13:e mars) pågår Tempo dokumentärfilmsfestival med tema psykologi/terapi. Olika dokumentärfilmer om personliga livsöden och hur de hanteras och bearbetas visas på söder i Stockholm, närmare bestämt i Skrapan och på biografen Victoria. För att se hela programmet, klicka här. Som exempel kan nämnas en film med titeln ”Att våga minnas- work in progress” (ifrån vilken jag lånat bilden nedan) som handlar om vad som händer när en kvinna börjar minnas en våldtäkt som hon varit med om.

Det finns en till kulturhändelse i veckan som handlar om sexualitet och kanske även frågor om makt (gissar och hoppas jag). Det är historiska muséet som imorgon, den 10:e mars, har ett evenemang som de kallar  ”Sex under 100 år”. Det pågår kl 17.30-19.30, är gratis men kräver en föranmälan då antal platser är begränsade. För anmälan och mer information, klicka här. Historiska muséet erbjuder filmvisning, paneldiskussion, teater och författarsamtal kring ämnet sex och sexualupplysning. De ställer sig följande frågor som ska försöka besvaras av såväl författare, journalister, sexologer, RFSU:s ordförande och skådespelare (som finns på bilden nedan som jag lånat):

Hur pratade vi om sex på 1930-talet, 1960-talet eller 1980-talet? Vad var kontroversiellt då, och vad väcker debatt idag? Vad har hänt med synen på sexualitet på 100 år, och vart är vi på väg?


Vad har ett evenemang med ett historiskt perspektiv på sex med psykologi och göra, kanske någon undrar. Jag tänker att sex är ett ämne som berör de allra flesta människor, men som – med tanke på detta – har tenderat att ta ovanligt lite plats i många terapirum under de senaste åren. Under många år ämnet sexualitet tagit en mycket liten plats i utbildningen av psykologer och psykoterapeuter, vilket möjligen skapat en generell brist hos yrkeskåren att tala om dessa frågor, något som Rebecca Jablonski uppmärksammat i sin D-uppsats i psykologi. Jag tror dock att denna brist är på väg att växa bort från yrkeskåren, det finns många goda exempel på detta. I många år har till exempel RFSU gått i bräschen för en sådan utveckling, där de både bedriver mottagning med behandlare har specialkompetens att arbeta med sexuella problem samt vidareutbildar andra behandlare till en liknande specialkompetens. Ämnen kring genus och sexualitet får även allt större plats inom psykologutbildningen, i takt med att detta uppmärksammas.

Det blev en lång utläggning för att förklara kopplingen mellan historiska muséets evenemang och psykologi. Min poäng är att jag tror det är viktigt på flera plan att sex inte lämnas som en fråga som ska avhandlas i veckotidningar och på löpsedlar, utan att det medvetet skapas ett större utrymme till att diskutera frågor kring sexualitet på ett öppet, kunnigt och respektfullt sätt. Alla perspektiv är viktiga; historiska, sociologiska och psykologiska. Detta gäller både i det offentliga rummet och inne i behandlingsrummet.

Psykoterapicafé på Ekocaféet i Uppsala den 14:e mars

Om exakt en vecka är det dags för premiären av S:t Lukas Psykoterapicafé. Och vad är det, kanske ni undrar. Jo, det innebär att vi bjuder in alla intresserade till fika och samtal kring olika teman som har psykologisk relevans. Nu på måndag, den 14:e mars, kommer vi samtala kring det alltid lika aktuella ämnet relationer. Vi håller till på Ekocaféet som ligger centralt på Drottninggatan 5 i Uppsala. Ni som deltar inbjuds att ställa frågor om relationer och relationsproblem av olika slag och två psykoterapeuter från S:t Lukas kommer att både svara på frågor och leda diskussionen vidare kring intressanta ämnen.

Jag tror att ni som varit på SvD:s evenemang ”Psykologiska Salonger” på Stadsbiblioteket i Stockholm kommer att känna igen er i sättet att samtala och ställa frågor. Vårt psykoterapicafé är dock ett evenemang i mindre skala, måhända lite ”mysigare” på grund av en mindre lokal med serveringsmöjligheter. För er som befinner er i Stockholm och vill delta i Psykologiska Salonger så kan jag informera om att nästkommande samtal blir nu på torsdag, den 10:e mars, och att ämnet för kvällen är mindfulness och acceptans. Mer information om detta evenemang finns här.

Nåväl, tillbaka till programmet för Psykoterapicaféet i Uppsala. De terapeuter som kommer besvara frågor och leda kvällens diskussioner är Per Wallroth och Katja Claesson. Per Wallroth, som även presenterade S:t Lukas senaste filmkväll på Fyrisbiografen, är fil. dr. i litteraturhistoria, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare. Pers specialiteter är mentalisering och mentaliseringsbaserad psykoterapi.

Den andra terapeuten, Katja Claesson, är fil. dr. i psykologi och leg. psykolog med känslofokuserad psykoterapi som specialitet.

Inträdet till Psykoterapicaféet är gratis, mat och dryck betalas till Ekocaféet. Evenemanget öppnar kl 18.00 och själva samtalet pågår kl 19.00 – 20.00. Vi rekommenderar de som vill delta att komma redan till kl 18.00 för att hinna beställa mat och dryck eftersom ingen servering kommer ske under själva samtalet. Observera också att antalet platser är begränsade och att det kan vara en klok idé att boka bord (tel: 018 – 12 18 45) för att försäkra sig om en plats på evenemanget.

Om du är medlem i Facebook kan du hitta evenemangsbeskrivningen här och om du önskar att följa oss på S:t Lukas i Uppsala och få information om våra evenemang i fortsättningen  – i form av statusuppdateringar när något händer– så finns vår sida här.

För er som av olika anledningar inte kan vara med på måndag men är intresserad av hur vi hade det och vad vi samtalade om så kommer jag uppdatera er om det här på bloggen. Jag hoppas vi ses; i den fysiska världen eller i den digitala!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018