Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: maj 2011

”Jag vill ge andra det professionella stöd jag själv hade behövt som socionom” – Intervju med en leg. psykoterapeut om handledning, konsultation och coaching

I stort sett varje dag ser jag handledningsgrupper komma hit till S:t Lukas mottagning i Uppsala för att träffa någon av mina kompetenta kollegor. När de stänger dörren bakom sig vet jag att arbetsgruppen, under ledning av en kollega, arbetar med sig själva utifrån sin givna arbetsuppgift. Men hur går det till? Vilka områden är vanliga att arbeta med en handledningssituation? För vilka yrkesgrupper kan handledning vara till nytta för att förbättra de anställdas mående och produktivitet? För att få klarhet i mina frågor bokade jag en tid med vår mottagnings handledningsansvariga Britt Magnusson.

I inledningen av vårt samtal ber jag Britt berätta om sig själv och sin bakgrund:

Jag arbetade som socionom i cirka tjugo år och bestämde mig sedan för att utbilda mig till legitimerad psykoterapeut och arbeta med terapeutiska samtal på heltid. Som tjugotreårig nyutbildad socionom arbetade jag med placeringar av barn i familjehem, dåvarande fosterhem. Därefter arbetade jag bland annat med adoptionsutredningar, vårdnadstvister och familjerådgivning, innan jag som sagt vidareutbildade mig till leg. psykoterapeut genom en steg 1- samt en steg 2-utbildning. Strax därefter utbildade jag mig även till handledare.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att vidareutbilda dig från socionom till leg. psykoterapeut?

Under de många år som jag arbetade med vårdnadstvister märkte jag att det både var meningsfullt, och mer hanterbart, att få träffa och samtala med det föräldrapar som befann sig i kris. Detta gjorde mig intresserad av att arbeta mer specifikt med samtal. Vårdnadstvisterna väckte också många frågor hos mig som jag kände att jag ville bli bättre rustad för genom att kunna mer om psykologi. Till exempel kunde jag fundera på hur jag bäst kunde förstå processen från att ett par förälskar sig i varandra till att de uppträder som bittra fiender i en tingsrättsförhandling.

Och så lärde du dig mer om psykologi och terapeutiska samtal och blev legitimerad psykoterapeut! Jag ställer samma fråga till dig som jag gjorde när jag intervjuade Katja om affektfokuserad terapi; Hur är man en ”bra” psykoterapeut, tycker du?

Det första jag kommer att tänka på är att man behöver vara intresserad och ha förmågan att skapa relationer. Man behöver vara öppen för att relationer ger energi. Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi samt författare, sa en gång att alla terapeututbildningar egentligen borde börja med att man får lära sig skapa relationer, och det tycker jag var bra sagt. Sedan behövs mycket kunskap också, förstås.

Apropå psykoterapeuter. Jag vet inte hur andra tänker, men själv trodde jag förr att psykoterapeuter endast bedrev terapi. Att S:t Lukas terapeuter även erbjuder så många företagstjänster hade jag till exempel ingen aning om förrän det blev aktuellt för mig att arbeta här. Kan du berätta för de andra, som tänker som jag gjorde, vad ni på S:t Lukas arbetar med förutom terapi?

Jag tror, precis som du säger, att det är vanligt att de flesta privatpersoner i första hand känner till vår individuella psykoterapi- och det med rätta eftersom det är vår främsta arbetsuppgift. Men, vi arbetar även en hel del med olika företagstjänster. Vi arbetar löpande med olika punktinsatser som konflikthantering, psykologisk debriefing i krissituationer, arbetsgruppsutveckling, chefsstöd och olika utbildningar. Olika former av handledning, konsultation och coaching är de företagstjänster som är mest frekvent förekommande på S:t Lukas. Häromdagen avslutade Bengt och Christina till exempel en tvåårig handledarutbildning, som du vet. Många av oss terapeuter arbetar med handledning varje vecka.

Varifrån kommer ditt eget intresse för handledning, som fick dig att gå en handledarutbildning och senare också bli handledningsansvarig här på mottagningen?

Handledning var något som jag själv saknade när jag kom ut i arbetslivet som tjugotreåring (se bild på ung Britt nedan) och då fick ta mig an en så svår arbetsuppgift som det är att matcha barn och familjehem. Jag hade behövt ett forum där mina upplevelser av detta kunde följas upp och där jag kunde fått hjälp med att förstå hur jag skulle kunna ta hand om mig själv och utföra min arbetsuppgift på bästa möjliga sätt. När jag senare i min yrkesutövning fick handledning så var detta väldigt värdefullt för mig och den upplevelsen blev ett bestående intresse för att själv förmedla stöd genom handledning till andra.

Är det detta man får hjälp med i handledning, att ta hand om sig själv för att på bästa sätt utföra sin arbetsuppgift?

Ja, det kan man säga. För den enskilda individen handlar det om att få hjälp att bli mer medveten om sina egna reaktioner och hur man utför sitt arbetsuppdrag, med den personlighet man har, på ett professionellt sätt. Ett vanligt område att arbeta med där är olika slags gränssättning. Hur ser mitt uppdrag ut, vad är mitt mandat och hur gör jag för att utföra min uppgift på bästa sätt. För organisationen innebär detta en möjlighet att få medarbetare som når en högre grad av tillfredsställelse i sitt arbete,” mår bättre” helt enkelt.

Jag tycker jag får en allt tydligare bild om vad man gör i handledning, även om det inte låter helt lätt. Kan du kanske fortsätta att förklara vad handledning är genom att hjälpa mig att tydliggöra några begrepp inom det här området. Vad är egentligen skillnaden mellan handledning, coaching och konsultation?

Handledning en process där man, under ledning av en extern handledare, får reflektera över sin egen roll i förhållande till ett visst arbetsrelaterat uppdrag. Individuell handledning är ganska lik coaching på så sätt att det där är möjligt att komma en enstaka person närmare inpå livet och prata djupare om denne persons arbetsliv och privatliv. I allt detta fokuseras personens förhållningssätt till arbetsuppdraget.

Coaching är ofta något mer målfokuserad än handledning. Coachen hjälper klienten att sätta upp sin individuella målsättning och processen handlar ofta om att ytterligare stärka och vässa det som fungerar bra.

Konsultation handlar för det mesta om ett kortare uppdrag. Den externa ”handledaren” hjälper till att skapa reflektionsutrymme till problemlösning för en begränsad svårighet i arbetssituationen. I praktiken används ofta dessa ord synonymt för varandra ute hos kunden. Det viktiga är inte vilket begrepp som används från början, utan vad handledare och kund kommer överens om skall göras inom varje enskilt uppdrag.

Om jag skulle vara chef på en arbetsplats och höra talas om handledning, så skulle jag kanske tänka att det låter som en överflödig utgift. Mina medarbetare pratar med varandra; de reflekterar kring sina arbetsuppgifter och hämtar stöd hos varandra på fikarasterna, skulle jag kanske tänka. Vad säger du om det?

Jo, jag förstår hur du tänker, det stämmer nog till viss del. Jag tänker att en bra arbetsgrupp kan ta hand om många frågeställningar tillsammans och utvecklas vidare. Men ibland räcker inte detta, utan man är i behov av både en tydligare struktur kring sina samtal samt en påfyllning utifrån av någon som kan se verksamheten med andra ögon. I handledning arbetar man mycket med att skapa ett tryggt och kreativt klimat utifrån den sekretess som gäller i handledning, men som sällan finns i vardagslivet. Min erfarenhet är också att riktigt utvecklande samtal i en arbetsgrupp behöver tid. Ofta inleds en period av handledning med lite ”gnäll” kring både chef och arbetssituation. Därefter brukar gruppen nå en fas där de inser att de själva behöver och kan ta ansvar utifrån den situation de befinner sig i. Detta skapar ofta en större tillfredsställelse och leder till en ökad professionalitet på arbetsplatsen.

Kan chefen följa med i processen och på något sätt styra den i den riktning han eller hon vill?

Nja, om chefen vill styra allting på det sättet så är frågan om hon eller han själv kan behöva individuell handledning för att stå ut med att inte ha full kontroll på sina medarbetare! (skratt) Jag tänker att det är upp till chefen att utvärdera sin verksamhet, till exempel att se över om sjukfrånvaron minskat sedan införandet av handledningen.

Däremot är det förstås möjligt att inledningsvis i handledningen mötas, både arbetsgrupp, chef och handledare, för att införa ett särskilt fokus till handledningen. Viktigast är då att detta har gjorts tydligt redan från början och att det sedan från chefens håll finns en öppenhet för att det inte går att kontrollera processen utifrån. Ett i förväg bestämt fokus är dock ovanligt, oftast börjar gruppen arbeta utifrån gruppmedlemmarnas olika behov, relaterat till det uppdrag man har att utföra.

Slutligen; vilka yrkesgrupper handleder ni på S:t Lukas?

För grupphandledning anlitas vi främst av arbetsgrupper som har människovårdande yrken, såsom psykologer, socionomer, psykoterapeuter, lärare, läkare, förskolepersonal, och så vidare. Vi möter också personer i olika chefsställningar, till exempel mellanchefer som kan hamna i knepiga situationer på arbetet.  När vi får uppdrag av privata företag gäller det oftast individuell handledning eller någon form av punktinsats utifrån en given situation.

Med dessa ord tackar jag Britt och hoppas ni därute har haft en givande läsning!

Psykologiguiden, ny hemsida för psykodynamisk forskning, den populära PsyBlog och iPhone-applikationer baserade på psykologi

I det här inlägget vill jag berätta om några av de internetsidor och iPhone-appar som jag tycker är intressanta. Alla har sin grund i psykologi och ger mig känslan av att psykologin som ämnesområde börjar få en välförtjänt större plats i den digitala världen. Med en proffsig framtoning, intressant innehåll och en snygg förpackning dammar de av den psykologikunskap som tidigare gömde sig på utbildningar och psykologmottagningar.

Först ut är Psykologiguiden, som närmast kan beskrivas som Vårdguiden inom psykologi. Kvalitetsgranskningen av sidan står Psykologförbundet för. På Psykologiguiden finns en söktjänst där man kan söka efter legitimerade psykologer utifrån deras bostadsort och/eller kompetensområden. Som läsare kan man även skriva frågor till en expertpanel av psykologer, slå upp ord i ett ”psykologiskt lexikon” samt läsa intressanta och lättlästa artiklar. Guidens huvudområden är ”Barn och familj”, ”Relationer”, ”Symptom och besvär” samt ”På jobbet”. Med jämna mellanrum publiceras nya artiklar med aktuellt psykologiskt material. Förra veckan fick jag exempelvis själv förmånen att bidra med en artikel om identitetsskapande på Facebook, liknande det blogginlägg jag tidigare skrivit. För att sammanfatta; psykologiguiden är en bra mötesplats för oss som på olika sätt vill ha tillgång till lättläst och seriös psykologisk kunskap.

En annan bra sida i samma genre är Hittaterapi, en sida kopplad till Svenska Terapiförmedlingen som möjliggör en bred sökning efter psykologer och psykoterapeuter. Hittaterapi är under ständig utveckling, men redan nu har sidan bra information om psykoterapi samt information om det spännande evenemanget ”speed shrink”.

En annan fräsch internetsida, som dessutom är väldigt ny, är sajten Psykodynamiskt.nu. Här bjuds läsaren på modern vetenskaplig psykodynamisk forskning i en snygg förpackning.  De som driver sajten hävdar – med rätta – att svenska forskningssammanställningar för psykodynamisk terapi varit svåra att hitta, varför denna sajt behövs. Utifrån denna utgångspunkt redogör de för forskning inom olika sorters psykodynamiska terapier och ger kloka synpunkter rörande evidensbegreppet inom psykologisk forskning. Jag hoppas att denna sida kommer finns kvar länge – ja, för alltid – så att det blir en sida att återkomma till för att bli uppdaterad om den senaste forskningen.

PsyBlog är en brittisk psykologiblogg som har mer än en halv miljon besökare per månad. Denna populära blogg skrivs av psykologiforskaren Jeremy Dean och sägs vara centrerad kring ”scientific research into how the mind works”. Jeremy Dean lyckas i sin blogg med konststycket att förmedla seriös vetenskaplig forskning på ett snyggt och överskådligt sätt. Intressanta ämnen med substans beskrivs på ett enkelt sätt och illustreras av snygga bilder. Just nu kan man till exempel läsa om hur ickesexuell beröring påverkar oss psykologiskt, varför vi människor gör irrationella saker och hur ovanliga sätt att tänka ökar kreativiteten.

Sist men inte minst vill jag nämna några iPhone-appar som baseras på psykologisk kunskap. Den kanske största svenska satsningen som gjorts är appen ”Det är mänskligt att vara kortsiktigt”. Applikationen baseras på KBT-principer om kortsiktiga/långsikta konsekvenser, vikten av en medveten målsättning och social förstärkning. Bakom iPhopne-appen står dels Psykologifabriken och dels, förvånande nog, pensionsbolaget Alecta. Denna applikation ingår nämligen som en del av Alectas reklamkampanj där huvudbudskapet är att pensionssparandet – som kan ses som en långsiktig belöning i form av en tryggad framtid – ofta väljas bort till förmån för en belöning i nuet, till exempel en weekendresa. Applikationen bygger på samma kognitiva beteendeterapeutiska principer, nämligen att man ska ”ta tag” i aktiviteter som går i linje med ens långsiktiga mål, till exempel att träna för att på sikt bli mer hälsosam. Genom att skriva ner kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser av aktiviteten och registrera när man gör den ökar medvetenheten om det egna valet. Genom att sedan dela bedriften på Facebook ökar det sociala trycket för att fortsätta kämpa för att nå målet, vilket förstärker motivationen. För att se en instruktionsvideo av appen, klicka här. Bilden på appen nedan är lånad från Psykologifabrikens hemsida.

En annan intressant iPhone-app är Viary som finnas att köpa hos Hoas Toolshop. Denna applikation är ett verktyg för terapeuter som arbetar professionellt med beteendeförändringar. Terapeuten köper tillgång till Viary och förmedlar sedan appen till de personer som går i terapi hos henne eller honom. Efter att terapeut och klient bestämt vilka beteendeförändringar som de ska arbeta med blir Viary det praktiska hjälpmedlet som mäter framstegen. I appen kan klienten nämligen registrera sina olika beteenden och göra sina ”hemläxor”. Terapeuten kan i och med dessa registreringar följa klienten i realtid och har möjlighet att komma med direkt feedback.

Vill man läsa mer om psykologins iPhone-appar kan man gå in på Psykologifabriken sida för att läsa recensioner för en rad psykologiapplikationer. Där kan man bland annat läsa hur man med hjälp av en applikation kan öka sitt positiva tänkande, komma igång med mindfulness meditation samt få hjälp att definiera och leva efter sina livsmål. Stora ord, men möjligen intressanta utmaningar för er som tröttnar på att spela spel som Angry Birds när ni åker buss eller har annan tid över.

Schimpanser och orangutanger visar känslor, planerar och löser problem: S:t Lukas terapeuter upptäcker apornas ”mänskliga” beteenden under ett besök på Furuviksparken

Under förra veckan åkte jag, tillsammans med övrig personal från S:t Lukas mottagning i Uppsala, till Furuviksparkenutanför Gävle. Under vår guidade rundtur lärde vi oss mycket om schimpanser och orangutanger som påminner om det vi tidigare lärt oss om människan och hennes psykologi. Mycket utmynnade i någon slag gemensam beteendepsykologi för både människa och apa. Utvecklingspsykologin – hur vår kognitiva förmåga och inre värld utvecklas – och affektteorin – hur vi uttrycker våra känslor – var i högsta grad aktuella teorier i vårt möte med apvärlden. Jag tänkte i detta inlägg berätta om ”apornas psykologi” och den forskning som finns kring de ”mänskliga förmågor” som aporna visat sig ha. Dessutom finns det bildbevis från dagen och en del andra apbilder som är värda att ses!

Vår rundtur börjar med att vår värdinna, djurskötaren Nathalie, berättar om Furuviks orangutangpar på vägen till deras nybyggda orangutanghus. En av flera intressanta berättelser vi fick med oss är att orangutanger visat sig vara bra på att lära sig saker genom att imitera människor, de har till exempel visat att de vill ha vantar på sig sedan de sett besökare ha det. Det finns även exempel på orangutanger som lär sig simma genom att studera människan simma, något som de likt människan inte kan vid födseln. Att lära sig något genom att studera en annan persons beteende är något av det första vi människor gör som spädbarn, till exempel genom att härma förälderns beteende när hon eller han sträcker ut sin tunga. Bilden på imitationsmästarna nedan är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

När vi som grupp kliver in i orangutangernas hus ser vi en mängd saftflaskor stå uppradade längst burens vägg och en uppmärksam hundrakilos orangutanghanne titta ut från buren. Han är mer imponerande på nära håll än på bild, med sina jättelika fingrar och långhåriga päls av tagel. Det sägs att han är sex gånger starkare än en människa! Apropå saftflaskorna visar det sig att just denna del av huset fungerar som en forskningsstation för evolutionär kognitionsforskning. En forskare från Lunds universitet har precis låtit hannen prova olika sorters saft, och Nathalie berättar att dessa övningar är bland det bästa denne sötsaksälskande orangutang vet. Ätbara godsaker är nämligen förutsättningen för att han överhuvudtaget ska anstränga sig för att lösa kluriga problem. Själva forskningsprojektetdär saftprovandet ingår syftar till att ta reda på hur aporna löser problem för att komma åt en ätbar belöning. Ett sådant sorts test är att med redskap försöka få tag i en jordnöt som finns på botten av ett djupt rör. Nathalie berättar att Furuviks styrelse gick bet på uppgiften, men att denne orangutanghannen klarade det galant genom att fylla röret med vatten och få jordnöten att flyta upp. Kanske skulle en orangutang inte alltid vara en felrekrytering vid uppgifter som kräver praktisk problemlösning?

Från orangutangområdet går vi sedan vidare till schimpansernas område. Nathalie har en särskild koppling till en schimpans, närmare bestämt till lilla schimpanshonan Selma som blev i behov av extra vård sedan hon blivit utstött av sin mamma. Tillsammans med djurskötaren Ing-Marie fungerade Nathalie som ”extramamma” både dag och natt, tills Selma var tillräckligt stor för att enbart leva med flocken. ”Det var som att ta hand om en bäbis som kan klättra och riva gardiner”, berättar Nathalie, och ser lycklig och trött ut på samma gång. Hon berättar vidare för oss att det är viktigt att schimpanser får lära sig ett omvårdande beteende, för annars kan de få stora svårigheter att själva vara omvårdande mot sina ungar. Precis som vi människor får svårt att visa andra omtanke om vi inte haft någon som brytt sig om oss. Bilden på Selma som bäbis, tillsammans med djurskötaren Ing-Marie, är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

Nathalie berättar vidare att schimpanser kan bli väldigt fästa vid vissa människor, medan de bestämt avfärdar andra. Hon berättar om ledarhannen Santino som djurvårdaren Ing-Marie besökte dagligen när han satt i karantän, alldeles innan han kom till Furuvik. Varje dag när hon åkte ifrån honom så grät Santino, vilket gjorde så pass ont i hjärtat på Ing-Marie så att hon till slut flyttade in till honom och bodde med honom i tre månader. Detta skapade en unik relation människa och schimpans eftersom Ing-Marie än idag är accepterad som hans ”mamma”, trots att han blivit könsmogen, och hon är i och med detta den mest dominanta i apflocken.

Vi affektintresserade terapeuter blev förstås särskilt intresserade av hur schimpanserna uttrycker känslor utifrån berättelsen ovan; hur gråter och skrattar egentligen en schimpans? Nathalie berättar att schimpansgråt skiljer sig från människogråt både i ljud och att aporna inte fäller några tårar, men det fyller samma funktion med att visa ledsenhet. När de gråter sätter de ihop tänderna och skriker gällt ”aaa-aaa-aaa”. När de gråter låter de lite dovare och snabbare ”a-a-a-a-a-a-a”, lite som människans ”hahahaha”. Till exempel skrattar de – liksom vi – när de blir kittlade eller när de tycker något dråpligt händer. Bilden nedan är min privata.

Nathalie berättar att det inte går att uttrycka känslor försiktigt eller ”mesigt svenskt” bland schimpanser. Det gäller där att verkligen ta i och visa vad man känner för att aporna ska förstå – känslouttrycken är väldigt fysiska och kraftfulla. Detta gäller förstås även från apornas sida, som tydligt uttrycker sitt missnöje om djurskötaren är stressad. Nathalie berättar att de dessutom snabbt känner av om någon är ledsen och gärna kommer och ger saker eller ”fjäskar”. Överlag gäller det som människa inte ta sig själv för på stort allvar tillsammans med schimpanserna, utan att istället våga fjanta sig och vara dramatisk i sina känslouttryck. Här har vi människor en påminnelse i hur grundläggande det är för oss som djur att uttrycka oss. Kanske kan en kurs hos aporna i att uttrycka känslor vara en god väg ut ur depression och en hel del annan psykisk ohälsa? Synd bara att det är riskabelt med närkontakt med apflocken, om man då inte har fått den stora äran att bli inadopterad som ledarhannes mamma. Övriga människor får hålla till godo med terapier hos apornas mindre våldsamma släktningar terapeuterna..

Vill ni läsa mer om apornas känslor finns en del information i en intressant artikel från Svenska Dagbladet. Där beskriver SvD:s journalist hur apor kan reagera vid dödsfall, närmare bestämt när en nyfödd apunge dör: ”Då kan mamman gå och bära på den döda kroppen i flera dagar innan hon har sörjt färdigt. Tidigare försökte personalen ta hand om den döda ungen så fort som möjligt, men samlade erfarenheter har visat att mamman kan få psykiska men av att skiljas från kroppen för tidigt.” Vidare berättar artikeln att detta också brukar vara fallet för oss människor. Även kvinnor som fått sena missfall eller i de fall barnet dött vid födseln behöver tid tillsammans med det döda barnet. Både människan och aporna behöver sorgebearbetning, vilket i många fall ses som något lite oförståeligt och skamligt i vårt samhälle idag.

Apropå likheten med människor; apornas förmåga att uppleva känslor ger också konsekvenser för hur de tänker. Länge trodde man att förmågan att planera var något som skilde människan från aporna. Nathalie berättar om en relativt ny forskning, just från Furuviksparken, som indikerar att även apor kan planera inför nästkommande dag. Mathias Osvath, evolutionär kognitionsforskare från Lunds universitet, publicerade en uppmärksammad studie från Furuvik i Current Biology våren 2009. Osvath berättar där, samt i en intervju i SvD, om hur den tidigare nämnda ledarhannen Santino samlar samlar stenar och betongskärvor i små högar. Detta gör han för att senare kunna slänga dem mot besökare när han blir irriterad. Han samlar sedan stenarna i olika ”gömmor” på den lilla apö där han bor med flocken. När besökarna blir alltför livliga och börjar klappa i händerna känner sig Santino hotad. I sin irritation har han ett femtiotal gånger börjat kasta stenar och skärvor från sina gömmor i riktning mot besökarna. Avsikten är inte att skada utan att visa sin dominans på sitt revir, vilket är ett vanligt beteende hos vilda schimpanser.

Det Osvath lyfter fram, och som har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt, är Santinos förmåga att kvällen innan samla på sig stenar till dessa gömmor, som om han för sin inre syn kunde se och förstå att stenarna kan behövas under morgondagen. När djurskötarna upptäckte detta började de plocka bort Santinos stengömmor varje kväll,  för att på så sätt få stopp på kastandet som skulle kunna skada besökare. Detta resulterade i att Santino istället gick upp på morgonen för att samla sten, och att han dessutom gömde sina stenhögar bättre än tidigare. Om han blir påkommen med att samla ihop sten till sina högar slutar han för övrigt genast och låtsats som han är oskyldig. Santino verkar planera sitt stenkastande på ett sätt som man förut trodde var enbart ett ”mänskligt beteende”. Bilden är lånad från Osvaths studie (länkad ovan) och visar en irriterad Santino med en sten i handen.

Att apor kan planera är egentligen ingen ny upptäckt. Utifrån tidigare studier har man kunnat se apors förmåga att föreställa sig framtiden och hur detta kan styra deras val i nuet. I en sådan studie fick både schimpanser och orangutanger se en dryckesautomat fyllas med nyponsoppa, vilket är något av det godaste aporna vet. De fick också lära sig hur de skulle komma åt nyponsoppan i automaten med hjälp av ett sugrör. När aporna därefter fördes in i ett annat rum ställdes de inför utmaningen att välja mellan ett sugrör och en vindruva, där det sistnämnda är en godsak för aporna. Sjuttio procent valde sugröret. Detta antas bero på att apornas förväntan att en bättre belöning än vindruvan väntade med hjälp av sugröret, nämligen tillgång till nyponsoppan. En sådan uppskjuten behovstillfredsställelse är inte ens lätt för oss människor! Utmaningen att välja bland föremål upprepades i ett andra försök, och då var sugröret utbytt mot ett slags slangliknande föremål som aporna inte sett tidigare. Även där valdes det slangliknande föremålet flest gånger, vilket återigen tyder på att aporna torde kunna föreställa sig hur det ska användas och att det är värt att välja bort vindruvan för möjligheten att nå nyponsoppan. Att på detta sätt vara medveten om sig själv och sina framtida behov är enligt kognitionsforskning grunden för att en individ ska kunna ha en inre föreställningsvärld.

Gång på gång visar forskningsstudier att det som vi förr trodde var unikt för människan – att använda redskap, att kommunicera med ett språk, att följa andras blick, att tänka och planera – finns hos andra djur också. Flera forskare, till exempel primatologen Jane Goodall, hävdar dessutom att de anar något slags andligt beteende hos aporna. Ett exempel på ett beteende som skulle kunna ha andliga undertoner är när aporna i Furuvik sitter tillsammans i grupp och betraktar en vacker solnedgång. Denna eventuella ”andlighet” där dock mycket svår att bevisa vetenskapligt.

Mathias Osvath och hans kollegor menar slutligen att forskningen under de senaste tjugo åren producerat en mängd bevis för att vi människor egentligen är mycket sofistikerade djur – och att vi människor inte är så unika och skilda från andra djur som vi trott. Så kanske var det inte apornas ”mänskliga beteenden” som vi terapeuter studerade på Furuvik, kanske var snarare våra gemensamma beteenden som djur. Kanske önskade även aporna att vi skulle röra på oss och underhålla dem, snarare än att bara stå och stirra på dem. Önskan att skapa kontakt, samspela och visa sina känslor verkar vara av stort intresse för både djuret människan och djuret apan. Jag avslutar med en bild som får illustrera detta, där mottagningens behandlingsansvarige och en av schimpanserna möts i en avskedspuss.

Intervju med Katja Claesson: Vem är hon och hur arbetar hon praktiskt i terapirummet med affektfokuserad psykoterapi?

Jag träffade min kollega Katja Claesson över en lunch häromdagen för att dels fråga henne om hennes yrkeserfarenhet som leg. psykolog och dels för att be henne exemplifiera hur en behandling med affektfokuserad terapi kan gå till. Detta blir därmed en slags uppföljning till ett tidigare blogginlägg där jag mer övergripande beskrivit hur Katja arbetar med ”känslofobier” utifrån affektfokuserad psykoterapi.

Låt oss börja med att lära känna psykologen Katja lite närmare. Ni som läst inläggen här i bloggen vet redan en hel del om Katja och hennes specialitet affekter. Är ni nya bloggläsare men verksamma inom psykologiområdet är det troligt att ni hört talas om henne i utbildningssammanhang. Själv hörde jag rykten om Katja Claesson under min studietid i Stockholm, långt innan hon blev min kollega på S:t Lukas. Ofta konkluderade berättaren ”hur bra hon är”och visade en entusiasm som inte gick att ta miste på. Jag hade lite svårt att begripa varför folk lyste som glödlampor när de talade om Katja, men det väckte min nyfikenhet.

Nu sitter jag alltså med denna Katja; min kollega, kursledare och tillika min kompanjon som ”köksslav” under april månad, för att samla ytterligare information om hennes sätt att arbeta. Jag drar igång intervjun under de första minuterna av vår lunch genom att be Katja berätta hur länge hon varit leg. psykolog och vad hon har gjort under sina yrkesverksamma år. Katja säger:

Jag har varit leg. psykolog sedan 1997. Mitt första jobb var som förskolepsykolog och jag jobbade därefter vidare som skolpsykolog. Parallellt har jag hela tiden varit forskare och lärare på Psykologiska institutionen i Uppsala, där jag även skrev min avhandling. Hela tiden har jag också haft eget företag, där jag både haft behandling, handledning och utbildningsuppdrag. Det senaste året har jag varit anställd här på S:t Lukas i Uppsala som behandlare, handledare och kursledare.
Kan du berätta något om kurser och utbildningar som du håller på S:t Lukas?

Den större kursen är i affektfokuserad psykoterapi. Jag hade en sådan kurs i höstas och jag hoppas att den kommer återkomma. Framför allt så hoppas jag att den kommer vara på flera nivåer, både på grundläggande nivå och på en mer avancerad nivå i handledning. Jag ser metodhandledning som en typ av fortbildning som jag själv tycker är oerhört givande, och jag tror det finns en efterfrågan. Det finns många orienterande och introducerande kurser i affektfokuserad psykoterapi, men det är lite skralare med fortsättning. Förutom denna kurs har jag många kortare föresläsningsuppdrag, en till tre dagar, på alla möjliga olika ställen. Det handlar nästan alltid om affekter, ibland särskilt om skam, ibland särskilt om terapi. Ibland pratar jag också om positiv psykologi och lösningsfokuserat arbete, det hänger också ihop med affekter, att våga ha positiva affekter.

Intressant. Hur bestämde du dig för att bli psykolog och sedan för att arbeta med affekter?

Varför jag ville bli psykolog kommer jag knappt ihåg. Jag tror det hade att göra med mitt intresse att analysera människan, livet och den humanistiska psykoanalytiska litteraturen. Plus livserfarenheter, som väcker intresset att förstå mer. Jag hade också en känsla av att arbetet som psykolog kan bli många saker, men det kan aldrig bli tråkigt. Ett oerhört intresse, helt enkelt. Drivet av alla möjliga vitare och svartare orsaker.

Och det här med affekter, hur kom det sig att du blev intresserad av det?

Det började med att jag under min utbildning i Lund introducerades för Tomkins av min lärare Alf Nilsson. Jag började läsa Tomkins och även Nathansons bok om skam, ”Shame and Pride”. Det var min ingång i ämnet. Sedan var jag fast och förblev fast. Eftersom emotionsaffektforskning har visat på vilken oerhörd relevans som affekter, emotioner, har för psykologisk behandling så jag tycker jag har haft goda skäl att stanna kvar vid det intresset.


Här lyser Katja upp och lutar sig fram över bordet:

Det har varit oerhört givande i alla sammanhang! Det må vara att man handleder en rektor eller ska stötta en förälder eller sitter i terapi eller ska hålla en föreläsning. Affekter har någon slags omedelbar relevans i nästan alla sammanhang, eftersom de är så fundamentala. Så det är väldigt självbelönande som fokus, tycker jag. Det är väldigt sällan man undrar ”men vad gör jag egentligen?” när man har den ingången. Eller jo (skratt) det kan man undra, det var fel sagt, jag kan ofta undra ”vad gör jag egentligen”, men inte ”varför har jag den här ingången”, det är det ytterst sällan jag undrar. Det känns som att när man hittar den ingången, då hittar man i mål. Så när jag undrar vad jag håller på med är det oftast för att jag har missat den affektiva basen i det som pågår.

Som avslutning på den mer personliga delen frågar jag Katja vad hon tycker gör någon till en bra psykolog eller psykoterapeut?

Det är en bra fråga. Jag tänker att det finns en massa saker; en person är bra på ett sätt och en annan person är bra på ett annat vis. Men någon som jag skulle kunna tänka mig är önskvärt hos alla, som får det ansvaret och förtroendet det innebär att ha en annan människa i terapi, det är väldigt mycket känsla av omsorg och medkänsla för andra personer. Alltså genuin omsorg för den man har framför sig. Och ett starkt intresse, både för personen och för att lära nytt, ompröva sina idéer om hur saker och ting fungerar. Det tror jag är bra oavsett vad man annars har för sig, man kan vara duktig på olika saker och ha olika egenskaper som gynnar.

Vi går över till att prata om affektfokuserad terapi. Först, vad är ett affektfokuserat perspektiv på olika psykiska problem?

Man kan säga att psykiska problem uppstår när en grundaffekt är hotfull för en person att uppleva och uttrycka, det vill säga när denna grundaffekt blivit förknippad med något slags hot. Vi lär oss då att undvika affekten som hotar eftersom vi lärt oss att ”så här måste det vara för att jag ska få stå kvar i mina viktiga relationer”. Detta är det viktigaste för oss människor, att stå kvar i våra viktiga relationer, eftersom vi från början är avhängiga av dem på liv och död.

Hur kan det se ut i praktiken, till exempel hos en deprimerad person?

En depressionsdiagnos betyder oftast bara att människan upplever någon slags hopplöshet och omöjlighet inför sin situation. Utifrån ett affektfokuserat perspektiv tänker vi oss att något genuint uttryck, någon affekt, är för hotfull för att kunna uttryckas av personen. Det kan vara olika affekter för olika deprimerade personer, till exempel vrede eller stolthet – att gilla sig själv.

Låt säga att personen har problem med vrede – hur kan det se ut?

Depressionen kan fungera som ett skydd; ”inget satsat, inget förlorat” och denna hållning kan skapa vidare hopplöshetskänslor. Det kan vara så att den deprimerade personen i vårt exempel har lärt sig att ”om jag ställer mig upp i konflikt med min viktiga människa, om jag inte håller med, om jag uttrycker en avvikande uppfattning, om jag säger stopp, nej, jag vill det men inte det – då lämnar hon eller han mig. Eller gör mig illa”.

När man har problem med att hävda sin vilja i kontrast till andras vilja uppstår en mängd olika situationer där man inte kan ta hand om sig själv eller ta sig förbi olika hinder, utan att detta förknippas med att bli övergiven. Ett sätt att undvika hotet att bli övergiven är att lägga ner utifrån ledorden: ”jag vill ingenting, jag kräver ingenting, jag säger aldrig emot dig”. Men det skapar ju ofta hopplöshetskänslor eftersom vi nästan dagligen behöver säga ”nej tack, flytta på dig, det är din tur att diska” – vad det nu än är. Om det då är omöjligt, för att det är för farligt, då har vi bakbundit oss själva – och det är så många deprimerade känner sig till slut. Man har inget handlingsutrymme. Denna sortens depression blir ett oförklarligt psykiatriskt tillstånd när man inte ens ger sig själv lov att uppleva sin vrede – man får inte ens lov att känna ”du är dum” eller ”flytta på dig”. Man förstår inte heller vägen till detta tillstånd. Då har man svårt att navigera vidare och kan bli deprimerad.

Hur arbetar man med att bli frisk från denna sortens depression i terapin?

Enkelt sagt; det man gör i en behandling är att återerövra möjligheten att uppleva och agera på sina affektiva signaler. Det är målet. Det gör man genom att, i små steg, närma sig känslan. Där är McCulloughs formulering ganska användbar, man kan säga att en person som har problem med en affekt har en affektfobi eller, med mer vardagligt språk, en känslofobi. Precis som man gör när man närmar sig spindeln i en spindelfobi, så handlar det om att i små steg återerövra affekten. Att våga ha den och våga uttrycka den, utan att ångestlarmet börjar tjuta. Affektfokuserad terapi fungerar inte utan upplevelse, för det är upplevelsen som är det hotfulla. Man måste uppleva affekten!

Om vi tar det här exemplet med den deprimerade personen som har fobi för vrede, så börjar man med att väldigt närsynt identifiera situationer där vreden har väckts. Man bereder plats för vreden. Som terapeut är man bredvid konfidenten och stödjer och uppmuntrar i att uppleva vreden och uttrycka den på ett sätt som är begripligt och användbart för både sändare och mottagare.

Med detta sagt tackar jag Katja Claesson för tid och engagemang i intervjun och drar mig tillbaka för att författa detta inlägg. När jag lyssnar på inspelningen av vårt samtal slås jag av två saker; tydligheten och värmen. Med träffsäkra och pedagogiska förklaringar målar Katja upp affektteorin så att den blir begriplig och intressant. Som en röd tråd löper hennes engagemang och en värme gentemot både teorin och andra människor, kanske särskilt de som söker hjälp i terapi. Kanske är det detta sammantaget, de väl valda orden och den känsla av engagemang och värme hon förmedlar, som får oss åhörare att lysa som glödlampor när vi berättar om Katja och hennes föreläsningar.

Ni som vill veta mer om affektfokuserad terapi kan kika in på Affektas hemsida där det går att läsa mer om vad affektfobi är och se fler exempel på hur en affektfokuserad terapi kan gå till. Ni som är intresserad av att veta mer om Katjas kurs om affektfokuserad terapi på S:t Lukas kan läsa om tidigare, och förmodligen framtida, kursupplägg här.

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldtvar inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.
Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.
När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.
Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018