Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: juni 2011

Psykologisk forskning visar att det är bättre att vara avundsjuk än att beundra någon om man vill nå sina mål i livet

Om jag säger ”att vara avundsjuk”, vad får ni för associationer då? Tänker ni på ett smått skamligt tillstånd som ni helst inte vill prata högt om, samtidigt som ni också tänker att avundsjuka är ett naturligt mänskligt tillstånd? Synen på avundsjuka som skamlig men naturligt mänsklig är inte helt ovanlig. Religionen och kulturen har på olika sätt byggt in skam kring olika känslor, upplevelser och handlingar, något som i hög grad gäller även avundsjuka. Resultatet för många verkar bli en slags diffus upplevelse som kan sammanfattas med ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”.

Avund har förresten till och med definierats som en ”dödssynd” inom katolsk lära, det vill säga en synd som – så vitt jag förstår – ansågs leda vidare till ytterligare andra laster och synder. Om den avundsjuke inte ångrar sig och tar avstånd från avundsjukan kommer han/hon bli evigt fördömd. Man tänkte sig – utifrån vad jag läst -att den som varit avundsjuk på jorden får sitta i iskallt vatten i helvetet som straff. Med andra ord; om du inte dämpar dig nu och slutar sträva efter det andra har, så kommer du så småningom bli dämpad, plågad och iskall i all evighet! Där Jantelagen präglat kulturen är det lätt att förstå att avundsjukan fortsatt vara skamlig; om det är förbjudet att sticka ut ur mängden torde det vara lika förbjudet – ja värre – att avundas någon annan som sticker ut, det vill säga att vilja vara denne person som skiljer sig från dig och de andra. Med alla dessa skampåslag, hot och restriktioner kan man fråga sig vad det egentligen är för kraft i avundsjukan som man försöker tämja?

Min egen syn på avundsjuka genomsyrades till stor del av detta diffusa ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”, tills en vän till mig började tala sig varm för de positiva aspekterna av att vara avundsjuk. Min vän menade att avundsjukan visade det positiva intresset för någonting man själv skulle vilja ha, varför detta inte borde kallas att vara ”avundsjuk” utan snarare att vara ”avundsfrisk”. Att vara avundsfrisk är att vara medveten om sina egna behov och hitta förebilder som väcker denna friska avund inombords.

Jag mindes tydligt samtalet med min vän när jag för några veckor sedan hittade socialpsykologisk forskning, presenterad i PsyBlog, som pekar mot att min vän hade rätt, åtminstone till viss del. Den socialpsykologiska holländska professorn Niels van de Ven har i studien Leveling up and down: the experiences of benign and malicious envy (2009) visat att det finns stöd för att skilja avundsjuka (envy) i två kvalitativt olika sorter, nämligen en godartad (benign) och en elakartad (malicious). Den elakartade avundsjukan sänker den egna motivationen och skapar en önskan att förstöra för den andre. Kanske är det denna avundsjuka vi, kulturen och religionen klassiskt har ansett som ”ful”.

Den godartade avundsjukan, däremot, höjer den egna motivationen genom att inspirera till handlingar som kan höja den egna positionen till den nivå som den andre har. Van de Ven menar att vi upplever den elakartade avundsjukan när vi tycker att den andre inte förtjänar framgång och tvärtom – när vi anser den andre förtjänar sin framgång känner vi en godartad avundsjuka. Denna godartade avundsjuka, eller avundsfriska, motiverar oss alltså att själva arbeta för att uppnå liknande framgångar. Men hur är det med beundran då, är inte det en positiv kraft som motiverar oss? Nej, det verkar faktiskt vara precis tvärtom, åtminstone om man ska tro resultaten av van de Vens senaste studie Why Envy Outperforms Admiration (2011).

I studien Why Envy Outperforms Admiration lät van de Ven och hans medförfattare en testgrupp utföra tester i olika delstudier. En av dessa delstudier gick till exempel ut på att varje testperson fick beskriva en person som de ansåg var bättre än dem på någonting, varpå testledaren undersökte vilka känslor beskrivningen väckte hos testpersonen och vilka handlingar som denne inspirerades till. Studiens resultat visade, återigen, att den godartade avundsjukan tycks motivera personer till att förbättra sig själva, medan den elakartade avundsjukan inte gör det. Dessutom visade det sig att beundran inför en annan människa inte motiverar till att göra bättre ifrån sig. Orsaken till detta tros vara att när du upplever djup beundran inför något som någon annan är eller har gjort, så är det som att implicit medge att du aldrig själv skulle kunna bete dig eller göra på liknande sätt. Enligt van de Ven kan beundran tjäna som en slags undanflykt till att inte försöka. Det är smärtsamt för oss människor att vara avundsjuka på det andra har uppnått och att också slitsamt att kämpa för att själv nå dit. Därför försöker vi undvika denna ansträngning genom att översätta vår avundsjuka till beundran. Detta blir detsamma som att erkänna oss själva som besegrade och att erkänna den andre som lite bättre än oss. Det utvecklar oss inte, men det är i alla fall inte smärtsamt.

Hur gör man då för att uppleva godartad avundsjuka? Hemligheten bakom den godartade avundsjukan är upplevelsen av kontroll, menar van de Ven. Om man tror att man har möjlighet att förbättras i något avseende är det lättare att uppleva den godartade avundsjukan. Det är därför värt att tänka på vilka personer man väljer att ha som förebilder. Väljer man Einstein, Madonna eller någon annan smått ouppnåelig ”stjärna” direkt så är det lätt att fastna i beundran. En person som har något du avundas, men som ligger närmare dig i livsstil och prestation kan däremot motivera dig till att få arbeta för att få just det som du är avundsjuk på. Kanske är Einsteins och Madonnas prestationer inte särskilt ouppnåeliga sedan, på längre sikt.

För att till slut knyta ihop säcken; menar jag att avundsjuka är något rakt igenom utvecklande? Nja, det är kanske inte så enkelt. Det som van de Ven kallar elakartad avundsjuka verkar mer kopplat till handlingar som vill förstöra för någon annan, och det låter spontant inte som den bästa problemlösningen i de flesta lägen.  Att man däremot, med avundsjukans hjälp, kan motiveras till att sträva mot sina egna mål låter som en bra anledning att tänka mer positivt om begreppet avundsjuka. Jag tänker att människans behov av att skilja ut sig från andra, vara en egen individ, är en stark mänsklig drivkraft som religion och kultur på olika sätt försöker lägga band på – på gott och ont. Hotet om att få sitta i iskallt vatten i all evighet – verkligen kyla ner det brinnande intresset av att vilja någon annanstans – blir för mig en bild för vilket starkt hot som behövs för att stoppa den starka inre drivkraften att utvecklas vidare. Att nyansera begreppen och fundera över sitt eget sätt att vara avundsjuk på kan vara ett gott första steg för att få kontroll och motivation för att nå sina mål. Att vara avundsfrisk är att kunna tillåta både dig själv och andra att utvecklas och komma vidare i livet.

Dans och människans psykiska välmående: Vad händer med oss när vi dansar? (Dans del 1)

Dans är något som jag själv tycker mycket om och som jag i detta inlägg vill undersöka närmare ur ett psykologiskt perspektiv. Jag planerar för två inlägg om dans, där detta är det första. I den andra delen kommer jag fokusera mer på dansterapi och förhoppningsvis göra intervjuer. Denna del startar från mina egna funderingar kring dans, ger sedan en kort information om vad som kemiskt händer i kroppen när vi dansar  för att sedan avslutas med att stifta bekantskap med journalisten och författaren Kerstin Thorvall som började dansa för att må psykiskt bättre.

Det är svårt att börja stapla ord på varandra för att beskriva dans, men eftersom det är precis det jag bestämt mig för att göra så börjar jag med att säga att jag tänker mig att uttrycksfull dans startar i en upplevd känsla. Att jobba med dans i terapi är, så vitt jag förstår, att jobba utifrån en stor medvetenhet kring vad som fysiskt händer i kroppen då vi tänker olika tankar och upplever olika känslor – precis som i den tidigare beskrivna affektfokuserade terapin. Utifrån dessa fysiska förnimmelser föds ofta en önskan till någon slags spontan rörelse. Att känna sig ledsen kan vara att uppleva ansiktet som tungt samt att känna sig kraftlös i benen. Rörelsen kan bli att böja ner huvudet och falla till marken. Genast har vi en slags dans. Kroppen rör sig och ger extra tydlighet åt det vi tänker, känner och är, samtidigt som detta även blir tydligt för vår omgivning.

När jag tänker på dans så tänker jag också osökt på rytm och vad den gör med oss människor. Kanske väcks vår känsla för rytm redan innan födseln, när vi lyssnar på både våra egna och mammans hjärtslag. Bäbisar vaggas till sömns och nyblivna föräldrar utvecklar raskt en viss teknik för att rytmiskt hantera barnvagnen. Det tar inte heller lång tid innan barnet själv börjar vagga i takt till musik. De vuxna ser med förtjusning på, vågar själva vagga med i takt till musiken, men med ökat antal människor omkring ökar ofta skamkänslan inför ”att se fånig ut”.

Jag tänker mig rytm också som en möjlighet att uppleva sig själv som en del av ett större sammanhang. Om flera personer rör sig i takt uppstår en slags harmoni där det tidigare enbart fanns olika individer ”i otakt”. Själv upplever jag det också ofta som om musiken, genom rytmen, förflyttar sig från att vara utanför mig till att komma inifrån mig. Basen blir då som ett extra, förstärkt hjärtslag. En person som upplever ångest och depression kan beskrivas som en person som av olika anledningar blivit skrämd ifrån gemenskap med egna och andras känslor. Dans i grupp kan bli ett fysiskt påtagligt sätt att känna samhörighet med både sin egen kropp och med andra.

Vi människor är dessutom otroligt uppmärksamma på imitation, från det att vi som spädbarn härmar förälderns mimik till att vi som vuxna härmar varandras kroppsspråk när vi pratar med varandra. Det är till och med så att ju mer vi tycker om den vi kommunicerar med, desto mer tenderar vi att – helt omedvetet – härma dennes kroppsspråk. (Kika gärna på hur nära vänner pratar med varandra så kommer ni troligen få se hur de skjuter kroppen i samma riktning eller härmar varandra armrörelser spegelvänt.) Vi bekräftar helt enkelt varandra på ett väldigt basalt plan när vi rör oss på ett synkat sätt. Detta sker hela tiden i den sortens dans där man dansar mot varandra. En sista sak som inte får glömmas bort är att dansen, i bästa fall, är lekfull och lockar till en annan sinnesstämning än vardagens mer intellektuella ansträngning. I vissa danser finns dessutom den fysiska beröringen som ytterligare ett belönande inslag.

Vad händer rent fysiskt i kroppen, undrar ni kanske. Ett besök på Hälsosidorna berättar om en mängd hormoner som sätts i rörelse vid den fysiska aktiviteten dans. Adrenalin och noradrenalin kickar igång kroppen och gör att vi blir mer alerta. Vi höjer koncentrationsförmågan och blir mer optimistiska. En brist på noradrenalin kan, på motsvarande sätt, bidra till håglöshet och depression. Belöningshormonerna dopamin och serotonin ökar produktionen vid den fysiska träningen. Dopamin ger eufori och lustkänslor, medan serotonin ökar känslan av att känna sig glad, nöjd och lugn. Även endorfiner frigörs och ger fysiskt välbehag och lyckokänslor. Det är för övrigt bristen på endorfiner som ger en känsla av abstinens när man har tränat regelbundet och sedan tar en paus. Slutligen är oxytocin ett lugnande må-bra-hormon som verkar avslappnande och minskar stress och ångest. Detta frigörs vid kroppslig beröring, socialt umgänge och dans. Det är ur ett hormonellt perspektiv lätt att se varför dans ökar det psykiska välmåendet.

Av psykologiska och mer kemiska skäl- som hänger ihop och påverkar varandra – tycks dans kunna bidra till en bättre psykisk hälsa. Någon som berättade om både psykiska svårigheter och en erfarenhet av att må bättre genom att dansa var författaren och journalisten Kerstin Thorvall. För Kerstin Thorvall, som avled förra året och nyligen uppmärksammades genom hennes sons Hans Falks självbiografiska bok Uppväxt, var livet många gånger en kamp mot psykiska svårigheter. Detta ledde en stor konstnärlig aktivitet samt en bristande trygghet till sina barn, något som framgår av Svenska Dagbladets recension av boken. För Kerstin Thorvall var dansen en slags frizon och en slags ”drog” som hjälpte henne att överleva sina depressioner och panikångest. På baksidan av den egenförfattade boken ”Nödvändigheten i att dansa” skriver hon:

”Vid en tid då jag led av svår andnöd och pratade tre gånger i veckan med en psykolog hittade jag jazzbaletten. Redan i omklädningsrummet kände jag hur andningen blev normal. Jag gjorde slut med psykologen och gick på jazz tre gånger i veckan istället”.

Hon beskriver att ”Lyckan” kommer efter ungefär en halvtimmes dansande, vilket får mig att tänka på frigörandet av diverse hormoner. Vidare beskriver hon hur hon uppslukas av musiken och får en känsla av att hon finns till – en slags psykologisk upplevelse av att vara mitt i livet med dansen, som är hennes vän.

Mot slutet av introduktionskapitlet i boken skriver hon återigen om dansens betydelse i hennes liv:

”Mitt eget dansbegär har i alla fall hjälpt mig att parera panikångest, depressioner, det har botat ryggskott, nackspärr, ischias. Dansandet har aldrig svikit mig. Det är det den här boken handlar om.

Nödvändigheten i att dansa.

Det är nödvändigt att dansa.

Lyckan i att dansa”.

I nästa inlägg om dans fortsätter jag undersöka dansens betydelse för psykiskt läkande, då som sagt med inriktning på dansterapi. Vad tycker ni läsare om dans? Ni är som vanligt alltid välkomna att posta kommentarer här nedan.

Vad ger oss yttre och inre motivation att arbeta samt motivation att byta karriär?

Vad krävs, enligt psykologiska studier, för att bli maximalt motiverad att arbeta? Rejält med pengar och/eller en inre motivation? Varför tog Peter Friberg beslutet att mitt i livet göra ett karriärbyte från VD till psykolog? Svaren på detta och en hel del annat hittar ni i dagens blogginlägg. Mellan långhelger, sommarvarma kvällar och kommande semestrar passar jag nämligen på att göra en psykologisk djupdykning för att leta efter den faktor som för många är ett bleknande höstminne så här års; arbetsmotivationen!

Motivation är ett intressant fenomen som har förbryllat de forskare som trott att människans prestationer styrs av yttre belöningar. Liksom åsnan i serieteckningar springer efter sin morot tänkte sig forskarna, grovt sett, att människan behöver en yttre belöning för att prestera maximalt, vanligen en summa pengar. Senare forskning har visat att detta endast stämmer i vissa fall, nämligen i de fall där vi människor ska utföra enkla, mekaniska uppgifter, eller i de fall där vi inte alls vill göra uppgiften.

I de fall där uppgiften är mer kognitivt krävande, innehåller kreativa inslag eller där vi från början tycker om uppgiften – som att spela ett musikinstrument vi gillar – kan en yttre belöning snarare stjälpa än hjälpa vår prestation. Detta samband har visats i ett flertal studier och illustreras på ett snyggt och lekfullt sätt av RSA:s animerade YouTube-föreläsning ”The surprising truth about what motivates us”. I videon berättas det bland annat om en studie där tre experimentgrupper blev lovade en olika stor belöning för samma mängd arbete. Det visade sig att de som belönades med två veckors lön och fyra veckors lön presterade lika bra i sitt arbete. De som belönades med åtta veckors lön, det vill säga den största yttre belöningen, presterade sämst. En större yttre belöning ledde till sämre resultat.

Liknande studier som den ovan beskrivna har gjorts i ett flertal kontexter. Ett exempel är Lepner et als (1973) psykologiska studie om att bli belönad för att göra något man tycker om. Experimentgruppen bestod av dagisbarn (3-4 år) som redan innan studien tyckte om att rita. Barnen delades slumpmässigt in i tre grupper; den första gruppen blev innan sitt deltagande lovade ett vackert diplom då rituppgiften var avklarad, den andra gruppens barn fick samma diplom som en överraskning när de var klar med sitt ritande och den tredje gruppen fick ingen yttre belöning alls. Barnen fick rita i ett separat rum under sex minuter innan uppgiften avslutades med att vissa av barnen fick en belöning, enligt schemat ovan. Under de närmaste dagarna efter rituppgiften studerades barnen sedan i smyg för att se hur mycket de fortsatte rita utifrån eget intresse. Det visade sig att de barn som fått en spontan belöning och de som inte fått någon belöning alls ritade mer, medan de barn som innan uppgiften blivit lovade ett diplom minskade sitt ritande till hälften. Det verkar, utifrån detta, som om den yttre belöningen dämpade barnets inre motivation som tidigare gjort ritandet lustfyllt. Har vi något slags inbyggt motstånd mot att styras utifrån?

Vad det faktiskt är som belönar oss människor ”inifrån” är mer komplext att uttala sig om. Utifrån forskningsstudierna ovan kan man tänka sig att vi människor blir mindre motiverade till saker vi upplever att vi inte själva valt. En motivationsteori som tar fasta på att vår drivkraft att agera självständigt är Self-Determination Theory (SDT). SDT hävdar att den mest högkvalitativa formen inre motivation skapas av de tre faktorerna autonomy (”självständighet, autonomi”), competence (”kompetens, att vara bra på något, behärska något”) och relatedness (”samhörighet, släktskap”). Det är lätt att spontant tänka att det ligger något i dessa tre motivationsbegrepp, inte minst utifrån anknytningsteorin som lär oss att vi tidigt börjar relatera till våra närstående utifrån våra drivkrafter att både få vara nära andra och att självständigt våga utforska världen och bemästra olika uppgifter.

Jag lämnar den individbaserad psykologin ett ögonblick här för att öppna ett fönster mot ett vidare perspektiv. Mina tankar fastnar vid vårt samhällstempo, där det i samhällsnyttig mening ständigt är viktigare att den anställde är ekonomisk lönsam än att denne följer sin mänskliga dagsform. Att propagera för arbetsmotivation utifrån ett snävt individfokuserat perspektiv kan i värsta fall bli en slags anklagelse i stil med ”det är aldrig arbetssammanhanget det är fel på, det är bara du som behöver leta motivationen inom dig”. Visst behöver vi i de allra flesta fall arbeta för att få mat och husrum, men omständigheterna kan växla. Ett psykologiserande som gör arbetsmiljön statisk kan bli rent skadligt och framkalla obehag inför arbetet. Apropå det undrar jag också om inte drivet att prestera lite för ofta kommer just från ett obehag, en slags rädsla att behöva bevisa sig värd att älskas. Detta tangerar det jag tidigare skrivit i ett inlägg om att arbeta mycket, vara högpresterande men aldrig känna sig tillräckligt bra.

Arbetsmotivation är komplext och skapas knappast av glada tillrop. Men, jag tror man som människa kan må gott av att utvärdera det man gör med sin tid; både när det gäller det inre och det yttre. När vi nu behöver arbeta; vad kan vi göra för att minska rädslan som huvudsakliga drivkraft till arbete och hur kan vi öka drivkrafter som autonomi, kompetens och samhörighet? Vad finns konkret i din vardag som stärker din självständighet, din förmåga att bemästra en uppgift och din upplevelse av att trivas i ditt sociala sammanhang? Vad saknas? Finns det sätt du kan gå framåt i riktning mot det du saknar? Att på så sätt definiera vad vi strävar mot torde i sig vara motiverande genom att självständigheten stärks.

Kanske leder din egen utvärdering till inre förändringar, kanske till yttre förändringar eller kanske till bägge två. Någon som är väl förtrogen med yttre förändringar, i form av ett karriärbyte, är psykologen Peter Friberg, tillika verksamhetschef på S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala. Peter Friberg utbildade sig vid 50-års ålder till psykolog, efter att ha arbetat inom näringslivet i 25 år och bland annat varit VD för ett fondbolag. Läs gärna mer om Peters livshistoria i en intervju i Uppsala Nya Tidning.

Hoppas ni får en fortsatt motiverande vecka! Om inte, hav förtröstan. Det är trots allt semestertider och kroppen börjar kanske ställa om till vila och uppladdning i hängmattan. Apropå det; om ni väntar på digital hängmatteläsning kan jag meddela att sådan läsning portioneras ut från undertecknad under många veckor i sommar, i form av blogginlägg med tema dans, boktips, poesi och parterapi. Vi ses snart igen!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018