”Dans fungerar som ett motgift mot fysisk och psykisk smärta och kan också användas terapeutiskt”: Intervju med dansterapeut Monika Thelin (Dans del 2)

I ett tidigare inlägg, ”Dans del 1″, berättade jag om min önskan att närmare få utforska dans ur ett psykologiskt perspektiv. I samma inlägg skrev jag om hur dansen påverkar människans psykiska välmående utifrån vad som vad händer hormonellt i kroppen när man dansar, vilka psykologiska aspekter som kan vara viktiga i kopplingen mellan dans och välmående och varför författaren Kerstin Thorvall ansåg att dansen var nödvändig i hennes liv.

I detta inlägg, ”Dans del 2″, så går jag vidare och undersöker dansen ur ett mer praktiskt behandlingsperspektiv. Vad är dansterapi? Hur används själva dansen i den psykoterapeutiska behandlingen och hur går det till? För vem passar dansterapin?  För att få klarhet i detta har jag ställt frågor till Monika Thelin som är legitimerad psykoterapeut, diplomerad danspedagog samt utbildad dansterapeut.

Jag går direkt på frågorna och svaren, för vi har mycket intressant vi ska få ta del av. I min första fråga anknyter jag till Thorvalls citat från förra dansinlägget, där Thorvall beskrivit hur hennes psykiska besvär minskat i samband med att hon börjar på jazzbalett och hur lycklig hon blir när hon dansar. Mina första frågor handlar på liknande sätt om Monikas egna upplevelser av dansen. Jag börjar från början när jag inleder min intervju och frågar; hur gick det till när du började dansa? Monika hämtar sitt svar från inledningen av sin bok:

– Mitt första möte med dans var precis som för Kerstin Thorvall, jazzbaletten. Jag var tonåring och minns som idag den hänförelse jag kände. Det var ett magiskt ögonblick! Dansen gav mig upplevelsen av att vara ett med tiden, rummet och kroppen. Dansen blev början till ett nytt språk och uttryck som hjälpte mig att ta mig igenom perioder av existentiella funderingar och svårmod. Dansen gav mig kraft och mod att gå vidare, jag fick en stunds andrum och rörelsefrihet som skänkte mig livslust och glädje.

Tror du att dans ger dig en bättre psykisk hälsa?

– Absolut! För mig har dansen varit en källa till känslomässigt uttryck under så många år, så dansen har blivit en del av mig. Jag kan dansa ensam till musik som jag inspireras av eller tillsammans med andra. Jag kan i dansen uttrycka min glädje, min sorg och min ilska. Att dansa för mig är att vistas i ett annat ”rum” av medvetande, att bara vara här och nu, och låta det som uppstår få komma till uttryck. Det finns flera ord för det inom psykologin; att vara i ”flow”, att byta medvetandetillstånd, att befinna sig i en kreativ process. Att dansa är att ge sig själv en stunds avkoppling från vårt logiska, funktionella och lösningsorienterande tänkande. Dansen lockar fram andra sidor i mig, den är ett sätt att få syn på mig själv. Inte minst så ger den en ”feelgood- känsla”! Känslan är svår att sätta ord på och bör upplevas! Kort sagt så håller jag med Kerstin Thorvall; om dansen är en källa till glädje, sluta aldrig dansa!

Tror du många människor kan använda dans för att komma ifrån psykisk ohälsa och må bättre?

– Baserat på egen erfarenhet och samtal med andra dansande människor jag har träffat genom åren så vet jag att vi mår bra av att dansa. Jag tror att dansen kan motverka psykisk ohälsa eftersom den har en terapeutisk effekt i sig. Dansen är vitalitet och väcker ofta just livskraft och glädje. Att dansa kan därför vara helande både psykiskt och fysiskt och en källa till uttryck för våra känslor. Dansen är alltid på något sätt en berättelse, ett språk, utan ord. Människans behov av att uttrycka sig och berätta sin historia, dela med sig av sina erfarenheter är lika gammal som människan själv. Naturligtvis handlar det också om i vilket sammanhang vi dansar. Om man till exempel tar en dansklass så påverkas dansupplevelsen av pedagogens förmåga att skapa en tillåtande atmosfär för egna uttryck.

Men att dansen ersätter terapeuten… det är ju en annan sak. Personer söker psykoterapi för att de har svårigheter som de inte kan lösa på egen hand. Att ta en dansklass eller dansa på en fest kan därför inte jämföras med att gå i psykoterapi som behandlingsform. Jag tror alltså att dansen kan fungera både som friskvård och som en behandlingsform. Kanske kan man säga att dansen fungerar som en antioxidant, ett ”motgift” mot psykisk och fysisk smärta? Det var nog det som Kerstin Thorvall upplevde när hon dansade sig frisk.

Nu närmare vi oss intervjuns huvudämne, nämligen att använda dansen som behandlingsform. Vad är egentligen dansterapi?

– Det som utmärker dansterapi är att man använder sig av dans och rörelse som en del av en terapi. Dansterapin inbegriper många olika teoribildningar och metoder och vidareutvecklas hela tiden, precis som all annan psykoterapeutisk behandling. ADTA, American Dance Therapy Association, har formulerat följande definition som jag själv översatt och brukar använda: ”Dansterapi är det psykoterapeutiska användandet av dans och rörelse som en process vilken främjar den emotionella och fysiska integrationen av människan”.

Precis om i annat psykoterapeutiskt arbete lyssnar dansterapeuten in klienten på flera medvetandenivåer; kroppslig, emotionell och mental. Med mental nivå menar jag de tankar, bilder och föreställningar vi har om oss själva. Skillnaden är att dansterapeuten är aktiv genom att dansa tillsammans med klienten. Dans är i grunden kommunikativt, att dansa tillsammans med andra handlar om samspel och relation. Det möte som ”här och nu” uppstår mellan klient och terapeut i dansterapin är därför centralt. I detta möte kan klienten uppmärksammas på sidor hos sig själv som han eller hon tidigare inte varit medveten om. Tillsammans söker vi vägar för dessa tidigare dolda sidor att komma till uttryck.

Intressant! Kan du också kort förklara mer praktiskt hur en dansterapi kan gå till, från att den som söker hjälp kommer in genom dörren till att kontakten avslutas?

– Jag brukar inledningsvis träffa den som söker hjälp vid tre tillfällen, så kallade orienterande samtal, för att på så sätt få veta vad hon eller han vill ha hjälp med. Under dessa gånger får personen prova på dansterapi. Jag använder mig då vanligtvis av grundläggande dansterapeutiska tekniker för att hjälpa personen att upprätta en kontakt med sin kropp och bekanta sig med terapiformen.

Det som framkommer och blir tydligt under dessa tre gånger formuleras i ord till en problemformulering. Det kan till exempel vara att personen känner sig känslomässigt avstängd och uttrycker en längtan efter att få större tillgång till sina känslor eller att personen lider av ångest och oro. Det viktigaste är att personen själv känner igen sig i det som vi ska arbeta med.

I början av varje session görs en avstämning i samtal om det är något som personen vill berätta eller funderat på sedan förra gången vi sågs. Därefter brukar vi göra en uppvärmning som handlar om att komma i kontakt med kroppen. Det gör vi genom rörelser som ökar vår kroppsmedvetenhet, där uppmärksamheten på hur vi andas i rörelsen är central. Det är ett sätta att ”scanna in” kroppen och lyssna till det som uppstår just nu. Ofta utvecklar sig ett tema som man kan fördjupa i rörelse till musik eller i tystnad. Det finns en mängd olika dansterapeutiska tekniker som terapeuten använder för att guida personen i rörelseprocessen.

Efter dansen målar personen ibland en bild som hänger samman med upplevelsen från dansen. Bilden fungerar som en brygga mellan kroppens uttryck och det talade ordet. Dessa målade bilder görs på några få minuter och är ett bra sätt att komma in i ett reflekterande samtal kring processen. Allt som görs är kopplat till det som personen har sökt hjälp för och det är terapeutens ansvar att ”hålla kursen” för att ett meningsfullt arbete ska ske. Precis som vid annan psykoterapeutisk behandling kan längden på dansterapin variera beroende på problematik och behov

Behöver man ha någon tidigare erfarenhet av dans för att gå i dansterapi?

– Nej, det krävs inga förkunskaper. Den enda som behövs är att man har en nyfikenhet att pröva sig fram för att använda dansen till eget utforskande. Klienten får hela tiden guidning från dansterapeuten.

Hur arbetar man med känslor i en dansterapi?

– Dansen och rörelsen, tillsammans med musik, ökar den kroppsliga närvaron och hjälper oss att rikta uppmärksamheten inåt. Detta hjälper oss att komma i kontakt med våra känslor. Dansterapi kan därför bli särskilt verksamt för personer som har svårt att komma i kontakt med sina känslor eller som inte vet vad de känner. Det kan också vara så att känslorna hos en person är för starka eller obehagliga. Man kan med hjälp av dansen förstärka eller förändra en känsla genom att ge känslan ett uttryck, en form. Att till exempel våga känna ilska, ledsenhet, glädje och dansa den känslan hjälper personen att ge känslan en form som är konstruktiv. Våra kroppar bär våra känslor. I samma stund de ges ett uttryck kan de bli meningsskapande och förändras.

Kan du säga något om dansens betydelse för psykiskt läkande i en terapi, jämfört en terapi där man sitter mitt emot varandra och samtalar om problemen?

– Samtalet finns med som en del av dansterapin men skillnaden från en ”vanlig” samtalsterapi är att det i dansterapi finns flera ingångar till kommunikation och uttryck. Är det svårt att uttrycka sig med ord kan man istället använda sig av dans eller bild för att sedan komma tillbaka till orden. Ofta leder detta till att orden får en djupare känslomässig förankring. Inte sällan blir talet långsammare och mer eftertänksamt, mer tydligt. Jag tänker att läkande processer handlar om integrering mellan kropp, känsla och tanke som gör att vi känner oss hela. Min erfarenhet är att den integreringen kan nås snabbare med dansen som verktyg.

Tror du att det behövs mer rörelse och dans – eller andra kreativa behandlingsformer – i terapeutisk behandling?

– Vi behöver mångfald eftersom en enda terapiform inte passar alla människor. Jag skulle gärna se att man använde sig mer generöst av de konstnärliga terapiformerna inom öppenvården och psykiatrin. De flesta dansterapeuter är idag privatpraktiserande och jag tycker att man ska kunna välja en konstnärlig terapiform även om man inte har råd att bekosta terapin själv.

När jag mot slutet undrar om Monika har något övrigt som hon vill förmedla till bloggläsarna så flaggar hon för två dansterapikurser och två hemsidor för den som är intresserad av att själv gå i dansterapi. Karlstad Universitet ger varje år fristående introduktionskurser i dansterapi och Monika själv undervisar på kursen ”Dans och rörelse som terapeutiskt verktyg” som främst riktar sig till behandlare inom vård och omsorg. Den som istället är intresserad av att själv gå i dansterapi uppmuntras att besöka Monikas egen sida eller Dansterapiföreningens hemsida där det finns kontaktuppgifter till utbildade dansterapeuter.

Med dessa slutord från intervjun riktar jag ett stort och varmt tack till Monika för den tid och energi som hon avsatt för att dela med sig av sin kunskap om dans och dansterapi till oss. Om du, som jag, är nyfiken på att veta mer om dansterapi så finns mer intressant läsning i Monikas bok, ”Dansens helande kraft”. Där skriver hon personligt om sitt arbete med dansterapi samt låter oss få följa med henne i det terapeutiska arbetet tillsammans med tre olika klienter.

Apropå böcker; under nästa vecka kommer mitt sista inlägg innan min semester och då planerar jag att försöka bana väg i självhjälpsböckernas djungel med några boktips – möjlig hängmatteläsning för den som tröttnar på romaner! Vi skrivs och läses snart igen!