Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: augusti 2011

”Vi behöver bli bättre på att samtala, både i vardagen och utifrån vår roll”: Intervju med Margareta Löthman

Det är med anledning av att en av våra populäraste kurser börjar fyllas med deltagare inför kursstarten som jag bokar träff med Margareta Löthman. Under tre heldagar i november är det nämligen hon som kommer undervisa på kursen ”Det professionella samtalet” här på S:t Lukas i Uppsala. Mina kollegor har berättat att denna kurs hålls år efter år, ämnet tycks aldrig bli irrelevant, det behövs alltid mer kunskaper om hur vi bäst samtalar med varandra utifrån vår yrkesroll. Kanske är det också kursupplägget som aldrig går ur tiden; en mycket erfaren lärare leder en liten grupp kursdeltagare genom olika teoriavsnitt och sedan får deltagarna omsätta teorin i praktiska övningar. Förutsättningarna är med andra ord goda för att de nya lärdomarna ska bli till praktisk nytta i vardagen, där de behövs.

När jag träffar Margareta på hennes mottagningsrum är det första gången vi ses och jag är nyfiken på vem Margareta är i sin professionella roll. Margareta berättar:

– Min yrkeskarriär började med en psykologexamen på Uppsala Universitet, där jag också blev kvar som lärare under många år. Bland annat undervisade jag blivande psykologer i samtalsmetodik. Studenterna fick träna på att föra professionella samtal framför en videokamera och fick sedan feedback på sina inspelningar.

Redan nu poängterar Margareta något som jag tror gör henne till en bra kurslärare:

– I undervisning är det viktigt att både se det som fungerar bra och det som behöver förbättras. Många gånger kunde mina psykologelever vara väldigt nervösa under inspelningen, men när de sedan fick se filmen och fick feedback på det de gjort kunde de upptäcka att de hanterat situationen bra. Trots deras upplevelse av nervositet var det främst någonting annat som syntes utåt, till exempel deras intresse för samtalspartnern. Att på detta sätt få feedback på vilka komponenter i samtalet som vi kan hantera bra är en minst lika viktig lärdom som vad vi behöver förbättra.

Margareta fortsätter berätta sin historia:

– Jag har sedan universitetstiden då och då ägnat mig åt undervisning på olika håll, bland annat då genom att vara kursledare hos er på S:t Lukas. Jag har också vidareutbildat mig till legitimerad psykoterapeut och handledare. På min privata psykoterapipraktik har jag bedrivit både individuell- och gruppterapi, och det gör jag fortfarande i mindre utsträckning. Under en tidsperiod arbetade jag också parallellt på ett organisationskonsultbolag där jag jobbade med chefsurval, ledarutveckling och grupputveckling.

Efter denna uppräkning av olika titlar, utbildningar och arbetsplatser är jag både imponerad och glatt förvånad över Margaretas mångsidighet. Jag bestämmer mig snabbt för att hoppa över frågan som handlar om varför just hon är kursledare för ”Det professionella samtalet”. Har hon undervisat blivande psykologer om samtalsmetodik, bedrivit psykoterapi i olika former samt utvecklat organisationer så behövs kanske ingen ytterligare motivering till varför hon leder vår tredagarskurs… Med detta sagt och tänkt lämnar vi Margaretas yrkesbakgrund och övergår till dagens ämne; samtal i allmänhet och professionella samtal i synnerhet. Jag frågar varför det behövs kurser för att bli bättre på att samtala? Margareta svarar:

– Det är viktigt att samtala och alla kan bli bättre på det! Jag kommer att tänka på det latinska ordet ”communicare” som betyder ”att göra gemensam”. Kort sagt kan man helt enkelt säga att vi som människor behöver det gemensamma, vi behöver dela information och upplevelser med varandra, vi är berättande varelser. Det är förresten viktigt att skilja på vardagliga samtal, vänner emellan, och de professionella samtal som vi för utifrån vår roll. Det är det sistnämnda som jag undervisar i.

Vad behöver man lära sig för att bli bra på att samtala utifrån sin roll, tycker du?

– Det finns mycket litteratur om samtal som avhandlar just detta och som betonar olika saker. Jag menar att det är relationen mellan samtalsledaren och den andra parten som är det väsentliga. Det är viktigt att känna till sina egna svaga punkter i samspelet. Hur reagerar jag tillsammans med olika sorters människor? Reagerar jag på olika sätt när jag samtalar med någon som är tystlåten, jämfört med om jag möter något som är väldigt ivrig och pratsam? Har jag svårt för något särskilt beteende hos den jag möter?

Hur lär man sig att känna igen sina egna svaga punkter?

– Främst genom att träna på olika aspekter av ett samtal och få feedback från andra. Det är lätt att läsa kloka saker i en bok och säga ”det här ska jag komma ihåg”, men det brukar vara lika lätt att glömma bort det. Därför varvar vi teori med praktik på kursen. Vi gör ofta rollspel som har olika fokus beroende på vilken teoridel som vi övar.

Vad lär man sig i rollspelen, mer exakt?

– Det finns några generella saker som alla som arbetar med professionella samtal behöver förhålla sig till, till exempel vad yrkesrollen innebär och vad samtalet har för syfte. Det finns också vissa komponenter som utgör grunden för ett bra samtal. Man kan till exempel få träna på hur man bäst beter sig i sin yrkesroll eller hur man gör för att uppnå samtalets syfte på ett så effektivt sätt som möjligt. Man kan också träna sig i att våga vara tyst och invänta den andre, att tydligare bekräfta sin samtalspartner eller börja reflektera kring vad ens eget kroppsspråk förmedlar i olika situationer.

Kan du nämna något slags samtal som brukar vara svårt för många?

– En sak som brukar vara svår är hur vi ska förmedla något som vi inte vill säga till någon som inte vill höra det, till exempel när en läkare behöver ge svåra besked till en patient. Sedan kan det generellt vara svårt att våga lyssna, att faktiskt invänta den andre utan att själv ta vid alltför snabbt.

Vilka är egentligen välkomna att gå kursen, riktar den sig någon särskild yrkeskategori?

– Jag skulle vilja säga att det viktigaste är den som vill gå kursen känner sig motiverad att bli bättre på samtal, oavsett yrke. Alla är välkomna. Sedan är det förstås så att vissa yrkeskategorier samtalar mer i sin yrkesroll, och har därför ett större behov av att bli bättre på detta. Yrkeskategorier som återkommer på kursen är lärare, ledningspersonal samt personer som jobbar inom vård och omsorg.

Har ni någon kursbok?

– Vi har en litteraturlista som innehåller många olika böcker om samtal, men vi examinerar inte kursen utifrån någon särskild litteratur. Deltagarna kommer från olika sammanhang och kan ha olika behov av olika sorters läsning. Vid kursens start presenterar jag böckerna på listan och uppmanar deltagarna att försöka läsa den litteratur som passar dem. Min tanke är att deltagarna på så sätt kan dela med sig av vad de har läst och reflektera kring det tillsammans under kursens gång.

Har du någon särskild bok att rekommendera till bloggläsarna?

– Vet du, jag har svårt att välja en enda bok som är ett måste när det gäller samtal. Olika personer tycker om olika sorters böcker och olika teoretiska inriktningar fokuserar på olika aspekter av ett samtal.

Så du har ingen särskild bok att tipsa om…

– Det finns många. Om jag ska säga någon så brukar Anders Engquists böcker vara omtyckta av många, till exempel ”Om konsten att samtala: en bok för människor i kontaktyrken”, ”Förstånd och missförstånd: Samtalsmetodik för arbetslivet” eller ”Kommunikation på arbetsplatsen: Chefen, medarbetaren, gruppen”.

Under de senaste åren har det också varit populärt att lära sig en metodik som heter motiverande samtal (Motivational Interviewing; MI), som ursprungligen utvecklades för missbruksvården. En bra bok om MI, som både innehåller MI:s historia, teori och teknik, är ”Motiverande samtal- MI: att hjälpa en människa till förändring på hennes egna villkor”, som är skriven av Tom Barth och Kristina Näsholm. En bok som har en lite annan karaktär är Clarence Crafoords ”Människan är en berättelse: tankar om samtalskonst”, som snarare är en inspirationsbok än en lärobok i samtalsmetodik. Crafoord resonerar i sin bok kring det faktum att människan är en varelse som hela tiden skildrar sin berättelse; genom sitt framträdande, sitt kroppsspråk och med sina ord. Att samtala är därför en konst, det är att lyssna med alla sina sinnen.


Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun och jag vill att vi avslutningsvis ska prata om samtalet i ett vidare perspektiv. Något jag ibland tänker på är att vi människor ofta kan ta samtal för givna, att samtal kan ses som något slags ”pausbrus” som uppstår mellan ”viktiga aktiviteter”. Ofta är det samtal som prioriteras bort när pengarna tryter på olika arbetsplatser, till och med inom svensk psykvård. Vad tänker du, håller du med mig om detta?

– Ja, jag tycker också att samtalet tenderar att prioriteras bort i många sammanhang. Vi har till exempel en hel kultur av textbaserad kommunikation, till exempel sms och chatt, som i sin uppbyggnad är väldigt fokuserad på här och nu. Ett samtal som får ta tid, eller för den skull också ett brev som skrivs med omsorg, blir alltmer sällsynt.

I mitt yrkesliv tänker jag också på de tillfällen då jag som organisationskonsult mött personal på arbetsplatser som reducerat bort sina fikapauser. Det kan tyckas som en harmlös sak, men dessa arbetsplatser tappade i och med detta en plattform där medarbetarna får lära känna varandra och därigenom får en upplevelse av att vara ett ”vi”; att samtala och ”göra gemensamt”. Det gav också till följd att informationen i företaget försämrades.

Slutligen; vad är faran i att prioritera bort samtal?

– Jag tänker dels att vi tappar det mänskliga i att ständigt vara i kontakt med varandra, kommunicera, göra gemensamt. I arbetslivet tror jag också att det kan påverka verksamheten på ett negativt sätt, till exempel att arbetet blir mer ineffektivt när medarbetarna inte är tillräckligt informerade om vad andra gör eller vad de själva ska fokusera på.

Rörande ense om att samtal är viktiga avslutar vi vårt samtal, Margareta och jag. Jag säger ett stort tack till Margareta för att hon tagit sig tid att träffa mig. Jag vill också säga till er läsare att det ännu, i skrivandets stund, finns några platser kvar till kursen. Ni som vill se läsa mer om kursen kan göra det här.

Själv går jag ut från Margaretas mottagningsrum och funderar på vad jag själv fått ut av samtalet med Margareta som jag inte skulle ha fått om vi hade chattat kring samma information. Förutom att det säkert varit omständligt så har jag genom samtalet fått upplevelsen av ett möte, tänker jag. Jag har träffat Margareta, sett hennes mottagningsrum, sett hennes kroppsspråk och samtidigt hört hennes röst. Jag har lyssnat med flera sinnen, och det blir något annat än att läsa en text. Det stannar i mitt huvud, i min upplevelsebank, på ett annat sätt.

Samtal kan verka vardagligt, nästan som ”pausbrus” ibland, men dessa samtal rymmer samtidigt essensen av det mänskliga; våra sinnen, våra affekter, vår kropp och våra tankar. Samtalet är ovärderligt för oss i vår professionella roll och mer generellt för oss som människor.

Bob Hansson – poeten som lär oss om människans djup och brist

För ett tag sedan googlade jag in mig på Leva PS, en tidning om personlig utveckling och psykologi (tidigare två separata tidningar, ”Leva” och ”PS”). På tidningens hemsida läste jag en kort betraktelse av Bob Hansson, poet och författare, och jag slogs återigen av hans vackra sätt att beskriva väldigt mänskliga ting. Han skriver på ett ärligt, nästintill avklätt sätt, och har en förmåga att hitta livsnerven hos olika fenomen som är djupt mänskliga.

Det finns många exempel på vackra och tänkvärda texter som är skrivna av Bob Hansson, exempelvis i diktsamlingen ”Här ligger jag och duger” (2001) och i den mer undersökande ”Kärlek, hur fan gör man?” (2008). I den sistnämnda boken intervjuar Hansson par om hur de lyckas hålla sin kärlek vid liv. Hans intervjustil är som hans sätt att skriva; rak, ärlig och närgången på ett respektfullt – men stundtals provocerande- sätt.

Bob Hansson Foto: Niclas Brunzell

Psykologisk forskning i all ära, men jag tycker att bilder och texter ofta kan säga oss saker om människans psyke som forskningen går bet på i sin praktiska fyrkantighet. Jag tänkte dela med mig lite av både Bob Hanssons egna ord och hans refererande till en dansk författare, där bägge beskriver något begrepp som kanske kan sägas vara allmänmänskliga. Viktiga tankar klädda i vackert språk.

Det första temat är hämtat från Bob Hanssons blogg där han citerar den danske författaren Tor Nörrestranders som skriver om begreppet ”djup”:

”Någontings djup är uttryck för mängden av den information som har gallrats bort under dess tillkomst. Djupet är ett mått på hur många överraskningar någonting har varit utsatt för under sin historia. Djup är uttryck för att någonting har växelverkat med världen. Det är förändrat men alltjämt sig själv, ur jämvikt men inte ur sig självt. Det har mött överraskningar på vägen. Men det finns här fortfarande. Det har märkt världen och märkts av världen. Det har blivit djup!”

Nästa tema är hämtat från Leva PS:s serie kring olika ord, där Bob Hansson själv skriver en betraktelse om ordet ”brist”. Jag återger texten i dess helhet för läsupplevelsens skull:

Brist i ordboken: otillräcklig tillgång eller kvalitetsmässig svaghet eller otillräcklighet hos en produkt eller person.

Man kan sura för att man inte fått allt man förtjänar. Eller så kan man titta på sin brist och utbrista: Tack!

Ponera att din uppgift är att hitta din gåva och ge till världen. Och intet mindre! Så vilken är din gåva?

Jag tänker: Det är din upplevda brist som är din gåva! Det du själv inte fick, är det som du allra mest kan ge! För vem kan hylla och saluföra vatten, så som den som är uppväxt i en öken? Vem kan inse värdet av kärlek, som den som föddes till en plats där den saknades? Och hur bra kan den bli på att massera, som aldrig själv har haft en spänd axel?

Så vilken är din brist som präglade din barndom och dina tonår? Vilken är den brist du föddes till? I den bristen vilar en kompetens, en väg…

Den brist du förbannat, kan bli den bro som leder dig fram och hem. Jag fick inte kärlek, just därför blev jag tvungen att leta upp den och lära känna den, för den var aldrig självklar. Många författare, de som verkligen är nära språket, är de som hade störst svårigheter med det. I zen säger man, den som har svårt för att meditera, kommer att lära sig mer än den som har det lättare. Motståndet gör dig vis, motstånd fördjupar.

 

När du ser din brist, skäms inte, förbanna inte, fråga bara vad den lärt dig och res dig sedan inte upp förrän du fått ditt svar. För just det du känner av, finns det en människa bredvid som väntar på att få. Kanske av dig.

Amen.

——-
Väldigt fint tänkt och skrivet, tycker jag själv. Människans djup är ett mått på hur mycket man har utvecklats i växelverkan med världen och människans brist är inte skamlig utan blir istället till en styrka. Det är en skön kontrast till ett konsumtionssamhälle där yta och perfektion i många fall är synonymt med att duga.

Jag tänker att kulturella uttryck, till exempel vackra och insiktsfulla berättelser om människan, är otroligt viktiga  för att hjälpa oss människor att förstå oss själva och andra bättre. Poesi kan lindra existentiell smärta i kristider och ge nya perspektiv. Det handlar om ärlighet, känslor, en strävan efter att komma vidare samt respekt för sig själv och livet. Kort sagt kan man nog säga att poesi har en del gemensamt med psykoterapi, även om den sistnämnda är något mer avgränsad i sin vetenskapliga förankring och viktiga struktur i relation, tid och rum.

Reparera eller separera? Intervju med en legitimerad psykoterapeut om parterapi

Först; hej alla läsare, hoppas ni haft en fin sommar så här långt. Efter tre veckors semesterledigt är jag nu tillbaka med den intervju om parrelationer som jag lovade er i ett tidigare inlägg.

Vi förflyttar oss tillbaka till försommaren då samtalet ägde rum. Det var en tidig tisdagsmorgon och jag var förväntansfull inför att få ställa frågor till Ann-Sofie Schultz-Viberg, legitimerad psykoterapeut och tillika behandlingsansvarig på S:t Lukas i Uppsala.

Precis på uttalad tid rusar Ann-Sofie pustande in till mig i rummet där jag sitter denna tisdagsmorgon. Det visar sig att hon ägnat en stor del av morgonen till att ropa hem sin hund, som i ett plötsligt infall smitit ifrån henne. Det låter som en kreativ hund som vill gå sin egen väg, tänker jag. I nästa sekund slår det mig att denna egenskap har de faktiskt gemensamt, hunden och Ann-Sofie. Mina tankar far iväg ytterligare och jag föreställer mig Ann-Sofie och Hunden som ett slags par som har viktiga mål och egenskaper gemensamt, men som i denna situation intar två helt olika roller; den ena drar sig undan och den andra jagar. Denna bild säger, tro det eller ej, en hel del om parrelationer. Jag återkommer till det på ett lite mer seriöst plan, angående par och rollfördelning. Innan vi lämnar Ann-Sofies hund Svinto vill jag bara nämna ytterligare en rolig detalj, nämligen att Svinto även har vissa yttre likheter med Ann-Sofie. Se bägge bilder nedan för att se om du håller med mig!

Nåväl, nu ska jag ska bespara er fler långsökta illustrationer som innehåller hundar i relationer, och istället förflytta mig direkt in i intervjun. Samtalet inleds med att jag ber Ann-Sofie att berätta om sin resa mot att bli legitimerad psykoterapeut med inriktning på parpsykoterapi. Ann-Sofie berättar:

– Jag är i grunden utbildad socionom. Som socionom arbetade jag bland annat på familjerätten och senare även som föreståndare på kommunens familjerådgivning. En återkommande uppgift på familjerätten var att hjälpa föräldrar att komma överens och få en fungerande kommunikation. Ungefär här väcktes mitt intresse för att komma in tidigare i processen och arbeta med parrelationer i psykoterapi. Jag ville fördjupa mig inom samtalskontakter och lära mig mer. Jag utbildade mig därför till legitimerad psykoterapeut.1992 anordnade Stockholms Läns Landstings Utbildningsenhet, i samarbete med Tavistock Centre for Couple Relationship, den hittills enda utbildningen i sitt slag i svensk regi, nämligen en svensk legitimationsgrundande psykoterapeututbildning i psykoanalytisk parterapi. Som legitimerad psykoterapeut arbetade jag privat i tio år. År 2000 började jag arbeta på S:t Lukas psykoterapimottagning, först i Gävleoch sedan i Uppsala.
Vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Jag har verkligen funderat på det. Jag tror det handlar om att våga gå in i en relation, det vill säga att våga använda sig själv i det terapeutiska arbetet och skapa en allians med den man möter. Jag-budskap är viktigt. Visserligen ska behandlingen vila på teori och metod, men det är väldigt viktigt att som psykoterapeut våga vara här och nu i rummet. Tänker man i anknytningstermer så kan man säga att detta sätt att relatera till den andre kan förändra den andres anknytningsmönster. Det blir helt enkelt ett verkligt möte mellan människor som skapar någonting nytt.

Under ditt namn på hemsidan har du flera titlar, varav en är diplomerad symboldramaterapeut. Det är en spännande titel som jag gissar att fler än jag är intresserade av att veta mer om. Kan du berätta lite kort om vad det innebär och hur man kan använda sig av symboldrama i en terapi?

– Själva ordet, diplomerad symboldramaterapeut, innebär att jag gått en sju terminers utbildning hos Symboldramaföreningen och lärt mig använda metoden symboldrama i terapeutisk arbete. Symboldrama underlättar återupplevandet och bearbetningen av händelser som ligger gömda i djupet av vårt inre men som kan göra sig påminda i svårförståeliga, känslomässiga reaktioner, psykosomatiska besvär och/eller problem i relationer. Till exempel kan den som går i terapi, så kallad konfident, få hjälp att möta sitt ”inre barn” som behöver bli mött för att kunna växa. Konfidenten får återuppleva och bearbeta olika upplevelser och därefter måla sina olika upplevelser, sitt ”drama”. Symboldrama används bland annat för traumabehandling, i likhet med EMDR och hypnos. Jag själv använder metoden både i individual- och parterapi. Generellt är symboldrama bra för sådant som kan vara svårt att uttrycka i ord. Detta gäller till exempel för konfidenter som har svårt att få fatt i sina känslor eller för konfidenter som så att säga är ”uppe i huvudet”, det vill säga har en benägenhet för att intellektualisera. Om någon av bloggläsarna är intresserad av att veta mer om symboldrama så finns det mer information på Symboldramaföreningens hemsida.

Med allt detta intressanta sagt övergår vi till dagens huvudsakliga tema, nämligen parrelationer. Hur många par träffar du just nu?

– Jag har ungefär tio pågående parterapier, några par som kommer ofta och andra par som kommer mer sällan.

Varför kommer par till terapi, vilket är det problem som par oftast söker hjälp för, skulle du säga?

– Något jag ofta hör från paren själva är orden ”vi har problem med kommunikationen”. Sedan blir det mitt jobb att dechiffrera den meningen och undersöka vad det betyder i praktiken. Något som beskrivs som kommunikationsproblem kan vara att den ena parten säger: ”Jag säger det här och det här till dig men du respekterar inte mig”. Då får vi undersöka vad respektera betyder. Om det till exempel betyder ”lyda” är det kanske inte själva kommunikationen som brister utan andra saker som vi behöver klargöra och arbeta med.

Vilka är andra vanliga problem?

– Par som bråkar mycket, som undrar om de ska försöka reparera eller separera. Oliktänkande om närhet är vanligt. Otrohet. Par som fått barn är relativt vanligt också, särskilt par som fått barn väldigt tidigt i sin relation och som inte har någon erfarenhet av att deras relation gått ”upp och ner” dessförinnan.

Hur vanligt är otrohet i ett förhållande som krisar, utifrån din egen upplevelse av par du arbetat med under åren?

– Det är inte ovanligt, men det brukar heller inte vara huvudfrågan för terapin. Otrohet kan vara en slags krisreaktion som kan signalera att något inte är bra i relationen. Ofta har paret haft långvariga problem med närhet, både när det gäller att prata med varandra och att vara nära varandra sexuellt.

Kan man ”rädda” ett förhållande där ena parten varit otrogen?

– Precis som otrohet kan handla om flera olika relationssvårigheter så skiljer sig reaktioner och reparationsmöjligheter mellan olika par. Otrohet blir ett sår i en relation och detta sår tar tid att reparera. En del vill försöka förstå det som hänt och arbeta för att bevara sin relation och en del väljer att gå isär. Generellt är det viktigt att den som varit otrogen kan ta emot sorgen och vreden som den som varit utsatt för otroheten känner. Det kan bli en bra relation igen efter en otrohet, men man ska vara medveten om att relationen inte blir som förr. Det blir något nytt som paret bygger.

Kan du ta ett exempel för att illustrera hur en parterapi går till?  Vad gör ni första gången ett par kommer till dig i terapi och hur planerar ni vidare?

– Okej. Jag utgår ifrån ett ganska schablonmässigt problem för enkelhetens skull. Kvinnan i relationen upplever att mannen har blivit tråkig och tyst. Han vill aldrig göra något med henne utan bara zappar på TV:n på kvällarna. Mannen upplever i sin tur kvinnan som tjatig och att hon ”vill något hela tiden”.

När paret kommer till terapin får både mannen och kvinnan berätta varför de kommit, det är ju två personer det handlar om.  De får bägge presentera vad de tycker är problemet, kanske på ett liknande sätt som jag gjort ovan. Jag försöker sedan kartlägga parets situation genom att ställa olika klarläggande frågor, till exempel om de känner igen sitt sätt att vara från tidigare relationer, vad de fastnade för när de blev förälskade i varandra och hur deras relation är när den fungerar bra. Efter det första inledande samtalet bokas ofta två samtal till för vidare kartläggning. Efter dessa tre samtal bestämmer vi tillsammans om, och i så fall hur, vi ska fortsätta arbeta tillsammans.

Hur kan man förstå paret i exemplet du tog, där paret håller ihop fastän de till synes verkar vara varandras motsatser. Vi kan tänka oss att mannen är väldigt lugn och tillbakadragen (”verkar ointresserad av allt utom sitt jobb och TV:n, han vill varken umgås med mig eller andra”, enligt henne) och att kvinnan är väldigt utåtriktat, energisk och har lätt att uttrycka känslor (”tjatig, intensiv och väldigt krävande”, enligt honom). Hur tänker du kring detta?

– Ja, här gäller det först och främst att inte fastna i att försöka göra om sin partner. Parterapi handlar om att bägge parter ska få syn på sin egen del i relationen och se hur detta påverkar dem båda två.

I det här fallet, om jag får spekulera fritt, så kan jag tänka mig att bägge parter irriterar sig på just det hos den andre som de till en början blev förälskade i. Det är ofta så. Låt säga att den känslosamma kvinnan blev kär i mannen för att han förde med sig en sådan trygghet och lugn till henne och mannen blev kär i kvinnan för att hon hade en förmåga att väcka hans känslor och ”ta med honom ut i livet”.

Det är också vanligt att det med tiden blir ytterligare en polarisering, det vill säga att rollerna i ett par förstärks över tid. Mannen visar allt mindre känslor när han känner sig pressad av kvinnans ”tjat” och kvinnan i sin tur blir alltmer stressad och ”tjatig” när hon upplever att mannen drar sig ifrån henne känslomässigt. Man brukar säga att man i ett parförhållande ”bär” vissa av partnerns förmågor, egenskaper och känslor. Det man ”bär” brukar vara det som den andre har svårt för. I detta fall har kanske kvinnan förlagt sin ”passivitet” i mannen och mannen sin ”aktivitet” i kvinnan. Det vi frågar oss i terapin är då hur det kommer sig att denna rollfördelning uppkommit och hur rollerna har blivit tydligare över tid. Vi försöker förstå varför bägge parterna agerar som de gör. Vad innebär ”passivitet” för henne och ”aktivitet” för honom? Är ”passivitet” förknippat med till exempel instängdhet för henne och aktivitet förknippat med exempelvis utagerande för honom? Ofta blir sättet att vara mot varandra tydligt mot bakgrunden av deras egna relationsmönster tidigare i livet, det vill säga hur relationer sett ut mellan dem och/eller andra viktiga personer i deras liv. En parrelation aktiverar våra tidigaste relationsmönster på ett starkare sätt än till exempel en vänskapsrelation gör.

Vad kan lösningen vara för detta par, som inledningsvis helst vill förändra den andra parten?

– Ett första steg kan vara just att få syn på hur deras eget relationsmönster- det egna sättet att känna, tänka och bete sig – påverkar relationen. Att förstå mer av sig själv, sin partner och relationen. Då kanske det ”fastlåsta” blir mindre ”fastlåst”. Hon kan arbeta på att finna lugn i sig själv och han kan i sin tur arbeta med att förstå vad han känner och uttrycka det. På så sätt ökar parets psykiska rörelseutrymme. Det blir plats för två i relationen. Man kan också tänka sig en större förståelse och respekt för den andres sätt att vara. Ofta blir beteendet mindre hotfullt när den ena parten förstår att beteendet inte symboliserar att den andre slutat älska honom eller henne. Paret får också större förståelse för att de kan uppleva sig själv, relationen och livet i stort på olika sätt – det inte bara är den enes förhållningssätt till tillvaron som gäller.

Jag tänkte nu lämna parförhållandet ett kort tag för att fråga vad du som parterapeut skulle ge för råd till personer som upplever att de vill, men inte kan, hitta en lämplig partner?

– Det första jag tänker på är att det är bra att se tillbaka på hur man gjort förut när man försökt träffa någon, kanske går det att se ett mönster i det? Att ”inte hitta någon” kan stå för många olika saker. Låt säga att problemet är att man aldrig riktigt ”fastnar för någon” som man vill lära känna på ett djupare plan. Den fråga som jag då ställer mig är vilken relation som personen ifråga har till närhet. Vilka idealbilder finns för hur en partner ska vara? I boken ”Hemligheten”beskrivs olika relationsmönster i samband med partnerval på ett bra sätt. Där finns också praktiska tips för hur man förändra sitt relationsmönster genom att utmana det i små steg. En person som inför en dejt alltid får den spontana impulsen ”det här är inte rätt” kanske ska ifrågasätta impulsen – handlar den om den andre eller kan den handla om mig? Vad händer om jag ignorerar impulsen och går på dejten ändå?

Nu har vi bara två minuter kvar av den tid vi avsatte för intervjun, så jag ställer min sista fråga snabbt. Om du skulle ge råd till läsarna om vad man kan göra för att vårda sin parrelation, vad skulle du säga då?

– Prata med varandra! Ett par behöver också tid tillsammans, så att fixa barnvakt och få tid på tu man hand är viktigt för en relation. Överhuvudtaget ligger den stora utmaningen i en relation att få ihop ”jag”, ”du” och ”vi”. Meltzer säger det så bra… vänta lite så ska jag plocka fram ett citat som jag tycker beskriver detta på ett bra sätt.

Ann-Sofie visar mig en text av den kleinianska psykoanalytikern Donald Meltzer, som bland annat skriver följande visdomsord om hur man får en parrelation att fungera i längden:

”Det fordras en kontinuerlig medveten strävan hos vardera parten att erkänna den andres verklighet och en förmåga att kunna förlåta varandra för att ingen av dem kunnat motsvara de ursprungliga förväntningarna. Så arbetet i en relation innebär ett sorgearbete av illusionerna ur vilket en ny verklighet kan uppstå”.

Dessa kloka ord får avsluta vår intervju och jag tackar Ann-Sofie för den erfarenhet och kunskap om parrelationer som hon delat med sig av!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018