Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: september 2011

Psykoterapicafé på Ekocaféet den 3:e oktober och en psykologiartikel om sexuell passion

Inspirerade av den positiva respons vi fick i samband med vårt allra första psykoterapicafé i våras upprepar vi succén och bjuder in till ett nytt café efter fransk förebild. Enkelt uttryckt innebär det att alla som vill är välkomna att lyssna, fråga och samtala med några av oss från S:t Lukas nu på måndag den 3:e oktober. Vi möts på Ekocaféet, Drottninggatan 5 i Uppsala, som erbjuder mat och dryck från sin meny innan samtalet börjar.

Kvällens tema är det outtömliga ämnet relationer, till exempel vänskapsrelationer, kärleksrelationer, syskonrelationer, relationer till föräldrar, relationer till sina barn, avsaknad av goda relationer eller relationen till sig själv. I början av samtalet introduceras ämnet och därefter inbjuds alla som vill att ställa frågor till två av våra medarbetare, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Ann-Sofie är socionom och legitimerad psykoterapeut med parsamtal som en av sina specialiteter (läs gärna min intervju med Ann-Sofie). Per Wallroth är fil dr i litteraturhistoria, leg psykolog, leg psykoterapeut och en ledande företrädare för mentalisering och mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) i Sverige.

Samtalet med psykoterapeuterna startar kl 19.00 och avslutas kl 20.00. Ekocaféet öppnar dock upp portarna för S:t Lukas och våra gäster redan kl 18.00 och jag rekommenderar starkt att komma i god tid. Det blir snabbt fullsatt och ingen servering sker under samtalet, all mat och dryck beställs innan kl 19.00. Inträdet är gratis och all mat och dryck betalas direkt till Ekocaféet.

Med detta sagt om Ekocaféet tar jag tillfället i akt att spinna vidare på ämnet relationer, närmare bestämt parrelationer. Författaren, skribenten och PTP-psykologen Tor Wennerberg publicerade nyligen en artikel i Psykologtidningen som presenterar en förklaring till varför den sexuella passionen tenderar att svalna och dö ut i många parrelationer. Som författare till boken ”Vi är våra relationer” har Tor fördjupat sig i hur vi ända sedan födseln är beroende av relationer till andra människor genom vårt anknytningssystem. I denna artikel fortsätter han på temat relationer och berättar om vuxenlivets stora utmaning; att balansera behovet att vara självständig med behovet att vara riktigt nära en annan människa. Hur väl ett kärlekspar lyckas med detta som enskilda individer har en avgörande betydelse för hur parets sexuella samliv ser ut, menar han. Huvudfrågan för artikeln är varför är det så vanligt med bristande sexuell lust i en parrelation; hur uppstår sexuella problem och hur kan de lösas? För att förklara detta använder sig Tor Wennerberg av begrepp som myntats av David Schnarch i boken ”Intimacy & Desire”. Jag skickar med er artikeln här och önskar er en spännande läsning som kanske kan inspirera till nya frågor.

Jag hoppas vi ses för en spännande relationsdiskussion på Ekocaféet på måndag den 3:e oktober kl 18.00!

En familj i kris och den enskildes rädsla för att inte vara värd att bli älskad: S:t Lukas biopublik såg, kände och diskuterade filmen ”Ordinary People”

I måndags kväll hade vi på S:t Lukas i Uppsala höstens första biokväll med psykologitema. Den film som vi visade på Fyrisbiografen denna gång var åttiotalsfilmen – och tillika Robert Redfords regidebut – ”Ordinary People” (En familj som andra). Ordinary People blev fyrfaldigt oscarsbelönad i början av åttiotalet och har inom psykologikretsar blivit något av en kultklassiker. Den skildrar en familj vars tillvaro skakas i grunden när familjens söner är med om en seglarolycka. På ett mycket gripande sätt ges en inblick i den krisande familjens vardag där deras mer eller mindre lyckade försök att nå varandra står i fokus. Till de psykologintresserades stora glädje ges även en god inblick i en samtalsterapi där behandlaren – psykiatern i det här fallet – varken är mesig eller spritt språngande galen. Om du vill läsa mer om filmens handling kan du göra det i ett tidigare blogginlägg som finns här.

Jag, som upprepade gånger uppmanat er läsare att komma i tid, kom själv till biografen i senaste laget och lyckades precis hitta en tom biofåtölj innan det blev helt fullsatt. På plats fanns fina, förväntansfulla människor i alla åldrar som pratade med varandra och laddade upp inför filmen med dricka och gratis biosnacks.

När klockan blivit 18.30 tog vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor, till orda och presenterade filmen tillsammans med Peter Friberg, vår verksamhetschef. Jag återger på ett ungefär vad Katja sa, med mina egna ord, så som jag minns det:

”Jag tycker att Ordinary People är en tidlös film om man fokuserar filmens tema och tänker bort åttiotalslockiga frisyrer och annat som till utseendet är tidstypiskt. I sin miljöskildring ligger den särskilt nära alla oss som vuxit upp i en småborgerlig familj– och som kommit mer eller mindre skadad ut ur den erfarenheten. Utmärkande för filmen är att den är så gripande, så genomsyrad av många starka känslor. Jag har själv sett den flera gånger och jag har gråtit lika mycket varje gång, så jag hoppas ni har med er näsdukar (här ler vissa av oss, till exempel jag, igenkännande). Förutom den sorg som finns genom hela filmen tycker jag att huvudkaraktärerna också visar en stark rädsla, särskilt sonen Conrad och mamma Beth. Men vad är det som de är så rädda för? Den frågan skickar jag med så att ni, om ni vill, kan ha det den frågeställningen bakhuvudet när ni ser filmen. Efter filmen är ni som vill välkomna att stanna kvar här i biosalongen för diskussion.”

När filmen drar igång slås jag av att den är lika gripande och rörande som jag minns den – eller ja, om möjligt känns den ännu mer rörande nu eftersom jag gått och inbillat mig att jag denna gång skulle vara mer ”beredd” på känslostormarna. Tji fick jag. Med tanke på de snyftningar som kunde höras i biomörkret och de något svullna ögonlocken jag såg lite här och där på min egen bänkrad tror jag att fler kände som jag. Vi kände med familjens smärta, sorg och skuld – men rördes även av den ömhet och kärlek som huvudkaraktärerna ibland visade varandra. För visst var det då som vi hulkade som mest? Just när fasaderna föll ett ögonblick, egoismen tystnade och huvudkaraktärerna på riktigt hittade fram till den andre? Oförställd omtanke, känslor rakt från hjärtat, inga omskrivningar. Filmen berör.

När sedan filmen tagit slut och filmdiskussionen drog igång höll jag som bäst på att smälta filmen och fick samtidigt lyssna på kloka och intressanta synpunkter från Katja och från er i biopubliken. Det mesta kom att handla om mamma Beths sätt att hantera familjens kris. Kort sagt, för er som inte sett filmen, så hanterar Beth en stor familjekris genom att lägga all sin energi på att upprätthålla fasaden om den perfekta familjen. Hon är ständigt uppmärksam på det praktiska i familjen, såsom att maten ska stå på bordet och att trasiga kläder ska lagas. Att Conrad börjat gå i terapi, till exempel, är något hon vill hemlighålla för familjens vänner. Att uppleva och uttrycka sina känslor – eller för den skull även möta andras – är långt ifrån Beths bästa gren och det påverkar hela familjen.

När Katja tar upp Beths agerande till diskussion är det intressant att höra de olika känslorna och tankarna som finns bland publiken. Några uttryckte att de kände sig arga på hennes egoism och menade att hon bryr sig mer om hur hon själv har det och vad andra tänker om henne än hur hennes familj mår. En person uttryckte att hon skulle vilja ”ruska om mamman”. Jag kan känna igen mig i det, jag kände mig också väldigt frustrerad den första gången jag såg filmen.

Andra personer i biopubliken uttryckte att de kände stark empati med mamma Beth, vilket också var den känsla hos mig som stannade kvar efter filmen denna andra gång. ”Det gjorde ont ända in i själen att se att hon hade så svårt att möta sina känslor”, sa någon. ”Det är lätt att få sympati med Beth för det verkar som hon känner mest, att det egentligen är hon som är mest plågad över sonens död och familjens fortsatta svårigheter, men hon har svårast att uttrycka det. De andra personerna i filmen vet man på något sätt att det kommer gå bra för, i alla fall” , sa någon annan. En tredje biobesökare poängterade något övergripande viktigt i samband med detta: ”Varför pratar vi bara om Beth som egoistisk? Jag tycker alla huvudkaraktärer beter sig egoistiskt. Det är inte bara Beth som är helt uppe i sitt sätt att vara och hantera krisen, de andra agerar egoistiskt på andra sätt”. Vi pratar vidare om detta en stund; hur sonen Conrad gömmer sig i sin ”egoistiska” depression och hur pappa Calvin ständigt får vara ”den gode” som aldrig tar ställning utan glider undan konflikter. Det mänskliga dilemmat om att vi alltid är fast i oss själva, i vårt eget perspektiv, gör sig påmint.

Tråkigt nog kan vi aldrig helt komma ifrån vårt perspektiv, men vi kan bli bättre på att både känna med och att tänka utifrån olika perspektiv, att mentalisera. Vi kan också bli mer medvetna om våra känslor och visa dem tydligare för varandra, vilket jag tycke både Calvin och Conrad blir bättre på under filmens gång. ”De slänger ut krokar till omvärlden”, som Katja konstaterade.

Kanske handlade Beths svårigheter att hantera familjekrisen främst om att hon till stor del saknade kontakt med sina egna känslor, snarare än att Beth i grunden var egoistisk människa. Det är ofta så för oss människor, att när vi stänger av de känslor som av många anses vara ”fula” (alltså helt adekvat och livsnödvändig sorg, ilska osv), så brukar vi kunna få problem med att uppleva de ”fina” känslorna också. Faktum är att det arbete som Conrad gör tillsammans med Dr. Berger till stor del visar hur man kan arbeta med känslor (affekter) hos en psykolog eller psykoterapeut – även om inte alla terapeuter provocerar på samma rappa sätt som Dr. Berger. Jag sammanfattar tankegången med en mening som vår före detta medarbetare Bengt sa till Katja innan han lämnade biosalongen i måndags; ”Ordinary People ger affektfokuserad psykoterapi ett ansikte”.

Fick vi förresten svar på frågan innan filmen, vad Conrad och Beth är så rädda för? Ja, vi pratade om att vi tror att de är rädda för de känslor de har inombords, allt det som de upplever att de inte kan kontrollera. Vår slutsats blev att de någonstans tror att om de skulle visa dessa okontrollerade och ”dåliga” känslor utåt så är de nog inte värda att älskas. Detta är nämligen en, ytterst smärtsam, upplevelse som många människor lever med – mer eller mindre medvetet. Conrad trodde kanske att hans tunga känslor, allt som kändes fel, gjorde han själv var ”fel”, han var ju inte som brodern Buck som alla tyckte var så rolig och enkel att ha att göra med. Mamma Beth var säkerligen rädd för sin egen kokande gryta av alla möjliga undertryckta känslor inombords, under den perfekta ytan. Hon kunde inte undgå att se sin egen svaghet, sitt eget misslyckande, i Conrads depression och därför tog hon avstånd från honom. Conrad, å andra sidan, tolkade detta som att hon hatade honom.

Det var bitvis ganska tunga frågor vi avhandlade under den psykologiska diskussionen, men ack så viktiga. Familj och nära relationer är så viktiga i våra liv, men de diskuteras nog alltför sällan på ett djupare sätt i vår vardag. Det är ett outtömligt ämne, ja faktum är att man skulle kunna diskutera enbart filmen i många timmar till. Vad säger ni till exempel om Dr. Berger som terapeut, håller ni med mig om att han och Conrad finner varandra på ett väldigt äkta sätt? Skulle ni vilja gå till en terapeut som under den största delen av terapitiden pratar med er med samma slags provokativa och snabba repliker? Vad säger ni om pappa Calvins sätt att hantera familjens kris? Kan ni tänka er ett annat slut på filmen än det nuvarande? Vad i filmen rörde er mest?

Tack alla ni som kom och gjorde denna filmkväll så trevlig! Fortsätt gärna diskussionen här på bloggen ni som vill. Alla är välkomna med kommentarer om filmen, om filmkvällen eller om något annat som rör dessa eviga frågor om kriser, familjer, relationer och psykoterapi.

Dagsfärsk rapport från Assessios arbetspsykologiska konferens med tema ledarskap

Idag bjuder jag på en direktrapport från centrala Stockholm där jag fick under förmiddagen fick chansen att besöka en arbetspsykologisk konferens. Värd för denna konferens är företaget Assessio som, i samarbete med sina uppdragsgivare och med bas i arbetspsykologisk forskning, arbetar med utveckla och rekrytera medarbetare. Konferensen, som i år firar tioårsjubilem, lovar i sina programblad att vi som besökare ska få ta del av de senaste rönen och trenderna inom arbetspsykologi, ledarskaps- och organisationsutveckling.

Bland många föreläsningar och workshops att (se hela programmet här) valde jag ut två föredrag på förmiddagen. Jag startade morgonen med att lyssna på konferensens huvudtalare, Robert B Kaiser, som för sitt anförande valt rubriken ”Building a Culture for Leadership and Development: The Good, the Bad, and the Reality”. Kaiser berättar i inledningen att han vill måla med breda penseldrag och prata om den rådande ledarskapskulturen, vad som gör någon till en bra ledare och hur ledarskapet ser ut i vår värld idag. Han visar oss i siffror hur hur förtroendet för de nationella ledarna inom olika områden i USA har minskat de senaste femton åren, utifrån ”A national study of confidence in leadership”. Därefter visar han med en graf att USA satsar allt mer pengar på att utveckla ledare, närmare bestämt cirka 30 % mer idag än för femton år sedan. ”Nu går det inte att dra några stora övergripande slutsatser av detta, även om det är sådant jag gör bäst…”, säger Kaiser med en portion självdistans och glimten i ögat, ”.. men, man kan åtminstone säga att den ledarutveckling som görs inte verkar vara tillräcklig”. Han fortsätter med att säga att dessa siffror förstås kan bero på många faktorer, men att han, som är en ”frispråkig amerikan”, gärna vill berätta om det som han tror kan vara en viktig bidragande faktor.

Kaiser menar att det den senaste tiden har skapats en slags ledarskapskultur som fullkomligt svämmar över av snabba ”quickfixs” av typen ”Du kan bli en ledare på fem dagar, bara du läser min bok”.  Dessa ledarskapsgurus uppmanar ofta sina åhörare till att strunta i sina svagheter och istället spela på sina styrkor. Kaiser är mycket kritisk till denna sortens snabba lösningar, som i mångt och mycket fokuserar på enskilda ledare snarare än på gruppen som helhet. Samtidigt, säger han, så är även han själv en del av ledarskapsindustrin, men vill vara med och inspirera till att skapa ett mer autentiskt och gott ledarskap som fokuserar på gruppens prestation istället för den enskilde ”ledargurun”. (Bilden nedan föreställer Kaiser ”in action” på Norra Latin idag).

Vad är då ett gott ledarskap, enligt Kaiser? Kort sagt kan det sammanfattas i orden: ”A leader is anyone that has a follower”. Att  ha en formell position eller ett visst ansvarsområde gör inte någon till en ledare, utan en ledare är någon som gruppen själv väljer att följa. Det är dock alltför sällan som uppsatta personer inom organisationer tänker på detta sätt, menar Kaiser. Högre chefer tenderar istället att ofta ge en ledarroll till den som knuffar sig framåt i hierarkin och som, i förlängningen, sätter sitt eget bästa framför gruppens.

För att hitta ”high-potential leaders” inom en organisation avråder Kaiser oss från att välja någon som bufflar sig fram och är till ytterst omotiverad till att jobba på en lägre nivå inom organisationen. Studier har nämligen visat att två av de viktigaste egenskaperna för att lyckas som ledare hela vägen upp i karriärssteget är att ha en god förmåga till nyinlärning och en god förmåga till anpassning. Av den anledningen går de riktiga ”high-potential leaders” ofta att hitta långt ner i statushierarkin inom ett företag. De anpassar sig och gör ett bra jobb där de är, oavsett nivå.

Kaiser menar att vi bör använda indiktatorn om anpassning oftare när vi väljer ut ledare, snarare att leta efter ledare som snabbt vill klättra i hierarkin. Vi bör också utvärdera våra ledare utefter den ledda gruppens attityder och prestationer snarare än att stirra oss blind på ledarens individuella egenskaper. Att som ledare sätta gruppens bästa före sitt eget, att vara ödmjuk och redo att lära sig något nytt samt att vara anpassningsbar är nyckeln till ett gott ledarskap. Kaiser ger tyngd åt sina ord genom att citera Charles Darwin (1809-1882):

”It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the on most responsive to change”.

Med dessa tänkvärda ord ringades i öronen går vi alla ut från Norra Latins aula för att snabbt plocka med oss lite förmiddagsfika innan nästa pass. Jag valde att lyssna tillPsykologifabrikens duo John Airaksinen och Hoa Ly (1:a och 2:a från höger på bilden nedan) som väl idag främst företrädde deras företag för app- och webbutveckling Hoa’s Tool Shop. Dessa två hade döpt sin föreläsning till ”Psykolog i mobilen: Digitala redskap för beteendeförändringar i organisationer”. Kort kan man säga att föreläsningen handlade om hur ny teknik kan innebära nya affärsmodeller och arbetssätt för de som jobbar inom det arbetspsykologiska området.

Under den närmaste timme fick vi åhörare lyssna till intressanta exempel på hur deras webbapplikation/smartphoneapplikation Viary kan användas för att skapa beteendeförändringar hos privatpersoner och organisationer. Kort sagt kan man säga att man i smartphoneappen Viary kan skriva in ett personligt mål och sedan fundera ut vilka beteenden som kan leda till att man uppnår detta mål. Varje gång man sedan beter sig i enlighet med detta, det vill säga tar ett steg närmare sitt mål, så registrerar man detta i appen och blir omedelbart belönad genom att kunna se statistiken över sin positiva utveckling i appen. Det som också är extra spännande med Viary är att de resultat man registrerar i sin app kan kopplas till en webbapplikation på en dator. Psykologer och coacher av olika slag kan på så sätt använda webbapplikationen för att i realtid få statistik över de framsteg som klienten gör (dvs registrerar på sin smartphone) och sedan ha möjligheten att ge feedback till klienterna mellan sessionerna.

Som John och Hoa berättade på seminariet är denna app i högsta grad även användbar för företag, till exempel i värderingsarbete (tjusiga ord bryts ner till görbara beteenden och medarbetarna kan inspirera varandra genom att i databasen dela på vilket sätt de omsatt värderingar i handling), individuell chefscoaching  samt utvecklingssamtal (som bägge påminner om psykologens arbete med Viary och underlättar konkret uppföljning av uppsatta mål). Teknik möter psykologi och i skärningspunkten uppstår ett mycket användbart verktyg som gör det möjligt att göra mjuka värden, såsom attitydförändringar, mätbara. Snyggt, minst sagt. Jag gissar att fler tyckte detsamma med tanke på en strid ström av visitkort som jag såg bytte ägare i närheten av Hoa och John.

På väg hem från konferensen sammanfattar jag den här förmiddagen: Robert B. Kaisers föreläsning var uppfriskande likt ett sommarregn som ger frisk luft att andas i en djungel av ledarskapsgurus. Det gav perspektiv till alla tips om hur man kan bli ”briljant” som ledare och samtidigt göda sitt ego. Om Roberts föreläsning var som ett sommarregn var John och Hoas föreläsning som en glass i sommarvärmen; en munsbit som imponerade med både idé och utförande.

För mig är regnet och glassen en bra illustration av psykologins bredd; de svalkar på olika sätt och bägge behövs. Roberts breda penseldrag uppmanade oss till eftertanke kring hur vi ser varandra och vem vi släpper fram på ledande positioner. John och Hoa illustrerar istället hur psykologisk forskning kan bli till en mycket konkret produkt. Vi behöver psykologisk forskning där snävar vi av livets komplexitet och analyserar olika delar. Vi behöver också psykologiska resonemang kring människan och livet, där alla akademiska discipliner möts och vi öppnar upp vår livsvärld för att skapa en större förståelse kring vad det innebär att vara en mänsklig varelse. Det fascinerande, som slagit mig flera gånger idag, är att psykologin finns med som en röd tråd i allt detta och det är en sann förmån att få ha psykologin som arbetsfält.

Höstens första filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar ”En familj som andra” på Fyrisbiografen

Om två veckor, måndagen den 19:e september, intar S:t Lukas i Uppsala återigen hela Fyrisbiografen! Då bjuder vi in alla intresserade till en visning av filmen ”En familj som andra” (1980). Efter filmen inbjuds alla biobesökare att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor.

Vad är då detta för film? Jag skulle vilja säga att det är något av en kultklassiker, särskilt inom psykologikretsar. ”En familj som andra” (Ordinary People) är Robert Redfords uppmärksammade regidebut som på ett intelligent och nyanserat sätt behandlar många viktiga teman kring relationer, liv och död. I filmen möter vi en familj i övre medelklassen vars tillvaro skakas i grunden när familjens äldste son, Buck, drunknar i en seglarolycka. Conrad, Bucks lillebror som är med på båten, lyckas sätta sig själv i säkerhet men tvingas bevittna hur den starka stormen tar brodern ifrån honom. Conrad blir djupt deprimerad efter händelsen och gör ett självmordsförsök som slutar med en tids vistelse på en psykiatrisk klinik. Mamma Beth hanterar situationen genom sin att hålla sig sysselsatt med det praktiska familjelivet och genom sina ansträngningar för att hålla upp en fin fasad mot omgivningen. Pappa Calvin plågas av depressiva tankar och försöker tafatt att få kontakt med Conrad och samtidigt förstå sin fru. Familjen hamnar i olika destruktiva mönster och har svårt att nå varandra. Conrad, som anses vara den i familjen som har problem, övertalas så småningom att gå och träffa psykiatern Berger. Det blir ett spännande möte mellan den initialt mycket motvilliga Conrad och den kontroversiella, men varmhjärtade, terapeuten Dr. Berger. Parallellt med Conrads och Dr. Bergers samtal får vi följa familjens dramatiska kamp och utveckling. Klicka nedan för att se filmens trailer:

Trailer – ”Ordinary People”

Kort sagt är detta, i min mening, en väldigt bra film. Den är välgjord, smart, känslomässigt komplex och tidlös i sin historia. Föga förvånande det också en film som vunnit fyra Oscars, bland annat för ”bästa film” och ”bästa regi”. För tillfället har filmen betyget 7,9 av 10 på IMDb (Internet Movie Database).

Precis som tidigare S:t Lukas filmkvällar på Fyrisbiografen är detta ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Den ordinarie medlemsavgiften är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar halva priset, det vill säga 50 kr i medlemsavgift. Nya medlemmar behöver inte betala något extra för biobiljetten, för medlemmar kostar biljetten 40 kr. S:t Lukas bjuder på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Jag rekommenderar att ni kommer i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna!

PS (1): Vill du få information om S:t Lukas i Uppsalas olika kulturpsykologiska evenemang framöver är du välkommen att gilla vår Facebooksida DS (1).

PS (2): Nu går det att ha med sig Lukaspsykologen i fickan genom iPhone-appen Globber, en bloggläsare som samlar RSS-flöden från olika bloggar i en enda applikation. Globber har som ambition att samla de bästa  – och de mest populära- svenska bloggarna inom olika ämneskategorier. Det går att lägga till sina egna favoritbloggar, se vilka bloggar som är de för tillfället mest lästa eller hitta nya bloggar inom sina favoritämnen genom att klicka på de olika ämneskategorierna. En sådan kategori är ”Psykologi” och där samsas Lukaspsykologen med andra läsvärda psykologibloggar. Appen är utvecklad av HQApps och är, om du frågar mig, riktigt bra. Den är lätt att förstå sig på, snabb med att hämta olika inlägg och lätt beroendeframkallande eftersom det går att hitta nya guldkorn som man – det vill säga jag – gärna vill följa… Mer information om appen finns på Globbers hemsidaDS (2).

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018