Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: oktober 2011

Sista inlägget på Lukaspsykologen i den nuvarande formen: Ett avslut, en fortsättning och en ny början

Med det här inlägget tar jag avsked av bloggen Lukaspsykologen i dess nuvarande form, det vill säga att jag inom ramen för min PTP-tjänst skriver ett blogginlägg varje vecka. Mitt år som PTP-psykolog går mot sitt slut, precis som de slantar som ursprunligen var avsatta till bloggprojektet Lukaspsykologen. Så vad händer nu?

Ett troligt scenario är att jag fortsätter blogga på Lukaspsykologen, men inte lika ofta som tidigare. Exakt hur det blir i förlängningen återstår att se, det beror på en rad olika faktorer som kan sammanfattas med orden ekonomi och tid. Det som är bestämt än så länge är att jag i december kommer skriva två inlägg till. Jag kommer alltså avsluta min PTP-tjänst, ta en bloggpaus under november månad och därefter blogga två gånger i december. Parallellt med detta har jag börjat bygga ett cyberhem på adressen www.lindahellquist.se. Så länge jag bloggar för Lukaspsykologen kan jag, som vanligt, nås via bloggkommentarer, Facebook/Twitter (sök på Lukaspsykologen) och på lukaspsykologen(at)gmail.com. Möjligen kan jag inte svara lika snabbt som tidigare. Om någon vill få tag på mig och det brådskar är det därför en god idé att istället kontakta mig via min hemsida.

Det är också oklart om jag framöver kommer bevaka och skriva om S:t Lukas kulturpsykologiska evenemang. Ni som med intresse följt föreningens eller mottagningens olika nyheter genom bloggen är välkomna att istället följa S:t Lukas i Uppsala på Facebook eller att kika in på hemsidan då och då. På bägge ställen kommer det finnas löpande information om framtida filmkvällar, terapicaféer och Lukasdagar. Jag själv kommer förstås att fortsätta hålla mig uppdaterad om vad som händer på mottagningen samt att delta där jag har möjlighet. S:t Lukas mottagning och förening finns kvar i mitt hjärta på så många sätt.

Ja, då har det blivit dags för…  ett slags avsked. Lukasbloggen avslutas i dess nuvarande form, men får en ny fortsättning, åtminstone året ut. För mig personligen blir det flera avslut i ett; jag avslutar min PTP-resa på S:t Lukas och börjar en ny resa som legitimerad psykolog i andra sammanhang.

Låt oss förresten passa på att prata lite om avsked och avslut nu när vi har chansen. Det är ett intressant ämne, men vi pratar sällan om det eftersom det väcker ångest hos många av oss. Jag tänker att frasen ”det enda vi vet är att vi ska dö” illustrerar något väsentligt i människans livsvillkor. Trots att detta faktum är djupt smärtsamt behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till detta, samt till alla de situationer då vi ”dör en smula”, som vid ett avslut eller ett avsked. Vi människor blir till genom våra relationer, på flera olika sätt. Ja, det faktum att ett avsked kan röra oss så djupt beror nog både på vår suveräna mänskliga förmåga skapa relationer samt att avskedet ruskar liv i en slumrande insikt om vår egen dödlighet och brist på kontroll.

Det är alltså laddat att ta avsked, även i olika vardagssituationer. Våra avsked innehåller toner från en slags existentiell klangbotten och väcker många känslor samtidigt inom oss. I samtalsterapi pratar man ofta om vad det innebär att ta avsked från något eller, framför allt, någon person som man tycker om. Sammanfattat kan man säga att det är viktigare än man kanske tror att ta till sig det som händer inombords när någonting avslutas, att faktiskt våga känna efter. Detta är motsatsen till att fullständigt lägga lock på sina känslor och förminska betydelsen av det man tar avsked från. Att skiljas från något betydelsefullt på detta modiga sätt kan kännas både förvirrande och väldigt jobbigt. Ibland behöver vi stänga av lite för att klara av det, men ofta behöver många av oss påminna oss själva om att inte stänga av alltför mycket.

Jag tänker mig att ett avsluts olika känslor och existentiella tankar kan vara förpackade ungefär som i en zip-fil. Denna zip-fil är lätt att avfärda eftersom den inte ser mycket ut för världen; den tar lite plats och innehållet är dolt vid första anblicken. Det är först när vi medvetet klickar på den och väljer att öppna upp för innehållet som vi förstår vilket viktigt material som finns inuti.

Vi människor behöver våga möta det vi känner för att komma vidare i livet på ett bra sätt. När avslutar en relation eller tar avsked av något kan vi till exempel behöva möta vår sorg över det vi förlorat, vår ilska och besvikelse över det som inte blev så bra som vi hoppats, vår tacksamhet över det vi upplevt tillsammans och vår nyfikenhet inför att starta något nytt. Många känslor kan rymmas i ett avslut – både en djup sorg och samtidigt en stark nyfikenhet på nya möjligheter – och den kombinationen av starka känslor tycker jag är fascinerande. Och ja, utmattande.

Att även kunna närma sig livets ändlighet och sin egen brist på kontroll i olika situationer kan göra att livet själv lyser klarare. Döden och livet är närmare varandra än man kanske tror. Det verkar fungera ungefär som med känslorna: det går inte att välja några önskvärda känslor som man vill ha och avfärda resten. Nej, vill man ha ordentlig tillgång till sitt känsloliv, känna sig på djupet levande, så får man ta emot hela paketet känslor. Det är till exempel svårt att känna djup glädje när man lägger locket på ”jobbiga känslor” som ledsenhet och ilska. På samma sätt finns otaliga historier om personer som börjat värdera livet på ett nytt sätt efter att ha tagit avsked av något/någon viktig i sitt liv, eller att själv ha stått öga mot öga med döden och sedan återvänt. Livet tas inte för givet i dödens sällskap. Denna möjlighet att se livet ur ett nytt ljus finns, så att säga, in-zippad i ett avsked.

Låt oss återgå till mitt avsked, som inte är alltför laddat i jämförelse med de livomvälvande avsked jag nyss beskrivit. Ändå är det med starka, blandade känslor som jag nu tar avsked från mitt PTP-bloggande. Det är sorgligt att sluta och jag kan stundtals känna ett sting av besvikelse över det jag velat men inte kunnat eller hunnit. Jag är dessutom oerhört tacksam över allt jag har fått uppleva här på S:t Lukas under mitt PTP-år; alla människor jag mött, allt jag lärt mig, allt jag fått och allt jag själv fått chansen att ge. En stor portion av denna tacksamhet riktar jag till er som har läst det jag skrivit här på bloggen, som har gillat inlägg, som har delat era tankar med mig i kommentarer. Ni har på alla dessa sätt gett mig inspiration och en möjlighet att fortsätta skriva.

Jag ser fram emot att fortsätta blogga för på Lukaspsykologen och hoppas att alla omständigheter leder vidare till fortsatta inlägg, även efter december månad. Jag tar en bloggpaus nu, men är alltså tillbaka igen med nya spännande inlägg i december. Vill ni mig något däremellan så finns jag som sagt att få tag på via min hemsida. Jag hoppas ni hänger med mig även in i nästa skede. Med risk för att vara högtidlig och lite blödig; tack för den här tiden!

Att öva upp sin mentaliseringsförmåga är att investera i sitt eget välmående och sina relationer”: Intervju med leg. psykoterapeut Per Wallroth

Under det senaste året har jag mött mina terapeutkollegor här på S:t Lukas i Uppsala för intervjuer om deras arbete på mottagningen. Vi har pratat om individuell psykoterapi, parterapi, affektfokuserad psykoterapi, handledning, organisationsutveckling och kursverksamhet. Jag har kort sagt försökt dela med mig av vilka vi är och vad vi egentligen gör här på mottagningen. Siste man till rakning blir min handledare Per Wallroth, en man med många titlar; leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, filosofie doktor och författare.

Jag hade mycket jag ville fråga Per om. Först ville jag förstås ställa frågor om honom själv; vem är psykoterapeuten och privatpersonen Per Wallroth? Sedan ville jag prata med honom om hans expertområde, mentalisering; vad är mentalisering och varför är det viktigt? Jag är nämligen själv väldigt intresserad av mentalisering, jag ser det som en av de viktigaste faktorerna för psykisk välmående och goda relationer. Jag tänker också att mentaliseringsförmågan är grunden för vårt arbete som psykologer och psykoterapeuter, så det är ett ämne som förtjänar uppmärksamhet.

Sist, men inte minst, önskade jag att intervjun med Per skulle genomsyras av temat självhjälp, det vill säga utveckling på egen hand utanför terapirummet. Vad är Pers bästa tips för självutveckling, både när det gäller mentalisering och andra psykologiska områden? Jag har nämligen fått intrycket av att Per arbetar med att inspirera till självhjälp på olika sätt genom sin pedagogiska verksamhet. Han har skrivit två böcker som inspirerar till egen mentaliseringsträning samt är en flitigt anlitad föreläsare. I dagarna släpps också iPhone-appen Mentalisering som Per ger ut tillsammans med mig och HQApps (appen finns att få tag på här inom några dagar samt här på Facebook).

Nåväl, all min nyfikenhet och entusiasm över ämnet resulterade i många frågor och så småningom ett blogginlägg som är längre än vanligt. Jag vill flagga för detta så här i början av texten, så att ni är förberedda. Om ni känner att energin tryter, ta gärna en lekfull paus innan ni kommer tillbaka – ungefär som Per och jag gjorde på bilden nedan.

Jag och Per träffas vid två tillfällen i samband med intervjun, den ena gången för fotografering och den andra gånger för samtal i Pers mottagningsrum. Pers rum, ja. Man skulle kunna tänka sig att en man med många titlar som Per vill visa upp sina utbildningar och sin kunskap i sitt mottagningsrum, till exempel genom olika diplom på väggarna eller genom rader av prestigefyllda böcker i bokhyllan. Så är inte fallet. Inga diplom finns att se så långt ögat når och i bokhyllan samsas ett par fackböcker i psykologi med en tummad pocketbok av Dr Phil och en liten Freud-figur i plast. När jag tittar mot Per i ena terapifåtöljen – jeans, t-shirt med tryck och svarta glasögonbågar – är det lätt att förstå att han ibland blir refererad till som ”den där coola killen på er mottagning”. Det ligger en del i det, tänker jag, eftersom jag vet att han som ung spelade i ett rockband, spelade in ett par skivor och bar smink (se en ung Per Wallroth nedan, stående längst upp till vänster).

Samtidigt är cool enligt min mening ett ganska missvisande ord när det gäller den vuxna Per, för det för tankarna till sval och oberörd. Per är istället i högsta grad vänlig och empatiskt engagerad i samtal med andra. Dessutom bjuder han gärna på det faktum att han själv inte är Den Perfekta Människan – och det är modigt och sympatiskt, snarare än svalt och tonårscoolt.

Jag startar vår intervju med att be Per berätta lite om sin bakgrund. Per börjar berätta:

– Jag var egentligen intresserad av psykologi redan som tonåring. När jag var runt tjugo år läste jag en kurs i psykologi på Stockholms Universitet. Men, det blev bara en halv termin på halvfart (skratt). Kursen var så tråkig, den handlade bara om ögat och örat, sådana saker, så jag hoppade av.

– Ögat och örat?

– Ja (skratt), det är så jag minns det, men det var ju drygt trettio år sedan. Kursen började med perception och sådana grundläggande saker. Jag vill läsa om… livets mening och lära mig förstå mig själv och mina medmänniskor… Men det kom vi inte i närheten av.

– Aha, okej.

–  I alla fall, efter att jag hoppat av psykologikursen gjorde jag tusen andra saker, bland annat disputerade jag och undervisade i litteraturvetenskap här på Uppsala Universitet. Så småningom började jag gå i psykoanalys för att jag inte mådde bra och då blev jag väldigt intresserad av terapi. Jag hade också känt sedan tidigare att jag ville jobba mer direkt med människor än jag fick göra som lärare och forskare. Därför sökte jag till psykologlinjen.

– Vad hände sedan, när du pluggat klart?

– Då fick jag en PTP-tjänst (praktisk tjänstgöring som psykolog med kontinuerlig handledning under ett års tid) som innefattade både slutenvård och öppenvård inom psykiatrin. Jag trivdes väldigt bra inom öppenvården, så där fortsatte jag jobba som legitimerad psykolog. Framför allt tyckte jag om att arbeta med människor med personlighetsstörningar, särskilt borderlinepatienter. De upplever ofta ett stort lidande och blir dessutom ofta dåligt bemötta inom psykiatrin. Detta intresse ledde till att jag kom med i ett personlighetsstörningsprojekt på kliniken. Vi åkte på studiebesök till England för att träffa Anthony Bateman och lära oss om en behandlingsmetod som ännu inte fått något namn, men som så småningom kom att kallas för mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Det speciella med denna metod var att den var en av få behandlingsmetoder för personlighetsstörningar som hade stöd av vetenskapliga studier. Dessutom var det en behandlingsmodell på psykodynamisk grund, vilket vi som jobbade också hade. Rent praktiskt var det också en tilltalande modell eftersom man i MBT-behandling jobbar i team och har en stor respekt för patienterna.

Tillbaka i Sverige ville vi starta en egen MBT-enhet och vi tjatade på klinikledningen i ett par år om att få göra det. I början av 2005 lyckades vi och kunde starta det första MBT-teamet i Sverige, med stor entusiasm och pionjäranda. Så småningom började vi också ”missionera” ganska mycket (skratt), alltså föreläsa och undervisa på olika håll. Föreläsningarna och min och Göran Rydéns bok om mentalisering bidrog till att mentaliseringsidéerna och MBT började spridas i Sverige. Jag arbetade i MBT-teamet fram till 2010 när jag började här på S:t Lukas i Uppsala.

– Vad intressant att höra om din yrkesbakgrund. Det enda frågetecken jag har nu är när du fick tid att utbilda dig till handledare och leg. psykoterapeut, var det samtidigt som du jobbade inom öppenvårdspsykiatrin?

– Ja, det gjorde jag samtidigt. Jag utbildade mig till psykoanalytiker och då blev jag psykoterapeut på köpet. Sedan, efter hand har jag känt att jag mycket hellre jobbar med psykoterapi. Det passar mig mycket bättre att vara aktiv och ganska personlig, att jobba nära. Den psykoanalytiska hållningen, som ofta är mer passiv och tillbakadragen, passar mig inte alls. Handledarutbildningen gick jag när jag arbetade i MBT-teamet. När handledning inom mentaliseringsbaserad terapi blev mer efterfrågat så ville jag ha en handledarutbildning innan jag började syssla med det.

– Vi lämnar din bakgrund ett tag nu när jag ställer samma fråga till dig nu som jag gjort till de andra terapeuterna på mottagningen; vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Hm… det är svårt att svara på. Ett möjligt svar skulle kunna vara att man har en god mentaliseringsförmåga. Det är i alla fall en förutsättning att man har en rätt så hygglig mentaliseringsförmåga för att bli en bra psykoterapeut, skulle jag säga. Med det menar jag att man måste kunna leva sig in i och känna igen sig i människors problem och att man har hygglig koll på sig själv. Sedan är det viktigt att man… det låter lite pretentiöst kanske… men att man känner kärlek till människor.

– Det låter klokt, tycker jag. Vi går vidare; kan du kort beskriva vad mentalisering är för dem som inte hört begreppet innan?

– Mmmm. Vi människor har inte någon direktkontakt med verkligheten, utan allt vi upplever filtreras genom våra sinnesorgan och våra erfarenheter, vilket gör att alla uppfattar verkligheten på olika sätt. Om man mentaliserar så kommer man ihåg det.

– Kommer ihåg…?

– Man kommer ihåg att man kan uppfatta verkligheten på olika sätt. Vi gör det vi gör beroende på hur vi själva känner och tänker, hur vi uppfattar verkligheten. När man mentaliserar så tänker man på sina egna tankar och känslor – och på andras.
– Så mentalisering handlar om att tänka på känslor och tankar?

– Ja, så småningom. För att vi ska kunna tänka på våra tankar och känslor behöver vi vara medvetna om att vi har dem. Vi måste alltså bli medvetna om det vi förut har tänkt eller känt på en icke-medveten, mer automatisk nivå. Peter Fonagy, mentaliseringsteorins centralgestalt, talar om explicit och implicit mentalisering. Explicit mentalisering är när vi medvetet hejdar oss och reflekterar, till exempel när vi i stundens hetta gör något vi inte tänkt göra och sedan hejdar oss och funderar över det.

Ett exempel kan vara en kvinna som är på väg hem till sin man. På bussen hem är hon förväntansfull och tänker hon på hur mycket hon älskar honom; ”det ska jag säga till honom när jag kommer hem”, tänker hon. När hon slutligen kliver in i lägenheten kommer mannen inte och möter henne i dörren som hon föreställt sig. Han sitter bänkad framför TV:n och svarar kort på hennes glada rop om att hon är hemma. På en millisekund blir hon arg och skäller ut honom för att han är så lat som bara tittar på TV jämt och struntar fullständigt i både hemmet och henne. Hennes planer att säga att hon älskar honom är som bortblåsta. När hon så småningom har lugnat ned sig lite kommer tankarna ikapp henne och hon tänker: ”Varför blev det så här? Hur kommer det sig att jag sa precis tvärtom mot vad jag hade tänkt?” Hon känner efter och funderar vidare: ”Aha, jag blev nog stött och sårad för att han inte verkade glad och se mig, som jag trodde han skulle vara. Jag skällde nog på honom för att försvara mig och visa att jag minsann inte heller bryr mig. Det kanske inte var så att han struntade i mig, utan snarare att han försökte vila efter jobbet och inte hade en aning om att jag hoppats på en kärleksfull stund där jag kunde uttrycka hur mycket jag älskar honom.” När man på detta sätt försöker förstå sitt eget och/eller andras agerande utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor och önskningar så ägnar man sig åt explicit mentalisering.

– Och implicit mentalisering, vad är det?

– Det är när man agerar automatiskt och känslomässigt i förhållande till sig själv och andra. Oftast är man inte ens medveten om vilka känslor och tankar man agerar utifrån, man upplever det som att man ”bara gör” någonting – och i förlängningen att man ”bara är sån”.

Om vi lämnar psykologin någon sekund kan vi ta ett mer praktiskt exempel: Vi människor har genom tusentals inlärningstillfällen lärt oss mängder av olika beteenden som vi gör automatiskt, till exempel hur man rent fysiskt gör när man äter mat. Vi spar det i ”muskelminnet”, som man brukar säga om de system som minns vår motorik. Detta spar energi åt oss eftersom vi vid varje tillfälle slipper reflektera över hur man gör när man äter. Vi generaliserar och gör på samma sätt när vi har något gaffelliknande i handen, oavsett om vi använt just exakt den gaffeln tidigare.

På liknande sätt har vi, genom tusentals inlärningstillfällen, lärt oss hur vi på bästa sätt ska förhålla oss till andra människor. Redan när vi var några månader gamla lärde vi oss hur man bäst förhåller sig till människorna i sin närhet för att få närhet, kärlek och trygghet. Sättet vi ofta sökte kontakt som barn – kanske genom att skrika högt så vi fick uppmärksamhet eller genom att vara tyst och snäll för att få beröm för att vi är ”duktiga” – lägger grunden för vårt relationsmönster, det så kallade anknytningsmönstret. Genom att vid upprepade tillfällen möta en viss respons på ett visst beteende, och generalisera utifrån detta, så växer det fram ett automatiserat och känslostyrt mönster utifrån vilket vi förhåller oss till andra människor.

– Som ett ”muskelminne”, fast för relationer?

– Ja, precis, vi automatiserar för att spara energi. Då slipper vi tänka ”hur ska jag närma mig just denna människa” vid varje ny situation. Vi tolkar istället även nya situationer utifrån våra tidigare erfarenheter. Våra relationsmönster blir ett slags filter genom vilket vi tolkar ”verkligheten”, det bestämmer hur vi ser på andra och hur vi ser på oss själva. Vi förhåller oss till andra på det sätt som vi är vana vid, utan att reflektera över det. Dels läser vi in det bemötande vi är vana vid på förhand, men det är också så att vi framkallar de reaktioner vi är vana vid från andra just med vårt sätt att bete oss. Det går åt bägge håll. Våra relationsmönster, eller anknytningsmönster, är i hög grad icke-medvetna men styr oss mer än vad vi kan tro. Vi behöver en hyggligt hög mentaliseringsförmåga för att kunna få syn på hur vi tolkar oss själva och andra.

– Kan du ta ett exempel på en dålig implicit mentalisering?

– Mmmm, vi kan använda kvinnan i exemplet ovan. Låt säga att hon har svårt att tänka kring vissa av sina tankar och känslor, så hon funderar inte på varför hon började skälla på sin man. Istället fortsätter hon att tänka på hur lat och elak han var och försöker få honom att erkänna det. Mannen vägrar göra detta, vilket leder till vidare bråk mellan dem.

Denna kvinna har kanske växt upp med föräldrar som varit alltför upptagna med sitt för att se när hon behövde tröst. Hon lärde sig att hon bara kunde få uppmärksamhet när hon blev arg och skrek. Hon lär sig då på ett icke-medvetet plan att det inte tjänar något till att visa omvärlden att hon är ledsen, utan att det bästa är att visa ilska direkt. Som vuxen är detta mönster så inlärt att kvinnan själv är relativt omedveten om att hon blir ledsen i dessa situationer, hon har sedan länge stängt av kontakten med den känslan då den inte blivit mött. Detta gör att kvinnan har svårare att reflektera kring sig själv och andra, det vill säga ägna sig åt explicit mentalisering, i situationer som handlar om sorg och ledsenhet. Istället sker en mer automatisk implicit mentalisering utifrån kvinnans inlärda relationsmönster.

Hade kvinnan istället haft ett relationsmönster eller anknytningsmönster som var tryggt – alltså ett mönster som bygger på att hon hade fått tröst när hon var ledsen och sina andra känslor mötta och bekräftade – så hade hon istället kunnat uttrycka att hon blivit besviken när han inte verkade glad att se henne. Hade hon blivit arg hade hon kunnat tänka på sitt beteende i efterhand och gå tillbaka för att be om ursäkt. Hon skulle alltså kunna hantera och bedöma situationen på ett mer rimligt och verklighetsnära sätt. Hon skulle kunna förstå sig själv och andra bättre, alltså ha en högre mentaliseringsförmåga.

– Det gäller alltså att först bli medveten om sitt relationsmönster, sina olika känslor och tankar, och att sedan träna sig i att hejda sig och tänka efter kring sitt eget beteende?

– Ja, första steget är att växla upp från implicit mentalisering till explicit mentalisering. Genom att förstå sig själv bättre kan man också förstå andra på ett bättre sätt, empatin ökar och det är lättare att se en situation från flera perspektiv.

– Varför är vi olika bra på mentalisering, beror det på hur vi haft det som barn som du var inne på?

– Mentaliseringsförmågan påverkas både av arv och miljö, genetik och erfarenheter.  Alla människor föds lite olika och har därför lite olika förutsättningar för olika saker, och det gäller även mentalisering. Om man har stora kognitiva svårigheter blir det mycket svårare att mentalisera. Om man har ADHD blir det svårt att koncentrera sig och fokusera, vilket är en förutsättning för att kunna stanna upp och mentalisera. I autism och Aspergers syndrom ingår nästan definitionsmässigt mentaliseringssvårigheter. Men ja, hos de flesta människor är det nog erfarenheterna som påverkar mentaliseringsförmågan mest, i synnerhet de erfarenheter som vi samlat på oss tidigt i livet tillsammans med våra föräldrar. En väldigt viktig faktor för hur god mentaliseringsförmåga vi har är anknytningen, alltså hur sedda och omhändertagna vi blev som barn. Mentaliseringsförmågan påverkas också av traumatisering, alltså väldigt dåliga erfarenheter senare i livet.

– Kan vi förbättra vår mentaliseringsförmåga senare i livet, när arv och barndomsmiljö gjort sitt? Om ja; hur kan vi öva upp vår mentaliseringsförmåga?

– Ja, vi kan definitivt förbättra den! Det är en av de viktigaste sakerna som händer för många av dem som går i en lyckad psykoterapi. I psykoterapi så sysslar man mycket med att upptäcka att man kan se saker på flera olika sätt, att olika människor har olika perspektiv. Till exempel ”jag är inte alls så här dålig som jag själv tänker mig” eller ”det är inte alls säkert att allt som jag företar mig kommer gå åt skogen”. Man övar sig också att förstå sina medmänniskor bättre, att förstå att de har en annan historia, vilket gör att de tänker på andra sätt än jag.

– Kan man öva mentaliseringsförmågan på något annat sätt, utan att gå i terapi?

– Jag tror att man övar mentaliseringsförmågan också i välfungerande kärleksrelationer och nära vänskapsrelationer där man litar på varandra. Där, under trygga förhållanden, kan man lyssna på varandra och ta del av den andres perspektiv. Sedan tror jag också att man har nytta av att arbeta med sig själv och anstränga sig lite extra för att koppla på mentaliseringsförmågan så mycket som möjligt.


Och hur gör man det?

– Jag tror att en vanlig anledning till för dålig mentalisering i vardagen är att man går runt och är rätt så slö. Så, det är bra att peppa sig själv och jobba med sig själv också av den anledningen.

– Mhm? Hur då slö?

– Till exempel att man går för mycket på sina fördomar om människor och inte riktigt orkar möta människan som man har framför sig, och undersöka ”vem är det här egentligen?”. Eller att undersöka och fundera över varför man själv reagerar på ett visst sätt.

– Men att anstränga sig lite extra, hur gör man det då, är det till exempel att sätta av tid för att fundera?

– Det kan vara till hjälp om man vet lite om hur mentalisering fungerar för att kunna ha med sig det i bakhuvudet i olika situationer. Ett bra sätt att lära sig detta och sedan påminna sig själv om det man lärt sig kan vara att jobba aktivt, till exempel genom att göra små mentaliseringsövningar.

– Okej. Jag har ju läst din bok, Mentaliseringsboken, så jag vet att den innehåller just det du pratar om nu, hur man övar upp sin mentaliseringsförmåga genom olika övningar och genom att lära sig lite mer teori om vad mentalisering är. Dessutom är du den som står för det mesta av innehållet till iPhone-appen Mentalisering. Vill du berätta lite om appen?

– Ja, man kan väl säga att det är en ganska nyskapande psykologi-app eftersom det, mig veterligen, inte finns särskild många självhjälpsappar för iPhone som bygger på psykodynamisk och relationell teori. Att det förhåller sig på det sättet är i och för sig inte särskilt konstigt, eftersom den psykodynamiska synen ju bygger på att en människa främst utvecklas i sina relationer. Mentaliseringsappen är inte heller något försök att ersätta terapi och mänskliga möten, utan är tänkt som ett komplement. Kanske har man gått i en terapi men vill ha verktyg och en struktur för en vidare utveckling. Kanske har man inte tid/lust/möjlighet att gå i terapi, men vill få tillgång till självhjälp och personlig utveckling på egen hand. Att ha teori och övningar i en app kan göra det lättare att arbeta med sin personliga utveckling i vardagen.

– Kan du säga något mer om innehållet i appen?

– Kort sagt kan man säga att appen bygger på ”Mentaliseringsboken”, men att appen förstås är mer kortfattad och enkel i sin utformning. Där finns korta och lättlästa teoretiska avsnitt om mentalisering och angränsande ämnesområden; ”känslor”, ”barndom”, ”relationsmönster” och ”medmänniskor”. Till varje faktaavsnitt finns olika övningar. Syftet med övningarna är att förbättra sin övergripande mentaliseringsförmåga genom att utvecklas inom de områden som denna förmåga är uppbyggd kring. När man klarat av en övning kan man pricka av den och samla ”stjärnor”. Om man vill kan man också få ett dagligt mentaliseringsråd inom en viss kategori.

– Kan du ge exempel på vad man kan öva på?

– En viktig sak att öva på är att försöka få lite bättre koll på, lite bättre kontakt med sina känslor. Det är helt centralt om man vill må bra och känna sig levande. En annan sak som man kan ha nytta av, särskilt om man har barn eller ofta kommer i kontakt med barn, är att fundera lite kring sin egen barndom. Om man får bättre koll på sin barndom och hur man hade det, så kan man förhålla sig lite friare till den och styras lite mindre av den.

– Är reflektionen kring barndomen bara viktig om man har barn?

– Nä, men jag tänker att det är särskilt viktigt om man har egna barn, för det är så himla lätt att föra över saker till barnen utan att man alls vill det. Men alla människor har glädje av att kunna förhålla sig friare till sina erfarenheter och inte vara helt styrd av en massa saker som man fått med sig tidigt, ja nästan inprogrammerat i sig. När man reflekterar kring sin barndom eller funderar kring sitt relationsmönster är detta sätt att försöka förstå vad man varit med om och hur det kan påverka ens beteende idag.
– Du förklarar de olika områdena så bra, tycker jag. Om du skulle sammanfatta det vi har pratat idag; vad är vitsen med att lägga ner tid och energi på att öva upp sin mentaliseringsförmåga?
– Det finns en massa olika skäl, skulle jag vilja säga. Om man får bättre kontakt med sina känslor, vilket mentalisering delvis handlar om, så känns livet rikare och meningsfullare. Man blir mer levande. Om man förstår sig själv bättre, vilket mentalisering också handlar om, så kan man förhålla sig friare och mer välja hur man vill handla i olika situationer. Om man förstår sina medmänniskor bättre, vilket mentalisering också handlar om, så blir det mindre missförstånd. Ens relationer kan fungera bättre och man kan känna mer gemenskap och samhörighet med andra människor. Genom att öva upp sin mentaliseringförmåga investerar man i sitt eget välmående och sina relationer, helt enkelt. Eller sina barn. Om man kan förstå sina barn bättre och förhåller sig mer mentaliserande till dem så kommer det betyda jättemycket för deras chanser att bli trygga, fria människor.

– Tänk om alla människor blir lite bättre på att mentalisera, vad det skulle kunna betyda, det skulle ju vara helt fantastiskt.

– Ja, det skulle det faktiskt, även om det kanske var lite utopiskt det jag nyss beskrev; att känna sig levande, känna samhörighet, vara fri gentemot sina erfarenheter, och så vidare. Alla steg mot en bättre mentaliseringsförmåga är bra och brukar göra skillnad, även om det kanske många gånger snarare handlar om små steg i rätt riktning än att bli en fullständigt fri och trygg människa…

– Mmm. Ok, sista frågan nu, som är lite mer allmän; Förutom att träna upp sin mentaliseringsförmåga, vad är dina bästa tips till självutveckling? Vad skulle du råda någon till som sa att de vill utvecklas som person i sin vardag, antingen någon som gått i terapi och vill fortsätta sin utveckling eller någon som av olika anledningar inte kan eller vill gå i terapi, men som gärna vill ha verktyg att utvecklas hemma på egen hand?

– Hm… jag vet inte vad jag ska svara… Jo, en central sak är att försöka behålla sin nyfikenhet och sin vilja att upptäcka nya saker, att inte sluta till mot omvärlden. Att våga vara nyfiken. Till exempel att försöka se nya sidor hos människor man möter och lära sig mer av allt spännande som finns i livet.

Att möta en människa öppet och visa respekt för Mellanrummet: Winnicott, Emmy van Deurzen och Saft Stockholm

Då och då stöter jag på ett begrepp som jag gillar, nämligen begreppet Mellanrummet. Under det senaste året har jag tänkt skriva något om det, ja helt enkelt skriva om mellanrumstanken i ett mänsklig möte. Det har varit svårt att komma igång. Det är som om ämnet runnit genom mina fingrar som sand när jag försökt hålla i det och beskriva det. Till och med själva ordet är svårt att definiera enbart i förhållande till sig själv, ett mellanrum antyder att detta – vad det nu är – finns mellan olika rum.

Nåväl, jag gör ett försök eftersom jag tycker att begreppet är spännande och förtjänar uppmärksamhet. Inlägget blir således en slags brainstorming kring att modigt möta en människa utifrån den person hon är, till skillnad från ett möte där man håller fast vid sitt eller har olika ”baktankar”. Jag kommer utgå från olika sammanhang där begreppet mellanrummet spelar en viktig roll. Ni får möta psykoanalytikern Winnicott, den existentialistiska psykoterapeuten van Deurzen och musikern Lena Bjärskog (aka Saft Stockholm) som alla tre berättar om mellanrumsrelationer, fast på lite olika sätt.

Jag börjar i den existentiella psykologin. Begreppet mellanrumsrelation beskrivs i introduktionsboken Existentiell Psykologi som ”en relation som respekterar rummet mellan parterna”. Det gäller att inte tränga sig på, att inte gissa sig till vad den andre har för uppfattning eller att själv alltför snabbt uttrycka sin egen mening och vänta sig följsamhet från den andre. En mellanrumsrelation kräver istället att personerna har en god balans i sin själv-andra-dialektik, en förmåga att ömsom ge både sig själv och den andre utrymme i dialogen. För detta krävs en djup förståelse för att den andre och jag själv är olika varandra, att vi har olika perspektiv på livet. Detta påminner om begreppet hög mentaliseringsförmåga.

Den intressanta religions- och relationsfilosofen Martin Buber menar att vi behöver minimera antalet jag-det-relationer i våra liv för att i högre grad få uppleva äkta möten. En jag-det-relation innebär att vi ser andra människor som objekt som kan betraktas, hanteras och ge olika erfarenheter till oss själva, subjektet. Kanske kan det liknas vid att mingla runt på en fest med syfte att ge ett gott intryck av sig själv och samla visitkort från högstatuskontakter, som man sedan hoppas ”få ut något av” framöver. En jag-du-relation ger istället en verklig närvaro mellan två människor som ömsesidigt öppnar sig mot varandra på ett oreserverat sätt. Det gäller att rikta sig just till den människa man har framför sig, med respekt för denna persons egenart i förhållande till sig själv. När vi kan respektera att den andre är annorlunda än oss själva och bekräfta detta så har vi kommit en bra bit på väg. Själva mötet är syftet. Det är svårt och läskigt – men en betydelsefull strävan som är ytterst spännande. Vi kan i och för sig inte leva utan jag-det-relationer till omvärlden, menar Buber, men om vi enbart lever i jag-det-relationer så är vi inte människor.

I den existentiellt orienterade samtalsterapin läggs stor vikt vid mellanområdet mellan terapeut och konfident. När två människor möts och öppnar sig för varandra, det vill säga sträcker ut handen mot den andre med respekt för utrymmet däremellan, så kan något nytt skapas. Emmy van Deurzen, en brittisk psykoterapeut som utvecklat existentiell terapi, uttrycker detta på följande sätt: ”När jag inte berövar dig ditt rum och du inte berövar mig mitt, skapas ett nytt, öppnare rum mellan oss, och här kan vi skapa handlingar”. Nya tankar och känslor uppstår mellan personerna, i mellanrummet. Att möta andra utifrån sin egen agenda kan måhända kännas tryggt, men lägger lock för denna sortens kreativitet.

Inom den psykoanalytiska traditionen har Winnicott formulerat teorin om att all skapande lek och kulturell verksamhet utvecklas i ett mellanområde. Detta område finns också mellan individer och upprinnelsen till detta anses vara utrymmet som finns mellan barn och förälder i deras samspel. Barn tar tidigt initiativ till spontan lek, till en delad upplevelse av samförstånd, vilket skapar starka känslomässiga band mellan förälder och barn. Psykologibloggaren Mosskins beskrivning av denna lek, utifrån sina egna föräldraerfarenheter, illustrerar detta på ett fint sätt (klicka på länken för att läsa om detta).

För att fortsätta på lektemat så intervjuade jag under min psykologutbildning några vuxna människor om lek i vuxen ålder. Det blev tydligt för mig hur mycket kreativitet och skapande – ja, helt enkelt lek – som fortfarande är livgivande i vuxna personers vardag. Att samspela med andra på detta spontana sätt, för samspelandet skull, verkar finnas som ett grundläggande drag i vår mänskliga natur och vi kan känna oss ofullständiga om vi alltid möter människor med ett särskilt syfte, det vill säga utan att få tillgång till ett lekutrymme mellan oss.

Eftersom vi människor är samspelsexperter redan från födseln så är vi utrustade med ett brett spektrum av känslor och en stor kapacitet för att avläsa andra människors känslolägen. Vi  använder kroppens olika uttryck, positioner och rörelser för att kommunicera till andra vad vi känner och vill. Så småningom utvecklar vi också ett rikt verbalt språk. Utrustade med allt detta är det därför inte så märkligt att vi behöver utrymme i våra relationer för att samspela i nuet och uttrycka det som inte alltid är fullt genomtänkt; vår fantasi, våra tankar och våra känslor. Vi behöver mötas med respekt från andra för de unika personligheter vi är och bekräftas i detta. Med risk för att låta klyschig tror jag att mellanrums-relationen är högaktuell i en tid där det är viktigare än någonsin att vara och synas ”på rätt sätt”. Den bild vi visar av oss själva för omgivningen, vår image, kan bli stel och statiskt om vi plockar bort vår lekyta, våra mellanrum.

Utan mellanrum riskerar vi att hamna på bedömningspodiet som objekt. Vår image och de normer vi lever efter lovar oss visserligen identitet och tillhörighet, men kan också göra oss skräckslagna inför ett jag-du-möte. Två människor som oreserverat öppnar sig för varandra kan upplevas som läskigt och aktualisera frågor som ”är jag okej som jag är?”, ”är detta passande?” och ”är detta ett produktivt möte och vad blir i så fall resultatet?”. I många fall har vi kanske varken tid eller mod till dessa möten. Den extrema motsatsen till jag-du-mötet, att som människa enbart leva i jag-det-relationer, torde vara som att bli en levande reklamfilm som matar omgivningen på med tillrättalagda, image-byggande jinglar. Effektivt och bra i marknadsföringssyfte förmodligen, men med en inbyggd risk att förlora den del av sig själv som bara rör sig fritt i mellanrummet.

På tal om kravet på att ha en välputsad yta och vara mån om att andra inte ska se ens brister vill jag skicka med en höstpresent i form av en låt som handlar om detta. Lena Bjärskog i Saft Stockholm har tonsatt en spokenword-dikt som Linda Leveau skrivit som heter just ”Mellanrummet”. En väldigt talande låt/dikt som jag själv tycker mycket om och som jag fått tillåtelse att lägga upp här som en mp3-fil. Tack Lena och tack Linda! För att lyssna på låten, klicka på länken nedan:

Mellanrummet, feat Lia.

”Det är först när man når mellanrummet som man förstår, hur den andre egentligen mår. (…) Det är i mellanrummet som det viktiga och riktiga händer – och kanske är det därför just där de allra flesta vänder (…) Din röst gör inte min stum, jag är inte rädd för dina mellanrum”.

Med dessa vackra strofer ur Mellanrummet avslutar jag för idag och hoppas att jag öppnat en dörr till ett kreativt mellanrum mellan bloggskrivare och bloggläsare, mig och dig.

Skilsmässor, att hjälpa sina närstående och att konsumera relationer: Intressanta relationsfrågor på höstens Psykoterapicafé

Igår gick S:t Lukas psykoterapicafé av stapeln på Ekocaféet i Uppsala. Precis som i våras när vi hade vårt första psykoterapicafé så var Ekocaféet fullsatt. Denna gång hade ännu fler följt uppmaningen att boka bord, vilket visade sig vara ett smart drag eftersom caféet snabbt fylldes på. Det tog heller inte många minuter innan den, enligt mig, typiska evenemangsstämningen för Lukaskvällar infann sig; det blev trångt, mysigt och gemytligt.

Under den första timmen på Ekocaféet droppade gästerna in, beställde mat och småpratade med varandra. I matväg verkade en tapastallrik med ett glas rödvin vara en storsäljare som föll många besökare i smaken. Under den andra timmen på caféet satt vi alla till bords och då började det öppna samtalet om relationer som leddes av psykoterapeuterna Britt Magnusson, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Det är detta samtal jag nu ska försöka återge utifrån mitt eget minne, vilket förstås blir högst subjektivt. Vill ni lägga till eller dra ifrån; kommentera gärna inlägget och kom med egna funderingar kring kvällen eller kring temat relationer.

Britt Magnusson inledde kvällen genom att säga några ord om vår mottagning och lämnade därefter ordet fritt till alla gäster att ställa frågor till Ann-Sofie och Per. Vi landade strax i Ann-Sofies konstaterande om att relationer har en central roll i människans liv. Vi föds in i relationer till våra föräldrar och blir till i vår mammas och pappas blick. Den är relationen mellan föräldrar och barn som gör att barnet överlever och utvecklas både fysiskt, emotionellt och mentalt.

Att alla relationer existerar i ett sammanhang, till exempel att de skapas utifrån en viss kultur, blev tidigt en fråga för diskussion. Vad som värderas som en ”bra relation” kan skilja sig mycket mellan både kulturer och generationer. En besökare undrade hur Per och Ann-Sofie som terapeuter upplever detta; hur är det egentligen att vara en psykoterapeut ur en viss generation och sedan möta en konfident i terapi som kommer från en annan generation med en annan referensram, till exempel att konfidenten i mycket högre grad skiljer på kärlek och sex än vad terapeuten själv gör utifrån sina värderingar? Per och Ann-Sofie menade att detta att vi har olika sätt att se på livet inte alltid är helt lätt, men att arbetet som psykoterapeut till stor del handlar om att se saker från andra människors perspektiv och förstå att andra tänker och känner annorlunda än jag själv – det vill säga att mentalisera istället för att moralisera över det som skiljer oss åt. Psykoterapeutens roll är att följa konfidentens upplevelser och tankar, inte att sitta med en egen moralisk agenda. Vi människor är olika på så många sätt och det gäller ständigt sträva efter att ”respektera den andres egenart”, som en av besökarna uttryckte det.

I samma veva ifrågasattes det om vi verkligen är på väg mot en sexuell frigörelse i den yngre generationen, som någon antydde strax innan. Som argument mot detta nämndes den nya trenden hemmafruidealet, det vill säga någon slags Mad Men- inspirerad trend där det återigen blir populärt att för unga kvinnor att göra klassiska ”hemmafrusysslor”, till exempel att brodera, sylta och vara perfekta värdinnor. Detta ställs i kontrast till exempelvis sjuttiotalets jämställdhetsarbete och en aktivt feministisk livssyn. En av besökarna menade att hemmafruidealet är en av många olika livsstilar som vi konsumerar. Den yngre generationen har fostrats till att vara konsumenter i livets olika områden, det är helt enkelt bra om vår livsstil är så ytlig som möjligt så att den snabbt går att byta ut. En typisk person i konsumentgenerationen vill inte ha samma kläder en längre tid, inte jobba länge på en och samma arbetsplats samt hellre hitta en bättre partner än att jobba på sin relation.

Caféets psykologiska och terapeutiska fokus breddades flertal gånger på ett intressant sätt när psykologi fick möta sociologi och moralfilosofi. Ett exempel på det sistnämnda var en fråga från en besökare som undrade hur terapeuterna ser på begreppet altruism, i betydelsen att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Är detta något att sträva efter? Är det inte bättre att försöka att ömsesidigt ge till varandra i en slags växelverkande process som stärker bägge parter? Terapeuterna menade att ett utbyte mellan människor är något som de tycker är vettigt att sträva efter, medan någon i publiken protesterade och sa att altruism är något fint och att det i denne persons generation är självklart att hjälpa varandra utan att förvänta sig något tillbaka. En tredje gäst trodde att altruism som system inte funkar; det räcker med en egoist för att det ska bli en person som hela tiden får medan de andra ger; är det inte drömmen för en egoist att alla andra är altruister? En fjärde person menade att själva idén om att det är ”finare” att inte vilja ha något tillbaka när man ger något var bland det värsta denna person visste och att den idén härstammar från religionen. Det är alltså inget eftersträvansvärt beteende att ignorera sina egna önskningar inombords, menade denna person. Varför ska man göra det? Ordet empati dök upp som ett mer användbart ord när det handlar om mänskliga relationer, det vill säga en förmåga att se andra människors behov och kunna finnas där för dem.

Ett annat ämne vi landade vid en ganska lång stund var ämnet skilsmässa, med anledningen av den omdebatterade boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa” som kom ut i somras. Flera aspekter kring skilsmässa diskuterades, till exempel den smärta den kan innebära att ta beslutet att skilja sig, skulden som både vuxna och barn kan bära på och hur man i en parterapi kan arbeta med att hantera separationen och fortsatt samarbete kring barnen när skilsmässan är ett faktum. Något som alltid är centralt är att avlasta barnet från skuld; att tydligt förmedla sin kärlek till barnet och berätta att skilsmässan inte är barnets fel. Barn är nämligen mästare på att ta på sig skuld; det är ur överlevnadssynpunkt bättre att ta på sig skulden själv än att stöta bort den som tar hand om barnet, det vill säga föräldern. Om man i vuxen ålder upplever att man bar skuld till sina egna föräldrars skilsmässa är terapeuternas råd att bearbeta detta tillsammans med en god vän eller i terapeutiska samtal.

Gällande parförhållanden pratade vi också om kommunikation. I frågespalter står det ofta ”ni behöver kommunicera” som en lösning på problem i en kärleksrelation. Är det så och hur gör man i så fall, undrade en besökare. Ann-Sofie svarade att en slags grundförutsättning för en parrelation är att man orkar lyssna på sin partner och kunna acceptera att hon eller han tycker något annat än man själv gör. Detta ingår som ett naturligt steg i parets utveckling, efter att förälskelsens period är över och man börjar se den andre som en separat person snarare än som en förlängning av sig själv. Att kommunicera är alltså inte lösningen på alla problem, men det är första steget. Det är först när man släpper prestigen i att ”ha rätt” och slutar kriga för sin sak som man kan börja mötas och se det verkliga problemet, menade en gäst.

Det sista ämnet vi hann med innan samtalstiden var slut var en fråga om vänskap; vad kan gör man när man har en familjemedlem eller nära vän som man vill hjälpa ur en svår situation som kan vara direkt skadlig, men då personen blir defensivt inställd när man föreslår samtalsterapi? Ann-Sofie menade att det är viktigt att ge jag-budskap, alltså att säga något om hur man själv upplever den andres situation och utifrån det erbjuda hjälp. Per höll med, men menade också att man måste vara beredd på att andra inte alltid är mottagliga för att ta emot hjälp. Han tog som själv som exempel och berättade om att han själv blivit uppmanad att gå till en psykolog av en gammal flickvän, men att han inte lyssnade på det örat just då utan att det tog flera år innan han sökte hjälp. Det gäller också att acceptera sina begränsningar, att man inte kan bära personen till en terapi eller till annan hjälp, menade Ann-Sofie. En gäst berättade att han blivit utskälld av en vän när han varit på väg åt fel håll i livet, och att det fungerade bra för honom. Ytterligare en gäst gav rådet att inte trycka ner den närståendes ofta sviktande självkänsla genom att bli irriterad på vännens val, utan istället försöka förstå vad den närstående får ut av situationen som hon eller han är i och samtidigt sträva efter att alltid finnas där. Genom det stödet kan man stärka sin vän i den situation som hon eller han är i, vilket kan leda till att vännen själv söker hjälp när hon/han är mogen för det.

Dessa kloka ord fick avsluta kvällens relationsdiskussion som denna gång spände över ett brett område, både på individnivå och på en mer filosofisk samhällsnivå. Jag hoppas relationsdiskussionerna fortsätter puttra ute hos er och kanske även här på bloggen om ni vill. Detta är i min mening ett så pass grundläggande ämne som vi ändå relativt sällan dedikerar tid till och kan samtala om på detta breda, hänsynsfulla och reflekterande sätt. Tack till alla ni som kom till caféet och bidrog er närvaro, ert intresse och era funderingar!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018