Igår gick S:t Lukas psykoterapicafé av stapeln på Ekocaféet i Uppsala. Precis som i våras när vi hade vårt första psykoterapicafé så var Ekocaféet fullsatt. Denna gång hade ännu fler följt uppmaningen att boka bord, vilket visade sig vara ett smart drag eftersom caféet snabbt fylldes på. Det tog heller inte många minuter innan den, enligt mig, typiska evenemangsstämningen för Lukaskvällar infann sig; det blev trångt, mysigt och gemytligt.

Under den första timmen på Ekocaféet droppade gästerna in, beställde mat och småpratade med varandra. I matväg verkade en tapastallrik med ett glas rödvin vara en storsäljare som föll många besökare i smaken. Under den andra timmen på caféet satt vi alla till bords och då började det öppna samtalet om relationer som leddes av psykoterapeuterna Britt Magnusson, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Det är detta samtal jag nu ska försöka återge utifrån mitt eget minne, vilket förstås blir högst subjektivt. Vill ni lägga till eller dra ifrån; kommentera gärna inlägget och kom med egna funderingar kring kvällen eller kring temat relationer.

Britt Magnusson inledde kvällen genom att säga några ord om vår mottagning och lämnade därefter ordet fritt till alla gäster att ställa frågor till Ann-Sofie och Per. Vi landade strax i Ann-Sofies konstaterande om att relationer har en central roll i människans liv. Vi föds in i relationer till våra föräldrar och blir till i vår mammas och pappas blick. Den är relationen mellan föräldrar och barn som gör att barnet överlever och utvecklas både fysiskt, emotionellt och mentalt.

Att alla relationer existerar i ett sammanhang, till exempel att de skapas utifrån en viss kultur, blev tidigt en fråga för diskussion. Vad som värderas som en ”bra relation” kan skilja sig mycket mellan både kulturer och generationer. En besökare undrade hur Per och Ann-Sofie som terapeuter upplever detta; hur är det egentligen att vara en psykoterapeut ur en viss generation och sedan möta en konfident i terapi som kommer från en annan generation med en annan referensram, till exempel att konfidenten i mycket högre grad skiljer på kärlek och sex än vad terapeuten själv gör utifrån sina värderingar? Per och Ann-Sofie menade att detta att vi har olika sätt att se på livet inte alltid är helt lätt, men att arbetet som psykoterapeut till stor del handlar om att se saker från andra människors perspektiv och förstå att andra tänker och känner annorlunda än jag själv – det vill säga att mentalisera istället för att moralisera över det som skiljer oss åt. Psykoterapeutens roll är att följa konfidentens upplevelser och tankar, inte att sitta med en egen moralisk agenda. Vi människor är olika på så många sätt och det gäller ständigt sträva efter att ”respektera den andres egenart”, som en av besökarna uttryckte det.

I samma veva ifrågasattes det om vi verkligen är på väg mot en sexuell frigörelse i den yngre generationen, som någon antydde strax innan. Som argument mot detta nämndes den nya trenden hemmafruidealet, det vill säga någon slags Mad Men- inspirerad trend där det återigen blir populärt att för unga kvinnor att göra klassiska ”hemmafrusysslor”, till exempel att brodera, sylta och vara perfekta värdinnor. Detta ställs i kontrast till exempelvis sjuttiotalets jämställdhetsarbete och en aktivt feministisk livssyn. En av besökarna menade att hemmafruidealet är en av många olika livsstilar som vi konsumerar. Den yngre generationen har fostrats till att vara konsumenter i livets olika områden, det är helt enkelt bra om vår livsstil är så ytlig som möjligt så att den snabbt går att byta ut. En typisk person i konsumentgenerationen vill inte ha samma kläder en längre tid, inte jobba länge på en och samma arbetsplats samt hellre hitta en bättre partner än att jobba på sin relation.

Caféets psykologiska och terapeutiska fokus breddades flertal gånger på ett intressant sätt när psykologi fick möta sociologi och moralfilosofi. Ett exempel på det sistnämnda var en fråga från en besökare som undrade hur terapeuterna ser på begreppet altruism, i betydelsen att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Är detta något att sträva efter? Är det inte bättre att försöka att ömsesidigt ge till varandra i en slags växelverkande process som stärker bägge parter? Terapeuterna menade att ett utbyte mellan människor är något som de tycker är vettigt att sträva efter, medan någon i publiken protesterade och sa att altruism är något fint och att det i denne persons generation är självklart att hjälpa varandra utan att förvänta sig något tillbaka. En tredje gäst trodde att altruism som system inte funkar; det räcker med en egoist för att det ska bli en person som hela tiden får medan de andra ger; är det inte drömmen för en egoist att alla andra är altruister? En fjärde person menade att själva idén om att det är ”finare” att inte vilja ha något tillbaka när man ger något var bland det värsta denna person visste och att den idén härstammar från religionen. Det är alltså inget eftersträvansvärt beteende att ignorera sina egna önskningar inombords, menade denna person. Varför ska man göra det? Ordet empati dök upp som ett mer användbart ord när det handlar om mänskliga relationer, det vill säga en förmåga att se andra människors behov och kunna finnas där för dem.

Ett annat ämne vi landade vid en ganska lång stund var ämnet skilsmässa, med anledningen av den omdebatterade boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa” som kom ut i somras. Flera aspekter kring skilsmässa diskuterades, till exempel den smärta den kan innebära att ta beslutet att skilja sig, skulden som både vuxna och barn kan bära på och hur man i en parterapi kan arbeta med att hantera separationen och fortsatt samarbete kring barnen när skilsmässan är ett faktum. Något som alltid är centralt är att avlasta barnet från skuld; att tydligt förmedla sin kärlek till barnet och berätta att skilsmässan inte är barnets fel. Barn är nämligen mästare på att ta på sig skuld; det är ur överlevnadssynpunkt bättre att ta på sig skulden själv än att stöta bort den som tar hand om barnet, det vill säga föräldern. Om man i vuxen ålder upplever att man bar skuld till sina egna föräldrars skilsmässa är terapeuternas råd att bearbeta detta tillsammans med en god vän eller i terapeutiska samtal.

Gällande parförhållanden pratade vi också om kommunikation. I frågespalter står det ofta ”ni behöver kommunicera” som en lösning på problem i en kärleksrelation. Är det så och hur gör man i så fall, undrade en besökare. Ann-Sofie svarade att en slags grundförutsättning för en parrelation är att man orkar lyssna på sin partner och kunna acceptera att hon eller han tycker något annat än man själv gör. Detta ingår som ett naturligt steg i parets utveckling, efter att förälskelsens period är över och man börjar se den andre som en separat person snarare än som en förlängning av sig själv. Att kommunicera är alltså inte lösningen på alla problem, men det är första steget. Det är först när man släpper prestigen i att ”ha rätt” och slutar kriga för sin sak som man kan börja mötas och se det verkliga problemet, menade en gäst.

Det sista ämnet vi hann med innan samtalstiden var slut var en fråga om vänskap; vad kan gör man när man har en familjemedlem eller nära vän som man vill hjälpa ur en svår situation som kan vara direkt skadlig, men då personen blir defensivt inställd när man föreslår samtalsterapi? Ann-Sofie menade att det är viktigt att ge jag-budskap, alltså att säga något om hur man själv upplever den andres situation och utifrån det erbjuda hjälp. Per höll med, men menade också att man måste vara beredd på att andra inte alltid är mottagliga för att ta emot hjälp. Han tog som själv som exempel och berättade om att han själv blivit uppmanad att gå till en psykolog av en gammal flickvän, men att han inte lyssnade på det örat just då utan att det tog flera år innan han sökte hjälp. Det gäller också att acceptera sina begränsningar, att man inte kan bära personen till en terapi eller till annan hjälp, menade Ann-Sofie. En gäst berättade att han blivit utskälld av en vän när han varit på väg åt fel håll i livet, och att det fungerade bra för honom. Ytterligare en gäst gav rådet att inte trycka ner den närståendes ofta sviktande självkänsla genom att bli irriterad på vännens val, utan istället försöka förstå vad den närstående får ut av situationen som hon eller han är i och samtidigt sträva efter att alltid finnas där. Genom det stödet kan man stärka sin vän i den situation som hon eller han är i, vilket kan leda till att vännen själv söker hjälp när hon/han är mogen för det.

Dessa kloka ord fick avsluta kvällens relationsdiskussion som denna gång spände över ett brett område, både på individnivå och på en mer filosofisk samhällsnivå. Jag hoppas relationsdiskussionerna fortsätter puttra ute hos er och kanske även här på bloggen om ni vill. Detta är i min mening ett så pass grundläggande ämne som vi ändå relativt sällan dedikerar tid till och kan samtala om på detta breda, hänsynsfulla och reflekterande sätt. Tack till alla ni som kom till caféet och bidrog er närvaro, ert intresse och era funderingar!

I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra – eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro – ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också  stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!