Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Kulturpsykologiska evenemang (sida 1 av 2)

The Truman Show, prästen Harry Moilanen och den perfekta världens psykologiska paradox

I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi  får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!

S:t Lukas arrangerar höstlovsbio med tema vänskap och författaren Åsa Moberg vill införa väninneterapi

Efter en månads bloggpaus är jag nu tillbaka på Lukaspsykologen med ett inlägg som har temat vänskap som en röd tråd. Jag börjar med att i ord och bild berätta om Lukasmottagningens ”höstlovsbio” som hade premiär i början av november. Höstlovsbio innebar i detta fall en kostnadsfri filmvisning för mellan- och högstadieelever under höstlovet, som S:t Lukas anordnade i samarbete med fritidsklubbar i Uppsala. Platsen för evenemanget var Fyrisbiografen, filmen som visades var Stand By Me och det övergripande temat för vår bioeftermiddag var just vänskap.

Filmen Stand By Me bygger på Stephen Kings novell The Body och handlar om fyra tolvåriga killar som ger sig ut på en lång vandring för att hitta en försvunnen kamrats döda kropp. Filmens tema är vänskap mellan barn som håller på att bli vuxna, en vänskap som på ytan kan verka retsam och barnslig men som på många sätt är mognare än de vuxnas omsorg. Det är som en av de vuxna karaktärerna säger: ”I’ve never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”.

Tillsammans med fotografen Peter Stahre, som har tagit alla bilder från evenemanget, kom jag till Fyrisbiografen för att träffa eleverna och se filmen. Vi möttes redan i foajén av pratglada elever som försedde sig med godis och dricka.

Ett tag var det lite glest i bänkraderna…

… men så småningom hittade alla fram till en plats inne i biosalongen.

Trion från Lukasmottagningen, det vill säga verksamhetschef Peter Friberg, leg. psykoterapeut Per Wallroth och jag, berättade kort om vilka vi var och vilken film vi skulle se.

När filmen drog igång var jag förväntansfull inför att återuppleva denna storfilm igen. Med facit i hand kan jag säga att jag tyckte att filmen var lika bra som sist. Det som dock särskilt stannade hos mig denna gång var det tidstypiska i filmen, till exempel sättet att illustrera ett kompisgäng. Jag undrar om en storfilm om tonårskillar skulle innehålla lika mycket förtroligt armen-om-halsen-på-min-kompis-snack idag, år 2011? Kanske skulle vänskapen skildras på ett lite annat sätt? Jag vet inte, men jag vet att filmen imponerade på mig i sitt sätt att skapa en förtätad stämning av djupaste allvar mitt bland barnens lekfulla äventyr och retfulla jargong. Här finns gott om tunga problem, men också en stor dos nyfikenhet, talang och – framför allt – en mogen vänskap som bär där föräldraomsorgen brister. I en mycket rörande scen uppmanar gängledaren Chris huvudpersonen Gordie att plugga vidare och använda sin berättartalang, även om detta i praktiken innebär att Chris blir lämnad ensam kvar i hemstaden. Chris omtanke om Gordie går inte att ta miste på, den är nästintill tvingande öm.

När filmen var slut fick en enkel handuppräckning i Fyrisbiografen avgöra vad eleverna tyckte om filmen; hade den varit mestadels bra eller dålig? De flesta i salongen tyckte att filmen varit bra. När Peter och Per ställde några korta frågor om vänskap för att anknyta till filmens tema så fanns en del olika åsikter om hur man beter sig när man är en bra vän. Vissa tyckte att killgänget i filmen verkade vara väldigt bra vänner, medan andra tyckte att de retade varandra för ofta eller på andra sätt var taskiga mot varandra. Det här med relationerna till vänner, vänskap, är ett intressant ämne på många sätt.

Jag tänker nu, så här i efterhand, att det är ganska intressant att vi så snabbt valde tema vänskap för en biokväll för skolelever när vi inte haft det diskussionstemat i vuxenformat, varken på våra biokvällar eller våra psykoterapicaféer.Hamnar diskussionen om – och hanterandet av – våra vänskapsrelationer på efterkälken när vi blir vuxna? Författaren Åsa Moberg (bild nedan) var inne på det spåret när hon utifrån samtal med sina väninnor bestämde sig för att skriva boken ”Väninnorna och jag” (Natur & Kultur, 2011).

Vi diskuterar sällan vänskapsrelationen i sig; dess kvalitéer, konflikter och svek, är Åsa Mobergs budskap när hon intervjuas i tidskriften Modern Psykologi (oktober 2011). ”När det gäller traditionella kärleksrelationer har vi gott om ord – passion, kärlek, otrohet, äktenskapskris, skilsmässa – och där finns lagar, ritualer och familjeterapi. Men väninneskapet har inte ens ett namn. Hur ska man kunna hantera en relation som officiellt knappt existerar?”, frågar hon. Jag kan inte annat än hålla med henne; vi pratar för lite om vänskapsrelationen som fenomen. Åtminstone gör jag det. Hur mycket har jag till exempel skrivit om vänskap här i bloggen det senaste året? Trots att temat väldigt ofta är relationens psykologi  så handlar mina texter nästan uteslutande om terapirelationer, parrelationer och familjerelationer! Jag är säkert inte ensam om det; terapirelationer och familjerelationerna är på många sätt i fokus i den traditionella psykologins värld.

Vi lever med paradoxen att vänner är väldigt viktigt i våra liv, men vi pratar sällan direkt om hur vi tar hand om och reparerar vänskapsrelationer, menar Åsa. Det får mig att tänka på uttrycket ”killar kommer och går, men vännerna består”, som ofta sades som ett slags visdomsord under min skoltid. Även om syftet då var att poängtera att världen inte skulle rämna om den senaste förälskelsen blev ihop med någon annan, så tycker jag ändå att uttrycket är onödigt statiskt. För vad lär det oss om de olika relationerna? Att olika omständigheter rör inte en trofast vän i ryggen, medan en kärleksrelation är flyktig och dess utfall beror på sådant vi inte kan kontrollera? Jag tror att många med tiden justerar bilden av kärleksrelationen, den blir inte längre en per definition flyktig relation. Istället tar man kanske fasta på begrepp som ”kompromissa” och ”jobba på relationen” i tuffa tider. Det blir då viktigare att medvetet kämpa för relationen, åtminstone en tid, än att per automatik distansera sig.

Men, vad händer egentligen med vår syn på vänskapsrelationerna när vi blir äldre? Utvecklas den eller har vi kvar barndomens idé om att vänskap automatiskt kommer att rulla på och ”bestå”, även om vi inte medvetet vårdar den? Jag är böjd att hålla med Åsa om att vänskapsrelationerna lämnas vind för våg lite för ofta, åtminstone när det gäller att tillsammans med vännerna söka efter lösningar för vänskapens svårigheter. För visst hör man ganska sällan talas om vänner som efter upprepade konflikter noggrant har diskuterat igenom sin situation och gjort en plan för hur de ska vårda och jobba på sin vänskapsrelation?

Åsa Moberg säger i Modern Psykologis intervju att barndomsupplevelser påverkar våra vänskapsrelationer precis på samma sätt som de påverkar våra parrelationer. Om vi är medvetna om detta kan det underlätta vår vänskap med andra. Jag håller återigen med henne. Jag tänker mig att tidigare erfarenheter av relationer har en tendens att påverka alla viktiga, nära relationer. Kanske blir det ofta tydligast i parrelationen, eftersom partnern för det mesta står oss närmast fysiskt under dygnets timmar. Dessutom har vi ofta flera vänner, men bara en partner. I kärleksrelationen skapas ett tydligare beroendeförhållande. Parrelationen får oftare karaktären ”bära eller brista”, medan det är lättare att leva med en fnurra på tråden i en vänskapsrelation. Kanske räcker det att glesa ut kontakten med vännen och umgås lite mer med en annan vän där det ännu inte har uppstått några konflikter?

Åsa själv gör i intervjun en koppling mellan relationen till sin mamma och sina tidigare svårigheter att skaffa nära, kvinnliga vänner. Eftersom hon som barn upplevde mammas ständiga missnöje med den hon var, så har hon som vuxen haft svårt att tänka sig att andra vuxna kvinnor skulle kunna se henne på något annat sätt än hennes mamma gjort. ”Bättre hålla dem på avstånd, vara lite lagom intresserad, än bli besviken.”, resonerade Åsa.

Åsa rekommenderar att vi skaffar oss en medvetenhet om våra relationsmönster och ett mod att vara tydlig i relationen. Åtminstone har hon själv upplevt dessa faktorer som avgörande för att kunna behålla sina goda vänskapsrelationer under en längre tid. I otydliga relationer där man inte pratar med varandra finns stora risker för missförstånd – och vänskapsrelationen är redan otydlig per definition. För ”hur vet man egentligen när man har blivit vänner, och när det tar slut, om det inte finns några regler för en vänskap?”. Ärliga samtal om relationen tydliggör vänskapens kvalitéer och utmaningar.

Om det då uppstår en konflikt, vad gör man då? Jag gissar att rädslan att förlora sin vän är en viktig anledning till att konflikter sopas under mattan. Att komma längre ifrån varandra är en möjlig konsekvens av ett ärligt samtal, men att inte vara ärlig mot sin vän leder kan leda till precis samma resultat. Jag tror det sistnämnda är vanligare, att man tappar sin nära kontakt just för att man inte vågar vara ärlig med hur man känner. Men hur gör man då om det trots allt uppstår en konflikt som vännerna vill, men inte kan, lösa? ”Den dagen vi inser vilken viktig samhällskraft väninneskapet är tror jag att det kommer att införas väninneterapi för de som behöver. Och jag tror att det är snart.”, säger Åsa. Hon efterlyser också ett mer medvetet socialt klimat där vi får sörja öppet om vi förlorar en vän: ”Förlusten av en kärleksrelation kan man förbanna, sörja och älta offentligt. Det inger respekt och förståelse. Men att gråta i förtvivlan över en förlorad väninna, vem bryr sig om sånt?”.

Efter alla dessa kloka synpunkter som manar till eftertanke så vandrar mina tankar tillbaka till höstlovsbion med skoleleverna. Jag tänker på det som den vuxna karaktären konstaterade i filmen; ”jag har aldrig haft vänner senare i livet som dem jag hade när jag var tolv år”. Det är på sätt och vis lätt att förstå, tänker jag, eftersom partner, familj och jobb ofta upptar en stor del av den vuxnes liv. När man är tolv år kan det finnas mer tid och mindre som stör. Utvecklingspsykologin lär dessutom att vi som barn behöver identifiera oss med våra vänner för att skapa oss en egen identitet gentemot våra föräldrar. Slå oss loss och allt det där.

Jag kan dock inte låta bli att undra om också det som Åsa pekar på är en bidragande orsaker till att vi som vuxna går miste om den en djupare närhet till våra vänner, liknande den vi hade som tonåringar. Använder vi för lite tid och energi till att fundera kring och medvetet vårda våra vänskapsrelationer? Bidrar vi psykologer och psykoterapeuter till detta när vi så sällan pratar om vänskapens psykologi eller inbjuder till vän- och vännineterapi?

Som vanligt funderar jag förstås också över vårt samhällsklimat – har vi tid med denna sortens vänskap i vår stressade vardag? Påverkas kvalitén i våra vänskapsrelationer av att gränserna mellan vänner, bekanta och arbetskontakter suddas ut genom Facebook och andra mingelforum, genom att vi beter oss lika korrekt mot alla? Skaffar vi oss så många vänner och kontakter i vår strävan efter att ta oss framåt socialt, så att vi har allt mindre tid med de vänskapsrelationer som utmanar oss?

Jag avslutar det här inlägget med ett lite äldre visdomsord om vänskap som står i kontrast till detta, ja, som i princip menar att närheten till konflikter möjliggör vänskap. Gustaf Lindborg (1875-1927) lär ha sagt ”Behåll inga andra vänner än dem du när som helst har mod att bli ovän med”. När vänner tar sig tid för en konflikt; tillåter sig att vara i den och tålmodigt reda ut den, kan den konflikten också bli starten på en djupare vänskap som kanske var omöjlig att nå innan dess.

Skilsmässor, att hjälpa sina närstående och att konsumera relationer: Intressanta relationsfrågor på höstens Psykoterapicafé

Igår gick S:t Lukas psykoterapicafé av stapeln på Ekocaféet i Uppsala. Precis som i våras när vi hade vårt första psykoterapicafé så var Ekocaféet fullsatt. Denna gång hade ännu fler följt uppmaningen att boka bord, vilket visade sig vara ett smart drag eftersom caféet snabbt fylldes på. Det tog heller inte många minuter innan den, enligt mig, typiska evenemangsstämningen för Lukaskvällar infann sig; det blev trångt, mysigt och gemytligt.

Under den första timmen på Ekocaféet droppade gästerna in, beställde mat och småpratade med varandra. I matväg verkade en tapastallrik med ett glas rödvin vara en storsäljare som föll många besökare i smaken. Under den andra timmen på caféet satt vi alla till bords och då började det öppna samtalet om relationer som leddes av psykoterapeuterna Britt Magnusson, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Det är detta samtal jag nu ska försöka återge utifrån mitt eget minne, vilket förstås blir högst subjektivt. Vill ni lägga till eller dra ifrån; kommentera gärna inlägget och kom med egna funderingar kring kvällen eller kring temat relationer.

Britt Magnusson inledde kvällen genom att säga några ord om vår mottagning och lämnade därefter ordet fritt till alla gäster att ställa frågor till Ann-Sofie och Per. Vi landade strax i Ann-Sofies konstaterande om att relationer har en central roll i människans liv. Vi föds in i relationer till våra föräldrar och blir till i vår mammas och pappas blick. Den är relationen mellan föräldrar och barn som gör att barnet överlever och utvecklas både fysiskt, emotionellt och mentalt.

Att alla relationer existerar i ett sammanhang, till exempel att de skapas utifrån en viss kultur, blev tidigt en fråga för diskussion. Vad som värderas som en ”bra relation” kan skilja sig mycket mellan både kulturer och generationer. En besökare undrade hur Per och Ann-Sofie som terapeuter upplever detta; hur är det egentligen att vara en psykoterapeut ur en viss generation och sedan möta en konfident i terapi som kommer från en annan generation med en annan referensram, till exempel att konfidenten i mycket högre grad skiljer på kärlek och sex än vad terapeuten själv gör utifrån sina värderingar? Per och Ann-Sofie menade att detta att vi har olika sätt att se på livet inte alltid är helt lätt, men att arbetet som psykoterapeut till stor del handlar om att se saker från andra människors perspektiv och förstå att andra tänker och känner annorlunda än jag själv – det vill säga att mentalisera istället för att moralisera över det som skiljer oss åt. Psykoterapeutens roll är att följa konfidentens upplevelser och tankar, inte att sitta med en egen moralisk agenda. Vi människor är olika på så många sätt och det gäller ständigt sträva efter att ”respektera den andres egenart”, som en av besökarna uttryckte det.

I samma veva ifrågasattes det om vi verkligen är på väg mot en sexuell frigörelse i den yngre generationen, som någon antydde strax innan. Som argument mot detta nämndes den nya trenden hemmafruidealet, det vill säga någon slags Mad Men- inspirerad trend där det återigen blir populärt att för unga kvinnor att göra klassiska ”hemmafrusysslor”, till exempel att brodera, sylta och vara perfekta värdinnor. Detta ställs i kontrast till exempelvis sjuttiotalets jämställdhetsarbete och en aktivt feministisk livssyn. En av besökarna menade att hemmafruidealet är en av många olika livsstilar som vi konsumerar. Den yngre generationen har fostrats till att vara konsumenter i livets olika områden, det är helt enkelt bra om vår livsstil är så ytlig som möjligt så att den snabbt går att byta ut. En typisk person i konsumentgenerationen vill inte ha samma kläder en längre tid, inte jobba länge på en och samma arbetsplats samt hellre hitta en bättre partner än att jobba på sin relation.

Caféets psykologiska och terapeutiska fokus breddades flertal gånger på ett intressant sätt när psykologi fick möta sociologi och moralfilosofi. Ett exempel på det sistnämnda var en fråga från en besökare som undrade hur terapeuterna ser på begreppet altruism, i betydelsen att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Är detta något att sträva efter? Är det inte bättre att försöka att ömsesidigt ge till varandra i en slags växelverkande process som stärker bägge parter? Terapeuterna menade att ett utbyte mellan människor är något som de tycker är vettigt att sträva efter, medan någon i publiken protesterade och sa att altruism är något fint och att det i denne persons generation är självklart att hjälpa varandra utan att förvänta sig något tillbaka. En tredje gäst trodde att altruism som system inte funkar; det räcker med en egoist för att det ska bli en person som hela tiden får medan de andra ger; är det inte drömmen för en egoist att alla andra är altruister? En fjärde person menade att själva idén om att det är ”finare” att inte vilja ha något tillbaka när man ger något var bland det värsta denna person visste och att den idén härstammar från religionen. Det är alltså inget eftersträvansvärt beteende att ignorera sina egna önskningar inombords, menade denna person. Varför ska man göra det? Ordet empati dök upp som ett mer användbart ord när det handlar om mänskliga relationer, det vill säga en förmåga att se andra människors behov och kunna finnas där för dem.

Ett annat ämne vi landade vid en ganska lång stund var ämnet skilsmässa, med anledningen av den omdebatterade boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa” som kom ut i somras. Flera aspekter kring skilsmässa diskuterades, till exempel den smärta den kan innebära att ta beslutet att skilja sig, skulden som både vuxna och barn kan bära på och hur man i en parterapi kan arbeta med att hantera separationen och fortsatt samarbete kring barnen när skilsmässan är ett faktum. Något som alltid är centralt är att avlasta barnet från skuld; att tydligt förmedla sin kärlek till barnet och berätta att skilsmässan inte är barnets fel. Barn är nämligen mästare på att ta på sig skuld; det är ur överlevnadssynpunkt bättre att ta på sig skulden själv än att stöta bort den som tar hand om barnet, det vill säga föräldern. Om man i vuxen ålder upplever att man bar skuld till sina egna föräldrars skilsmässa är terapeuternas råd att bearbeta detta tillsammans med en god vän eller i terapeutiska samtal.

Gällande parförhållanden pratade vi också om kommunikation. I frågespalter står det ofta ”ni behöver kommunicera” som en lösning på problem i en kärleksrelation. Är det så och hur gör man i så fall, undrade en besökare. Ann-Sofie svarade att en slags grundförutsättning för en parrelation är att man orkar lyssna på sin partner och kunna acceptera att hon eller han tycker något annat än man själv gör. Detta ingår som ett naturligt steg i parets utveckling, efter att förälskelsens period är över och man börjar se den andre som en separat person snarare än som en förlängning av sig själv. Att kommunicera är alltså inte lösningen på alla problem, men det är första steget. Det är först när man släpper prestigen i att ”ha rätt” och slutar kriga för sin sak som man kan börja mötas och se det verkliga problemet, menade en gäst.

Det sista ämnet vi hann med innan samtalstiden var slut var en fråga om vänskap; vad kan gör man när man har en familjemedlem eller nära vän som man vill hjälpa ur en svår situation som kan vara direkt skadlig, men då personen blir defensivt inställd när man föreslår samtalsterapi? Ann-Sofie menade att det är viktigt att ge jag-budskap, alltså att säga något om hur man själv upplever den andres situation och utifrån det erbjuda hjälp. Per höll med, men menade också att man måste vara beredd på att andra inte alltid är mottagliga för att ta emot hjälp. Han tog som själv som exempel och berättade om att han själv blivit uppmanad att gå till en psykolog av en gammal flickvän, men att han inte lyssnade på det örat just då utan att det tog flera år innan han sökte hjälp. Det gäller också att acceptera sina begränsningar, att man inte kan bära personen till en terapi eller till annan hjälp, menade Ann-Sofie. En gäst berättade att han blivit utskälld av en vän när han varit på väg åt fel håll i livet, och att det fungerade bra för honom. Ytterligare en gäst gav rådet att inte trycka ner den närståendes ofta sviktande självkänsla genom att bli irriterad på vännens val, utan istället försöka förstå vad den närstående får ut av situationen som hon eller han är i och samtidigt sträva efter att alltid finnas där. Genom det stödet kan man stärka sin vän i den situation som hon eller han är i, vilket kan leda till att vännen själv söker hjälp när hon/han är mogen för det.

Dessa kloka ord fick avsluta kvällens relationsdiskussion som denna gång spände över ett brett område, både på individnivå och på en mer filosofisk samhällsnivå. Jag hoppas relationsdiskussionerna fortsätter puttra ute hos er och kanske även här på bloggen om ni vill. Detta är i min mening ett så pass grundläggande ämne som vi ändå relativt sällan dedikerar tid till och kan samtala om på detta breda, hänsynsfulla och reflekterande sätt. Tack till alla ni som kom till caféet och bidrog er närvaro, ert intresse och era funderingar!

Psykoterapicafé på Ekocaféet den 3:e oktober och en psykologiartikel om sexuell passion

Inspirerade av den positiva respons vi fick i samband med vårt allra första psykoterapicafé i våras upprepar vi succén och bjuder in till ett nytt café efter fransk förebild. Enkelt uttryckt innebär det att alla som vill är välkomna att lyssna, fråga och samtala med några av oss från S:t Lukas nu på måndag den 3:e oktober. Vi möts på Ekocaféet, Drottninggatan 5 i Uppsala, som erbjuder mat och dryck från sin meny innan samtalet börjar.

Kvällens tema är det outtömliga ämnet relationer, till exempel vänskapsrelationer, kärleksrelationer, syskonrelationer, relationer till föräldrar, relationer till sina barn, avsaknad av goda relationer eller relationen till sig själv. I början av samtalet introduceras ämnet och därefter inbjuds alla som vill att ställa frågor till två av våra medarbetare, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Ann-Sofie är socionom och legitimerad psykoterapeut med parsamtal som en av sina specialiteter (läs gärna min intervju med Ann-Sofie). Per Wallroth är fil dr i litteraturhistoria, leg psykolog, leg psykoterapeut och en ledande företrädare för mentalisering och mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) i Sverige.

Samtalet med psykoterapeuterna startar kl 19.00 och avslutas kl 20.00. Ekocaféet öppnar dock upp portarna för S:t Lukas och våra gäster redan kl 18.00 och jag rekommenderar starkt att komma i god tid. Det blir snabbt fullsatt och ingen servering sker under samtalet, all mat och dryck beställs innan kl 19.00. Inträdet är gratis och all mat och dryck betalas direkt till Ekocaféet.

Med detta sagt om Ekocaféet tar jag tillfället i akt att spinna vidare på ämnet relationer, närmare bestämt parrelationer. Författaren, skribenten och PTP-psykologen Tor Wennerberg publicerade nyligen en artikel i Psykologtidningen som presenterar en förklaring till varför den sexuella passionen tenderar att svalna och dö ut i många parrelationer. Som författare till boken ”Vi är våra relationer” har Tor fördjupat sig i hur vi ända sedan födseln är beroende av relationer till andra människor genom vårt anknytningssystem. I denna artikel fortsätter han på temat relationer och berättar om vuxenlivets stora utmaning; att balansera behovet att vara självständig med behovet att vara riktigt nära en annan människa. Hur väl ett kärlekspar lyckas med detta som enskilda individer har en avgörande betydelse för hur parets sexuella samliv ser ut, menar han. Huvudfrågan för artikeln är varför är det så vanligt med bristande sexuell lust i en parrelation; hur uppstår sexuella problem och hur kan de lösas? För att förklara detta använder sig Tor Wennerberg av begrepp som myntats av David Schnarch i boken ”Intimacy & Desire”. Jag skickar med er artikeln här och önskar er en spännande läsning som kanske kan inspirera till nya frågor.

Jag hoppas vi ses för en spännande relationsdiskussion på Ekocaféet på måndag den 3:e oktober kl 18.00!

En familj i kris och den enskildes rädsla för att inte vara värd att bli älskad: S:t Lukas biopublik såg, kände och diskuterade filmen ”Ordinary People”

I måndags kväll hade vi på S:t Lukas i Uppsala höstens första biokväll med psykologitema. Den film som vi visade på Fyrisbiografen denna gång var åttiotalsfilmen – och tillika Robert Redfords regidebut – ”Ordinary People” (En familj som andra). Ordinary People blev fyrfaldigt oscarsbelönad i början av åttiotalet och har inom psykologikretsar blivit något av en kultklassiker. Den skildrar en familj vars tillvaro skakas i grunden när familjens söner är med om en seglarolycka. På ett mycket gripande sätt ges en inblick i den krisande familjens vardag där deras mer eller mindre lyckade försök att nå varandra står i fokus. Till de psykologintresserades stora glädje ges även en god inblick i en samtalsterapi där behandlaren – psykiatern i det här fallet – varken är mesig eller spritt språngande galen. Om du vill läsa mer om filmens handling kan du göra det i ett tidigare blogginlägg som finns här.

Jag, som upprepade gånger uppmanat er läsare att komma i tid, kom själv till biografen i senaste laget och lyckades precis hitta en tom biofåtölj innan det blev helt fullsatt. På plats fanns fina, förväntansfulla människor i alla åldrar som pratade med varandra och laddade upp inför filmen med dricka och gratis biosnacks.

När klockan blivit 18.30 tog vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor, till orda och presenterade filmen tillsammans med Peter Friberg, vår verksamhetschef. Jag återger på ett ungefär vad Katja sa, med mina egna ord, så som jag minns det:

”Jag tycker att Ordinary People är en tidlös film om man fokuserar filmens tema och tänker bort åttiotalslockiga frisyrer och annat som till utseendet är tidstypiskt. I sin miljöskildring ligger den särskilt nära alla oss som vuxit upp i en småborgerlig familj– och som kommit mer eller mindre skadad ut ur den erfarenheten. Utmärkande för filmen är att den är så gripande, så genomsyrad av många starka känslor. Jag har själv sett den flera gånger och jag har gråtit lika mycket varje gång, så jag hoppas ni har med er näsdukar (här ler vissa av oss, till exempel jag, igenkännande). Förutom den sorg som finns genom hela filmen tycker jag att huvudkaraktärerna också visar en stark rädsla, särskilt sonen Conrad och mamma Beth. Men vad är det som de är så rädda för? Den frågan skickar jag med så att ni, om ni vill, kan ha det den frågeställningen bakhuvudet när ni ser filmen. Efter filmen är ni som vill välkomna att stanna kvar här i biosalongen för diskussion.”

När filmen drar igång slås jag av att den är lika gripande och rörande som jag minns den – eller ja, om möjligt känns den ännu mer rörande nu eftersom jag gått och inbillat mig att jag denna gång skulle vara mer ”beredd” på känslostormarna. Tji fick jag. Med tanke på de snyftningar som kunde höras i biomörkret och de något svullna ögonlocken jag såg lite här och där på min egen bänkrad tror jag att fler kände som jag. Vi kände med familjens smärta, sorg och skuld – men rördes även av den ömhet och kärlek som huvudkaraktärerna ibland visade varandra. För visst var det då som vi hulkade som mest? Just när fasaderna föll ett ögonblick, egoismen tystnade och huvudkaraktärerna på riktigt hittade fram till den andre? Oförställd omtanke, känslor rakt från hjärtat, inga omskrivningar. Filmen berör.

När sedan filmen tagit slut och filmdiskussionen drog igång höll jag som bäst på att smälta filmen och fick samtidigt lyssna på kloka och intressanta synpunkter från Katja och från er i biopubliken. Det mesta kom att handla om mamma Beths sätt att hantera familjens kris. Kort sagt, för er som inte sett filmen, så hanterar Beth en stor familjekris genom att lägga all sin energi på att upprätthålla fasaden om den perfekta familjen. Hon är ständigt uppmärksam på det praktiska i familjen, såsom att maten ska stå på bordet och att trasiga kläder ska lagas. Att Conrad börjat gå i terapi, till exempel, är något hon vill hemlighålla för familjens vänner. Att uppleva och uttrycka sina känslor – eller för den skull även möta andras – är långt ifrån Beths bästa gren och det påverkar hela familjen.

När Katja tar upp Beths agerande till diskussion är det intressant att höra de olika känslorna och tankarna som finns bland publiken. Några uttryckte att de kände sig arga på hennes egoism och menade att hon bryr sig mer om hur hon själv har det och vad andra tänker om henne än hur hennes familj mår. En person uttryckte att hon skulle vilja ”ruska om mamman”. Jag kan känna igen mig i det, jag kände mig också väldigt frustrerad den första gången jag såg filmen.

Andra personer i biopubliken uttryckte att de kände stark empati med mamma Beth, vilket också var den känsla hos mig som stannade kvar efter filmen denna andra gång. ”Det gjorde ont ända in i själen att se att hon hade så svårt att möta sina känslor”, sa någon. ”Det är lätt att få sympati med Beth för det verkar som hon känner mest, att det egentligen är hon som är mest plågad över sonens död och familjens fortsatta svårigheter, men hon har svårast att uttrycka det. De andra personerna i filmen vet man på något sätt att det kommer gå bra för, i alla fall” , sa någon annan. En tredje biobesökare poängterade något övergripande viktigt i samband med detta: ”Varför pratar vi bara om Beth som egoistisk? Jag tycker alla huvudkaraktärer beter sig egoistiskt. Det är inte bara Beth som är helt uppe i sitt sätt att vara och hantera krisen, de andra agerar egoistiskt på andra sätt”. Vi pratar vidare om detta en stund; hur sonen Conrad gömmer sig i sin ”egoistiska” depression och hur pappa Calvin ständigt får vara ”den gode” som aldrig tar ställning utan glider undan konflikter. Det mänskliga dilemmat om att vi alltid är fast i oss själva, i vårt eget perspektiv, gör sig påmint.

Tråkigt nog kan vi aldrig helt komma ifrån vårt perspektiv, men vi kan bli bättre på att både känna med och att tänka utifrån olika perspektiv, att mentalisera. Vi kan också bli mer medvetna om våra känslor och visa dem tydligare för varandra, vilket jag tycke både Calvin och Conrad blir bättre på under filmens gång. ”De slänger ut krokar till omvärlden”, som Katja konstaterade.

Kanske handlade Beths svårigheter att hantera familjekrisen främst om att hon till stor del saknade kontakt med sina egna känslor, snarare än att Beth i grunden var egoistisk människa. Det är ofta så för oss människor, att när vi stänger av de känslor som av många anses vara ”fula” (alltså helt adekvat och livsnödvändig sorg, ilska osv), så brukar vi kunna få problem med att uppleva de ”fina” känslorna också. Faktum är att det arbete som Conrad gör tillsammans med Dr. Berger till stor del visar hur man kan arbeta med känslor (affekter) hos en psykolog eller psykoterapeut – även om inte alla terapeuter provocerar på samma rappa sätt som Dr. Berger. Jag sammanfattar tankegången med en mening som vår före detta medarbetare Bengt sa till Katja innan han lämnade biosalongen i måndags; ”Ordinary People ger affektfokuserad psykoterapi ett ansikte”.

Fick vi förresten svar på frågan innan filmen, vad Conrad och Beth är så rädda för? Ja, vi pratade om att vi tror att de är rädda för de känslor de har inombords, allt det som de upplever att de inte kan kontrollera. Vår slutsats blev att de någonstans tror att om de skulle visa dessa okontrollerade och ”dåliga” känslor utåt så är de nog inte värda att älskas. Detta är nämligen en, ytterst smärtsam, upplevelse som många människor lever med – mer eller mindre medvetet. Conrad trodde kanske att hans tunga känslor, allt som kändes fel, gjorde han själv var ”fel”, han var ju inte som brodern Buck som alla tyckte var så rolig och enkel att ha att göra med. Mamma Beth var säkerligen rädd för sin egen kokande gryta av alla möjliga undertryckta känslor inombords, under den perfekta ytan. Hon kunde inte undgå att se sin egen svaghet, sitt eget misslyckande, i Conrads depression och därför tog hon avstånd från honom. Conrad, å andra sidan, tolkade detta som att hon hatade honom.

Det var bitvis ganska tunga frågor vi avhandlade under den psykologiska diskussionen, men ack så viktiga. Familj och nära relationer är så viktiga i våra liv, men de diskuteras nog alltför sällan på ett djupare sätt i vår vardag. Det är ett outtömligt ämne, ja faktum är att man skulle kunna diskutera enbart filmen i många timmar till. Vad säger ni till exempel om Dr. Berger som terapeut, håller ni med mig om att han och Conrad finner varandra på ett väldigt äkta sätt? Skulle ni vilja gå till en terapeut som under den största delen av terapitiden pratar med er med samma slags provokativa och snabba repliker? Vad säger ni om pappa Calvins sätt att hantera familjens kris? Kan ni tänka er ett annat slut på filmen än det nuvarande? Vad i filmen rörde er mest?

Tack alla ni som kom och gjorde denna filmkväll så trevlig! Fortsätt gärna diskussionen här på bloggen ni som vill. Alla är välkomna med kommentarer om filmen, om filmkvällen eller om något annat som rör dessa eviga frågor om kriser, familjer, relationer och psykoterapi.

Höstens första filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar ”En familj som andra” på Fyrisbiografen

Om två veckor, måndagen den 19:e september, intar S:t Lukas i Uppsala återigen hela Fyrisbiografen! Då bjuder vi in alla intresserade till en visning av filmen ”En familj som andra” (1980). Efter filmen inbjuds alla biobesökare att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor.

Vad är då detta för film? Jag skulle vilja säga att det är något av en kultklassiker, särskilt inom psykologikretsar. ”En familj som andra” (Ordinary People) är Robert Redfords uppmärksammade regidebut som på ett intelligent och nyanserat sätt behandlar många viktiga teman kring relationer, liv och död. I filmen möter vi en familj i övre medelklassen vars tillvaro skakas i grunden när familjens äldste son, Buck, drunknar i en seglarolycka. Conrad, Bucks lillebror som är med på båten, lyckas sätta sig själv i säkerhet men tvingas bevittna hur den starka stormen tar brodern ifrån honom. Conrad blir djupt deprimerad efter händelsen och gör ett självmordsförsök som slutar med en tids vistelse på en psykiatrisk klinik. Mamma Beth hanterar situationen genom sin att hålla sig sysselsatt med det praktiska familjelivet och genom sina ansträngningar för att hålla upp en fin fasad mot omgivningen. Pappa Calvin plågas av depressiva tankar och försöker tafatt att få kontakt med Conrad och samtidigt förstå sin fru. Familjen hamnar i olika destruktiva mönster och har svårt att nå varandra. Conrad, som anses vara den i familjen som har problem, övertalas så småningom att gå och träffa psykiatern Berger. Det blir ett spännande möte mellan den initialt mycket motvilliga Conrad och den kontroversiella, men varmhjärtade, terapeuten Dr. Berger. Parallellt med Conrads och Dr. Bergers samtal får vi följa familjens dramatiska kamp och utveckling. Klicka nedan för att se filmens trailer:

Trailer – ”Ordinary People”

Kort sagt är detta, i min mening, en väldigt bra film. Den är välgjord, smart, känslomässigt komplex och tidlös i sin historia. Föga förvånande det också en film som vunnit fyra Oscars, bland annat för ”bästa film” och ”bästa regi”. För tillfället har filmen betyget 7,9 av 10 på IMDb (Internet Movie Database).

Precis som tidigare S:t Lukas filmkvällar på Fyrisbiografen är detta ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Den ordinarie medlemsavgiften är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar halva priset, det vill säga 50 kr i medlemsavgift. Nya medlemmar behöver inte betala något extra för biobiljetten, för medlemmar kostar biljetten 40 kr. S:t Lukas bjuder på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Jag rekommenderar att ni kommer i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna!

PS (1): Vill du få information om S:t Lukas i Uppsalas olika kulturpsykologiska evenemang framöver är du välkommen att gilla vår Facebooksida DS (1).

PS (2): Nu går det att ha med sig Lukaspsykologen i fickan genom iPhone-appen Globber, en bloggläsare som samlar RSS-flöden från olika bloggar i en enda applikation. Globber har som ambition att samla de bästa  – och de mest populära- svenska bloggarna inom olika ämneskategorier. Det går att lägga till sina egna favoritbloggar, se vilka bloggar som är de för tillfället mest lästa eller hitta nya bloggar inom sina favoritämnen genom att klicka på de olika ämneskategorierna. En sådan kategori är ”Psykologi” och där samsas Lukaspsykologen med andra läsvärda psykologibloggar. Appen är utvecklad av HQApps och är, om du frågar mig, riktigt bra. Den är lätt att förstå sig på, snabb med att hämta olika inlägg och lätt beroendeframkallande eftersom det går att hitta nya guldkorn som man – det vill säga jag – gärna vill följa… Mer information om appen finns på Globbers hemsidaDS (2).

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldtvar inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.
Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.
När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.
Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

Att mötas över en pennvässare och att låta dagen fånga oss: S:t Lukas biopublik diskuterar filmen A Single Man ur ett psykologiskt/existentiellt perspektiv

I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:

1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?

2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?

3. Vikten av att leva i nuet:

a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?

b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?


Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.

Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.

En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?

Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.

Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.

Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig.  Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.

Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?

En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.

 

Psykologidag och filmkväll med tema psykologi: Mässa på Blåsenhus och filmvisning på Fyrisbiografen

Inom den närmaste veckan kommer Uppsalas ”psykologiska kulturliv” att blomstra. Alla intresserade inbjuds till två psykologiska evenemang av olika karaktär – bägge med ett lågt inträdespris (studenter kan deltaga på båda evenemangen för endast 80 kr!) Låt mig först berätta om Psykologidagen, som går av stapeln nu på lördag den 9:e april på Blåsenhus i Uppsala (von Kraemers allé 1). Psykologidagen arrangeras av studenter på Psykologprogrammet, Uppsala Universitet, och beskrivs som ”ett årligt återkommande forum som syftar till att knyta kontakter mellan psykologistuderande och arbetslivet”. I första hand är det alltså ett evenemang för studenter, men även andra intresserade välkomnas att ta del av både mässa och föreläsningar. Projektledaren för arrangemanget har inför mig intygat att alla är välkomna och att många programpunkter är ytterst relevanta och intressanta även för dem som inte studerar.

Under lördagen kommer S:t Lukas i Uppsala vara representerade i form av en monter, där bland annat jag själv kommer stå och hoppas på att få träffa så många som möjligt som är intresserade av S:t Lukas verksamhet. I övrigt blir det full fart med diverse andra montrar, föreläsningar, workshops och en middag på kvällen för de som vill. Bland programpunkterna kan nämnas en workshop med organisationspsykologer, ett panelsamtal om klientbemötande, en föreläsning med konstnären Anna Odell, en förläsning om psykologens arbete i krig och kris samt en föreläsning med den något uppseendeväckande titeln ”Konsten att vara kåt på jobbet”. För mer information om evenemanget, klicka här. Boka biljetter kan ni göra här. Ni som är intresserade av att besöka Psykologidagen; ta gärna en titt förbi S:t Lukas monter och prata med oss!

Med det släpper vi iväg dagen och siktar istället in oss på kvällen två dagar senare! Måndagen den 11:e april är det återigen dags för S:t Lukas i Uppsalas filmkväll på Fyrisbiografen. Denna filmkväll är samtidigt ett riktigt vårtecken, eftersom det är vårt allra sista evenemang innan sommaren (för att läsa rapporten från vår senaste filmkväll i februari, klicka här). Jag tänkte göra en första uppladdning inför kvällen med detta blogginlägg, det vill säga berätta lite kort om filmen och dela med mig av tid och plats så att ni som vill komma har alla detaljer.

Jag börjar med det nya och, för mig mest spännande; filmen! Åven denna gång är det vår filmpresentatör, leg. psykoterapeut Per Wallroth, som valt en av sina favoritfilmer. Han har talat varmt för den på vår mottagning och sagt: ”Om man får chansen att se den här filmen så måste man ta den, det är en must see”. Filmen han känner så starkt för är Tom Fords ”A Single Man” (2009), med den svenska titeln ”En enda man” – och det är alltså den filmen vi visar på bioduken. Har ni sett den? Om ni, som jag, har lyckats missa den så finns en trailer att kika på här, som även har invävda intervjuklipp från den brittiska premiären av filmen som ett slags ”bonusmaterial”. Där får vi bland annat se modeskaparen – och regidebutanten – Tom Ford berätta på vilket sätt filmen är hans ”midlife crises on screen” samt se kortare intervjuer med skådespelare från filmen, till exempel huvudrollsinnehavaren Colin Firth.

Med min nyfikenhet som drivkraft kastade jag även ett öga på En enda mans recensioner och kan meddela att de överlag är goda och att de som sett filmen i kör lovprisar filmens skönhet – både innehållsmässigt och rent visuellt. IMDB har gett den betyget 7,6 av 10 möjliga. I SvD fick läsarna själva betygsätta filmen på en skala 1 till 6; där slutade betyget på 4,5. SvD:s recensent var positiv, medan DN i sin recension var mer tveksam. Dock beskriver DN:s recensent ändå Tom Ford som en möjlig registjärna och säger att filmen är en ”sorgesång över en förlorad kärlek, fylld med massiv ömhet”. Moviezine, ett svenskt internetbaserat filmmagasin, recenserade filmen och betonade – liksom de övriga recensionerna – filmens visuella kvalitéer. Ljus och färger används för att skapa känslor, i kombination med en väl uttänkt musik. Inte förvånande bidrar även huvudkaraktärernas kläder till det vackra helhetsintrycket. Moviezine berättar även om filmens djup, där existentiella teman berörs. De skriver:

”Döden är ständigt närvarande på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull göra det här till en extremt deprimerande film. Döden är där som ett konstaterande, som något oundvikligt. Men det här är ännu mer en film om livet och de stora frågorna. Hur gör man för att inte leva sitt liv i det förflutna? Om lyckan bara finns när man har en djup kontakt med en annan människa – vad gör man om den människan försvinner? Tom Ford lyckas med att väcka dessa frågor.”

Dessa rader gör mig hoppfull inför filmdiskussionen, jag vill mer än gärna ta del utav en diskussion om hur man kan se på livet när döden är tydligt närvarande. Jag menar, hur ofta får man chansen att diskutera något sådant en helt vanlig måndagskväll i april? En vacker film med existentiella teman i fokus – det låter som en lovande grund för intressanta samtal. Per Wallroth står efter filmen redo för att leda en gemensam diskussion med alla biobesökare som vill, utifrån tre psykologiska frågeställningar. Det ska bli intressant att se om denna film är lika engagerande som The Crying Game – som satte igång mycket känslor och många funderingar hos biopubliken under den förra filmkvällen.

Var, när, hur? undrar ni kanske. Precis som tidigare öppnar Fyrisbiografens portar kl 18.00 och filmen drar igång kl 18.30. Adressen för Fyrisbiografen är S:t Olofsgatan 10, Uppsala. S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på snacks under kvällen! För er som är medlemmar sedan tidigare är inträdet till denna visning endast 40 kr/person. För mer information, se vårt Facebookevenemang. Du som är medlem i Facebook och vill ha information om våra kommande evenemang är välkommen att ”gilla” föreningen och mottagningen S:t Lukas i Uppsalas officiella sida på Facebook.

Mitt ständiga tips är att vara i god tid eftersom antalet platser i salongen är begränsade det brukar komma mycket folk! Med ett citat från filmen avslutar jag detta inlägg och hälsar er hjärtligt välkomna!

”A few times in my life I’ve had moments of absolute clarity, when for a few brief seconds the silence drowns out the noise and I can feel rather than think, and things seem so sharp and the world seems so fresh. I can never make these moments last. I cling to them, but like everything, they fade. I have lived my life on these moments.”

Fullsatt psykoterapicafé när psykologerna Per Wallroth och Katja Claesson svarade på frågor om relationer

I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra – eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro – ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också  stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!

Äldre inlägg

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018