Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: S:T Lukas i Uppsala (sida 2 av 2)

Unikt terapierbjudande i Stockholm, (H)järnkoll i Almedalen och en parterapeuts råd inför semestern

Hej igen bästa läsare! Den här veckans inlägg består av ett slags psykologipotpurri där tre intressanta ämnen med olika karaktär får samsas om bloggutrymmet. Gemensamt för alla tre ämnen är att de på olika sätt handlar om spridning av psykologisk kunskap.

Det första jag vill nämna är ett terapierbjudande som jag hörde talas om för någon vecka sedan. Jag tyckte det lät alldeles för bra för att hålla tyst om det. Det är alltså ingen som bett mig att lägga ut erbjudandet här på bloggen, utan det var jag som frågade om jag fick sprida informationen, med förhoppningen att någon av mina läsare får nytta av detta.

Genom ekonomiskt stöd utifrån kan S:t Lukas i Stockholm erbjuda ”unga vuxna”, det vill säga personer som är 18-29 år, kraftigt subventionerade priser för 1-4 psykoterapeutiska samtal. Ett individuellt samtal kostar bara 300 kr/tillfälle eller, ännu billigare, 100 kr/tillfälle för dem som är studerande. S:t Lukas i Stockholm erbjuder även fokuserad samtalsterapi i grupp för de som är 20-28 år. Dessa samtal kostar också endast 100 kr/tillfälle. Jag pratade med Ulrika Melander, legitimerad psykoterapeut på S:t Lukas i Stockholm, som berättade för mig att det går bra att prata om vad som helst under dessa fyra samtal, till exempel problem med vänner, föräldrar, partner, jobb eller olika val i livet. S:t Lukas i Stockholm har sin mottagning precis vid Hornstulls tunnelbanestation.

Jag går direkt vidare till nästa sak jag vill berätta, nämligen att psykisk ohälsa är ett ämne som – till min stora glädje – kommer belysas på många olika sätt under den nu pågående Almedalsveckan. Psykologförbundet är på plats och står bland annat bakom en diskussion om de psykiatriska diagnosernas makt i skolan, med den slående undertiteln ”hur den svenska skolan blev sjuk”. (H)järnkoll, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, är en annan viktig aktör som arrangerar flera seminarier om psykisk ohälsa. Regeringskampanjen (H)järnkoll drivs av Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning) och har som syfte att sprida information om psykiska svårigheter för att minska fördomarna i samhället. Under Almedalsveckan arrangerar de, bland annat, ett frukostseminarie med titeln ”Vågar vi prata om psykisk ohälsa?” där socialförsäkringsminister Ulf Kristersson medverkar. Vill du läsa mer om de olika seminarier där (H)järnkoll medverkar, klicka här. Bilden på Almedalen nedan är lånad från dagensmedia.se.

Har du förmånen att få vara i Almedalen under veckan och är intresserad av frågor som rör psykisk ohälsa så är förresten Psykisk-hälsa kaféet ett ställe som är väl värt att besöka! Här samlas flera aktörer inom området psykisk hälsa för att bland annat diskutera hur barn som mår dåligt ska få rätt hjälp vid rätt tidpunkt, vad anhöriga och andra kan göra när unga skär sig, betydelser av evidensbegreppet och vad som egentligen gör oss psykiskt sjuka. Deltar i diskussionerna gör politiker, psykiatriläkare, representanter från olika föreningar och – inte minst – Alexander Bard. Spontant är jag lite avundsjuk (avundsfrisk?) på alla som får delta i alla dessa viktiga och intressanta diskussioner. Dessutom undrar varför jag inte hittar några legitimerade psykologer eller psykoterapeuter bland namnen de som ska deltaga i diskussionerna på caféet. Gör de, vi, något annat på annat håll, förutom att delta i Psykologförbundets seminarier? Om du, som jag, vill fördjupa dig i deltagarnamn och det fullständiga programmet för Psykisk-hälsa-caféet, så kan du göra det här.

Jag lämnar debatter och seminarier nu och avslutar inlägget med ett litet smakprov på en intervju som kommer publiceras under sensommaren, förmodligen den 15:e augusti. Jag har nämligen gjort en längre intervju med parterapeuten Ann-Sofie Schultz-Viberg, där vi tillsammans tar oss an ämnet parrelationer och parterapi ur olika intressanta aspekter. Ett ämnesområde som vi berörde i vårt samtal var parrelationer och semester; vad som är svårt och hur man kan ta hand om sin relation under sommaren. Eftersom ämnet är högaktuellt just nu passar jag på att avsluta detta inlägg genom att skicka med er några ord om detta från Ann-Sofie:

– Min erfarenhet är att semestern är en svår tid för många par på grund av de höga förväntningar som finns. Semestern förväntas ofta vara full av njutning, roliga upplevelser och sex. Istället sitter paret kanske i svärföräldrarnas stuga med en tom plånbok och ett ihållande regn utanför fönstret. Det är lätt att förstå att semestern, som förväntades bli en nytändning, istället blir en besvikelse som tär på relationen. När du frågar mig om mitt bästa tips för att ta hand om parrelationen på semestern så tänker jag att det bästa tips jag har är att inte spara parets alla problem till semestern, utan att hitta tid till relationen i vardagen. Det är viktigt att kunna prata öppet med varandra, till exempel att kunna säga ”jag vill inte åka till dina föräldrar i år”. Att göra realistiska planer inför semestern är också bra, och att sedan undvika att jämföra sin semester med andra som man inbillar sig har det mycket bättre.

Vi ses nästa vecka igen då jag bjuder upp en dansterapeut till en spännande intervju om hur man kan arbeta terapeutiskt med dansens hjälp!

”Jag vill ge andra det professionella stöd jag själv hade behövt som socionom” – Intervju med en leg. psykoterapeut om handledning, konsultation och coaching

I stort sett varje dag ser jag handledningsgrupper komma hit till S:t Lukas mottagning i Uppsala för att träffa någon av mina kompetenta kollegor. När de stänger dörren bakom sig vet jag att arbetsgruppen, under ledning av en kollega, arbetar med sig själva utifrån sin givna arbetsuppgift. Men hur går det till? Vilka områden är vanliga att arbeta med en handledningssituation? För vilka yrkesgrupper kan handledning vara till nytta för att förbättra de anställdas mående och produktivitet? För att få klarhet i mina frågor bokade jag en tid med vår mottagnings handledningsansvariga Britt Magnusson.

I inledningen av vårt samtal ber jag Britt berätta om sig själv och sin bakgrund:

Jag arbetade som socionom i cirka tjugo år och bestämde mig sedan för att utbilda mig till legitimerad psykoterapeut och arbeta med terapeutiska samtal på heltid. Som tjugotreårig nyutbildad socionom arbetade jag med placeringar av barn i familjehem, dåvarande fosterhem. Därefter arbetade jag bland annat med adoptionsutredningar, vårdnadstvister och familjerådgivning, innan jag som sagt vidareutbildade mig till leg. psykoterapeut genom en steg 1- samt en steg 2-utbildning. Strax därefter utbildade jag mig även till handledare.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att vidareutbilda dig från socionom till leg. psykoterapeut?

Under de många år som jag arbetade med vårdnadstvister märkte jag att det både var meningsfullt, och mer hanterbart, att få träffa och samtala med det föräldrapar som befann sig i kris. Detta gjorde mig intresserad av att arbeta mer specifikt med samtal. Vårdnadstvisterna väckte också många frågor hos mig som jag kände att jag ville bli bättre rustad för genom att kunna mer om psykologi. Till exempel kunde jag fundera på hur jag bäst kunde förstå processen från att ett par förälskar sig i varandra till att de uppträder som bittra fiender i en tingsrättsförhandling.

Och så lärde du dig mer om psykologi och terapeutiska samtal och blev legitimerad psykoterapeut! Jag ställer samma fråga till dig som jag gjorde när jag intervjuade Katja om affektfokuserad terapi; Hur är man en ”bra” psykoterapeut, tycker du?

Det första jag kommer att tänka på är att man behöver vara intresserad och ha förmågan att skapa relationer. Man behöver vara öppen för att relationer ger energi. Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi samt författare, sa en gång att alla terapeututbildningar egentligen borde börja med att man får lära sig skapa relationer, och det tycker jag var bra sagt. Sedan behövs mycket kunskap också, förstås.

Apropå psykoterapeuter. Jag vet inte hur andra tänker, men själv trodde jag förr att psykoterapeuter endast bedrev terapi. Att S:t Lukas terapeuter även erbjuder så många företagstjänster hade jag till exempel ingen aning om förrän det blev aktuellt för mig att arbeta här. Kan du berätta för de andra, som tänker som jag gjorde, vad ni på S:t Lukas arbetar med förutom terapi?

Jag tror, precis som du säger, att det är vanligt att de flesta privatpersoner i första hand känner till vår individuella psykoterapi- och det med rätta eftersom det är vår främsta arbetsuppgift. Men, vi arbetar även en hel del med olika företagstjänster. Vi arbetar löpande med olika punktinsatser som konflikthantering, psykologisk debriefing i krissituationer, arbetsgruppsutveckling, chefsstöd och olika utbildningar. Olika former av handledning, konsultation och coaching är de företagstjänster som är mest frekvent förekommande på S:t Lukas. Häromdagen avslutade Bengt och Christina till exempel en tvåårig handledarutbildning, som du vet. Många av oss terapeuter arbetar med handledning varje vecka.

Varifrån kommer ditt eget intresse för handledning, som fick dig att gå en handledarutbildning och senare också bli handledningsansvarig här på mottagningen?

Handledning var något som jag själv saknade när jag kom ut i arbetslivet som tjugotreåring (se bild på ung Britt nedan) och då fick ta mig an en så svår arbetsuppgift som det är att matcha barn och familjehem. Jag hade behövt ett forum där mina upplevelser av detta kunde följas upp och där jag kunde fått hjälp med att förstå hur jag skulle kunna ta hand om mig själv och utföra min arbetsuppgift på bästa möjliga sätt. När jag senare i min yrkesutövning fick handledning så var detta väldigt värdefullt för mig och den upplevelsen blev ett bestående intresse för att själv förmedla stöd genom handledning till andra.

Är det detta man får hjälp med i handledning, att ta hand om sig själv för att på bästa sätt utföra sin arbetsuppgift?

Ja, det kan man säga. För den enskilda individen handlar det om att få hjälp att bli mer medveten om sina egna reaktioner och hur man utför sitt arbetsuppdrag, med den personlighet man har, på ett professionellt sätt. Ett vanligt område att arbeta med där är olika slags gränssättning. Hur ser mitt uppdrag ut, vad är mitt mandat och hur gör jag för att utföra min uppgift på bästa sätt. För organisationen innebär detta en möjlighet att få medarbetare som når en högre grad av tillfredsställelse i sitt arbete,” mår bättre” helt enkelt.

Jag tycker jag får en allt tydligare bild om vad man gör i handledning, även om det inte låter helt lätt. Kan du kanske fortsätta att förklara vad handledning är genom att hjälpa mig att tydliggöra några begrepp inom det här området. Vad är egentligen skillnaden mellan handledning, coaching och konsultation?

Handledning en process där man, under ledning av en extern handledare, får reflektera över sin egen roll i förhållande till ett visst arbetsrelaterat uppdrag. Individuell handledning är ganska lik coaching på så sätt att det där är möjligt att komma en enstaka person närmare inpå livet och prata djupare om denne persons arbetsliv och privatliv. I allt detta fokuseras personens förhållningssätt till arbetsuppdraget.

Coaching är ofta något mer målfokuserad än handledning. Coachen hjälper klienten att sätta upp sin individuella målsättning och processen handlar ofta om att ytterligare stärka och vässa det som fungerar bra.

Konsultation handlar för det mesta om ett kortare uppdrag. Den externa ”handledaren” hjälper till att skapa reflektionsutrymme till problemlösning för en begränsad svårighet i arbetssituationen. I praktiken används ofta dessa ord synonymt för varandra ute hos kunden. Det viktiga är inte vilket begrepp som används från början, utan vad handledare och kund kommer överens om skall göras inom varje enskilt uppdrag.

Om jag skulle vara chef på en arbetsplats och höra talas om handledning, så skulle jag kanske tänka att det låter som en överflödig utgift. Mina medarbetare pratar med varandra; de reflekterar kring sina arbetsuppgifter och hämtar stöd hos varandra på fikarasterna, skulle jag kanske tänka. Vad säger du om det?

Jo, jag förstår hur du tänker, det stämmer nog till viss del. Jag tänker att en bra arbetsgrupp kan ta hand om många frågeställningar tillsammans och utvecklas vidare. Men ibland räcker inte detta, utan man är i behov av både en tydligare struktur kring sina samtal samt en påfyllning utifrån av någon som kan se verksamheten med andra ögon. I handledning arbetar man mycket med att skapa ett tryggt och kreativt klimat utifrån den sekretess som gäller i handledning, men som sällan finns i vardagslivet. Min erfarenhet är också att riktigt utvecklande samtal i en arbetsgrupp behöver tid. Ofta inleds en period av handledning med lite ”gnäll” kring både chef och arbetssituation. Därefter brukar gruppen nå en fas där de inser att de själva behöver och kan ta ansvar utifrån den situation de befinner sig i. Detta skapar ofta en större tillfredsställelse och leder till en ökad professionalitet på arbetsplatsen.

Kan chefen följa med i processen och på något sätt styra den i den riktning han eller hon vill?

Nja, om chefen vill styra allting på det sättet så är frågan om hon eller han själv kan behöva individuell handledning för att stå ut med att inte ha full kontroll på sina medarbetare! (skratt) Jag tänker att det är upp till chefen att utvärdera sin verksamhet, till exempel att se över om sjukfrånvaron minskat sedan införandet av handledningen.

Däremot är det förstås möjligt att inledningsvis i handledningen mötas, både arbetsgrupp, chef och handledare, för att införa ett särskilt fokus till handledningen. Viktigast är då att detta har gjorts tydligt redan från början och att det sedan från chefens håll finns en öppenhet för att det inte går att kontrollera processen utifrån. Ett i förväg bestämt fokus är dock ovanligt, oftast börjar gruppen arbeta utifrån gruppmedlemmarnas olika behov, relaterat till det uppdrag man har att utföra.

Slutligen; vilka yrkesgrupper handleder ni på S:t Lukas?

För grupphandledning anlitas vi främst av arbetsgrupper som har människovårdande yrken, såsom psykologer, socionomer, psykoterapeuter, lärare, läkare, förskolepersonal, och så vidare. Vi möter också personer i olika chefsställningar, till exempel mellanchefer som kan hamna i knepiga situationer på arbetet.  När vi får uppdrag av privata företag gäller det oftast individuell handledning eller någon form av punktinsats utifrån en given situation.

Med dessa ord tackar jag Britt och hoppas ni därute har haft en givande läsning!

Att bygga tillit och våga satsa: Intervju med en erfaren psykolog om att ge och ta emot hjälp i terapirummet

Psykoterapi är något som vi här på S:t Lukas i Uppsala ägnar den största delen av vår arbetstid till. I det här inlägget presenterar jag ett samtal som jag haft med min kollega Christina Hall, yrkesverksam legitimerad psykolog sedan 35 år tillbaka. I vårt samtal, i form av en informell intervju, pratade vi om psykoterapi ur olika aspekter; vad har Christina gjort och lärt sig som yrkesverksam psykolog och leg. psykoterapeut – och vad kan det innebära att själv gå i terapi för att få hjälp?

Jag ska snart berätta vidare, men innan dess vill jag tipsa om en sida med grundläggande fakta om psykoterapi, för er läsare som är relativt nya på området. På S:t Lukas hemsida besvaras vanliga frågor (FAQ) om terapi på under rubriken ”Vad är psykoterapi egentligen?”. Där berättas kortfattat vad man kan få hjälp med i terapi och hur terapin hos S:t Lukas går till rent praktiskt. Intervjun med Christina kan ses som en fördjupning till denna information, där vi samtidigt får lära känna Christina som psykolog och psykoterapeut.

Jag och Christina har bokat en avskild timme där vi ska få prata ostört – och jag välkomnas in i hennes trivsamma mottagningsrum (se bilden ovan). Inledningsvis ber jag Christina berätta om sin yrkeserfarenhet som psykolog. Jag häpnar över den breda erfarenhet hon hunnit skaffa sig under sina verksamma år; hon har arbetat med barn, familjer, vuxna och pensionärer. Som om inte detta vore nog har hon under sitt yrkesliv vidareutbildat sig inom flera olika områden, bland annat inom organisationspsykologi. När vi summerar de åren hon arbetat står det klart att hon varit verksam som leg. psykolog i över trettio år och som leg. psykoterapeut de senaste tjugo åren. Christina berättar om sina olika arbetsplatser:

–          Jag började arbeta inom familjerådgivning; först genom en slags ”hemma-hos-verksamhet”som besökte familjer med svårigheter direkt i deras hem, senare med mer traditionell familjerådgivning. Ungefär tio år senare slutade jag med det och började som psykolog på Akademiska barnsjukhuset samt tog emot för psykoterapi privat. Därefter började jag arbeta på S:t Lukas i Örebro, för att sedan landa här på S:t Lukas i Uppsala.

När vi talar om hur det varit att arbeta på dessa olika arbetsplatser återkommer ofta tre saker; glädjen i att lära olika saker genom nya erfarenheter i arbetet/genom utbildningar, känslan av att inte ”räcka till” för de behov som finns ute i verkligheten och en stark tilltro till människan och hennes förmåga att hitta sin livskraft. Christina berättar att hon ofta fått frågan ”Är det inte väldigt tufft att arbeta som psykolog på ett barnsjukhus och träffa sjuka barn och förtvivlade familjer hela dagarna?” Christinas svar träffar mig i hjärtat och känns viktigt:

–          Visst kan det vara slitsamt att arbeta i dessa förhållanden, särskilt när man som jag var ensam psykolog och kände att jag inte räckte till för alla de behov som fanns. Men det gav otroligt mycket också. Du vet, barn har alltid en sådan livskraft. För dem gäller livet alltid! De cyklar, leker och hoppar så fort de ska mellan svåra behandlingar, med droppflaskan i band efter sig.

Vi fortsätter samtalet kring denna livskraft. Detta leder oss in till ett projekt som S:t Lukas har drivit från och till i några år, det så kallade ”Äldreprojektet”, som Christina ansvarar för. Äldreprojektet innebär att S:t Lukas, tack vare en donation, har fått möjlighet att erbjuda korttidsterapi till reducerat pris för personer från 65 år. Behovet av insatser för äldre har sedan länge varit känt. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009 beskriver hur ”åldrandet ökar risken för psykisk ohälsa på grund av sociala, psykologiska och biologiska faktorer.” Trots detta utgör gruppen äldre en anmärkningsvärt liten del av den grupp människor som prioriteras när det gäller att få tillgång till psykoterapeutiska samtal. Med utgångspunkt i detta har S:t Lukas i tre omgångar erbjudit äldre att gå i samtal som inte kostar mer än en hundralapp, med möjlighet att gå upp till tio gånger. Christina berättar att livet är i fokus även där:

–          Folk tänker sig ibland att äldre personer som går i terapi pratar mycket om döden. Så är det oftast inte alls. Även äldre personer fokuserar främst på hur de ska leva sina liv. I de fall där de äldre talat om döden handlar det ofta om en oro över att vara ensam och sjuk, ha ont eller att man oroar sig över de anhöriga som blir kvar. Det är inte ovanligt att man pratar om hur livet förändrats vid pensioneringen, hur man ska hantera förluster av närstående, problem med vuxna barn eller att leva med en känsla av ensamhet. I den generation som dagens pensionärer tillhör är det ofta tabubelagt att prata öppet om sina problem. Många gånger är vi terapeuter de första som får höra om olika skamfyllda minnen som dessa personer plågats av under en stor del av sina liv.

Halvvägs in i vår intervjutimme har vi tillsammans färdats genom Christinas yrkesliv; genom hennes arbete med familjer, barn, vuxna och de äldre. Det blir tydligt att det handlar om psykoterapi i alla livet skeden, nästan som en slags livslinje där yrkeslivets utmaningar och Christina själv rör sig framåt tillsammans. När sammanfattar vår intervju för mig själv tycker jag mig se just sådana rörelser på flera plan – och jag tänker att detta är talande för ämnet psykoterapi. Christina rör sig genom att träffa allt fler individer och patientgrupper och växer i erfarenhet. De sjuka barnen leker och utvecklas mitt i allvaret och äldre personer fortsätter utvecklas och välja livet. Jag och Christina rör oss genom intervjun, delar information och förståelse. Kanske blir denna rörelse ett budskap mellan raderna i intervjun  – och kanske blir det till en slags illustration av vad psykoterapi kan vara. Genom den livskraft som finns hos människor som möts kan psykoterapin skapa rörelse i livssituationer som blivit stillastående och hopplösa. Måhända klyschigt i text, men desto mer tydligt på ett upplevelseplan. Nog för att terapi handlar en hel del om att förmedla psykologisk kunskap och sortera tankar och känslor – men det kan också ses som en slags resa, en utveckling. Vi talar om just att utvecklas i jobbet när Christina ler och säger:

–          I jobbet som psykolog så ingår på sätt och vis att inte ”räcka till”. Vi är bara människor själva och kan inte räcka till för alla människor i alla situationer. Vi blir heller aldrig fullärda, och det tycker jag är en del av jobbets tjusning. Dessutom har jag märkt hos mig själv att min egen rädsla inför nya och svåra situationer minskat; jag känner mig oftast trygg i den kraft som jag vet finns i ett mänskligt möte i terapin, även om jag aldrig riktigt kan veta vad som väntar mig.

Christina (på bild ovan) betonar intervjun igenom att det är viktigt att ta terapi, mående och människor på allvar. Jag ställer, lite provocerande, frågan om varför man ska lägga sina pengar på att gå i terapi. Det låter väl bra att man tar människor på allvar, men hjälper det verkligen att ”bara prata”? Christina svarar:

–          Det kan vara bra att ställa sig själv motfrågan ”vad vill jag få ut av att gå i terapi?” Det krävs en del – både tid, pengar och energi – för att gå i terapi och den som väljer att börja i terapi har oftast ett lidande som motiverar denna insats.

Så att vilja utvecklas som person är inte tillräckligt? Christina skrattar till och säger:

–          Det är inte självklart att det är terapi som alltid behövs, ibland kanske man kan behöva göra något annat istället. Till exempel börja måla? Men, jag tror aldrig har mött någon person som tagit sig till en psykoterapeutisk situation som inte haft behov av detta. Det finns en ganska hög tröskel innan man tar kontakt.

Om vi tänker oss att ett lidande finns, vad får man då ut av att prata med någon?

–          Det som ofta händer är att ens egna tankar blir något helt annat när man får höra sig själv säga viktiga saker högt. Man prövar att säga det man inte trodde var möjligt, man delar känslor tillsammans. Detta leder till att man kan se andra möjligheter, andra tänkbara val, där man tidigare känt sig fast i en situation. Som exempel har jag varit med om att terapin har räddat livet på personer som, när de börjat terapin, haft mycket svårt att trösta och ta hand om sig själv och inte kunnat se något hopp inför framtiden. För många år sedan träffade jag just en sådan tjej som gick i terapi hos mig. Ett tag efter att vi avslutat vår kontakt fick jag ett vykort från henne där hon berättade att hennes liv numera fungerade bra för det mesta. Hon berättade också att i de stunder där allting körde ihop sig, så brukade hon blunda och låtsats att hon pratade med mig. Eftersom hon inom sig visste vad jag brukade svara henne eller vad hon förväntade sig att jag skulle svara så kunde hon ge sig själv svaren. Hon blev då lugnad i sin situation, fick lättare att kunna se på sig själv med empati och fick kraft att ta tag i situationen och leva vidare. Det här är för mig något av samtalsterapins essens.

Det är svårt att ifrågasätta betydelsen av terapi när man precis hört denna innerliga berättelse. Istället fortsätter jag ifrågasätta terapin genom att ställa en fråga jag ofta hört: Vad gör man om man tidigare försökt att prata med någon i terapi, men inte blivit hjälpt?

–          För att bli hjälpt i terapi måste man hjälpas åt, terapeut och konfident, att bygga upp en tillit som leder till att man vågar tro att någon annan kan hjälpa. Det behövs för att man själv ska våga satsa. Tänker man hela tiden ”det här hjälper nog inte mig” så hindrar man ofta sig själv från de möjligheter till hjälp som ges. Detta, att tillsammans bygga upp en tillit, är det svåraste för många, särskilt för dem som ofta blivit svikna i sina liv. Man kan försöka komma förbi detta genom att i terapin vara ärlig med att man har svårt att lita på andra, kanske att erkänna för terapeuten att ”det är saker jag inte vågar prata med dig om här”. Långsamt kan man då tillsammans bygga tillit, förutsatt förstås att man känner att den terapeut man träffar går att lita på. En ökad tillit kan göra att en person som tidigare inte blivit hjälpt genom terapi vågar ge sig själv en ny chans.

Låt säga att jag bestämmer mig för att börja i terapi, fortsätter jag. Då dyker genast ytterligare två frågor upp; vilket terapiform ska jag välja? Och vilken terapeut?

–          Generellt tycker jag det viktigaste är att hitta en terapeut som man kan känna förtroende för. De flesta problem kan man arbeta med utifrån olika terapiformer. Men visst finns det svårigheter där specifika tekniker är att föredra, till exempel exponering vid en specifik fobi. Man kan boka ett inledande samtal och där få en uppfattning om vem terapeuten är och hur denna arbetar. Är man en handlingsmänniska som har svårt att stå ut med att inte skriva listor och vara konkret kan man kanske fundera på vinsterna med gå i en mer öppen, reflekterande terapi och tvärtom. Det brukar kunna vara nyttigt att utmana sin personlighet något, samtidigt som det viktigaste är att känna sig trygg med både terapeut och terapiform.

Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun med Christina och jag ställer mina sista frågor. Jag undrar dels vilka som är de vanligaste problemen som hon möter i terapi och dels om hon upplever någon skillnad när det gäller problem som är vanliga idag men som var mindre vanliga för tjugo år sedan.

–          Jag skulle säga att de vanligaste problemen som folk söker terapi för är relationsproblem, ångest, nedstämdhet och oro. Dessa problem har varit aktuella under alla mina yrkesverksamma år. På senare tid är det allt vanligare att personer, särskilt yngre tjejer, söker terapi för att de har ”dålig självkänsla” eller ”dåligt självförtroende”, som i realiteten är svårare att skilja på än i teorin. Dessa ”duktiga flickor” har en upplevelse av att de inte duger och får ångest, både i arbetslivet och privat. Jag tror att det krävs mer i samhället idag än för tjugo år sedan, inte minst när det gäller prestationer i arbetslivet.

Med dessa ord som avslutning tackar jag Christina och hoppas att ni bloggläsare också haft glädje av att följa vårt samtal!

Att mötas över en pennvässare och att låta dagen fånga oss: S:t Lukas biopublik diskuterar filmen A Single Man ur ett psykologiskt/existentiellt perspektiv

I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:

1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?

2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?

3. Vikten av att leva i nuet:

a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?

b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?


Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.

Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.

En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?

Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.

Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.

Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig.  Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.

Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?

En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.

 

Psykologidag och filmkväll med tema psykologi: Mässa på Blåsenhus och filmvisning på Fyrisbiografen

Inom den närmaste veckan kommer Uppsalas ”psykologiska kulturliv” att blomstra. Alla intresserade inbjuds till två psykologiska evenemang av olika karaktär – bägge med ett lågt inträdespris (studenter kan deltaga på båda evenemangen för endast 80 kr!) Låt mig först berätta om Psykologidagen, som går av stapeln nu på lördag den 9:e april på Blåsenhus i Uppsala (von Kraemers allé 1). Psykologidagen arrangeras av studenter på Psykologprogrammet, Uppsala Universitet, och beskrivs som ”ett årligt återkommande forum som syftar till att knyta kontakter mellan psykologistuderande och arbetslivet”. I första hand är det alltså ett evenemang för studenter, men även andra intresserade välkomnas att ta del av både mässa och föreläsningar. Projektledaren för arrangemanget har inför mig intygat att alla är välkomna och att många programpunkter är ytterst relevanta och intressanta även för dem som inte studerar.

Under lördagen kommer S:t Lukas i Uppsala vara representerade i form av en monter, där bland annat jag själv kommer stå och hoppas på att få träffa så många som möjligt som är intresserade av S:t Lukas verksamhet. I övrigt blir det full fart med diverse andra montrar, föreläsningar, workshops och en middag på kvällen för de som vill. Bland programpunkterna kan nämnas en workshop med organisationspsykologer, ett panelsamtal om klientbemötande, en föreläsning med konstnären Anna Odell, en förläsning om psykologens arbete i krig och kris samt en föreläsning med den något uppseendeväckande titeln ”Konsten att vara kåt på jobbet”. För mer information om evenemanget, klicka här. Boka biljetter kan ni göra här. Ni som är intresserade av att besöka Psykologidagen; ta gärna en titt förbi S:t Lukas monter och prata med oss!

Med det släpper vi iväg dagen och siktar istället in oss på kvällen två dagar senare! Måndagen den 11:e april är det återigen dags för S:t Lukas i Uppsalas filmkväll på Fyrisbiografen. Denna filmkväll är samtidigt ett riktigt vårtecken, eftersom det är vårt allra sista evenemang innan sommaren (för att läsa rapporten från vår senaste filmkväll i februari, klicka här). Jag tänkte göra en första uppladdning inför kvällen med detta blogginlägg, det vill säga berätta lite kort om filmen och dela med mig av tid och plats så att ni som vill komma har alla detaljer.

Jag börjar med det nya och, för mig mest spännande; filmen! Åven denna gång är det vår filmpresentatör, leg. psykoterapeut Per Wallroth, som valt en av sina favoritfilmer. Han har talat varmt för den på vår mottagning och sagt: ”Om man får chansen att se den här filmen så måste man ta den, det är en must see”. Filmen han känner så starkt för är Tom Fords ”A Single Man” (2009), med den svenska titeln ”En enda man” – och det är alltså den filmen vi visar på bioduken. Har ni sett den? Om ni, som jag, har lyckats missa den så finns en trailer att kika på här, som även har invävda intervjuklipp från den brittiska premiären av filmen som ett slags ”bonusmaterial”. Där får vi bland annat se modeskaparen – och regidebutanten – Tom Ford berätta på vilket sätt filmen är hans ”midlife crises on screen” samt se kortare intervjuer med skådespelare från filmen, till exempel huvudrollsinnehavaren Colin Firth.

Med min nyfikenhet som drivkraft kastade jag även ett öga på En enda mans recensioner och kan meddela att de överlag är goda och att de som sett filmen i kör lovprisar filmens skönhet – både innehållsmässigt och rent visuellt. IMDB har gett den betyget 7,6 av 10 möjliga. I SvD fick läsarna själva betygsätta filmen på en skala 1 till 6; där slutade betyget på 4,5. SvD:s recensent var positiv, medan DN i sin recension var mer tveksam. Dock beskriver DN:s recensent ändå Tom Ford som en möjlig registjärna och säger att filmen är en ”sorgesång över en förlorad kärlek, fylld med massiv ömhet”. Moviezine, ett svenskt internetbaserat filmmagasin, recenserade filmen och betonade – liksom de övriga recensionerna – filmens visuella kvalitéer. Ljus och färger används för att skapa känslor, i kombination med en väl uttänkt musik. Inte förvånande bidrar även huvudkaraktärernas kläder till det vackra helhetsintrycket. Moviezine berättar även om filmens djup, där existentiella teman berörs. De skriver:

”Döden är ständigt närvarande på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull göra det här till en extremt deprimerande film. Döden är där som ett konstaterande, som något oundvikligt. Men det här är ännu mer en film om livet och de stora frågorna. Hur gör man för att inte leva sitt liv i det förflutna? Om lyckan bara finns när man har en djup kontakt med en annan människa – vad gör man om den människan försvinner? Tom Ford lyckas med att väcka dessa frågor.”

Dessa rader gör mig hoppfull inför filmdiskussionen, jag vill mer än gärna ta del utav en diskussion om hur man kan se på livet när döden är tydligt närvarande. Jag menar, hur ofta får man chansen att diskutera något sådant en helt vanlig måndagskväll i april? En vacker film med existentiella teman i fokus – det låter som en lovande grund för intressanta samtal. Per Wallroth står efter filmen redo för att leda en gemensam diskussion med alla biobesökare som vill, utifrån tre psykologiska frågeställningar. Det ska bli intressant att se om denna film är lika engagerande som The Crying Game – som satte igång mycket känslor och många funderingar hos biopubliken under den förra filmkvällen.

Var, när, hur? undrar ni kanske. Precis som tidigare öppnar Fyrisbiografens portar kl 18.00 och filmen drar igång kl 18.30. Adressen för Fyrisbiografen är S:t Olofsgatan 10, Uppsala. S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på snacks under kvällen! För er som är medlemmar sedan tidigare är inträdet till denna visning endast 40 kr/person. För mer information, se vårt Facebookevenemang. Du som är medlem i Facebook och vill ha information om våra kommande evenemang är välkommen att ”gilla” föreningen och mottagningen S:t Lukas i Uppsalas officiella sida på Facebook.

Mitt ständiga tips är att vara i god tid eftersom antalet platser i salongen är begränsade det brukar komma mycket folk! Med ett citat från filmen avslutar jag detta inlägg och hälsar er hjärtligt välkomna!

”A few times in my life I’ve had moments of absolute clarity, when for a few brief seconds the silence drowns out the noise and I can feel rather than think, and things seem so sharp and the world seems so fresh. I can never make these moments last. I cling to them, but like everything, they fade. I have lived my life on these moments.”

Fullsatt psykoterapicafé när psykologerna Per Wallroth och Katja Claesson svarade på frågor om relationer

I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra – eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro – ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också  stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!

Psykoterapicafé på Ekocaféet i Uppsala den 14:e mars

Om exakt en vecka är det dags för premiären av S:t Lukas Psykoterapicafé. Och vad är det, kanske ni undrar. Jo, det innebär att vi bjuder in alla intresserade till fika och samtal kring olika teman som har psykologisk relevans. Nu på måndag, den 14:e mars, kommer vi samtala kring det alltid lika aktuella ämnet relationer. Vi håller till på Ekocaféet som ligger centralt på Drottninggatan 5 i Uppsala. Ni som deltar inbjuds att ställa frågor om relationer och relationsproblem av olika slag och två psykoterapeuter från S:t Lukas kommer att både svara på frågor och leda diskussionen vidare kring intressanta ämnen.

Jag tror att ni som varit på SvD:s evenemang ”Psykologiska Salonger” på Stadsbiblioteket i Stockholm kommer att känna igen er i sättet att samtala och ställa frågor. Vårt psykoterapicafé är dock ett evenemang i mindre skala, måhända lite ”mysigare” på grund av en mindre lokal med serveringsmöjligheter. För er som befinner er i Stockholm och vill delta i Psykologiska Salonger så kan jag informera om att nästkommande samtal blir nu på torsdag, den 10:e mars, och att ämnet för kvällen är mindfulness och acceptans. Mer information om detta evenemang finns här.

Nåväl, tillbaka till programmet för Psykoterapicaféet i Uppsala. De terapeuter som kommer besvara frågor och leda kvällens diskussioner är Per Wallroth och Katja Claesson. Per Wallroth, som även presenterade S:t Lukas senaste filmkväll på Fyrisbiografen, är fil. dr. i litteraturhistoria, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare. Pers specialiteter är mentalisering och mentaliseringsbaserad psykoterapi.

Den andra terapeuten, Katja Claesson, är fil. dr. i psykologi och leg. psykolog med känslofokuserad psykoterapi som specialitet.

Inträdet till Psykoterapicaféet är gratis, mat och dryck betalas till Ekocaféet. Evenemanget öppnar kl 18.00 och själva samtalet pågår kl 19.00 – 20.00. Vi rekommenderar de som vill delta att komma redan till kl 18.00 för att hinna beställa mat och dryck eftersom ingen servering kommer ske under själva samtalet. Observera också att antalet platser är begränsade och att det kan vara en klok idé att boka bord (tel: 018 – 12 18 45) för att försäkra sig om en plats på evenemanget.

Om du är medlem i Facebook kan du hitta evenemangsbeskrivningen här och om du önskar att följa oss på S:t Lukas i Uppsala och få information om våra evenemang i fortsättningen  – i form av statusuppdateringar när något händer– så finns vår sida här.

För er som av olika anledningar inte kan vara med på måndag men är intresserad av hur vi hade det och vad vi samtalade om så kommer jag uppdatera er om det här på bloggen. Jag hoppas vi ses; i den fysiska världen eller i den digitala!

Filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar och diskuterar kultklassikern ”The Crying Game” på Fyrisbiografen i Uppsala

Nästa vecka, måndagen den 7:e februari, intar S:t Lukas i Uppsala hela Fyrisbiografen för att bjuda in till filmvisning av The Crying Game (1992). Efter filmen blir det mingel och alla biobesökare bjuds in till att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av Per Wallroth.

Själv tillhör jag skaran som inte sett filmen och bör inte heller ta reda på för mycket om filmen, enligt ett råd från en av dem som följer S:t Lukas genom vår Facebookgrupp. Det sägs att filmen bjuder på flera överraskningar och detta motiverar mig till att inte googla fram mer information, även fast jag är nyfiken.

Någon som har sett The Crying Game och som mer än gärna ser om den är Per Wallroth, min kollega på S:t Lukas som har minst lika många titlar som fingrar på högerhanden. Per är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, fil dr. i litteraturhistoria, handledare och författare. Förutom allt detta är Per också den person som kommer leda i den efterföljande psykologiska diskussionen kring filmen. Vad kan passa bättre än att låta diskussionsledaren själv berätta om filmen, tänkte jag, så jag bad honom medverka i bloggen genom en videoinspelning. Klicka på videolänken nedan för att att höra hur han summerar filmens handling (utan att avslöja för mycket förstås!) och varför han tycker att filmen passar för psykologisk diskussion:

Per Wallroth berättar om filmen The Crying Game

Viktigt att veta är att S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men att alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Alla biobesökare rekommenderas att komma i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna dit!

För er som av olika skäl inte har möjlighet att komma men som ändå är intresserade av kvällen och vår psykologiska filmdiskussion så återkommer jag om detta här på bloggen. Detta gäller förstås även de som deltagit i evenemanget och vill diskutera vidare här med mig. Välkommen att delta i det ständigt pågående psykologiska bloggsamtalet!

Nyare inlägg

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024