Först en upprepning: I det här inlägget kommer jag återigen att beröra psykiatrins svårigheter att möta vårdbehovet hos dem som behöver vård och psykologiska insatser av olika slag. Jag inser att psykiatrin kan framstå som min slagpåse ibland eftersom jag ständigt tjatar om dess brister. Landstingspsykiatrin är trots allt samhällets främsta institution för att ge psykisk vård. Det är dock inte alls min mening att skuldbelägga vare sig psykiatrin eller någon annan aktör. Jag tror att alla aktörer som brinner för att ge vård gör det så gott de kan inom givna ramar, och att det oftast är de ekonomiska resurserna som saknas. Ibland kanske det också saknas annat, men det är en annan diskussion. När jag skriver om bristerna inom den psykologiska och psykiatriska vården så tänker jag mig detta som ett samhällproblem och jag skriver inte för att smutskasta utan för att jag önskar en ökad debatt kring detta på ett vettigt sätt. Detta förstod ni säkert redan, men för tydlighetens skull så får ni det i klartext.
Nu till det aktuella: I P1 går en programserie i fyra delar som heter ”Det svenska psyket” och är en granskning av psykiatrin på 2000-talet. Utgångspunkten för seriens psykiatridebatt är mordet på Anna Lindh 2003 och de olika satsningar som gjorts inom psykiatrin sedan dess, ofta med otydliga resultat. I nästan hälften av Sveriges landsting har psykiatribudgeten snarare minskat än ökat, menar programmets upphovsmän.
”Det svenska psyket” vill således lyfta fram vad som hänt – och vad som inte hänt – inom psykiatrin. I programmet utforskas barn- och ungdomspsykiatrin, slutenvården och den möjlighet till arbete och annan sysselsättning som den som lider av psykiska svårigheter i dagsläget får. I program två, som sändes i söndags (20/2 – 2011) och som du kan lyssna på här, ges följande alarmerande rapporter som jag citerar:
” Att korta vårdköerna för vård av barn och unga har varit en prioriterad del i alliansregeringens psykiatrisatsning. En miljard har satsats sedan 2007.
Antalet unga mellan 16-19 år som behövde sjukhusvård för depression tredubblades mellan 1995 och 2007 enligt Socialstyrelsen.
Samtidigt så har antalet sjukhusplatser för de barn och unga som mår allra sämst minskat med en tredjedel under det senaste decenniet.
I fem av landstingen och regionerna finns idag inga slutenvårdsplatser alls. Då kan unga hamna på kliniker för vuxna eller andra typer av boenden utan psykiatrisk kompetens.”
Jag får ont i hjärtat och funderar återigen på om det måste vara så här i tvåtusentalets Sverige. Jag undrar om vi inte, lite för ofta, ägnar oss åt att ”släcka kostsamma bränder” när hela skogen står i lågor, istället för att lägga några kronor på att plocka bort glasbitar från skogen så att inte solens strålar träffar dem. Genom att plocka bort glasbitar i tid kanske vi kan förhindra en hel del skogsbränder och tillika vara på plats i skogen om en brand trots allt skulle uppstå. Konstig liknelse kanske, men min fundering är om vi inte till och med skulle kunna spara resurser genom att ägna oss mer åt psykologiska svårigheter när dessa uppstår och kanske till och med psykologisk ”friskvård”, i tid, istället för att vänta tills skadan är ”tillräckligt djup” för att kvalificeras in till den psykiatriska vården.
Ska det vara så att vi har råd med mycket materiell välfärd, men att vi allvarligt brister i att hjälpa våra barn och ungdomar ut ur psykiska svårigheter, att inte ens en livshotande sjukdom som depression kan få de resurser som krävs? ”Ska det vara så?”, frågar jag om och om igen, som om jag vore Plus-Sverker.
Nej, jag tycker inte det här är acceptabelt, och det tycker nog fler med mig. På Facebook pågår just nu ett upprop för en ”Ny Psykiatri” där man kan gå med för att stödja arbetet för att utforma psykiatrins satsningar mer långsiktigt, med utgångspunkt i individers vårdbehov. Många bloggare, som tillsammans titulerar sig som Psykiatrins Robin Hood, har gått samman för att skapa en gemensam bloggplattform som syftar till att tjäna som ett andningshål och ett stöd för personer med psykiska svårigheter, med en önskan att ta fram ”sanningen om psykiatrin”. Ni har väl förresten inte missat regeringsprojektet (H)järnkoll som arbetar med informationsspridning om psykiska svårigheter för att minska fördomar och skapa ett friskare samhälle? Jag vill gärna se mer sådant som kan mynna ut i debatt och som kan ge resultat i form av mer resurser till psykologisk och psykiatrisk vård – för våra medmänniskor och för vår egen skull.