I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra - eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro - ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också  stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!