Det kommer och går olika modeord när det gäller att beskriva problematiska känslor, tankar och beteenden. Jag vågar påstå att uttryck som dålig självkänsla, arbetsnarkomani och ”duktiga flickan” varit populära ett bra tag. Vilket uttryck som väljs för beteendet ”att jobba mycket men aldrig uppleva det som tillräckligt” verkar ofta variera med vilket kön personen har. Som jag ser det beskrivs en man oftare som ”arbetsnarkoman” – om det nu inte bara konstateras att mannen arbetar övertid för att ”göra karriär”. I de fall som övertidstimmarna problematiseras beskrivs mannens jobb ofta som en väldig kraft som tar över mannens väsen. Denna kraft hindrar honom från att kliva över kontorströskeln efter åtta timmars arbete eller att stänga av jobbtelefonen. När ämnet behandlas i olika tidskrifter betonas gränssättning och jobbkvantitet oftare än mannens egna känslor. Inte sällan följer en uppsättning frågor så att läsaren själv ska kunna avgöra om denne uppfyller kriterierna till titeln arbetsnarkoman. För ett exempel på ett sådant test från Aftonbladet, klicka här.
En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.
Jag själv tror att psykologin kan användas för att fundera kring varför så många människor, såväl män som kvinnor, arbetar mycket men inte tycker det är tillräckligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att anlägga andra perspektiv från andra discipliner – till exempel synen på arbete i samhället – och inte använda psykologin som en slags religion. På tal om det; varning för att psykologiska termer används för att undergräva en grupps kompetens, till exempel när man börjar sjukförklara driftiga kvinnor och per automatik tro att en kvinna mår psykiskt dåligt bara för att hon är duktig och framgångsrik.
Nåväl. Nog om det och över till utvecklingspsykologin. Jag tänkte ge mig på att förklara de psykologiska mekanismer som jag tror kan förklara varför vissa personer så lätt fångas av samhällets prestationsideal. Det är inte ovanligt att detta att ”arbeta mycket men inte bli nöjd” sammanfaller med en sorts känslomässiga brist, det som populärt kallas för ”dålig självkänsla – men bra självförtroende”. Dessa ord finns numera i de flesta svenskars vokabulär, till stor del kanske på grund av Mia Törnbloms böcker. Vad är då självkänsla? Det är ett generellt begrepp som verkar ha många olika definitioner. Nina Jansdotter beskriver begreppet på följande sätt:
Med hög självkänsla har du insett – inte bara med huvudet utan även med känslan –
att du är värd något som människa, att ditt värde sitter på insidan. Därför kan ingen annan fördöma eller bedöma dig och på så vis avsätta dig som värdefull.
Visst låter det bra? Jag tycker det låter hur bra som helst, men samtidigt svårt att greppa och uppnå. Hur kan man ”inse med känslan” och vad består egentligen det lite luddiga begreppet självkänsla av? Ett förtydligande kring begreppet ger Marta Cullberg, leg. psykoterapeut och författare som i sin yrkesutövning träffar många människor med dålig självkänsla. I en intervju i SvD säger hon:
Självkänslan är ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.
Vår självkänsla kan enligt detta säga vara summan av våra självbilder – vilka främst skapas genom hur andra människor bemöter oss i olika situationer. Hur hänger människors bemötande av oss ihop med våra självbilder? Vad gör man åt en dålig självkänsla? Jag besvarar frågorna med utgångspunkt i anknytningsforskningen och Daniel Sterns forskning om affektintoning. Som inledning på detta vill jag citera en mening som hämtats från Wikipedias förklaring av begreppet självkänsla. Där står:
Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte
Jag skulle vilja förfina uttalandet något och säga att vår självkänsla, att ha upplevelsen av att duga ”som vi är”, har ett samband med hur vi känslomässigt blivit bemött genom livet. Har vi haft personer i omgivning som kunnat ge värme, omtanke och kärlek oavsett vilka känslor/vilket beteende vi visat upp – eller har responsen varit kopplad till om vi varit tillräckligt tillmötesgående för våra föräldrars önskemål, om vi varit ”duktiga” i deras ögon? Och för att göra det ännu mer komplext; har vi fått en tillräckligt snabb och korrekt känslomässig bekräftelse på de känslolägen vi upplevt? Det sistnämnda sker oftast automatiskt, där varken barn och vuxen är medveten om att denna intoning sker. Om föräldern av olika anledningar har svårt med denna instinktiva intoning – kanske av ovana för att föräldern själv inte har fått förståelse för sina känslor – så skapas en slags osäkerhet hos barnet. Barnet lär sig att vissa känslor inte får något gensvar; när dessa känslor upplevs så blir barnet känslomässigt ensam. Istället för att visa sådana spontana känslor lägger barnet sin energi på att bete sig på ett sätt som andra kan förstå och svara på. Det blir viktigare för barnet att ”vara till lags” än att visa alla nyanser av det hon eller han känner. Att anpassa sig till andra är förstås viktigt för alla barn, det är till och med en del av uppfostran, men i mitt beskrivna fall sker detta alltför ofta och på bekostnad av att barnet inte lär sig att känna igen sina egna känslor. Dessa känslor upplevs till och med som hotande och farliga. När de egna känslorna upplevs som ett hot blir andras förväntningar på den egna förmågan det främsta riktmärket för hur barnet bör bete sig i olika situationer. En grundläggande upplevelse av osäkerhet för vad barnet själv ”vill” och ”är” har skapats och prestationerna maximeras. Barnet lär sig att tycka om denna duktiga version av sig själv och försöker med alla medel fly skammen och ensamheten som finns förknippat med att inte vara duktig. Att inte vara duktig innebär att bli utesluten från andras – och i slutändan sin egen- acceptans och värme.
Att få uppskattning för det man gör snarare än är, är en bra näst-bästa-strategi. Barn är väldigt känslomässigt begåvade och kreativa, de är experter på att känna in och hitta beteenden som ökar sannolikheten för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig – något som förstås är livsviktigt för barnet överlevnad och utveckling. De gör det bästa av den situation de har, ur överlevnadsaspekt. Alla vi som är indoktrinerade i det individuella samhällets fördelar står bredvid och hejar på. ”Du är så duktig, fortsätt, fortsätt!”, säger vi och ställer olika krav inom olika områden där man ska ”lyckas”; skola, fritidsaktiviteter och inte minst på det personliga planet. Det prestationsbaserade beteendet befästs djupt eftersom det förstärks, belönas, av många. Beteendet fortsätter därför ofta in i vuxen ålder, fastän personen egentligen har fler valmöjligheter som vuxen. Den vuxne skulle kunna söka sig till personer som har förmågan att bekräfta fler känslolägen hos denne än dennes egna föräldrar kunde – och så småningom lära sig detta själv. Detta är möjligt, men ofta lättare sagt än gjort. Istället hänger personen ofta fast vid sin gamla strategi att behöva prestera för att känna sig tillfreds med sig själv. Personen blir ofta arbetsnarkoman eller ”duktig flicka”, beroende på vad man väljer att kalla det.
Att som vuxen leva som ”arbetsnarkoman” eller ”duktig flicka” innebär inte sällan att brottas med känslan av att andra inte vet vem man är – ”egentligen”. Man är ofta livrädd för att ”bli avslöjad som en bluff”. Vad händer om folk förstår att det finns något annat, mycket mer sårbart, under den duktiga och kapabla ytan? Kommer man överhuvudtaget klara sitt vardagsliv utan att kämpa så mycket? Ja, egentligen, är man någon om man inte är ”den duktiga”? Frågan blir väldigt existentiell. Rädslan blir påtaglig ända in i ryggmärgen, magen knyter sig och ångesten kommer. Tänk om det inte finns något under den där kompetenta fasaden?
När denna rädsla griper tag om en människa kan det kännas som om hoppet är ute, att man är en misslyckad person som aldrig kommer ”bara leva”, som man upplever att andra människor kan. Livet känns som en ständigt kamp. Även om man har en generell förståelse av att ”man är en sådan som har dålig självkänsla men bra självförtroende” kan det vara väldigt svårt att göra något åt saken – dels för att man inte har någon aning om vad man ska göra och dels för att man ofta har en stark rädsla och ångest inför att ”sluta prestera”. Försök till olika ”nödlösningar” brukar kunna dyka upp, som att ta en semester för att vila lite eller att ”peppa sig själv” genom att säga tre positiva saker om sig själv framför spegeln varje morgon. Detta är i och för sig bra saker som kan hjälpa, men det går sällan så djupt som att förändra den grundläggande upplevelsen av sig själv.
De goda nyheterna är att det går att göra något åt en dålig självkänsla på ett mer djupgående plan. Det krävs dock en hel del nya erfarenheter, och oftast hårt arbete, för att ändra hur vi som vuxna upplever oss själva. Hjärnan blir så att säga ”trögare” på att lära in nya känslor, tankar och beteende med åren. Under hela vår uppväxt, fram till tjugoårsåldern, så utvecklas nya funktioner i hjärnan. Hjärnan fortsätter sedan att formas livet igenom, med nya erfarenheter skapas nya kopplingar i hjärnan, men vi får tyvärr inte tillbaka samma formbarhet som hjärnan hade när vi var barn. Med detta vill jag säga att det brukar vara svårt att förändra sin självkänsla på ett halvhjärtat sätt, lite med vänsterhanden samtidigt som man ångestdrivet fortsätter prestera precis som tidigare. Genvägar verkar vara sällsynta när det gäller viktiga saker i livet.
Ett sätt att få till stånd en förändring är att omge sig med självbekräftande människor att lära utav samt att göra en medveten ansträngning för att lära sig att bekräfta sig själv. Det är bra att få både intellektuell och känslomässig förståelse för hur man själv haft det med bekräftelse från andra under olika delar av sitt liv. Så småningom behöver man också lära sig hur man kan ändra sitt beteende mot sig själv och mot sin omvärld för att få den acceptans och värme man tidigare sökt genom prestationer. Människor som lär oss hur vi kan bekräfta oss själva, en Förståelse för att våra närstående brustit i bekräftelse, en spirande Empati för oss själva, en dos Envishet samt Tiden blir några av våra bästa vänner i arbetet mot en god självkänsla.
Min erfarenhet är att en person i detta läge ofta har nytta av stöd och guidning för att få den logiska förståelsen och känslorna att jobba tillsammans. Då detta görs i en varm situation med en annan människa är det lättare att få perspektiv på sitt liv, det vill säga att få en överblick för att förstå hur olika tankar, känslor och livshändelser kan hänga ihop. Jobbiga erfarenheter behöver ofta bearbetas och sörjas för att man ska kunna hitta nya sätt att hantera framtida situationer. Framför allt behöver man få en känslomässig förståelse för vad det innebär att acceptera sig själv – vilket lättast sker i relation till en empatisk medmänniska. I en psykoterapeutisk relation kan denna process ske på ett tryggt sätt, där man varken behöver undvika sin rädsla eller möta den själv.
