Dans är något som jag själv tycker mycket om och som jag i detta inlägg vill undersöka närmare ur ett psykologiskt perspektiv. Jag planerar för två inlägg om dans, där detta är det första. I den andra delen kommer jag fokusera mer på dansterapi och förhoppningsvis göra intervjuer. Denna del startar från mina egna funderingar kring dans, ger sedan en kort information om vad som kemiskt händer i kroppen när vi dansar  för att sedan avslutas med att stifta bekantskap med journalisten och författaren Kerstin Thorvall som började dansa för att må psykiskt bättre.

Det är svårt att börja stapla ord på varandra för att beskriva dans, men eftersom det är precis det jag bestämt mig för att göra så börjar jag med att säga att jag tänker mig att uttrycksfull dans startar i en upplevd känsla. Att jobba med dans i terapi är, så vitt jag förstår, att jobba utifrån en stor medvetenhet kring vad som fysiskt händer i kroppen då vi tänker olika tankar och upplever olika känslor – precis som i den tidigare beskrivna affektfokuserade terapin. Utifrån dessa fysiska förnimmelser föds ofta en önskan till någon slags spontan rörelse. Att känna sig ledsen kan vara att uppleva ansiktet som tungt samt att känna sig kraftlös i benen. Rörelsen kan bli att böja ner huvudet och falla till marken. Genast har vi en slags dans. Kroppen rör sig och ger extra tydlighet åt det vi tänker, känner och är, samtidigt som detta även blir tydligt för vår omgivning.

När jag tänker på dans så tänker jag också osökt på rytm och vad den gör med oss människor. Kanske väcks vår känsla för rytm redan innan födseln, när vi lyssnar på både våra egna och mammans hjärtslag. Bäbisar vaggas till sömns och nyblivna föräldrar utvecklar raskt en viss teknik för att rytmiskt hantera barnvagnen. Det tar inte heller lång tid innan barnet själv börjar vagga i takt till musik. De vuxna ser med förtjusning på, vågar själva vagga med i takt till musiken, men med ökat antal människor omkring ökar ofta skamkänslan inför ”att se fånig ut”.

Jag tänker mig rytm också som en möjlighet att uppleva sig själv som en del av ett större sammanhang. Om flera personer rör sig i takt uppstår en slags harmoni där det tidigare enbart fanns olika individer ”i otakt”. Själv upplever jag det också ofta som om musiken, genom rytmen, förflyttar sig från att vara utanför mig till att komma inifrån mig. Basen blir då som ett extra, förstärkt hjärtslag. En person som upplever ångest och depression kan beskrivas som en person som av olika anledningar blivit skrämd ifrån gemenskap med egna och andras känslor. Dans i grupp kan bli ett fysiskt påtagligt sätt att känna samhörighet med både sin egen kropp och med andra.

Vi människor är dessutom otroligt uppmärksamma på imitation, från det att vi som spädbarn härmar förälderns mimik till att vi som vuxna härmar varandras kroppsspråk när vi pratar med varandra. Det är till och med så att ju mer vi tycker om den vi kommunicerar med, desto mer tenderar vi att – helt omedvetet – härma dennes kroppsspråk. (Kika gärna på hur nära vänner pratar med varandra så kommer ni troligen få se hur de skjuter kroppen i samma riktning eller härmar varandra armrörelser spegelvänt.) Vi bekräftar helt enkelt varandra på ett väldigt basalt plan när vi rör oss på ett synkat sätt. Detta sker hela tiden i den sortens dans där man dansar mot varandra. En sista sak som inte får glömmas bort är att dansen, i bästa fall, är lekfull och lockar till en annan sinnesstämning än vardagens mer intellektuella ansträngning. I vissa danser finns dessutom den fysiska beröringen som ytterligare ett belönande inslag.

Vad händer rent fysiskt i kroppen, undrar ni kanske. Ett besök på Hälsosidorna berättar om en mängd hormoner som sätts i rörelse vid den fysiska aktiviteten dans. Adrenalin och noradrenalin kickar igång kroppen och gör att vi blir mer alerta. Vi höjer koncentrationsförmågan och blir mer optimistiska. En brist på noradrenalin kan, på motsvarande sätt, bidra till håglöshet och depression. Belöningshormonerna dopamin och serotonin ökar produktionen vid den fysiska träningen. Dopamin ger eufori och lustkänslor, medan serotonin ökar känslan av att känna sig glad, nöjd och lugn. Även endorfiner frigörs och ger fysiskt välbehag och lyckokänslor. Det är för övrigt bristen på endorfiner som ger en känsla av abstinens när man har tränat regelbundet och sedan tar en paus. Slutligen är oxytocin ett lugnande må-bra-hormon som verkar avslappnande och minskar stress och ångest. Detta frigörs vid kroppslig beröring, socialt umgänge och dans. Det är ur ett hormonellt perspektiv lätt att se varför dans ökar det psykiska välmåendet.

Av psykologiska och mer kemiska skäl- som hänger ihop och påverkar varandra – tycks dans kunna bidra till en bättre psykisk hälsa. Någon som berättade om både psykiska svårigheter och en erfarenhet av att må bättre genom att dansa var författaren och journalisten Kerstin Thorvall. För Kerstin Thorvall, som avled förra året och nyligen uppmärksammades genom hennes sons Hans Falks självbiografiska bok Uppväxt, var livet många gånger en kamp mot psykiska svårigheter. Detta ledde en stor konstnärlig aktivitet samt en bristande trygghet till sina barn, något som framgår av Svenska Dagbladets recension av boken. För Kerstin Thorvall var dansen en slags frizon och en slags ”drog” som hjälpte henne att överleva sina depressioner och panikångest. På baksidan av den egenförfattade boken ”Nödvändigheten i att dansa” skriver hon:

”Vid en tid då jag led av svår andnöd och pratade tre gånger i veckan med en psykolog hittade jag jazzbaletten. Redan i omklädningsrummet kände jag hur andningen blev normal. Jag gjorde slut med psykologen och gick på jazz tre gånger i veckan istället”.

Hon beskriver att ”Lyckan” kommer efter ungefär en halvtimmes dansande, vilket får mig att tänka på frigörandet av diverse hormoner. Vidare beskriver hon hur hon uppslukas av musiken och får en känsla av att hon finns till – en slags psykologisk upplevelse av att vara mitt i livet med dansen, som är hennes vän.

Mot slutet av introduktionskapitlet i boken skriver hon återigen om dansens betydelse i hennes liv:

”Mitt eget dansbegär har i alla fall hjälpt mig att parera panikångest, depressioner, det har botat ryggskott, nackspärr, ischias. Dansandet har aldrig svikit mig. Det är det den här boken handlar om.

Nödvändigheten i att dansa.

Det är nödvändigt att dansa.

Lyckan i att dansa”.

I nästa inlägg om dans fortsätter jag undersöka dansens betydelse för psykiskt läkande, då som sagt med inriktning på dansterapi. Vad tycker ni läsare om dans? Ni är som vanligt alltid välkomna att posta kommentarer här nedan.