Med det här inlägget tar jag avsked av bloggen Lukaspsykologen i dess nuvarande form, det vill säga att jag inom ramen för min PTP-tjänst skriver ett blogginlägg varje vecka. Mitt år som PTP-psykolog går mot sitt slut, precis som de slantar som ursprunligen var avsatta till bloggprojektet Lukaspsykologen. Så vad händer nu?

Ett troligt scenario är att jag fortsätter blogga på Lukaspsykologen, men inte lika ofta som tidigare. Exakt hur det blir i förlängningen återstår att se, det beror på en rad olika faktorer som kan sammanfattas med orden ekonomi och tid. Det som är bestämt än så länge är att jag i december kommer skriva två inlägg till. Jag kommer alltså avsluta min PTP-tjänst, ta en bloggpaus under november månad och därefter blogga två gånger i december. Parallellt med detta har jag börjat bygga ett cyberhem på adressen www.lindahellquist.se. Så länge jag bloggar för Lukaspsykologen kan jag, som vanligt, nås via bloggkommentarer, Facebook/Twitter (sök på Lukaspsykologen) och på lukaspsykologen(at)gmail.com. Möjligen kan jag inte svara lika snabbt som tidigare. Om någon vill få tag på mig och det brådskar är det därför en god idé att istället kontakta mig via min hemsida.

Det är också oklart om jag framöver kommer bevaka och skriva om S:t Lukas kulturpsykologiska evenemang. Ni som med intresse följt föreningens eller mottagningens olika nyheter genom bloggen är välkomna att istället följa S:t Lukas i Uppsala på Facebook eller att kika in på hemsidan då och då. På bägge ställen kommer det finnas löpande information om framtida filmkvällar, terapicaféer och Lukasdagar. Jag själv kommer förstås att fortsätta hålla mig uppdaterad om vad som händer på mottagningen samt att delta där jag har möjlighet. S:t Lukas mottagning och förening finns kvar i mitt hjärta på så många sätt.

Ja, då har det blivit dags för…  ett slags avsked. Lukasbloggen avslutas i dess nuvarande form, men får en ny fortsättning, åtminstone året ut. För mig personligen blir det flera avslut i ett; jag avslutar min PTP-resa på S:t Lukas och börjar en ny resa som legitimerad psykolog i andra sammanhang.

Låt oss förresten passa på att prata lite om avsked och avslut nu när vi har chansen. Det är ett intressant ämne, men vi pratar sällan om det eftersom det väcker ångest hos många av oss. Jag tänker att frasen ”det enda vi vet är att vi ska dö” illustrerar något väsentligt i människans livsvillkor. Trots att detta faktum är djupt smärtsamt behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till detta, samt till alla de situationer då vi ”dör en smula”, som vid ett avslut eller ett avsked. Vi människor blir till genom våra relationer, på flera olika sätt. Ja, det faktum att ett avsked kan röra oss så djupt beror nog både på vår suveräna mänskliga förmåga skapa relationer samt att avskedet ruskar liv i en slumrande insikt om vår egen dödlighet och brist på kontroll.

Det är alltså laddat att ta avsked, även i olika vardagssituationer. Våra avsked innehåller toner från en slags existentiell klangbotten och väcker många känslor samtidigt inom oss. I samtalsterapi pratar man ofta om vad det innebär att ta avsked från något eller, framför allt, någon person som man tycker om. Sammanfattat kan man säga att det är viktigare än man kanske tror att ta till sig det som händer inombords när någonting avslutas, att faktiskt våga känna efter. Detta är motsatsen till att fullständigt lägga lock på sina känslor och förminska betydelsen av det man tar avsked från. Att skiljas från något betydelsefullt på detta modiga sätt kan kännas både förvirrande och väldigt jobbigt. Ibland behöver vi stänga av lite för att klara av det, men ofta behöver många av oss påminna oss själva om att inte stänga av alltför mycket.

Jag tänker mig att ett avsluts olika känslor och existentiella tankar kan vara förpackade ungefär som i en zip-fil. Denna zip-fil är lätt att avfärda eftersom den inte ser mycket ut för världen; den tar lite plats och innehållet är dolt vid första anblicken. Det är först när vi medvetet klickar på den och väljer att öppna upp för innehållet som vi förstår vilket viktigt material som finns inuti.  

Vi människor behöver våga möta det vi känner för att komma vidare i livet på ett bra sätt. När avslutar en relation eller tar avsked av något kan vi till exempel behöva möta vår sorg över det vi förlorat, vår ilska och besvikelse över det som inte blev så bra som vi hoppats, vår tacksamhet över det vi upplevt tillsammans och vår nyfikenhet inför att starta något nytt. Många känslor kan rymmas i ett avslut – både en djup sorg och samtidigt en stark nyfikenhet på nya möjligheter - och den kombinationen av starka känslor tycker jag är fascinerande. Och ja, utmattande.

Att även kunna närma sig livets ändlighet och sin egen brist på kontroll i olika situationer kan göra att livet själv lyser klarare. Döden och livet är närmare varandra än man kanske tror. Det verkar fungera ungefär som med känslorna: det går inte att välja några önskvärda känslor som man vill ha och avfärda resten. Nej, vill man ha ordentlig tillgång till sitt känsloliv, känna sig på djupet levande, så får man ta emot hela paketet känslor. Det är till exempel svårt att känna djup glädje när man lägger locket på ”jobbiga känslor” som ledsenhet och ilska. På samma sätt finns otaliga historier om personer som börjat värdera livet på ett nytt sätt efter att ha tagit avsked av något/någon viktig i sitt liv, eller att själv ha stått öga mot öga med döden och sedan återvänt. Livet tas inte för givet i dödens sällskap. Denna möjlighet att se livet ur ett nytt ljus finns, så att säga, in-zippad i ett avsked.

Låt oss återgå till mitt avsked, som inte är alltför laddat i jämförelse med de livomvälvande avsked jag nyss beskrivit. Ändå är det med starka, blandade känslor som jag nu tar avsked från mitt PTP-bloggande. Det är sorgligt att sluta och jag kan stundtals känna ett sting av besvikelse över det jag velat men inte kunnat eller hunnit. Jag är dessutom oerhört tacksam över allt jag har fått uppleva här på S:t Lukas under mitt PTP-år; alla människor jag mött, allt jag lärt mig, allt jag fått och allt jag själv fått chansen att ge. En stor portion av denna tacksamhet riktar jag till er som har läst det jag skrivit här på bloggen, som har gillat inlägg, som har delat era tankar med mig i kommentarer. Ni har på alla dessa sätt gett mig inspiration och en möjlighet att fortsätta skriva.

Jag ser fram emot att fortsätta blogga för på Lukaspsykologen och hoppas att alla omständigheter leder vidare till fortsatta inlägg, även efter december månad. Jag tar en bloggpaus nu, men är alltså tillbaka igen med nya spännande inlägg i december. Vill ni mig något däremellan så finns jag som sagt att få tag på via min hemsida. Jag hoppas ni hänger med mig även in i nästa skede. Med risk för att vara högtidlig och lite blödig; tack för den här tiden!