Film – Lukaspsykologen.se

Kategori: Film

The Truman Show, prästen Harry Moilanen och den perfekta världens psykologiska paradox

16 december, 2011 / lukaspsykologen

I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!

S:t Lukas arrangerar höstlovsbio med tema vänskap och författaren Åsa Moberg vill införa väninneterapi

6 december, 2011 / lukaspsykologen

Efter en månads bloggpaus är jag nu tillbaka på Lukaspsykologen med ett inlägg som har temat vänskap som en röd tråd. Jag börjar med att i ord och bild berätta om Lukasmottagningens ”höstlovsbio” som hade premiär i början av november. Höstlovsbio innebar i detta fall en kostnadsfri filmvisning för mellan- och högstadieelever under höstlovet, som S:t Lukas anordnade i samarbete med fritidsklubbar i Uppsala. Platsen för evenemanget var Fyrisbiografen, filmen som visades var Stand By Me och det övergripande temat för vår bioeftermiddag var just vänskap.

Filmen Stand By Me bygger på Stephen Kings novell The Body och handlar om fyra tolvåriga killar som ger sig ut på en lång vandring för att hitta en försvunnen kamrats döda kropp. Filmens tema är vänskap mellan barn som håller på att bli vuxna, en vänskap som på ytan kan verka retsam och barnslig men som på många sätt är mognare än de vuxnas omsorg. Det är som en av de vuxna karaktärerna säger: ”I’ve never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”.

Tillsammans med fotografen Peter Stahre, som har tagit alla bilder från evenemanget, kom jag till Fyrisbiografen för att träffa eleverna och se filmen. Vi möttes redan i foajén av pratglada elever som försedde sig med godis och dricka.

Ett tag var det lite glest i bänkraderna…

… men så småningom hittade alla fram till en plats inne i biosalongen.

Trion från Lukasmottagningen, det vill säga verksamhetschef Peter Friberg, leg. psykoterapeut Per Wallroth och jag, berättade kort om vilka vi var och vilken film vi skulle se.

När filmen drog igång var jag förväntansfull inför att återuppleva denna storfilm igen. Med facit i hand kan jag säga att jag tyckte att filmen var lika bra som sist. Det som dock särskilt stannade hos mig denna gång var det tidstypiska i filmen, till exempel sättet att illustrera ett kompisgäng. Jag undrar om en storfilm om tonårskillar skulle innehålla lika mycket förtroligt armen-om-halsen-på-min-kompis-snack idag, år 2011? Kanske skulle vänskapen skildras på ett lite annat sätt? Jag vet inte, men jag vet att filmen imponerade på mig i sitt sätt att skapa en förtätad stämning av djupaste allvar mitt bland barnens lekfulla äventyr och retfulla jargong. Här finns gott om tunga problem, men också en stor dos nyfikenhet, talang och – framför allt – en mogen vänskap som bär där föräldraomsorgen brister. I en mycket rörande scen uppmanar gängledaren Chris huvudpersonen Gordie att plugga vidare och använda sin berättartalang, även om detta i praktiken innebär att Chris blir lämnad ensam kvar i hemstaden. Chris omtanke om Gordie går inte att ta miste på, den är nästintill tvingande öm.

När filmen var slut fick en enkel handuppräckning i Fyrisbiografen avgöra vad eleverna tyckte om filmen; hade den varit mestadels bra eller dålig? De flesta i salongen tyckte att filmen varit bra. När Peter och Per ställde några korta frågor om vänskap för att anknyta till filmens tema så fanns en del olika åsikter om hur man beter sig när man är en bra vän. Vissa tyckte att killgänget i filmen verkade vara väldigt bra vänner, medan andra tyckte att de retade varandra för ofta eller på andra sätt var taskiga mot varandra. Det här med relationerna till vänner, vänskap, är ett intressant ämne på många sätt.

Jag tänker nu, så här i efterhand, att det är ganska intressant att vi så snabbt valde tema vänskap för en biokväll för skolelever när vi inte haft det diskussionstemat i vuxenformat, varken på våra biokvällar eller våra psykoterapicaféer.Hamnar diskussionen om – och hanterandet av – våra vänskapsrelationer på efterkälken när vi blir vuxna? Författaren Åsa Moberg (bild nedan) var inne på det spåret när hon utifrån samtal med sina väninnor bestämde sig för att skriva boken ”Väninnorna och jag” (Natur & Kultur, 2011).

Vi diskuterar sällan vänskapsrelationen i sig; dess kvalitéer, konflikter och svek, är Åsa Mobergs budskap när hon intervjuas i tidskriften Modern Psykologi (oktober 2011). ”När det gäller traditionella kärleksrelationer har vi gott om ord – passion, kärlek, otrohet, äktenskapskris, skilsmässa – och där finns lagar, ritualer och familjeterapi. Men väninneskapet har inte ens ett namn. Hur ska man kunna hantera en relation som officiellt knappt existerar?”, frågar hon. Jag kan inte annat än hålla med henne; vi pratar för lite om vänskapsrelationen som fenomen. Åtminstone gör jag det. Hur mycket har jag till exempel skrivit om vänskap här i bloggen det senaste året? Trots att temat väldigt ofta är relationens psykologi så handlar mina texter nästan uteslutande om terapirelationer, parrelationer och familjerelationer! Jag är säkert inte ensam om det; terapirelationer och familjerelationerna är på många sätt i fokus i den traditionella psykologins värld.

Vi lever med paradoxen att vänner är väldigt viktigt i våra liv, men vi pratar sällan direkt om hur vi tar hand om och reparerar vänskapsrelationer, menar Åsa. Det får mig att tänka på uttrycket ”killar kommer och går, men vännerna består”, som ofta sades som ett slags visdomsord under min skoltid. Även om syftet då var att poängtera att världen inte skulle rämna om den senaste förälskelsen blev ihop med någon annan, så tycker jag ändå att uttrycket är onödigt statiskt. För vad lär det oss om de olika relationerna? Att olika omständigheter rör inte en trofast vän i ryggen, medan en kärleksrelation är flyktig och dess utfall beror på sådant vi inte kan kontrollera? Jag tror att många med tiden justerar bilden av kärleksrelationen, den blir inte längre en per definition flyktig relation. Istället tar man kanske fasta på begrepp som ”kompromissa” och ”jobba på relationen” i tuffa tider. Det blir då viktigare att medvetet kämpa för relationen, åtminstone en tid, än att per automatik distansera sig.

Men, vad händer egentligen med vår syn på vänskapsrelationerna när vi blir äldre? Utvecklas den eller har vi kvar barndomens idé om att vänskap automatiskt kommer att rulla på och ”bestå”, även om vi inte medvetet vårdar den? Jag är böjd att hålla med Åsa om att vänskapsrelationerna lämnas vind för våg lite för ofta, åtminstone när det gäller att tillsammans med vännerna söka efter lösningar för vänskapens svårigheter. För visst hör man ganska sällan talas om vänner som efter upprepade konflikter noggrant har diskuterat igenom sin situation och gjort en plan för hur de ska vårda och jobba på sin vänskapsrelation?

Åsa Moberg säger i Modern Psykologis intervju att barndomsupplevelser påverkar våra vänskapsrelationer precis på samma sätt som de påverkar våra parrelationer. Om vi är medvetna om detta kan det underlätta vår vänskap med andra. Jag håller återigen med henne. Jag tänker mig att tidigare erfarenheter av relationer har en tendens att påverka alla viktiga, nära relationer. Kanske blir det ofta tydligast i parrelationen, eftersom partnern för det mesta står oss närmast fysiskt under dygnets timmar. Dessutom har vi ofta flera vänner, men bara en partner. I kärleksrelationen skapas ett tydligare beroendeförhållande. Parrelationen får oftare karaktären ”bära eller brista”, medan det är lättare att leva med en fnurra på tråden i en vänskapsrelation. Kanske räcker det att glesa ut kontakten med vännen och umgås lite mer med en annan vän där det ännu inte har uppstått några konflikter?

Åsa själv gör i intervjun en koppling mellan relationen till sin mamma och sina tidigare svårigheter att skaffa nära, kvinnliga vänner. Eftersom hon som barn upplevde mammas ständiga missnöje med den hon var, så har hon som vuxen haft svårt att tänka sig att andra vuxna kvinnor skulle kunna se henne på något annat sätt än hennes mamma gjort. ”Bättre hålla dem på avstånd, vara lite lagom intresserad, än bli besviken.”, resonerade Åsa.

Åsa rekommenderar att vi skaffar oss en medvetenhet om våra relationsmönster och ett mod att vara tydlig i relationen. Åtminstone har hon själv upplevt dessa faktorer som avgörande för att kunna behålla sina goda vänskapsrelationer under en längre tid. I otydliga relationer där man inte pratar med varandra finns stora risker för missförstånd – och vänskapsrelationen är redan otydlig per definition. För ”hur vet man egentligen när man har blivit vänner, och när det tar slut, om det inte finns några regler för en vänskap?”. Ärliga samtal om relationen tydliggör vänskapens kvalitéer och utmaningar.

Om det då uppstår en konflikt, vad gör man då? Jag gissar att rädslan att förlora sin vän är en viktig anledning till att konflikter sopas under mattan. Att komma längre ifrån varandra är en möjlig konsekvens av ett ärligt samtal, men att inte vara ärlig mot sin vän leder kan leda till precis samma resultat. Jag tror det sistnämnda är vanligare, att man tappar sin nära kontakt just för att man inte vågar vara ärlig med hur man känner. Men hur gör man då om det trots allt uppstår en konflikt som vännerna vill, men inte kan, lösa? ”Den dagen vi inser vilken viktig samhällskraft väninneskapet är tror jag att det kommer att införas väninneterapi för de som behöver. Och jag tror att det är snart.”, säger Åsa. Hon efterlyser också ett mer medvetet socialt klimat där vi får sörja öppet om vi förlorar en vän: ”Förlusten av en kärleksrelation kan man förbanna, sörja och älta offentligt. Det inger respekt och förståelse. Men att gråta i förtvivlan över en förlorad väninna, vem bryr sig om sånt?”.

Efter alla dessa kloka synpunkter som manar till eftertanke så vandrar mina tankar tillbaka till höstlovsbion med skoleleverna. Jag tänker på det som den vuxna karaktären konstaterade i filmen; ”jag har aldrig haft vänner senare i livet som dem jag hade när jag var tolv år”. Det är på sätt och vis lätt att förstå, tänker jag, eftersom partner, familj och jobb ofta upptar en stor del av den vuxnes liv. När man är tolv år kan det finnas mer tid och mindre som stör. Utvecklingspsykologin lär dessutom att vi som barn behöver identifiera oss med våra vänner för att skapa oss en egen identitet gentemot våra föräldrar. Slå oss loss och allt det där.

Jag kan dock inte låta bli att undra om också det som Åsa pekar på är en bidragande orsaker till att vi som vuxna går miste om den en djupare närhet till våra vänner, liknande den vi hade som tonåringar. Använder vi för lite tid och energi till att fundera kring och medvetet vårda våra vänskapsrelationer? Bidrar vi psykologer och psykoterapeuter till detta när vi så sällan pratar om vänskapens psykologi eller inbjuder till vän- och vännineterapi?

Som vanligt funderar jag förstås också över vårt samhällsklimat – har vi tid med denna sortens vänskap i vår stressade vardag? Påverkas kvalitén i våra vänskapsrelationer av att gränserna mellan vänner, bekanta och arbetskontakter suddas ut genom Facebook och andra mingelforum, genom att vi beter oss lika korrekt mot alla? Skaffar vi oss så många vänner och kontakter i vår strävan efter att ta oss framåt socialt, så att vi har allt mindre tid med de vänskapsrelationer som utmanar oss?

Jag avslutar det här inlägget med ett lite äldre visdomsord om vänskap som står i kontrast till detta, ja, som i princip menar att närheten till konflikter möjliggör vänskap. Gustaf Lindborg (1875-1927) lär ha sagt ”Behåll inga andra vänner än dem du när som helst har mod att bli ovän med”. När vänner tar sig tid för en konflikt; tillåter sig att vara i den och tålmodigt reda ut den, kan den konflikten också bli starten på en djupare vänskap som kanske var omöjlig att nå innan dess.

En familj i kris och den enskildes rädsla för att inte vara värd att bli älskad: S:t Lukas biopublik såg, kände och diskuterade filmen ”Ordinary People”

21 september, 2011 / lukaspsykologen

I måndags kväll hade vi på S:t Lukas i Uppsala höstens första biokväll med psykologitema. Den film som vi visade på Fyrisbiografen denna gång var åttiotalsfilmen – och tillika Robert Redfords regidebut – ”Ordinary People” (En familj som andra). Ordinary People blev fyrfaldigt oscarsbelönad i början av åttiotalet och har inom psykologikretsar blivit något av en kultklassiker. Den skildrar en familj vars tillvaro skakas i grunden när familjens söner är med om en seglarolycka. På ett mycket gripande sätt ges en inblick i den krisande familjens vardag där deras mer eller mindre lyckade försök att nå varandra står i fokus. Till de psykologintresserades stora glädje ges även en god inblick i en samtalsterapi där behandlaren – psykiatern i det här fallet – varken är mesig eller spritt språngande galen. Om du vill läsa mer om filmens handling kan du göra det i ett tidigare blogginlägg som finns här.

Jag, som upprepade gånger uppmanat er läsare att komma i tid, kom själv till biografen i senaste laget och lyckades precis hitta en tom biofåtölj innan det blev helt fullsatt. På plats fanns fina, förväntansfulla människor i alla åldrar som pratade med varandra och laddade upp inför filmen med dricka och gratis biosnacks.

När klockan blivit 18.30 tog vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor, till orda och presenterade filmen tillsammans med Peter Friberg, vår verksamhetschef. Jag återger på ett ungefär vad Katja sa, med mina egna ord, så som jag minns det:

”Jag tycker att Ordinary People är en tidlös film om man fokuserar filmens tema och tänker bort åttiotalslockiga frisyrer och annat som till utseendet är tidstypiskt. I sin miljöskildring ligger den särskilt nära alla oss som vuxit upp i en småborgerlig familj– och som kommit mer eller mindre skadad ut ur den erfarenheten. Utmärkande för filmen är att den är så gripande, så genomsyrad av många starka känslor. Jag har själv sett den flera gånger och jag har gråtit lika mycket varje gång, så jag hoppas ni har med er näsdukar (här ler vissa av oss, till exempel jag, igenkännande). Förutom den sorg som finns genom hela filmen tycker jag att huvudkaraktärerna också visar en stark rädsla, särskilt sonen Conrad och mamma Beth. Men vad är det som de är så rädda för? Den frågan skickar jag med så att ni, om ni vill, kan ha det den frågeställningen bakhuvudet när ni ser filmen. Efter filmen är ni som vill välkomna att stanna kvar här i biosalongen för diskussion.”

När filmen drar igång slås jag av att den är lika gripande och rörande som jag minns den – eller ja, om möjligt känns den ännu mer rörande nu eftersom jag gått och inbillat mig att jag denna gång skulle vara mer ”beredd” på känslostormarna. Tji fick jag. Med tanke på de snyftningar som kunde höras i biomörkret och de något svullna ögonlocken jag såg lite här och där på min egen bänkrad tror jag att fler kände som jag. Vi kände med familjens smärta, sorg och skuld – men rördes även av den ömhet och kärlek som huvudkaraktärerna ibland visade varandra. För visst var det då som vi hulkade som mest? Just när fasaderna föll ett ögonblick, egoismen tystnade och huvudkaraktärerna på riktigt hittade fram till den andre? Oförställd omtanke, känslor rakt från hjärtat, inga omskrivningar. Filmen berör.

När sedan filmen tagit slut och filmdiskussionen drog igång höll jag som bäst på att smälta filmen och fick samtidigt lyssna på kloka och intressanta synpunkter från Katja och från er i biopubliken. Det mesta kom att handla om mamma Beths sätt att hantera familjens kris. Kort sagt, för er som inte sett filmen, så hanterar Beth en stor familjekris genom att lägga all sin energi på att upprätthålla fasaden om den perfekta familjen. Hon är ständigt uppmärksam på det praktiska i familjen, såsom att maten ska stå på bordet och att trasiga kläder ska lagas. Att Conrad börjat gå i terapi, till exempel, är något hon vill hemlighålla för familjens vänner. Att uppleva och uttrycka sina känslor – eller för den skull även möta andras – är långt ifrån Beths bästa gren och det påverkar hela familjen.

När Katja tar upp Beths agerande till diskussion är det intressant att höra de olika känslorna och tankarna som finns bland publiken. Några uttryckte att de kände sig arga på hennes egoism och menade att hon bryr sig mer om hur hon själv har det och vad andra tänker om henne än hur hennes familj mår. En person uttryckte att hon skulle vilja ”ruska om mamman”. Jag kan känna igen mig i det, jag kände mig också väldigt frustrerad den första gången jag såg filmen.

Andra personer i biopubliken uttryckte att de kände stark empati med mamma Beth, vilket också var den känsla hos mig som stannade kvar efter filmen denna andra gång. ”Det gjorde ont ända in i själen att se att hon hade så svårt att möta sina känslor”, sa någon. ”Det är lätt att få sympati med Beth för det verkar som hon känner mest, att det egentligen är hon som är mest plågad över sonens död och familjens fortsatta svårigheter, men hon har svårast att uttrycka det. De andra personerna i filmen vet man på något sätt att det kommer gå bra för, i alla fall” , sa någon annan. En tredje biobesökare poängterade något övergripande viktigt i samband med detta: ”Varför pratar vi bara om Beth som egoistisk? Jag tycker alla huvudkaraktärer beter sig egoistiskt. Det är inte bara Beth som är helt uppe i sitt sätt att vara och hantera krisen, de andra agerar egoistiskt på andra sätt”. Vi pratar vidare om detta en stund; hur sonen Conrad gömmer sig i sin ”egoistiska” depression och hur pappa Calvin ständigt får vara ”den gode” som aldrig tar ställning utan glider undan konflikter. Det mänskliga dilemmat om att vi alltid är fast i oss själva, i vårt eget perspektiv, gör sig påmint.

Tråkigt nog kan vi aldrig helt komma ifrån vårt perspektiv, men vi kan bli bättre på att både känna med och att tänka utifrån olika perspektiv, att mentalisera. Vi kan också bli mer medvetna om våra känslor och visa dem tydligare för varandra, vilket jag tycke både Calvin och Conrad blir bättre på under filmens gång. ”De slänger ut krokar till omvärlden”, som Katja konstaterade.

Kanske handlade Beths svårigheter att hantera familjekrisen främst om att hon till stor del saknade kontakt med sina egna känslor, snarare än att Beth i grunden var egoistisk människa. Det är ofta så för oss människor, att när vi stänger av de känslor som av många anses vara ”fula” (alltså helt adekvat och livsnödvändig sorg, ilska osv), så brukar vi kunna få problem med att uppleva de ”fina” känslorna också. Faktum är att det arbete som Conrad gör tillsammans med Dr. Berger till stor del visar hur man kan arbeta med känslor (affekter) hos en psykolog eller psykoterapeut – även om inte alla terapeuter provocerar på samma rappa sätt som Dr. Berger. Jag sammanfattar tankegången med en mening som vår före detta medarbetare Bengt sa till Katja innan han lämnade biosalongen i måndags; ”Ordinary People ger affektfokuserad psykoterapi ett ansikte”.

Fick vi förresten svar på frågan innan filmen, vad Conrad och Beth är så rädda för? Ja, vi pratade om att vi tror att de är rädda för de känslor de har inombords, allt det som de upplever att de inte kan kontrollera. Vår slutsats blev att de någonstans tror att om de skulle visa dessa okontrollerade och ”dåliga” känslor utåt så är de nog inte värda att älskas. Detta är nämligen en, ytterst smärtsam, upplevelse som många människor lever med – mer eller mindre medvetet. Conrad trodde kanske att hans tunga känslor, allt som kändes fel, gjorde han själv var ”fel”, han var ju inte som brodern Buck som alla tyckte var så rolig och enkel att ha att göra med. Mamma Beth var säkerligen rädd för sin egen kokande gryta av alla möjliga undertryckta känslor inombords, under den perfekta ytan. Hon kunde inte undgå att se sin egen svaghet, sitt eget misslyckande, i Conrads depression och därför tog hon avstånd från honom. Conrad, å andra sidan, tolkade detta som att hon hatade honom.

Det var bitvis ganska tunga frågor vi avhandlade under den psykologiska diskussionen, men ack så viktiga. Familj och nära relationer är så viktiga i våra liv, men de diskuteras nog alltför sällan på ett djupare sätt i vår vardag. Det är ett outtömligt ämne, ja faktum är att man skulle kunna diskutera enbart filmen i många timmar till. Vad säger ni till exempel om Dr. Berger som terapeut, håller ni med mig om att han och Conrad finner varandra på ett väldigt äkta sätt? Skulle ni vilja gå till en terapeut som under den största delen av terapitiden pratar med er med samma slags provokativa och snabba repliker? Vad säger ni om pappa Calvins sätt att hantera familjens kris? Kan ni tänka er ett annat slut på filmen än det nuvarande? Vad i filmen rörde er mest?

Tack alla ni som kom och gjorde denna filmkväll så trevlig! Fortsätt gärna diskussionen här på bloggen ni som vill. Alla är välkomna med kommentarer om filmen, om filmkvällen eller om något annat som rör dessa eviga frågor om kriser, familjer, relationer och psykoterapi.

Höstens första filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar ”En familj som andra” på Fyrisbiografen

5 september, 2011 / lukaspsykologen

Om två veckor, måndagen den 19:e september, intar S:t Lukas i Uppsala återigen hela Fyrisbiografen! Då bjuder vi in alla intresserade till en visning av filmen ”En familj som andra” (1980). Efter filmen inbjuds alla biobesökare att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor.

Vad är då detta för film? Jag skulle vilja säga att det är något av en kultklassiker, särskilt inom psykologikretsar. ”En familj som andra” (Ordinary People) är Robert Redfords uppmärksammade regidebut som på ett intelligent och nyanserat sätt behandlar många viktiga teman kring relationer, liv och död. I filmen möter vi en familj i övre medelklassen vars tillvaro skakas i grunden när familjens äldste son, Buck, drunknar i en seglarolycka. Conrad, Bucks lillebror som är med på båten, lyckas sätta sig själv i säkerhet men tvingas bevittna hur den starka stormen tar brodern ifrån honom. Conrad blir djupt deprimerad efter händelsen och gör ett självmordsförsök som slutar med en tids vistelse på en psykiatrisk klinik. Mamma Beth hanterar situationen genom sin att hålla sig sysselsatt med det praktiska familjelivet och genom sina ansträngningar för att hålla upp en fin fasad mot omgivningen. Pappa Calvin plågas av depressiva tankar och försöker tafatt att få kontakt med Conrad och samtidigt förstå sin fru. Familjen hamnar i olika destruktiva mönster och har svårt att nå varandra. Conrad, som anses vara den i familjen som har problem, övertalas så småningom att gå och träffa psykiatern Berger. Det blir ett spännande möte mellan den initialt mycket motvilliga Conrad och den kontroversiella, men varmhjärtade, terapeuten Dr. Berger. Parallellt med Conrads och Dr. Bergers samtal får vi följa familjens dramatiska kamp och utveckling. Klicka nedan för att se filmens trailer:

Trailer – ”Ordinary People”

Kort sagt är detta, i min mening, en väldigt bra film. Den är välgjord, smart, känslomässigt komplex och tidlös i sin historia. Föga förvånande det också en film som vunnit fyra Oscars, bland annat för ”bästa film” och ”bästa regi”. För tillfället har filmen betyget 7,9 av 10 på IMDb (Internet Movie Database).

Precis som tidigare S:t Lukas filmkvällar på Fyrisbiografen är detta ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Den ordinarie medlemsavgiften är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar halva priset, det vill säga 50 kr i medlemsavgift. Nya medlemmar behöver inte betala något extra för biobiljetten, för medlemmar kostar biljetten 40 kr. S:t Lukas bjuder på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Jag rekommenderar att ni kommer i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna!

PS (1): Vill du få information om S:t Lukas i Uppsalas olika kulturpsykologiska evenemang framöver är du välkommen att gilla vår Facebooksida DS (1).

PS (2): Nu går det att ha med sig Lukaspsykologen i fickan genom iPhone-appen Globber, en bloggläsare som samlar RSS-flöden från olika bloggar i en enda applikation. Globber har som ambition att samla de bästa – och de mest populära- svenska bloggarna inom olika ämneskategorier. Det går att lägga till sina egna favoritbloggar, se vilka bloggar som är de för tillfället mest lästa eller hitta nya bloggar inom sina favoritämnen genom att klicka på de olika ämneskategorierna. En sådan kategori är ”Psykologi” och där samsas Lukaspsykologen med andra läsvärda psykologibloggar. Appen är utvecklad av HQApps och är, om du frågar mig, riktigt bra. Den är lätt att förstå sig på, snabb med att hämta olika inlägg och lätt beroendeframkallande eftersom det går att hitta nya guldkorn som man – det vill säga jag – gärna vill följa… Mer information om appen finns på Globbers hemsidaDS (2).

Att mötas över en pennvässare och att låta dagen fånga oss: S:t Lukas biopublik diskuterar filmen A Single Man ur ett psykologiskt/existentiellt perspektiv

14 april, 2011 / lukaspsykologen

I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:

1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?

2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?

3. Vikten av att leva i nuet:

a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?

b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?

Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.

Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.

En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?

Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.

Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.

Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig. Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.

Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?

En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.

Psykologidag och filmkväll med tema psykologi: Mässa på Blåsenhus och filmvisning på Fyrisbiografen

4 april, 2011 / lukaspsykologen

Inom den närmaste veckan kommer Uppsalas ”psykologiska kulturliv” att blomstra. Alla intresserade inbjuds till två psykologiska evenemang av olika karaktär – bägge med ett lågt inträdespris (studenter kan deltaga på båda evenemangen för endast 80 kr!) Låt mig först berätta om Psykologidagen, som går av stapeln nu på lördag den 9:e april på Blåsenhus i Uppsala (von Kraemers allé 1). Psykologidagen arrangeras av studenter på Psykologprogrammet, Uppsala Universitet, och beskrivs som ”ett årligt återkommande forum som syftar till att knyta kontakter mellan psykologistuderande och arbetslivet”. I första hand är det alltså ett evenemang för studenter, men även andra intresserade välkomnas att ta del av både mässa och föreläsningar. Projektledaren för arrangemanget har inför mig intygat att alla är välkomna och att många programpunkter är ytterst relevanta och intressanta även för dem som inte studerar.

Under lördagen kommer S:t Lukas i Uppsala vara representerade i form av en monter, där bland annat jag själv kommer stå och hoppas på att få träffa så många som möjligt som är intresserade av S:t Lukas verksamhet. I övrigt blir det full fart med diverse andra montrar, föreläsningar, workshops och en middag på kvällen för de som vill. Bland programpunkterna kan nämnas en workshop med organisationspsykologer, ett panelsamtal om klientbemötande, en föreläsning med konstnären Anna Odell, en förläsning om psykologens arbete i krig och kris samt en föreläsning med den något uppseendeväckande titeln ”Konsten att vara kåt på jobbet”. För mer information om evenemanget, klicka här. Boka biljetter kan ni göra här. Ni som är intresserade av att besöka Psykologidagen; ta gärna en titt förbi S:t Lukas monter och prata med oss!

Med det släpper vi iväg dagen och siktar istället in oss på kvällen två dagar senare! Måndagen den 11:e april är det återigen dags för S:t Lukas i Uppsalas filmkväll på Fyrisbiografen. Denna filmkväll är samtidigt ett riktigt vårtecken, eftersom det är vårt allra sista evenemang innan sommaren (för att läsa rapporten från vår senaste filmkväll i februari, klicka här). Jag tänkte göra en första uppladdning inför kvällen med detta blogginlägg, det vill säga berätta lite kort om filmen och dela med mig av tid och plats så att ni som vill komma har alla detaljer.

Jag börjar med det nya och, för mig mest spännande; filmen! Åven denna gång är det vår filmpresentatör, leg. psykoterapeut Per Wallroth, som valt en av sina favoritfilmer. Han har talat varmt för den på vår mottagning och sagt: ”Om man får chansen att se den här filmen så måste man ta den, det är en must see”. Filmen han känner så starkt för är Tom Fords ”A Single Man” (2009), med den svenska titeln ”En enda man” – och det är alltså den filmen vi visar på bioduken. Har ni sett den? Om ni, som jag, har lyckats missa den så finns en trailer att kika på här, som även har invävda intervjuklipp från den brittiska premiären av filmen som ett slags ”bonusmaterial”. Där får vi bland annat se modeskaparen – och regidebutanten – Tom Ford berätta på vilket sätt filmen är hans ”midlife crises on screen” samt se kortare intervjuer med skådespelare från filmen, till exempel huvudrollsinnehavaren Colin Firth.

Med min nyfikenhet som drivkraft kastade jag även ett öga på En enda mans recensioner och kan meddela att de överlag är goda och att de som sett filmen i kör lovprisar filmens skönhet – både innehållsmässigt och rent visuellt. IMDB har gett den betyget 7,6 av 10 möjliga. I SvD fick läsarna själva betygsätta filmen på en skala 1 till 6; där slutade betyget på 4,5. SvD:s recensent var positiv, medan DN i sin recension var mer tveksam. Dock beskriver DN:s recensent ändå Tom Ford som en möjlig registjärna och säger att filmen är en ”sorgesång över en förlorad kärlek, fylld med massiv ömhet”. Moviezine, ett svenskt internetbaserat filmmagasin, recenserade filmen och betonade – liksom de övriga recensionerna – filmens visuella kvalitéer. Ljus och färger används för att skapa känslor, i kombination med en väl uttänkt musik. Inte förvånande bidrar även huvudkaraktärernas kläder till det vackra helhetsintrycket. Moviezine berättar även om filmens djup, där existentiella teman berörs. De skriver:

”Döden är ständigt närvarande på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull göra det här till en extremt deprimerande film. Döden är där som ett konstaterande, som något oundvikligt. Men det här är ännu mer en film om livet och de stora frågorna. Hur gör man för att inte leva sitt liv i det förflutna? Om lyckan bara finns när man har en djup kontakt med en annan människa – vad gör man om den människan försvinner? Tom Ford lyckas med att väcka dessa frågor.”

Dessa rader gör mig hoppfull inför filmdiskussionen, jag vill mer än gärna ta del utav en diskussion om hur man kan se på livet när döden är tydligt närvarande. Jag menar, hur ofta får man chansen att diskutera något sådant en helt vanlig måndagskväll i april? En vacker film med existentiella teman i fokus – det låter som en lovande grund för intressanta samtal. Per Wallroth står efter filmen redo för att leda en gemensam diskussion med alla biobesökare som vill, utifrån tre psykologiska frågeställningar. Det ska bli intressant att se om denna film är lika engagerande som The Crying Game – som satte igång mycket känslor och många funderingar hos biopubliken under den förra filmkvällen.

Var, när, hur? undrar ni kanske. Precis som tidigare öppnar Fyrisbiografens portar kl 18.00 och filmen drar igång kl 18.30. Adressen för Fyrisbiografen är S:t Olofsgatan 10, Uppsala. S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på snacks under kvällen! För er som är medlemmar sedan tidigare är inträdet till denna visning endast 40 kr/person. För mer information, se vårt Facebookevenemang. Du som är medlem i Facebook och vill ha information om våra kommande evenemang är välkommen att ”gilla” föreningen och mottagningen S:t Lukas i Uppsalas officiella sida på Facebook.

Mitt ständiga tips är att vara i god tid eftersom antalet platser i salongen är begränsade det brukar komma mycket folk! Med ett citat från filmen avslutar jag detta inlägg och hälsar er hjärtligt välkomna!

”A few times in my life I’ve had moments of absolute clarity, when for a few brief seconds the silence drowns out the noise and I can feel rather than think, and things seem so sharp and the world seems so fresh. I can never make these moments last. I cling to them, but like everything, they fade. I have lived my life on these moments.”

En psykologisk diskussion om grodor och skorpioner i The Crying Game

9 februari, 2011 / lukaspsykologen

I måndags anordnade S:t Lukas i Uppsala en filmkväll på Fyrisbiografen, som jag tidigare berättat om. Dit kom förväntansfulla biobesökare i alla åldrar som ville se, återse och diskutera filmen The Crying Game. (Tips: Om du inte sett filmen men har tänkt att se den så kan det vara en god idé att vänta med att läsa det här inlägget till efteråt så du slipper få för mycket information om filmens handling).

Ett slags charmigt kaos á la ideell förening infann sig när pappersbiljetterna såldes i foajén och det bjöds på snacks och cider inne i salongen.

Verksamhetschef Peter Friberg inledde filmkvällen med att kort presentera S:t Lukas i Uppsalas verksamhet och därefter tog Per Wallroth, leg. psykoterapeut, vid och berättade och varför The Crying Game är en av hans favoritfilmer samt varför han tycker den lämpar sig väl för psykologisk diskussion.

Per ställde tre frågor som vi biobesökare fick ha i bakhuvudet under filmvisningen och som sedan blev grund för den efterföljande diskussionen. Dessa frågor var följande:

Man kan säga att filmen tar upp frågor om ras och nationalitet, om kön och om sexualitet. Vad säger den egentligen om de här frågorna? Kritikerna har haft helt olika åsikter om den saken.
I början av filmen berättar Jody, alltså Forest Whitaker, fabeln om grodan och skorpionen och den upprepas också i slutet av filmen. Tycker ni att den fabeln säger något om filmens handling och hur den ska förstås?
Vad handlar filmen om egentligen?
***

Som jag minns det var det fråga två som dominerade den första halvan av filmdiskussionen. (Jag missade tyvärr slutet av diskussionen så ni får ha överseende med mig att jag har lite ensidigt fokus, komplettera gärna med egna tankar i kommentarsfältet) Den fabeln som berättas både i början och i slutet lyder som följer: En skorpion vill komma över ett vattendrag och ber en groda att simma över med honom på sin rygg eftersom skorpionen inte själv kan simma. Grodan tvekar eftersom han är rädd att bli stungen, men skorpionen försäkrar honom att han inte tänker sticka grodan eftersom de då skulle drunkna bägge två. Grodan går då med på att låta skorpionen klättra upp på hans rygg och börjar simma över till andra sidan. Halvvägs över vattendraget sticker skorpionen grodan. Medan de bägge sjunker frågar grodan skorpionen varför han stack honom. ”Jag kunde inte rå för det; det ligger i min natur”, svarar skorpionen.

Denna fabel berättas både i början och i slutet av filmen, som en slags inramning av filmens historia, och vi använde oss av den i den psykologiska diskussionen för att försöka förstå filmen. Då fabeln för första gången berättas är vår huvudperson Fergus fångvaktare och den andra gången, i slutet av filmen, är rollerna ombytta och Fergus är istället en fånge. En tanke som måndagens biobesökare och filmkritiker världen över har funderat kring är därför om The Crying Game är ett slags ”botgöringsdrama”. Fergus börjar som ond skorpion, som den som kidnappar och håller en annan soldat fången till hans död. Fergus fånge hävdar dock, möjligen i ett försök att bli frisläppt, att Fergus egentligen är god till sin natur, inte en sådan som dödar. I slutet av filmen offrar sig Fergus för någon han håller av när han erkänner sig skyldig till ett mord som han inte begått. Cirkeln är slutet och det Fergus fånge sagt om honom blir sant; Fergus visar sig vara god till sin natur, en groda istället för en skorpion.

De diskuterande biobesökarna var oeniga kring om Fergus fångenskap var ett ljust och hoppfullt slut eller inte. Jag vågar nästan drista mig till att säga att det verkade vara lite av en generationsfråga, där fler av de äldre tenderade att se det kärleksfulla och ljusa i denna handling. De yngre besökarna var i högre grad mer skeptiska till att Fergus offerhandling gjordes i kärlek och inte, till exempel, på grund av starka skuldkänslor.

Själv tänker jag inte på filmens tema som botgöring, utan temat för mig är snarare det absurda i att som människa alltid behöva välja sida. Människan har en stark tendens till kategorisering, det är så vår hjärna sorterar inkommande information, och det både gynnar oss och ställer till det för oss. Jag tycker att den som ser The Crying Game redan från början vaggas in i det dikotomiska tänkandet om gott eller ont genom fabeln om grodan och skorpionen. Sedan staplas de fientliga dikotomierna på varandra; för-emot, fånga-fångas, katolik- protestant, irländsk-brittisk, vit-svart, kvinna-man, heterosexuell – homosexuell. I varje ordpar finns motsättningar. Genom större delen av filmen upplever jag av en slags frustration när den skuldtyngde och empatiskt känslige Fergus kryssar fram mellan dessa bägge sidor. Fåordigt och tafatt vågar han sig ibland över till andra sidan; andra sidan vattnet, bort från IRA, bort från sin tidigare uppfattning om ras och sexualitet.

Det diskuterades i biosalongen om Fergus är god och många tyckte, såvitt jag förstod, att Fergus är en ”groda”. Han ser det ljusa, att kärleken mellan två människor övervinner allt, och handlar efter det när han offrar sin egen frihet i slutet av filmen. Själv ifrågasätter jag helt krasst detta påstådda inre motiv av naturgiven godhet och kärlek till Dil. Jag ser snarare Fergus som en känslig människa som till största del drivs av sina skuldkänslor efter Jodys död, en vilja till botgöring för att stå ut med att leva i sitt eget skinn. Jag har svårt att tycka att det är detsamma som en slags inneboende godhet och jag har även svårt bli övertygad om de påstådda romantiska känslor som Fergus hyser för Dil.

Nog pratat om Fergus, han är i många avseenden en sympatisk karaktär och det är egentligen inte honom jag vill komma åt utan parallellen mellan filmen och fabeln. Denna fabel tycks förutsätta en uppdelning mellan människor som gudagivet goda eller onda. Vi som tittar på filmen hamnar lätt i rollen som domare som ska avgöra huruvida Fergus är skorpion eller groda, ond eller god. Är det inte just sådana föreställningar som skapar krig och andra problem, vårt oerhörda behov av att kategorisera och hitta det onda utanför oss? Samma problem uppstår när vi försöker kategorisera Del – är det en man eller kvinna? Vad händer om vi lägger frågan åt sidan och accepterar att hon är en kvinna i en manskropp eller en man med ett stereotypt kvinnligt beteende? Både man och kvinna eller ingetdera. Kan det möjligen vara så att regissören Neil Jordan vill veva igång filmbesökarna till att vrida och vända på alla ”bevis” för att kunna kategorisera rätt – bara för att inse att det i denna film blir helt utmattande. Precis som i det verkliga livet kan det bli enklare att acceptera att i Fergus och Dels mänskliga natur ryms bägge dikotomier samtidigt; ont och gott, maskulint och feminint, yin och yang. Skorpiongrodor är vi nog allihopa.

Filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar och diskuterar kultklassikern ”The Crying Game” på Fyrisbiografen i Uppsala

31 januari, 2011 / lukaspsykologen

Nästa vecka, måndagen den 7:e februari, intar S:t Lukas i Uppsala hela Fyrisbiografen för att bjuda in till filmvisning av The Crying Game (1992). Efter filmen blir det mingel och alla biobesökare bjuds in till att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av Per Wallroth.

Själv tillhör jag skaran som inte sett filmen och bör inte heller ta reda på för mycket om filmen, enligt ett råd från en av dem som följer S:t Lukas genom vår Facebookgrupp. Det sägs att filmen bjuder på flera överraskningar och detta motiverar mig till att inte googla fram mer information, även fast jag är nyfiken.

Någon som har sett The Crying Game och som mer än gärna ser om den är Per Wallroth, min kollega på S:t Lukas som har minst lika många titlar som fingrar på högerhanden. Per är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, fil dr. i litteraturhistoria, handledare och författare. Förutom allt detta är Per också den person som kommer leda i den efterföljande psykologiska diskussionen kring filmen. Vad kan passa bättre än att låta diskussionsledaren själv berätta om filmen, tänkte jag, så jag bad honom medverka i bloggen genom en videoinspelning. Klicka på videolänken nedan för att att höra hur han summerar filmens handling (utan att avslöja för mycket förstås!) och varför han tycker att filmen passar för psykologisk diskussion:

Per Wallroth berättar om filmen The Crying Game

Viktigt att veta är att S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men att alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Alla biobesökare rekommenderas att komma i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna dit!

För er som av olika skäl inte har möjlighet att komma men som ändå är intresserade av kvällen och vår psykologiska filmdiskussion så återkommer jag om detta här på bloggen. Detta gäller förstås även de som deltagit i evenemanget och vill diskutera vidare här med mig. Välkommen att delta i det ständigt pågående psykologiska bloggsamtalet!

Svinalängorna: Att växa upp med smärta i en dysfunktionell familj

3 januari, 2011 / lukaspsykologen

I helgen såg jag Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna. Det är lätt att förstå varför filmen, som bygger på Susana Alakoskis roman med samma namn, har fått strålande recensioner från såväl DN som SvD. Till råga på allt har filmen vunnit ett pris innan den var helt färdig. Svinalängorna belönades med Kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig i september 2010 och då återstod justeringar med ljussättningen. Kort sagt; det är en välgjord och gripande film med stora skådespelarinsatser.

Filmen skildrar hur huvudpersonen Leena (Noomi Rapace) återupplever mörka minnen från sin uppväxt i en finsk arbetarfamilj i sjuttiotalets Ystad; en uppväxt där alkohol och våld var en del av vardagen. När Leenas mamma blir allvarligt sjuk vävs Leenas nutida medelklassidyll samman med dåtidens smärtsamma händelser. I detta växelspel mellan nu och då får vi följa den stora Leenas motvillighet att möta både sin mamma och sitt förflutna och den lilla Leenas (Tehilla Blad) ständiga strävan att skydda sin lillebror och städa upp efter sina föräldrar. Det saknas inte ljuspunkter och stunder av ömhet i Leenas uppväxt, men under filmens gång tar Leenas ensamhet och rädsla alltmer över och håller barnets spontana glädje i schack. I vuxen ålder möter vi en Leena som lämnat barndomens upplevelser bakom sig men som riskerar att gå sönder när gamla minnen väcks till liv.

Det som framför allt dröjde kvar hos mig efter filmens slut var den starka smärtan som låg som matta över hela filmen. I början mer som en filt- en föraning om det som skulle komma – mot slutet som en spikmatta med spikarna tryckta mot biobesökarens hud. Detta för mina tankar till den smärta som ofta finns eller har funnits hos människor som växt upp i en familj som på olika sätt varit dysfunktionell. I Leenas familj kunde barnen inte finna tröst hos sina föräldrar, istället var det föräldrarna själva som var skrämmande. Leena tvingades upprepade gånger vara ”förälder åt sina föräldrar”. Detta är måhända ett uttjatat ämne, men ämnet upphör aldrig att vara viktigt eftersom det fortfarande finns många barn och många ”vuxna barn” som bär på en smärta efter en uppväxt som påminner om Leenas.

En person som, av olika anledningar, har behövt ”ta ansvar” för sina föräldrar, som har blivit tvungen dölja sina egna känslor och önskningar och som dessutom har behövt låtsats som att ”ingenting är fel med vår familj” kan ha stor nytta av att bearbeta sina erfarenheter. Kan en terapeutisk behandling ges redan till de utsatta barnen är detta förstås att föredra. Jag håller med det som DN skriver, det är viktigt att barnen får ett eget utrymme att bearbeta sina upplevelser. Det är precis detta som saknas i en insnärjd familj där barnen övergått till att ta hand om de vuxna istället för sig själv.

Om barnet olyckligtvis inte nås av någon hjälp, vilket är fallet för många barn, så finns möjligheten att i efterhand bearbeta sina erfarenheter som vuxen. En uppväxt i en dysfunktionell miljö kan även ge den numera vuxna personen svårigheter med att se sig själv – sina egna känslor, önskningar och behov – som viktiga. Personen kan fly ut i destruktivitet eller perfektionism för att slippa känna efter och genomgripande är ofta en känsla av skuld. Leena i Svinalängorna uttrycker just en sådan känsla av skuld i filmen då hon gråtandes tar på sig ansvaret det som hänt hennes familj, samtidigt som hon tycks inse att skulden inte kan vara hennes eftersom hon bara var ett barn. Att få stöd av anhöriga eller hjälp i en terapeutisk behandling blir ofta till hjälp för att få kontakt med de känslor och tankar som man ofta flytt ifrån och för att sortera bland både känslor och tankar. Man kan behöva hjälp för att ta sig igenom sin smärta och återfå rätten att ta hand om sig själv. På internet kan man även hitta olika självhjälpsgrupper för barn till alkoholmissbrukare, såsom Al-Anon och ACoA . För er som vill läsa vidare om ett barns upplevelse av att växa upp med alkoholiserade föräldrar finns Hillevi Wahls självbiografiska bok Kärleksbarnet.

För de barn som är i Leenas våldsutsatta situation tror jag att de vuxna runt barnet behöver våga se och på ett taktfullt och varmt sätt ”lägga sig i” för att kunna hjälpa. Om man inte vågar eller ”vet vad man ska göra”, vilket torde vara vår vanligaste ursäkt (?), så kan ett första steg vara att just ta reda på detta. Ett sätt är att läsa om barn som far illa och när socialtjänsten bör kontaktas eller ringa till BRIS vuxentelefon och ställa frågor till dem. Att ta hjälp av en klok medmänniska i sin närhet och tillsammans ta beslut om hur man bäst kan hjälpa ett barn är även det ett sätt som kan öka chansen att vi vågar möta situationen.

Svinalängorna är en gripande film som jag tycker uppmanar oss att se verklighetens smärta. Jag tror detta är väldigt svårt, jag tror till och med att vi värjer oss mot filmens smärta. Mitt biosällskap beskrev filmen som ”två timmars ångest” och sa att den väckte ett behov av att prata om filmen efteråt. Mitt sällskap menade att detta var nödvändigt för att slippa dras med av filmens mörker, fyllas av detta och själv må dåligt resten av kvällen. Jag tror det är lite så vi får jobba i allmänhet; vi får hålla ögonen öppna för verkligheten, våga hitta vår empati och initiativkraft – och sedan varva detta med att hämta stöd och glädje hos varandra.

Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla