Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: ”Nyfiken på”

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldtvar inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.
Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.
När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.
Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

Nyfiken på: Hjorts debutroman Hängivelsen och behovet av Victoria Milans otrohetssajt

Hängivelsen är teologidoktoranden Elisabeth Hjorts debutroman, utgiven på Nordsteds förlag nu i februari 2011. Boken handlar om huvudpersonen Cecilias liv; hur hon finner och sedan förlorar sig själv i en liten frikyrkoförsamling på den svenska landsbygden. Stundtals finns uppenbara likheter med Knutbytragedin i januari 2004, men boken serverar ingen ”smaskig mordhistoria”. Istället får läsaren följa Cecilia genom olika livshändelser; från pingstkyrkans sommarläger, till bibelskolan, till teamarbetet i byns kyrka, till hennes bröllop och äktenskap – småningom rakt in i en livssituation som liknar den som Knutbys barnflicka levde i. Boken utspelar sig på två tidsplan; före och efter en tragedi. Cecilia färdas in i en självutplånande hängivelse och denna process verkar väcker många frågor av såväl psykologisk som existentiell karaktär.

Boken Hängivelsen är mycket bra och välskriven, enligt de kritiker som läst och recenserat den. Lovorden haglar i recensioner från Expressen, SvD, DN och Tidningen VI. Jag kunde förstås inte motstå att köpa boken – jag har kommit ungefär halvvägs i läsandet nu och är inte besviken. Bladen vänder sig av sig själv – berättelsen är spännande, den väcker känslor och den stannar kvar i tankarna.

Från ett psykologisk perspektiv finns mycket att hämta både när det gäller Cecilias egna livshistoria och beteenden (individpsykologi) samt hur hon och hennes sammanhang interagerar med varandra (gruppsykologi och socialpsykologi). Som ett exempel på information från hennes livshistoria så berättas det att Cecilia förlorar sin mamma i cancer vid elva års ålder. Hon talar i princip aldrig om denna förlust, men man kan som läsare ana att förlusten ständigt är närvarande som en isande kyla som Cecilia försöker komma ifrån genom att värma sig i församlingen, framför allt genom umgänget med ett äldre par som fungerar som församlingsledare. Denna täta församlingsgemenskapen är ett sammanhang där Cecilia till en början utvecklar sin personlighet och sin tro, men som hon sedan alltmer försöker undvika. Hennes tänkta livsuppgift blir allt viktigare och i jämförelse blir ”ytligt” socialt umgänge både oviktigt och alltmer obekvämt. Cecilias hängivelse är paradoxal – den blir hennes språngbräda ut i livet, hennes styrka, men samtidigt något som obönhörligt drar henne allt längre ifrån sina egna känslor. Cecilia är svår att nå, även för hennes psykolog som inte delar hennes världsbild. Som läsare är det lätt att förstå Cecilias skepsis för denna främmande människa som hon upplever ”ska samla hennes inre i en låda” och ta med sig lådan därifrån. Psykologin blir här för snäv för att omfatta det existentiella.

Hjort (bilden nedan) har lyckats med konststycket att beskriva Cecilias livsfärd på ett belysande sätt, utan att moralisera eller döma Cecilia och hennes omgivning. Språket är vackert, nästintill poetiskt, och jag som läsare blir inte skriven på näsan. Respekten för de psykologiska krafterna, de existentiella funderingarna och tron verkar ständigt närvarande hos författaren. Kort sagt; Hängivelsen är en välskriven bok med massor av psykologi, existentiella funderingar och en klarsynt berättelse som verkar kunna hålla hela vägen. Om ni uppskattar det jag uppskattar, så kanske ni uppskattar Hängivelsen.

För att helt byta ämne; har ni  Stockholmsbor sett reklamkampanjen för otrohetssajten Victoria Milan? Med kampanjen ”Gör livet levande – ha en affär” försöker de locka otrohetssugna personer att registrera sig på deras sajt och komma i kontakt med likasinnade.

När jag såg deras annonskampanj för första gången var jag helt naivt övertygad om att deras slogan var en metafor. Jag menar, det krävs något uppseendeväckande för att väcka folks intresse nere i tunnelbanans eftermiddagsrusning. Ingen har väl på allvar kommit på tanken att skapa ett internetbaserat forum som inriktar sig på att administrera folks otrohetsaffärer? Jodå, det är precis vad norrmannen Sigurd Vedal gjort. Reklamombudsmannen samlar anmälningar på hög och moralpaniken stiger i svenska hemmen i takt med att syftet för sajten står klart. Sajten vill skapa en plattform där vi är fria att lura den vi lever med – och alltså inte skapa kontaktmöjligheter för par som kommit överens om ett öppet förhållande. Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz säger:

– Jag tycker det är upprörande att de marknadsför det här som om det är något som hör livet till. Det är en sak att vara otrogen, men en helt annan sak att sätta det i system och lura sin partner, säger hon.

Jag kan inte annat än att hålla med. Om relationen går på tomgång om man vill ha lite spänning – med god chans till större närhet – så kan jag som psykolog istället rekommendera parterapi. Där jobbar vi med att släppa fram känslor istället för att ”lägga locket på”. Det krävs en hel del mod förstås, men livet brukar kunna bli väldigt levande.

Nåväl, jag vill dock inte stanna vid denna käcka uppmaning, utan tänka vidare på om det kan finnas någon psykologiskt grundad förklaring bakom denna sajts framfart. På ett sätt är jag inte förvånad över sajtens budskapet nu när jag förstått det. Egoism eller bristande empati är inget nytt under solen, men kanske har det tidigare funnit ett slags skydd för denna sortens idéer under det smått dammiga begreppet ”moral”. Teknikens framfart de senaste åren är förstås också en förutsättning för att kunna hantera forumet på ett bra och säkert sätt för medlemmarna. Jag tänker också – mer psykologiskt – att vår tid präglas av ett fokus på att vägledas av inre ”känslor” samt en ökad press på att ”lyckas”. Kanske är det därför inte så konstigt att Victoria Milan ligger rätt i tiden?

Vi i Sverige ska helst inte tro att vi är någon i oss själva – Jante förbjuder den sortens kaxiga självkänsla. Istället bör vi sträva efter att prestera något mätbart och rusa vidare i jakt mot tillfredsställelse, lycka och närhet. Vi bygger självförtroende och hoppas att det ska räcka hela vägen. När vi människor inte kan ”bara vara och duga” blir relationer svårt, tänker jag. Prestationsmätaren som fungerar så bra överallt annars i samhället blir ganska oduglig för att mäta närhet och lycka i relationen. Närheten finns inte, vi får inte till det, vi presterar men det går ändå inte. Ett skamlock läggs istället på känslorna och livet känns inte levande. Vilken chans till ett förbättrat mående vi får när Victoria Milan lägger fram en lösning på problemet; en plats som ger alla inblandade chansen att mäta sin attraktion med tydliga mått! Genom att mäta sin attraktion på relationsmarknaden med det antal svar man får på sajten, sin förmåga att förföra och genom upphetsningens hormoner har vi nordbor äntligen fått ett mätbart sätt att få veta att vi duger i relationssammanhang. Synd bara att bieffekten blir att vi degraderar oss själva från socialt utvecklade ”flockdjur” – där vi använder vår hjärnas resurser till att stå i kontakt med våra egna känslor – och istället stänger ner en del av vårt känslor, tillika informationssystem, för att klara av att leva med dubbelheten gentemot partnern. Såtillvida man inte har psykopatiska drag har i alla fall jag som psykolog svårt att se hur man ska kunna ro det här projektet i hamn och ha tillgång till sitt känsloliv – känna sig levande – under en längre tid. Kanske ett tillspetsat och moraliserande sätt att använda biologin på, men måhända en sak som tål att tänkas på.

Jag kan i alla fall inte låta bli att fundera om vår prestationshets och oförmåga att känna att vi duger i relationer kan ha ett finger med i spelet till varför en sajt som Victoria Milan snabbt blir populär här i Sverige. Det handlar kanske inte bara om bristande moral, utan om vår oförmåga att komma nära. När vi upplever att vi själva duger och är älskade skapas förmågan att acceptera andra – det är så en god självkänsla kan förmedlas över generationsgränserna. Kanske är vår frihetssträvan – att ”följa vår egen känsla oavsett hur det påverkar våra nära” – något som börjar klinga falskt hos arten människa, biologiskt sett ett flockdjur. Har den självförverkligade kejsaren en massa kläder på sig – eller fryser han mitt bland dem som skulle kunna vara hans ”flock”?

Nyfiken på: Filmfestival med tema psykologi och samtal om sex på Historiska muséet

Det händer en hel del som är intressant ur en psykologisk synvinkel. Lite nu och då hittar jag inbjudningar till föreläsningar, föreställningar och andra kulturevenemang. Nya böcker, texter och musik letar sin publik och mitt i allt detta står ofta jag och betraktar informationsflödet med stor nyfikenhet, ibland med psykologglasögonen på. Jag tänker att jag kan dela med mig lite av detta till er och att det kan utmynna i olika ”nyfiken-på”-inlägg. Ta gärna till er det som passar era intressen och hoppa med gott samvete över resten. Allt passar inte alla, men något passar säkert någon. Om ni själva vet något roligt, viktigt eller intressant som händer framöver så tipsa mig gärna om det, jag är nyfiken på det mesta här i livet som har en koppling till människor och psykologi.

Först och främst; just nu (9:e-13:e mars) pågår Tempo dokumentärfilmsfestival med tema psykologi/terapi. Olika dokumentärfilmer om personliga livsöden och hur de hanteras och bearbetas visas på söder i Stockholm, närmare bestämt i Skrapan och på biografen Victoria. För att se hela programmet, klicka här. Som exempel kan nämnas en film med titeln ”Att våga minnas- work in progress” (ifrån vilken jag lånat bilden nedan) som handlar om vad som händer när en kvinna börjar minnas en våldtäkt som hon varit med om.

Det finns en till kulturhändelse i veckan som handlar om sexualitet och kanske även frågor om makt (gissar och hoppas jag). Det är historiska muséet som imorgon, den 10:e mars, har ett evenemang som de kallar  ”Sex under 100 år”. Det pågår kl 17.30-19.30, är gratis men kräver en föranmälan då antal platser är begränsade. För anmälan och mer information, klicka här. Historiska muséet erbjuder filmvisning, paneldiskussion, teater och författarsamtal kring ämnet sex och sexualupplysning. De ställer sig följande frågor som ska försöka besvaras av såväl författare, journalister, sexologer, RFSU:s ordförande och skådespelare (som finns på bilden nedan som jag lånat):

Hur pratade vi om sex på 1930-talet, 1960-talet eller 1980-talet? Vad var kontroversiellt då, och vad väcker debatt idag? Vad har hänt med synen på sexualitet på 100 år, och vart är vi på väg?


Vad har ett evenemang med ett historiskt perspektiv på sex med psykologi och göra, kanske någon undrar. Jag tänker att sex är ett ämne som berör de allra flesta människor, men som – med tanke på detta – har tenderat att ta ovanligt lite plats i många terapirum under de senaste åren. Under många år ämnet sexualitet tagit en mycket liten plats i utbildningen av psykologer och psykoterapeuter, vilket möjligen skapat en generell brist hos yrkeskåren att tala om dessa frågor, något som Rebecca Jablonski uppmärksammat i sin D-uppsats i psykologi. Jag tror dock att denna brist är på väg att växa bort från yrkeskåren, det finns många goda exempel på detta. I många år har till exempel RFSU gått i bräschen för en sådan utveckling, där de både bedriver mottagning med behandlare har specialkompetens att arbeta med sexuella problem samt vidareutbildar andra behandlare till en liknande specialkompetens. Ämnen kring genus och sexualitet får även allt större plats inom psykologutbildningen, i takt med att detta uppmärksammas.

Det blev en lång utläggning för att förklara kopplingen mellan historiska muséets evenemang och psykologi. Min poäng är att jag tror det är viktigt på flera plan att sex inte lämnas som en fråga som ska avhandlas i veckotidningar och på löpsedlar, utan att det medvetet skapas ett större utrymme till att diskutera frågor kring sexualitet på ett öppet, kunnigt och respektfullt sätt. Alla perspektiv är viktiga; historiska, sociologiska och psykologiska. Detta gäller både i det offentliga rummet och inne i behandlingsrummet.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024