Den frihetslängtan och efterföljande demonstrationer och protester som startat i arabvärlden kan knappast ha undgått någon. Inte heller de våldsamheter som framför allt Egyptens Mubarak och Libyens Gaddafi svarat demonstranterna med. När den sistnämnda beordrade stridsflygplan att angripa civila, de egna invånarna i landet, darrade hela världen av obehag och skräck medan den ansvarige själv tycktes oberörd. ”Hur kan han bara göra så, attackera sina egna? Hur lyckades han få en sådan makt i landet från början? Hur kan han ha fått sitta så länge, han som verkar så knäpp?”. Frågorna ställs i fikarum och i TV-soffor och media gör sitt bästa för att besvara dessa frågor genom politiska analyser och personporträtt av envåldshärskarna.

Att göra ett världs- och samhällsproblem till en fråga om enskilda individer är att lura sig själv. Det går förstås inte att förklara ett helt lands utveckling genom att anlägga ett psykologiskt perspektiv på enskilda personer. Däremot bär dessa diktatorer ett stort ansvar och frågorna kring dem som individer blir trots allt viktiga. Johan Norberg, idéhistoriker och författare, skriver om dessa diktatorers ansvar och makt i sin kolumn i Metro (23/2- 2011):

Frågan som tvingar sig på är varför det alltid är de mest brutala, sadistiska och galna som får makten i auktoritära regimer. Makten i sig korrumperar förstås. Men när det sker så undantagslöst måste de redan från början varit moraliskt deformerade på något sätt.

Han talar vidare om hur de stater fungerar där dessa ”moraliskt deformerade” personer lätt kan göra en karriär i staten. Därefter går han vidare till individnivå och säger:

Flera forskare menar att psykopater och andra med sociala störningar är överrepresenterade i politik och näringsliv även i demokratiska länder. De kan i alla fall inledningsvis främjas i sin karriär genom förmågan att manipulera, ljuga och fatta svåra beslut som går ut över andra.

När jag som psykolog läser detta tänker jag vidare på två saker; dels på sanningsinnehållet och dels på den mediala bilden av psykopater. När begreppet ”psykopati” används i media är det ofta på ett kittlande sätt som skapar känslan av att vem som helst som har ett knepigt och känslosvalt beteende kan vara psykopat. Ett mycket tacksamt ämne för skräckfilmer och för spekulationer kring världsledare. Sanningen är väl snarare den att vi inte vet särskilt mycket om Gaddafis psykiska tillstånd bakom den mediala bilden och hans olika dramatiska utspel. En intressant läsning av ett flersidigt reportage i lördagens pappersversion av DN (26/2- 2011), Från herde till diktator på fall, för dock mina tankegångarna till de narcissistiska drag som jag anar i artikeln och jag undrar hur mycket dessa drag i så fall definierar Gaddafis sätt att vara. Genom denna läsning får jag intrycket av att han som ung inte hade samma våldsamma tendenser som i nuläget och att han därför inte verkar kunna beskrivas enligt diagnosen antisocial personlighetsstörning där psykopati ingår. Möjligen kan han trots detta ha psykopatiska drag. Faktum är att personer med psykopatiska drag och hög intelligens tenderar att lätt klättra i karriärstegen på andras bekostnad, likt Gaddafi. Detta blir, enligt forskaren Paul Babiak, särskilt tydligt i osäkra tider när ett land eller ett företag är i starkt behov av en ny ledare med mycket karisma. Nåväl, jag kan inte bedöma Gaddafis psykiska hälsa på avstånd, så jag lämnar fantasierna om hans personlighet här för att istället beskriva syndromet psykopati utifrån psykologisk forskning.

Paul Babiak har tillsammans med en av de mest kända psykopatiforskarna, Robert D. Hare, skrivit boken ”Snakes in Suits: When Psychopaths Go to Work” (2007). Boken handlar om hur personer med syndromet psykopati fungerar i organisationer; vilka företag de söker sig till, hur de agerar i en intervjusituation och hur de så småningom tenderar att göra karriär – till stor del genom olika manipulativa tekniker och ”slit-och-släng”-mentalitet gällande sina kollegor. Denna bok bygger till stor del på Babiaks forskning i form av en fallstudie där en psykopats beteende i ett företag studeras (vilket jag, som en parentes, tycker låter tvivelaktigt att utföra rent etiskt). Forskningsartikeln heter ”When Psychopaths go to Work: A Case Study of an Industrial Psychopath” och publicerades i Applied Psychology 1995. Bakgrunden till forskningsartikeln är att Babiak, genom en slump under ett annat forskningsprojekt, fick kontakt med en person uppfyllde kriterierna för syndromet psykopati enligt Psychopathy Checklist (PCL). Han observerade denna person, kallad ”Dave”, under ett års tid i hans arbete och i företagsrelaterade sociala sammanhang. Babiak fann att Dave ställde till med stora problem inom organisationen, bland annat genom att skapa personmotsättningar och själv göra ett slarvigt jobb, men icke desto mindre lyckades han fortsätta avancera uppåt inom företaget, som befann sig mitt i en kaotisk förändringsprocess. När en psykopat – en på ytan charmig, kapabel och framgångsrik person – får problem i den närmaste sociala kretsen på arbetet är nämligen ett inte alltför ovanligt sätt att lösa problemet att befordra personen till mer makt – och mindre sociala kontakter – inom företaget.

Vad är då egentligen psykopati? Är det en psykiatrisk diagnos över huvud taget? På Psykologiguden ger leg. psykolog Håkan Nyman en bra sammanfattning om vad begreppet innebär. Psykopati ingår i den psykiatriska diagnosen Antisocial personlighetsstörning (APS). För att få diagnosen antisocial personlighetsstörning bör man uppvisa kriminellt eller asocialt beteende, vilket inte nödvändigtvis en intelligent person med psykopatiska drag gör. I psykopatibegreppet betonas framför allt ett hänsynslöst exploaterande av andra människor i psykopatens närhet och en frånvaro av empati, skam, skuld och ånger. Den inre upplevelsen av vad som är rätt och fel finns inte där. Man kan krasst sätt uttrycka det som att psykopaten inte förstår vad du känner och bryr sig inte heller. Psykopaten ser sig själv som stark och överlägsen andra och känslolivet domineras av vrede. Det uppskattas att antisociala och psykopatiska personlighetsdrag förekommer hos ungefär 3 % av världens manliga befolkning och hos mindre än 1 %  av världens kvinnor. Bland de som döms till fängelse är andelen väsentligt högre, upp till 50 %.

Forskarna är oense om vad som orsakar syndromet psykopati – är orsaken arv eller miljö? En forskare som söker konkreta bevis för det tidigare är psykologiprofessorn Kent Kiehl som intervjuas i ett reportage i The New Yorker(10/11- 2008). För att bevisa sin hypotes om att psykopati består av en defekt i det paralimbiska systemet, det vill säga en defekt i hjärnans nätverk som hanterar våra känslomässiga reaktioner, så bedriver han forskning inne i ett amerikanskt fängelse. Där träffar han en mängd fångar som frivilligt ställer upp på att delta i studier kring hur det paralimbiska systemet i hjärnan fungerar i olika situationer. Många av dessa uppnår höga värden på skattningar av PCL, det vill säga lider av syndromet psykopati. För de fångar som deltar i studien mäts hjärnans aktivitet med hjälp av en portabel fMRI-kamera (functional magnetic-resonance-imaging). Kent Kiehls forskning tyder på att psykopaternas hjärna fungerar annorlunda än andras hjärnor. Områden som normalt aktiveras vid upplevelsen av empati hos andra människor aktiveras inte inne i en psykopats hjärna. Detta tyder på att ärftliga faktorer, i form av någon slags ”hjärnskada”, orsakar den empatibrist som utmärker psykopaten. Enligt ovan nämnda artikel i The New Yorker är det dock även vanligare att barn som försummas under uppväxten drabbas av psykopati, jämfört med barn som fått växa upp i en trygg och omvårdande miljö.  Både arv och miljö tycks, som vanligt, kunna spela en roll för de som drabbas.

Kan man behandla psykopati, blir nästa relevanta fråga. Här är de flesta forskare och behandlare överens. Vi har i dagsläget ingen behandling, varken psykologisk eller medicinsk, som kan göra att en psykopat får tillgång till adekvata känslor av empati, skuld, skam och ånger. Detta är heller inget som personer med psykopatiska drag på något sätt strävar efter. Om dessa söker behandling är de på grund av att konsekvenserna av deras handlingar gjort livet svårare för dem. Genom att i behandling lära in ett tydligare konsekvenstänkande av typen ”om du stjäl från henne så kan hon göra livet surt för dig genom en polisanmälan, så det är bättre att avstå” så kan livet bli lättare för både personen med psykopatiska drag och personer i dennes närhet. Det är bra om behandlingen sker tidigt i livet i en trygg miljö.

Leg. psykolog Michael G. Conner har i sitt kliniska arbete mött en tonårskille med psykopatiska drag som själv sagt följande om sin upplevelse av rätt och fel:

People know when something is wrong because it feels wrong. I have to remember or be reminded that stealing from someone is wrong. I don’t feel bad if I take something.

 

Conner menar att det är viktigt att ha i åtanke att personer som lider av psykopati är personer som är ”emotionellt blinda” och inte, som vi ofta tänker oss, onda människor njuter av att skada andra. Jag tänker att det krävs en slags respekt inför detta faktum och att en vilja att, som Kiehl, arbeta för att frigöra resurser till forskning. Detta för att hjälpa både de individer som i framtiden kommer drabbas, men också för att minimera samhällets kostnad som syndromet för med sig i form av kostnader för kriminalvård och liknande. Man bör också, anser jag, passa sig för att använda begreppet ”psykopat” som ett slags skällsord så fort någon beter sig knepigt. Psykopati är ett syndrom och den som kan kallas psykopat är endast den person som enligt PCL uppfyllt tillräckligt många kriterier  –  det räcker således inte i något eller några avseenden stämma in på beskrivningen. Framför allt krävs en äkta avsaknad av empati, skuld, skam och ånger – inte att man tillfälligt ”stängt av” dessa känslor. För, handen på hjärtat, visst kan vi människor lite till mans ha en ytlig charm, visa bristande empati och ibland vara för stolta och arga för att känna ånger? Det går att bete sig ”psykopatliknande” på grund av att man dras med av grupptrycket, för att man har en stark vrede som styr känslolivet, för att man har bristande kontakt med sina känslor eller helt enkelt på grund av vanliga missförstånd. Det betyder inte att man, rent neurologiskt, inte har förmågan att uppleva empati.

Är det dock så att man verkligen har att göra med någon som uppfyller PCL:s kriterier för att vara psykopat så gäller det att ta detta på allvar och inte hoppas på att kunna väcka en känslomässig empati och en ånger som aldrig kommer komma. Den leg. psykologen Håkan Nymans råd på Psykologiguiden går inte att missuppfatta:

Om man tycker att någon man inlett en relation med verkar uppvisa sådana drag som ovan beskrivits gör man bäst i att snabbt avbryta kontakten

 

Vill du läsa mer om psykopati så rekommenderar jag Hares hemsida som bland annat länkar till olika artiklar och Psykologiguiden som tipsar om olika böcker som behandlar ämnet på olika sätt