I måndags kväll hade vi på S:t Lukas i Uppsala höstens första biokväll med psykologitema. Den film som vi visade på Fyrisbiografen denna gång var åttiotalsfilmen – och tillika Robert Redfords regidebut – ”Ordinary People” (En familj som andra). Ordinary People blev fyrfaldigt oscarsbelönad i början av åttiotalet och har inom psykologikretsar blivit något av en kultklassiker. Den skildrar en familj vars tillvaro skakas i grunden när familjens söner är med om en seglarolycka. På ett mycket gripande sätt ges en inblick i den krisande familjens vardag där deras mer eller mindre lyckade försök att nå varandra står i fokus. Till de psykologintresserades stora glädje ges även en god inblick i en samtalsterapi där behandlaren – psykiatern i det här fallet – varken är mesig eller spritt språngande galen. Om du vill läsa mer om filmens handling kan du göra det i ett tidigare blogginlägg som finns här.
Jag, som upprepade gånger uppmanat er läsare att komma i tid, kom själv till biografen i senaste laget och lyckades precis hitta en tom biofåtölj innan det blev helt fullsatt. På plats fanns fina, förväntansfulla människor i alla åldrar som pratade med varandra och laddade upp inför filmen med dricka och gratis biosnacks.
När klockan blivit 18.30 tog vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor, till orda och presenterade filmen tillsammans med Peter Friberg, vår verksamhetschef. Jag återger på ett ungefär vad Katja sa, med mina egna ord, så som jag minns det:
”Jag tycker att Ordinary People är en tidlös film om man fokuserar filmens tema och tänker bort åttiotalslockiga frisyrer och annat som till utseendet är tidstypiskt. I sin miljöskildring ligger den särskilt nära alla oss som vuxit upp i en småborgerlig familj– och som kommit mer eller mindre skadad ut ur den erfarenheten. Utmärkande för filmen är att den är så gripande, så genomsyrad av många starka känslor. Jag har själv sett den flera gånger och jag har gråtit lika mycket varje gång, så jag hoppas ni har med er näsdukar (här ler vissa av oss, till exempel jag, igenkännande). Förutom den sorg som finns genom hela filmen tycker jag att huvudkaraktärerna också visar en stark rädsla, särskilt sonen Conrad och mamma Beth. Men vad är det som de är så rädda för? Den frågan skickar jag med så att ni, om ni vill, kan ha det den frågeställningen bakhuvudet när ni ser filmen. Efter filmen är ni som vill välkomna att stanna kvar här i biosalongen för diskussion.”
När filmen drar igång slås jag av att den är lika gripande och rörande som jag minns den – eller ja, om möjligt känns den ännu mer rörande nu eftersom jag gått och inbillat mig att jag denna gång skulle vara mer ”beredd” på känslostormarna. Tji fick jag. Med tanke på de snyftningar som kunde höras i biomörkret och de något svullna ögonlocken jag såg lite här och där på min egen bänkrad tror jag att fler kände som jag. Vi kände med familjens smärta, sorg och skuld – men rördes även av den ömhet och kärlek som huvudkaraktärerna ibland visade varandra. För visst var det då som vi hulkade som mest? Just när fasaderna föll ett ögonblick, egoismen tystnade och huvudkaraktärerna på riktigt hittade fram till den andre? Oförställd omtanke, känslor rakt från hjärtat, inga omskrivningar. Filmen berör.
När sedan filmen tagit slut och filmdiskussionen drog igång höll jag som bäst på att smälta filmen och fick samtidigt lyssna på kloka och intressanta synpunkter från Katja och från er i biopubliken. Det mesta kom att handla om mamma Beths sätt att hantera familjens kris. Kort sagt, för er som inte sett filmen, så hanterar Beth en stor familjekris genom att lägga all sin energi på att upprätthålla fasaden om den perfekta familjen. Hon är ständigt uppmärksam på det praktiska i familjen, såsom att maten ska stå på bordet och att trasiga kläder ska lagas. Att Conrad börjat gå i terapi, till exempel, är något hon vill hemlighålla för familjens vänner. Att uppleva och uttrycka sina känslor – eller för den skull även möta andras – är långt ifrån Beths bästa gren och det påverkar hela familjen.
När Katja tar upp Beths agerande till diskussion är det intressant att höra de olika känslorna och tankarna som finns bland publiken. Några uttryckte att de kände sig arga på hennes egoism och menade att hon bryr sig mer om hur hon själv har det och vad andra tänker om henne än hur hennes familj mår. En person uttryckte att hon skulle vilja ”ruska om mamman”. Jag kan känna igen mig i det, jag kände mig också väldigt frustrerad den första gången jag såg filmen.
Andra personer i biopubliken uttryckte att de kände stark empati med mamma Beth, vilket också var den känsla hos mig som stannade kvar efter filmen denna andra gång. ”Det gjorde ont ända in i själen att se att hon hade så svårt att möta sina känslor”, sa någon. ”Det är lätt att få sympati med Beth för det verkar som hon känner mest, att det egentligen är hon som är mest plågad över sonens död och familjens fortsatta svårigheter, men hon har svårast att uttrycka det. De andra personerna i filmen vet man på något sätt att det kommer gå bra för, i alla fall” , sa någon annan. En tredje biobesökare poängterade något övergripande viktigt i samband med detta: ”Varför pratar vi bara om Beth som egoistisk? Jag tycker alla huvudkaraktärer beter sig egoistiskt. Det är inte bara Beth som är helt uppe i sitt sätt att vara och hantera krisen, de andra agerar egoistiskt på andra sätt”. Vi pratar vidare om detta en stund; hur sonen Conrad gömmer sig i sin ”egoistiska” depression och hur pappa Calvin ständigt får vara ”den gode” som aldrig tar ställning utan glider undan konflikter. Det mänskliga dilemmat om att vi alltid är fast i oss själva, i vårt eget perspektiv, gör sig påmint.
Tråkigt nog kan vi aldrig helt komma ifrån vårt perspektiv, men vi kan bli bättre på att både känna med och att tänka utifrån olika perspektiv, att mentalisera. Vi kan också bli mer medvetna om våra känslor och visa dem tydligare för varandra, vilket jag tycke både Calvin och Conrad blir bättre på under filmens gång. ”De slänger ut krokar till omvärlden”, som Katja konstaterade.
Kanske handlade Beths svårigheter att hantera familjekrisen främst om att hon till stor del saknade kontakt med sina egna känslor, snarare än att Beth i grunden var egoistisk människa. Det är ofta så för oss människor, att när vi stänger av de känslor som av många anses vara ”fula” (alltså helt adekvat och livsnödvändig sorg, ilska osv), så brukar vi kunna få problem med att uppleva de ”fina” känslorna också. Faktum är att det arbete som Conrad gör tillsammans med Dr. Berger till stor del visar hur man kan arbeta med känslor (affekter) hos en psykolog eller psykoterapeut – även om inte alla terapeuter provocerar på samma rappa sätt som Dr. Berger. Jag sammanfattar tankegången med en mening som vår före detta medarbetare Bengt sa till Katja innan han lämnade biosalongen i måndags; ”Ordinary People ger affektfokuserad psykoterapi ett ansikte”.
Fick vi förresten svar på frågan innan filmen, vad Conrad och Beth är så rädda för? Ja, vi pratade om att vi tror att de är rädda för de känslor de har inombords, allt det som de upplever att de inte kan kontrollera. Vår slutsats blev att de någonstans tror att om de skulle visa dessa okontrollerade och ”dåliga” känslor utåt så är de nog inte värda att älskas. Detta är nämligen en, ytterst smärtsam, upplevelse som många människor lever med - mer eller mindre medvetet. Conrad trodde kanske att hans tunga känslor, allt som kändes fel, gjorde han själv var ”fel”, han var ju inte som brodern Buck som alla tyckte var så rolig och enkel att ha att göra med. Mamma Beth var säkerligen rädd för sin egen kokande gryta av alla möjliga undertryckta känslor inombords, under den perfekta ytan. Hon kunde inte undgå att se sin egen svaghet, sitt eget misslyckande, i Conrads depression och därför tog hon avstånd från honom. Conrad, å andra sidan, tolkade detta som att hon hatade honom.
Det var bitvis ganska tunga frågor vi avhandlade under den psykologiska diskussionen, men ack så viktiga. Familj och nära relationer är så viktiga i våra liv, men de diskuteras nog alltför sällan på ett djupare sätt i vår vardag. Det är ett outtömligt ämne, ja faktum är att man skulle kunna diskutera enbart filmen i många timmar till. Vad säger ni till exempel om Dr. Berger som terapeut, håller ni med mig om att han och Conrad finner varandra på ett väldigt äkta sätt? Skulle ni vilja gå till en terapeut som under den största delen av terapitiden pratar med er med samma slags provokativa och snabba repliker? Vad säger ni om pappa Calvins sätt att hantera familjens kris? Kan ni tänka er ett annat slut på filmen än det nuvarande? Vad i filmen rörde er mest?
Tack alla ni som kom och gjorde denna filmkväll så trevlig! Fortsätt gärna diskussionen här på bloggen ni som vill. Alla är välkomna med kommentarer om filmen, om filmkvällen eller om något annat som rör dessa eviga frågor om kriser, familjer, relationer och psykoterapi.
