RSS
 

Taggade inlägg: ‘Anna Kåver’

Självhjälpslitteratur som stjälper och hjälper: Välmenande råd, vetenskaplig psykologisk forskning och relationsbaserad utveckling

18 Jul

När jag försöker samla tankarna för att börja skriva om självhjälpslitteratur har jag svårt att hålla ett enda spår. Inom begreppet ”självhjälp” ryms många olika människor med olika åsikter och goda råd om hur man bör leva sitt liv för att maximera sin lycka och bli av med diverse jobbigheter. Mycket av denna självhjälp beskrivs i böcker och hamnar på ”psykologihyllan” i bokaffären. Har man en släng av akut nyfikenhet, som jag, är det lätt att i bokreatider bli förförd av titlar som lovar förklaringar och hjälp för allt möjligt.”Maximera din inre kapacitet och ge ditt liv ett lyft” – ja, det låter inte helt fel, men vad betyder det och hur vet man om det fungerar? Finns det egentligen någon hjälp i böckerna och hur ska man i så fall veta var den finns?

Combining Images 4 (The Ringmaster)

Ibland kan innehållet i självhjälpsböcker snarare stjälpa än hjälpa. Om det berättar en artikel i Expressen, som refererar till psykologen Joanne V. Woods forskning från 2009. Med utgångspunkt i att många självhjälpsböcker betonar positivt tänkande gjorde psykologen Wood en vetenskaplig studie kring hur tänkandet påverkar självkänslan. Woods försökspersoner fick i studien upprepa klassiska positiva påståenden om sig själva, till exempel ”Jag är värd att älskas”, och därefter mättes deras självkänsla. Det visade sig där att de personer som redan hade en hög självkänsla kände sig mer positiva till sig själva efter affirmationerna, medan personer med låg självkänsla blev mer negativa till sig själva genom att uttrycka de olika påståendena. Wood själv tror resultatet kan bero på att glappet blir för stort mellan vad dessa individer hör och vad de samtidigt känner – de kan helt enkelt inte ta till sig det positiva i dessa generaliserade påståenden.

Så; även något som låter positivt och bra kan fungera olika för olika människor. Självhjälpsböcker är därför ett komplext område, jag tror det kan vara en bra utgångspunkt. Jag tror också att det går att undvika de värsta fallgroparna, ja, till och med hitta självhjälpslitteratur som kan bli till god hjälp. Det är någonstans där jag som psykolog tänkte försöka hjälpa till att navigera. Nyckeln till hjälpsam litteratur stavas ofta, men inte alltid, vetenskaplig psykologisk forskning. När boken bygger på empiriskt testade resultat för en större grupp individer ökar förstås sannolikheten att boken även ska kunna hjälpa den enskilda läsaren. Men inte heller här är det helt enkelt. Boken kan bygga på forskningsresultat som visat sig fungera bra i terapeutisk behandling, men som kan fungera sämre när de förmedlas genom en bok.

Learning how to swim

Jag skulle vilja dela upp självhjälp i tre kategorier, där jag spar det jag tror mest på till sist:

1. Självhjälpsböcker med generella råd – de allra flesta böcker, skulle jag säga. Här berättar olika personer sina egna erfarenheter av hur man kan leva lyckligare. Ofta på ett sympatiskt sätt som rymmer mycket livsvisdom. Men, inte sällan presenteras budskapet som om råden som nämns i boken vore ”fakta” och fungerar för en stor grupp människor – trots att det inte finns någon forskning som stödjer deras metod, såsom de presenterar den. Lite raljerande kan man säga att boken också tenderar att nå mest framgång – bli ”den bästa självhjälpsboken” – när författaren har en karismatisk personlighet, är känd från TV och kallas ”expert” av någon kvällstidning.

2. Psykologiska självhjälpsböcker – böcker som bygger på seriös vetenskaplig forskning och väl beprövad terapeutisk erfarenhet. Jag ska ge er några exempel på böcker som jag tycker är bra inom denna kategori.

3. Självhjälpsböcker kombinerat med terapi – böcker är väldigt bra i många avseenden, men ligger fortfarande i lä när det gäller att visa medkänsla, diskutera, svara på spontana frågor och ge ett äkta mänskligt möte. Många kombinerar en terapi med att själv läsa om sina svårigheter eller med att göra övningar i en bok.

Då och då får jag frågar om vilka böcker jag som psykolog kan rekommendera. Svaret kräver en del eftertanke. Det har funnits ett slags glapp mellan vetenskapligt baserad facklitteratur och lättsamma självhjälpsböcker utan forskning – men jag upplever att det under den sista tiden har kommit fler självhjälpsböcker som baseras på vetenskap. För dem som lider av oro, ångest eller fobier kan jag rekommendera den mycket behändiga pocketboken ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Denna bok är lättläst, faktaspäckad och bygger på vetenskapligt beprövade KBT-tekniker, det vill säga tekniker som bygger på kognitiv beteendeterapeutisk forskning.

För den som istället vill bemöta sina problem med acceptans, engagemang och medveten närvaro – den så kallade tredje vågens KBT-  finns boken ”Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. Det handlar mindre om att tämja sina problem med tekniker och mer om att öka sin närvaro i livet genom olika övningar. Man kan säga att det är ett slags förebyggande arbete för att utveckla en beredskap gentemot livets upplevelser – både ”positiva” och ”negativa” känslor. Alla böcker av Anna Kåver är för övrigt också att rekommendera; hon skriver om aktuella psykologiska ämnen på ett lättförståeligt och sympatiskt sätt. För en lista över hennes böcker, klicka här.

När det gäller det psykodynamiska behandlingsområdet, mitt favoritområde, så kommer det allt fler lättlästa och forskningsbaserade böcker även där. Ett bra svenskt exempel är min kollega Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”. Den bygger på vetenskaplig forskning kring mentalisering och anknytning – och där finns mängder av illustrationer och övningar som inbjuder läsaren till att träna upp sin egen mentaliseringsförmåga. Detta kan i sin tur bidra till en ökad förståelse för sig själv och andra, vilket brukar vara grunden till ett ökat välmående.

När det gäller engelsk litteratur finns två pärlor som jag själv precis hittat. Den första boken, en lättläst tegelsten, heter ”The Compassionate Mind” och är skriven av Paul Gilbert. Undertexten lyder som följer: ”How to use compassion to develop happiness, self-acceptance and well-being”. Den handlar om hur man, med bas i vetenskaplig forskning kring affekter och hjärnans olika funktioner, kan stärka sitt ”medkännande själv”. För att uttrycka mig på ren trendsvenska: hur man med olika övningar kan bygga upp sin självkänsla. Sådan litteratur torde det i och för sig inte finnas någon brist på, men jag tror på den här eftersom den verkar vara både sympatisk och forskningsbaserad.

Den sista boken jag vill rekommendera är mitt starkaste kort. Boken heter ”Living like you mean it” och är skriven av Ronald J. Frederick. Den grundar sig i affektforskning, utvecklingspsykologi samt neuropsykologi. Boken guidar läsaren till hur man kan komma närmare sina egna känslor, sänka sin ångestnivå och stärka känslan av att leva ett meningsfullt liv. Min kollega Katja Claesson har recenserat boken och beskriver bokens uppbyggnad på följande sätt (för att läsa recensionen i sin helhet, klicka här):

”Boken är pedagogiskt uppbyggd med två inledande kapitel som beskriver emotionernas funktion och hur vi genom samspelet med omgivningen lär oss att hantera dem på mer eller mindre gynnsamma sätt. Därefter lotsas man stegvis genom processen att bli medveten om sina känslor, om hur man undviker dem och vilken rädsla som kan vara förknippad med dem. Sedan följer avsnitt om hur man kan dämpa sin skam eller rädsla, hur man kan stanna i känslan och bli varse vilken information den bär på och slutligen att se vilka konsekvenser denna kunskap kan ha för hur man vill leva sitt liv.

Genom hela boken bjuds läsaren på konkreta, vardagsnära exempel och strukturerade och lättillgängligt beskrivna övningar. Varje övning är väl anknuten till den aspekt av emotionell färdighet som är kapitlets tema.”

Det finns alltså bra förutsättningar för att få tag på bra självhjälpsböcker. Kom bara ihåg att det är ett komplicerat område där allt som glimmar inte behöver vara ren guld. Tryggast blir det om det är forskningsbaserad litteratur som glimmar till lite extra – och om man har någon sakkunnig att diskutera litteraturen med. Vi människor hjälper främst varandra utifrån mänsklig kontakt - och det är en nivå av hjälp som bokläsaren kan missa.

Vill ni läsa mer om självhjälpslitteratur så finns två bra artiklar i detta ämne på Psykologifabrikens hemsida, båda två skrivna av Alexander Rozental. Del 1 finns här och del 2 här.

Med dessa tips på hängmatteläsning går jag strax på semester och är tillbaka på bloggen igen den 15:e augusti. Då kickstartar jag sensommarbloggandet genom att bjuda på en intervju med en parterapeut. Jag och parterapeuten kommer bland annat att prata om olika svårigheter i en parrelation och hur man kan arbeta med dessa.

Jag önskar er en trevlig sommar tills dess och hoppas vi ses igen i augusti!

Landscape - Green  View, Halla

 

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

02 Maj

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldt var inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.

Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.

När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.

Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

Portloe Long Exposure

 
Kommentering avstängd

Publicerad i "Nyfiken på", Kulturpsykologiska evenemang, Psykologisk forskning

 

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,