Då och då stöter jag på ett begrepp som jag gillar, nämligen begreppet Mellanrummet. Under det senaste året har jag tänkt skriva något om det, ja helt enkelt skriva om mellanrumstanken i ett mänsklig möte. Det har varit svårt att komma igång. Det är som om ämnet runnit genom mina fingrar som sand när jag försökt hålla i det och beskriva det. Till och med själva ordet är svårt att definiera enbart i förhållande till sig själv, ett mellanrum antyder att detta – vad det nu är – finns mellan olika rum.
Nåväl, jag gör ett försök eftersom jag tycker att begreppet är spännande och förtjänar uppmärksamhet. Inlägget blir således en slags brainstorming kring att modigt möta en människa utifrån den person hon är, till skillnad från ett möte där man håller fast vid sitt eller har olika ”baktankar”. Jag kommer utgå från olika sammanhang där begreppet mellanrummet spelar en viktig roll. Ni får möta psykoanalytikern Winnicott, den existentialistiska psykoterapeuten van Deurzen och musikern Lena Bjärskog (aka Saft Stockholm) som alla tre berättar om mellanrumsrelationer, fast på lite olika sätt.
Jag börjar i den existentiella psykologin. Begreppet mellanrumsrelation beskrivs i introduktionsboken Existentiell Psykologi som ”en relation som respekterar rummet mellan parterna”. Det gäller att inte tränga sig på, att inte gissa sig till vad den andre har för uppfattning eller att själv alltför snabbt uttrycka sin egen mening och vänta sig följsamhet från den andre. En mellanrumsrelation kräver istället att personerna har en god balans i sin själv-andra-dialektik, en förmåga att ömsom ge både sig själv och den andre utrymme i dialogen. För detta krävs en djup förståelse för att den andre och jag själv är olika varandra, att vi har olika perspektiv på livet. Detta påminner om begreppet hög mentaliseringsförmåga.
Den intressanta religions- och relationsfilosofen Martin Buber menar att vi behöver minimera antalet jag-det-relationer i våra liv för att i högre grad få uppleva äkta möten. En jag-det-relation innebär att vi ser andra människor som objekt som kan betraktas, hanteras och ge olika erfarenheter till oss själva, subjektet. Kanske kan det liknas vid att mingla runt på en fest med syfte att ge ett gott intryck av sig själv och samla visitkort från högstatuskontakter, som man sedan hoppas ”få ut något av” framöver. En jag-du-relation ger istället en verklig närvaro mellan två människor som ömsesidigt öppnar sig mot varandra på ett oreserverat sätt. Det gäller att rikta sig just till den människa man har framför sig, med respekt för denna persons egenart i förhållande till sig själv. När vi kan respektera att den andre är annorlunda än oss själva och bekräfta detta så har vi kommit en bra bit på väg. Själva mötet är syftet. Det är svårt och läskigt – men en betydelsefull strävan som är ytterst spännande. Vi kan i och för sig inte leva utan jag-det-relationer till omvärlden, menar Buber, men om vi enbart lever i jag-det-relationer så är vi inte människor.
I den existentiellt orienterade samtalsterapin läggs stor vikt vid mellanområdet mellan terapeut och konfident. När två människor möts och öppnar sig för varandra, det vill säga sträcker ut handen mot den andre med respekt för utrymmet däremellan, så kan något nytt skapas. Emmy van Deurzen, en brittisk psykoterapeut som utvecklat existentiell terapi, uttrycker detta på följande sätt: ”När jag inte berövar dig ditt rum och du inte berövar mig mitt, skapas ett nytt, öppnare rum mellan oss, och här kan vi skapa handlingar”. Nya tankar och känslor uppstår mellan personerna, i mellanrummet. Att möta andra utifrån sin egen agenda kan måhända kännas tryggt, men lägger lock för denna sortens kreativitet.
Inom den psykoanalytiska traditionen har Winnicott formulerat teorin om att all skapande lek och kulturell verksamhet utvecklas i ett mellanområde. Detta område finns också mellan individer och upprinnelsen till detta anses vara utrymmet som finns mellan barn och förälder i deras samspel. Barn tar tidigt initiativ till spontan lek, till en delad upplevelse av samförstånd, vilket skapar starka känslomässiga band mellan förälder och barn. Psykologibloggaren Mosskins beskrivning av denna lek, utifrån sina egna föräldraerfarenheter, illustrerar detta på ett fint sätt (klicka på länken för att läsa om detta).
För att fortsätta på lektemat så intervjuade jag under min psykologutbildning några vuxna människor om lek i vuxen ålder. Det blev tydligt för mig hur mycket kreativitet och skapande – ja, helt enkelt lek – som fortfarande är livgivande i vuxna personers vardag. Att samspela med andra på detta spontana sätt, för samspelandet skull, verkar finnas som ett grundläggande drag i vår mänskliga natur och vi kan känna oss ofullständiga om vi alltid möter människor med ett särskilt syfte, det vill säga utan att få tillgång till ett lekutrymme mellan oss.
Eftersom vi människor är samspelsexperter redan från födseln så är vi utrustade med ett brett spektrum av känslor och en stor kapacitet för att avläsa andra människors känslolägen. Vi använder kroppens olika uttryck, positioner och rörelser för att kommunicera till andra vad vi känner och vill. Så småningom utvecklar vi också ett rikt verbalt språk. Utrustade med allt detta är det därför inte så märkligt att vi behöver utrymme i våra relationer för att samspela i nuet och uttrycka det som inte alltid är fullt genomtänkt; vår fantasi, våra tankar och våra känslor. Vi behöver mötas med respekt från andra för de unika personligheter vi är och bekräftas i detta. Med risk för att låta klyschig tror jag att mellanrums-relationen är högaktuell i en tid där det är viktigare än någonsin att vara och synas ”på rätt sätt”. Den bild vi visar av oss själva för omgivningen, vår image, kan bli stel och statiskt om vi plockar bort vår lekyta, våra mellanrum.
Utan mellanrum riskerar vi att hamna på bedömningspodiet som objekt. Vår image och de normer vi lever efter lovar oss visserligen identitet och tillhörighet, men kan också göra oss skräckslagna inför ett jag-du-möte. Två människor som oreserverat öppnar sig för varandra kan upplevas som läskigt och aktualisera frågor som ”är jag okej som jag är?”, ”är detta passande?” och ”är detta ett produktivt möte och vad blir i så fall resultatet?”. I många fall har vi kanske varken tid eller mod till dessa möten. Den extrema motsatsen till jag-du-mötet, att som människa enbart leva i jag-det-relationer, torde vara som att bli en levande reklamfilm som matar omgivningen på med tillrättalagda, image-byggande jinglar. Effektivt och bra i marknadsföringssyfte förmodligen, men med en inbyggd risk att förlora den del av sig själv som bara rör sig fritt i mellanrummet.
På tal om kravet på att ha en välputsad yta och vara mån om att andra inte ska se ens brister vill jag skicka med en höstpresent i form av en låt som handlar om detta. Lena Bjärskog i Saft Stockholm har tonsatt en spokenword-dikt som Linda Leveau skrivit som heter just ”Mellanrummet”. En väldigt talande låt/dikt som jag själv tycker mycket om och som jag fått tillåtelse att lägga upp här som en mp3-fil. Tack Lena och tack Linda! För att lyssna på låten, klicka på länken nedan:
”Det är först när man når mellanrummet som man förstår, hur den andre egentligen mår. (…) Det är i mellanrummet som det viktiga och riktiga händer – och kanske är det därför just där de allra flesta vänder (…) Din röst gör inte min stum, jag är inte rädd för dina mellanrum”.
Med dessa vackra strofer ur Mellanrummet avslutar jag för idag och hoppas att jag öppnat en dörr till ett kreativt mellanrum mellan bloggskrivare och bloggläsare, mig och dig.
”. Många statusuppdaterares glas är ständigt halvfulla på Facebooks världsomfattande cocktailparty.
