Om jag säger ”att vara avundsjuk”, vad får ni för associationer då? Tänker ni på ett smått skamligt tillstånd som ni helst inte vill prata högt om, samtidigt som ni också tänker att avundsjuka är ett naturligt mänskligt tillstånd? Synen på avundsjuka som skamlig men naturligt mänsklig är inte helt ovanlig. Religionen och kulturen har på olika sätt byggt in skam kring olika känslor, upplevelser och handlingar, något som i hög grad gäller även avundsjuka. Resultatet för många verkar bli en slags diffus upplevelse som kan sammanfattas med ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”.

Avund har förresten till och med definierats som en ”dödssynd” inom katolsk lära, det vill säga en synd som – så vitt jag förstår – ansågs leda vidare till ytterligare andra laster och synder. Om den avundsjuke inte ångrar sig och tar avstånd från avundsjukan kommer han/hon bli evigt fördömd. Man tänkte sig – utifrån vad jag läst -att den som varit avundsjuk på jorden får sitta i iskallt vatten i helvetet som straff. Med andra ord; om du inte dämpar dig nu och slutar sträva efter det andra har, så kommer du så småningom bli dämpad, plågad och iskall i all evighet! Där Jantelagen präglat kulturen är det lätt att förstå att avundsjukan fortsatt vara skamlig; om det är förbjudet att sticka ut ur mängden torde det vara lika förbjudet – ja värre – att avundas någon annan som sticker ut, det vill säga att vilja vara denne person som skiljer sig från dig och de andra. Med alla dessa skampåslag, hot och restriktioner kan man fråga sig vad det egentligen är för kraft i avundsjukan som man försöker tämja?

Min egen syn på avundsjuka genomsyrades till stor del av detta diffusa ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”, tills en vän till mig började tala sig varm för de positiva aspekterna av att vara avundsjuk. Min vän menade att avundsjukan visade det positiva intresset för någonting man själv skulle vilja ha, varför detta inte borde kallas att vara ”avundsjuk” utan snarare att vara ”avundsfrisk”. Att vara avundsfrisk är att vara medveten om sina egna behov och hitta förebilder som väcker denna friska avund inombords.

Jag mindes tydligt samtalet med min vän när jag för några veckor sedan hittade socialpsykologisk forskning, presenterad i PsyBlog, som pekar mot att min vän hade rätt, åtminstone till viss del. Den socialpsykologiska holländska professorn Niels van de Ven har i studien Leveling up and down: the experiences of benign and malicious envy (2009) visat att det finns stöd för att skilja avundsjuka (envy) i två kvalitativt olika sorter, nämligen en godartad (benign) och en elakartad (malicious). Den elakartade avundsjukan sänker den egna motivationen och skapar en önskan att förstöra för den andre. Kanske är det denna avundsjuka vi, kulturen och religionen klassiskt har ansett som ”ful”.

Den godartade avundsjukan, däremot, höjer den egna motivationen genom att inspirera till handlingar som kan höja den egna positionen till den nivå som den andre har. Van de Ven menar att vi upplever den elakartade avundsjukan när vi tycker att den andre inte förtjänar framgång och tvärtom – när vi anser den andre förtjänar sin framgång känner vi en godartad avundsjuka. Denna godartade avundsjuka, eller avundsfriska, motiverar oss alltså att själva arbeta för att uppnå liknande framgångar. Men hur är det med beundran då, är inte det en positiv kraft som motiverar oss? Nej, det verkar faktiskt vara precis tvärtom, åtminstone om man ska tro resultaten av van de Vens senaste studie Why Envy Outperforms Admiration (2011).

I studien Why Envy Outperforms Admiration lät van de Ven och hans medförfattare en testgrupp utföra tester i olika delstudier. En av dessa delstudier gick till exempel ut på att varje testperson fick beskriva en person som de ansåg var bättre än dem på någonting, varpå testledaren undersökte vilka känslor beskrivningen väckte hos testpersonen och vilka handlingar som denne inspirerades till. Studiens resultat visade, återigen, att den godartade avundsjukan tycks motivera personer till att förbättra sig själva, medan den elakartade avundsjukan inte gör det. Dessutom visade det sig att beundran inför en annan människa inte motiverar till att göra bättre ifrån sig. Orsaken till detta tros vara att när du upplever djup beundran inför något som någon annan är eller har gjort, så är det som att implicit medge att du aldrig själv skulle kunna bete dig eller göra på liknande sätt. Enligt van de Ven kan beundran tjäna som en slags undanflykt till att inte försöka. Det är smärtsamt för oss människor att vara avundsjuka på det andra har uppnått och att också slitsamt att kämpa för att själv nå dit. Därför försöker vi undvika denna ansträngning genom att översätta vår avundsjuka till beundran. Detta blir detsamma som att erkänna oss själva som besegrade och att erkänna den andre som lite bättre än oss. Det utvecklar oss inte, men det är i alla fall inte smärtsamt.

Hur gör man då för att uppleva godartad avundsjuka? Hemligheten bakom den godartade avundsjukan är upplevelsen av kontroll, menar van de Ven. Om man tror att man har möjlighet att förbättras i något avseende är det lättare att uppleva den godartade avundsjukan. Det är därför värt att tänka på vilka personer man väljer att ha som förebilder. Väljer man Einstein, Madonna eller någon annan smått ouppnåelig ”stjärna” direkt så är det lätt att fastna i beundran. En person som har något du avundas, men som ligger närmare dig i livsstil och prestation kan däremot motivera dig till att få arbeta för att få just det som du är avundsjuk på. Kanske är Einsteins och Madonnas prestationer inte särskilt ouppnåeliga sedan, på längre sikt.

För att till slut knyta ihop säcken; menar jag att avundsjuka är något rakt igenom utvecklande? Nja, det är kanske inte så enkelt. Det som van de Ven kallar elakartad avundsjuka verkar mer kopplat till handlingar som vill förstöra för någon annan, och det låter spontant inte som den bästa problemlösningen i de flesta lägen.  Att man däremot, med avundsjukans hjälp, kan motiveras till att sträva mot sina egna mål låter som en bra anledning att tänka mer positivt om begreppet avundsjuka. Jag tänker att människans behov av att skilja ut sig från andra, vara en egen individ, är en stark mänsklig drivkraft som religion och kultur på olika sätt försöker lägga band på – på gott och ont. Hotet om att få sitta i iskallt vatten i all evighet – verkligen kyla ner det brinnande intresset av att vilja någon annanstans – blir för mig en bild för vilket starkt hot som behövs för att stoppa den starka inre drivkraften att utvecklas vidare. Att nyansera begreppen och fundera över sitt eget sätt att vara avundsjuk på kan vara ett gott första steg för att få kontroll och motivation för att nå sina mål. Att vara avundsfrisk är att kunna tillåta både dig själv och andra att utvecklas och komma vidare i livet.