I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi  får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!