Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Sida 3 av 6

Psykologiguiden, ny hemsida för psykodynamisk forskning, den populära PsyBlog och iPhone-applikationer baserade på psykologi

I det här inlägget vill jag berätta om några av de internetsidor och iPhone-appar som jag tycker är intressanta. Alla har sin grund i psykologi och ger mig känslan av att psykologin som ämnesområde börjar få en välförtjänt större plats i den digitala världen. Med en proffsig framtoning, intressant innehåll och en snygg förpackning dammar de av den psykologikunskap som tidigare gömde sig på utbildningar och psykologmottagningar.

Först ut är Psykologiguiden, som närmast kan beskrivas som Vårdguiden inom psykologi. Kvalitetsgranskningen av sidan står Psykologförbundet för. På Psykologiguiden finns en söktjänst där man kan söka efter legitimerade psykologer utifrån deras bostadsort och/eller kompetensområden. Som läsare kan man även skriva frågor till en expertpanel av psykologer, slå upp ord i ett ”psykologiskt lexikon” samt läsa intressanta och lättlästa artiklar. Guidens huvudområden är ”Barn och familj”, ”Relationer”, ”Symptom och besvär” samt ”På jobbet”. Med jämna mellanrum publiceras nya artiklar med aktuellt psykologiskt material. Förra veckan fick jag exempelvis själv förmånen att bidra med en artikel om identitetsskapande på Facebook, liknande det blogginlägg jag tidigare skrivit. För att sammanfatta; psykologiguiden är en bra mötesplats för oss som på olika sätt vill ha tillgång till lättläst och seriös psykologisk kunskap.

En annan bra sida i samma genre är Hittaterapi, en sida kopplad till Svenska Terapiförmedlingen som möjliggör en bred sökning efter psykologer och psykoterapeuter. Hittaterapi är under ständig utveckling, men redan nu har sidan bra information om psykoterapi samt information om det spännande evenemanget ”speed shrink”.

En annan fräsch internetsida, som dessutom är väldigt ny, är sajten Psykodynamiskt.nu. Här bjuds läsaren på modern vetenskaplig psykodynamisk forskning i en snygg förpackning.  De som driver sajten hävdar – med rätta – att svenska forskningssammanställningar för psykodynamisk terapi varit svåra att hitta, varför denna sajt behövs. Utifrån denna utgångspunkt redogör de för forskning inom olika sorters psykodynamiska terapier och ger kloka synpunkter rörande evidensbegreppet inom psykologisk forskning. Jag hoppas att denna sida kommer finns kvar länge – ja, för alltid – så att det blir en sida att återkomma till för att bli uppdaterad om den senaste forskningen.

PsyBlog är en brittisk psykologiblogg som har mer än en halv miljon besökare per månad. Denna populära blogg skrivs av psykologiforskaren Jeremy Dean och sägs vara centrerad kring ”scientific research into how the mind works”. Jeremy Dean lyckas i sin blogg med konststycket att förmedla seriös vetenskaplig forskning på ett snyggt och överskådligt sätt. Intressanta ämnen med substans beskrivs på ett enkelt sätt och illustreras av snygga bilder. Just nu kan man till exempel läsa om hur ickesexuell beröring påverkar oss psykologiskt, varför vi människor gör irrationella saker och hur ovanliga sätt att tänka ökar kreativiteten.

Sist men inte minst vill jag nämna några iPhone-appar som baseras på psykologisk kunskap. Den kanske största svenska satsningen som gjorts är appen ”Det är mänskligt att vara kortsiktigt”. Applikationen baseras på KBT-principer om kortsiktiga/långsikta konsekvenser, vikten av en medveten målsättning och social förstärkning. Bakom iPhopne-appen står dels Psykologifabriken och dels, förvånande nog, pensionsbolaget Alecta. Denna applikation ingår nämligen som en del av Alectas reklamkampanj där huvudbudskapet är att pensionssparandet – som kan ses som en långsiktig belöning i form av en tryggad framtid – ofta väljas bort till förmån för en belöning i nuet, till exempel en weekendresa. Applikationen bygger på samma kognitiva beteendeterapeutiska principer, nämligen att man ska ”ta tag” i aktiviteter som går i linje med ens långsiktiga mål, till exempel att träna för att på sikt bli mer hälsosam. Genom att skriva ner kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser av aktiviteten och registrera när man gör den ökar medvetenheten om det egna valet. Genom att sedan dela bedriften på Facebook ökar det sociala trycket för att fortsätta kämpa för att nå målet, vilket förstärker motivationen. För att se en instruktionsvideo av appen, klicka här. Bilden på appen nedan är lånad från Psykologifabrikens hemsida.

En annan intressant iPhone-app är Viary som finnas att köpa hos Hoas Toolshop. Denna applikation är ett verktyg för terapeuter som arbetar professionellt med beteendeförändringar. Terapeuten köper tillgång till Viary och förmedlar sedan appen till de personer som går i terapi hos henne eller honom. Efter att terapeut och klient bestämt vilka beteendeförändringar som de ska arbeta med blir Viary det praktiska hjälpmedlet som mäter framstegen. I appen kan klienten nämligen registrera sina olika beteenden och göra sina ”hemläxor”. Terapeuten kan i och med dessa registreringar följa klienten i realtid och har möjlighet att komma med direkt feedback.

Vill man läsa mer om psykologins iPhone-appar kan man gå in på Psykologifabriken sida för att läsa recensioner för en rad psykologiapplikationer. Där kan man bland annat läsa hur man med hjälp av en applikation kan öka sitt positiva tänkande, komma igång med mindfulness meditation samt få hjälp att definiera och leva efter sina livsmål. Stora ord, men möjligen intressanta utmaningar för er som tröttnar på att spela spel som Angry Birds när ni åker buss eller har annan tid över.

Schimpanser och orangutanger visar känslor, planerar och löser problem: S:t Lukas terapeuter upptäcker apornas ”mänskliga” beteenden under ett besök på Furuviksparken

Under förra veckan åkte jag, tillsammans med övrig personal från S:t Lukas mottagning i Uppsala, till Furuviksparkenutanför Gävle. Under vår guidade rundtur lärde vi oss mycket om schimpanser och orangutanger som påminner om det vi tidigare lärt oss om människan och hennes psykologi. Mycket utmynnade i någon slag gemensam beteendepsykologi för både människa och apa. Utvecklingspsykologin – hur vår kognitiva förmåga och inre värld utvecklas – och affektteorin – hur vi uttrycker våra känslor – var i högsta grad aktuella teorier i vårt möte med apvärlden. Jag tänkte i detta inlägg berätta om ”apornas psykologi” och den forskning som finns kring de ”mänskliga förmågor” som aporna visat sig ha. Dessutom finns det bildbevis från dagen och en del andra apbilder som är värda att ses!

Vår rundtur börjar med att vår värdinna, djurskötaren Nathalie, berättar om Furuviks orangutangpar på vägen till deras nybyggda orangutanghus. En av flera intressanta berättelser vi fick med oss är att orangutanger visat sig vara bra på att lära sig saker genom att imitera människor, de har till exempel visat att de vill ha vantar på sig sedan de sett besökare ha det. Det finns även exempel på orangutanger som lär sig simma genom att studera människan simma, något som de likt människan inte kan vid födseln. Att lära sig något genom att studera en annan persons beteende är något av det första vi människor gör som spädbarn, till exempel genom att härma förälderns beteende när hon eller han sträcker ut sin tunga. Bilden på imitationsmästarna nedan är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

När vi som grupp kliver in i orangutangernas hus ser vi en mängd saftflaskor stå uppradade längst burens vägg och en uppmärksam hundrakilos orangutanghanne titta ut från buren. Han är mer imponerande på nära håll än på bild, med sina jättelika fingrar och långhåriga päls av tagel. Det sägs att han är sex gånger starkare än en människa! Apropå saftflaskorna visar det sig att just denna del av huset fungerar som en forskningsstation för evolutionär kognitionsforskning. En forskare från Lunds universitet har precis låtit hannen prova olika sorters saft, och Nathalie berättar att dessa övningar är bland det bästa denne sötsaksälskande orangutang vet. Ätbara godsaker är nämligen förutsättningen för att han överhuvudtaget ska anstränga sig för att lösa kluriga problem. Själva forskningsprojektetdär saftprovandet ingår syftar till att ta reda på hur aporna löser problem för att komma åt en ätbar belöning. Ett sådant sorts test är att med redskap försöka få tag i en jordnöt som finns på botten av ett djupt rör. Nathalie berättar att Furuviks styrelse gick bet på uppgiften, men att denne orangutanghannen klarade det galant genom att fylla röret med vatten och få jordnöten att flyta upp. Kanske skulle en orangutang inte alltid vara en felrekrytering vid uppgifter som kräver praktisk problemlösning?

Från orangutangområdet går vi sedan vidare till schimpansernas område. Nathalie har en särskild koppling till en schimpans, närmare bestämt till lilla schimpanshonan Selma som blev i behov av extra vård sedan hon blivit utstött av sin mamma. Tillsammans med djurskötaren Ing-Marie fungerade Nathalie som ”extramamma” både dag och natt, tills Selma var tillräckligt stor för att enbart leva med flocken. ”Det var som att ta hand om en bäbis som kan klättra och riva gardiner”, berättar Nathalie, och ser lycklig och trött ut på samma gång. Hon berättar vidare för oss att det är viktigt att schimpanser får lära sig ett omvårdande beteende, för annars kan de få stora svårigheter att själva vara omvårdande mot sina ungar. Precis som vi människor får svårt att visa andra omtanke om vi inte haft någon som brytt sig om oss. Bilden på Selma som bäbis, tillsammans med djurskötaren Ing-Marie, är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

Nathalie berättar vidare att schimpanser kan bli väldigt fästa vid vissa människor, medan de bestämt avfärdar andra. Hon berättar om ledarhannen Santino som djurvårdaren Ing-Marie besökte dagligen när han satt i karantän, alldeles innan han kom till Furuvik. Varje dag när hon åkte ifrån honom så grät Santino, vilket gjorde så pass ont i hjärtat på Ing-Marie så att hon till slut flyttade in till honom och bodde med honom i tre månader. Detta skapade en unik relation människa och schimpans eftersom Ing-Marie än idag är accepterad som hans ”mamma”, trots att han blivit könsmogen, och hon är i och med detta den mest dominanta i apflocken.

Vi affektintresserade terapeuter blev förstås särskilt intresserade av hur schimpanserna uttrycker känslor utifrån berättelsen ovan; hur gråter och skrattar egentligen en schimpans? Nathalie berättar att schimpansgråt skiljer sig från människogråt både i ljud och att aporna inte fäller några tårar, men det fyller samma funktion med att visa ledsenhet. När de gråter sätter de ihop tänderna och skriker gällt ”aaa-aaa-aaa”. När de gråter låter de lite dovare och snabbare ”a-a-a-a-a-a-a”, lite som människans ”hahahaha”. Till exempel skrattar de – liksom vi – när de blir kittlade eller när de tycker något dråpligt händer. Bilden nedan är min privata.

Nathalie berättar att det inte går att uttrycka känslor försiktigt eller ”mesigt svenskt” bland schimpanser. Det gäller där att verkligen ta i och visa vad man känner för att aporna ska förstå – känslouttrycken är väldigt fysiska och kraftfulla. Detta gäller förstås även från apornas sida, som tydligt uttrycker sitt missnöje om djurskötaren är stressad. Nathalie berättar att de dessutom snabbt känner av om någon är ledsen och gärna kommer och ger saker eller ”fjäskar”. Överlag gäller det som människa inte ta sig själv för på stort allvar tillsammans med schimpanserna, utan att istället våga fjanta sig och vara dramatisk i sina känslouttryck. Här har vi människor en påminnelse i hur grundläggande det är för oss som djur att uttrycka oss. Kanske kan en kurs hos aporna i att uttrycka känslor vara en god väg ut ur depression och en hel del annan psykisk ohälsa? Synd bara att det är riskabelt med närkontakt med apflocken, om man då inte har fått den stora äran att bli inadopterad som ledarhannes mamma. Övriga människor får hålla till godo med terapier hos apornas mindre våldsamma släktningar terapeuterna..

Vill ni läsa mer om apornas känslor finns en del information i en intressant artikel från Svenska Dagbladet. Där beskriver SvD:s journalist hur apor kan reagera vid dödsfall, närmare bestämt när en nyfödd apunge dör: ”Då kan mamman gå och bära på den döda kroppen i flera dagar innan hon har sörjt färdigt. Tidigare försökte personalen ta hand om den döda ungen så fort som möjligt, men samlade erfarenheter har visat att mamman kan få psykiska men av att skiljas från kroppen för tidigt.” Vidare berättar artikeln att detta också brukar vara fallet för oss människor. Även kvinnor som fått sena missfall eller i de fall barnet dött vid födseln behöver tid tillsammans med det döda barnet. Både människan och aporna behöver sorgebearbetning, vilket i många fall ses som något lite oförståeligt och skamligt i vårt samhälle idag.

Apropå likheten med människor; apornas förmåga att uppleva känslor ger också konsekvenser för hur de tänker. Länge trodde man att förmågan att planera var något som skilde människan från aporna. Nathalie berättar om en relativt ny forskning, just från Furuviksparken, som indikerar att även apor kan planera inför nästkommande dag. Mathias Osvath, evolutionär kognitionsforskare från Lunds universitet, publicerade en uppmärksammad studie från Furuvik i Current Biology våren 2009. Osvath berättar där, samt i en intervju i SvD, om hur den tidigare nämnda ledarhannen Santino samlar samlar stenar och betongskärvor i små högar. Detta gör han för att senare kunna slänga dem mot besökare när han blir irriterad. Han samlar sedan stenarna i olika ”gömmor” på den lilla apö där han bor med flocken. När besökarna blir alltför livliga och börjar klappa i händerna känner sig Santino hotad. I sin irritation har han ett femtiotal gånger börjat kasta stenar och skärvor från sina gömmor i riktning mot besökarna. Avsikten är inte att skada utan att visa sin dominans på sitt revir, vilket är ett vanligt beteende hos vilda schimpanser.

Det Osvath lyfter fram, och som har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt, är Santinos förmåga att kvällen innan samla på sig stenar till dessa gömmor, som om han för sin inre syn kunde se och förstå att stenarna kan behövas under morgondagen. När djurskötarna upptäckte detta började de plocka bort Santinos stengömmor varje kväll,  för att på så sätt få stopp på kastandet som skulle kunna skada besökare. Detta resulterade i att Santino istället gick upp på morgonen för att samla sten, och att han dessutom gömde sina stenhögar bättre än tidigare. Om han blir påkommen med att samla ihop sten till sina högar slutar han för övrigt genast och låtsats som han är oskyldig. Santino verkar planera sitt stenkastande på ett sätt som man förut trodde var enbart ett ”mänskligt beteende”. Bilden är lånad från Osvaths studie (länkad ovan) och visar en irriterad Santino med en sten i handen.

Att apor kan planera är egentligen ingen ny upptäckt. Utifrån tidigare studier har man kunnat se apors förmåga att föreställa sig framtiden och hur detta kan styra deras val i nuet. I en sådan studie fick både schimpanser och orangutanger se en dryckesautomat fyllas med nyponsoppa, vilket är något av det godaste aporna vet. De fick också lära sig hur de skulle komma åt nyponsoppan i automaten med hjälp av ett sugrör. När aporna därefter fördes in i ett annat rum ställdes de inför utmaningen att välja mellan ett sugrör och en vindruva, där det sistnämnda är en godsak för aporna. Sjuttio procent valde sugröret. Detta antas bero på att apornas förväntan att en bättre belöning än vindruvan väntade med hjälp av sugröret, nämligen tillgång till nyponsoppan. En sådan uppskjuten behovstillfredsställelse är inte ens lätt för oss människor! Utmaningen att välja bland föremål upprepades i ett andra försök, och då var sugröret utbytt mot ett slags slangliknande föremål som aporna inte sett tidigare. Även där valdes det slangliknande föremålet flest gånger, vilket återigen tyder på att aporna torde kunna föreställa sig hur det ska användas och att det är värt att välja bort vindruvan för möjligheten att nå nyponsoppan. Att på detta sätt vara medveten om sig själv och sina framtida behov är enligt kognitionsforskning grunden för att en individ ska kunna ha en inre föreställningsvärld.

Gång på gång visar forskningsstudier att det som vi förr trodde var unikt för människan – att använda redskap, att kommunicera med ett språk, att följa andras blick, att tänka och planera – finns hos andra djur också. Flera forskare, till exempel primatologen Jane Goodall, hävdar dessutom att de anar något slags andligt beteende hos aporna. Ett exempel på ett beteende som skulle kunna ha andliga undertoner är när aporna i Furuvik sitter tillsammans i grupp och betraktar en vacker solnedgång. Denna eventuella ”andlighet” där dock mycket svår att bevisa vetenskapligt.

Mathias Osvath och hans kollegor menar slutligen att forskningen under de senaste tjugo åren producerat en mängd bevis för att vi människor egentligen är mycket sofistikerade djur – och att vi människor inte är så unika och skilda från andra djur som vi trott. Så kanske var det inte apornas ”mänskliga beteenden” som vi terapeuter studerade på Furuvik, kanske var snarare våra gemensamma beteenden som djur. Kanske önskade även aporna att vi skulle röra på oss och underhålla dem, snarare än att bara stå och stirra på dem. Önskan att skapa kontakt, samspela och visa sina känslor verkar vara av stort intresse för både djuret människan och djuret apan. Jag avslutar med en bild som får illustrera detta, där mottagningens behandlingsansvarige och en av schimpanserna möts i en avskedspuss.

Intervju med Katja Claesson: Vem är hon och hur arbetar hon praktiskt i terapirummet med affektfokuserad psykoterapi?

Jag träffade min kollega Katja Claesson över en lunch häromdagen för att dels fråga henne om hennes yrkeserfarenhet som leg. psykolog och dels för att be henne exemplifiera hur en behandling med affektfokuserad terapi kan gå till. Detta blir därmed en slags uppföljning till ett tidigare blogginlägg där jag mer övergripande beskrivit hur Katja arbetar med ”känslofobier” utifrån affektfokuserad psykoterapi.

Låt oss börja med att lära känna psykologen Katja lite närmare. Ni som läst inläggen här i bloggen vet redan en hel del om Katja och hennes specialitet affekter. Är ni nya bloggläsare men verksamma inom psykologiområdet är det troligt att ni hört talas om henne i utbildningssammanhang. Själv hörde jag rykten om Katja Claesson under min studietid i Stockholm, långt innan hon blev min kollega på S:t Lukas. Ofta konkluderade berättaren ”hur bra hon är”och visade en entusiasm som inte gick att ta miste på. Jag hade lite svårt att begripa varför folk lyste som glödlampor när de talade om Katja, men det väckte min nyfikenhet.

Nu sitter jag alltså med denna Katja; min kollega, kursledare och tillika min kompanjon som ”köksslav” under april månad, för att samla ytterligare information om hennes sätt att arbeta. Jag drar igång intervjun under de första minuterna av vår lunch genom att be Katja berätta hur länge hon varit leg. psykolog och vad hon har gjort under sina yrkesverksamma år. Katja säger:

Jag har varit leg. psykolog sedan 1997. Mitt första jobb var som förskolepsykolog och jag jobbade därefter vidare som skolpsykolog. Parallellt har jag hela tiden varit forskare och lärare på Psykologiska institutionen i Uppsala, där jag även skrev min avhandling. Hela tiden har jag också haft eget företag, där jag både haft behandling, handledning och utbildningsuppdrag. Det senaste året har jag varit anställd här på S:t Lukas i Uppsala som behandlare, handledare och kursledare.
Kan du berätta något om kurser och utbildningar som du håller på S:t Lukas?

Den större kursen är i affektfokuserad psykoterapi. Jag hade en sådan kurs i höstas och jag hoppas att den kommer återkomma. Framför allt så hoppas jag att den kommer vara på flera nivåer, både på grundläggande nivå och på en mer avancerad nivå i handledning. Jag ser metodhandledning som en typ av fortbildning som jag själv tycker är oerhört givande, och jag tror det finns en efterfrågan. Det finns många orienterande och introducerande kurser i affektfokuserad psykoterapi, men det är lite skralare med fortsättning. Förutom denna kurs har jag många kortare föresläsningsuppdrag, en till tre dagar, på alla möjliga olika ställen. Det handlar nästan alltid om affekter, ibland särskilt om skam, ibland särskilt om terapi. Ibland pratar jag också om positiv psykologi och lösningsfokuserat arbete, det hänger också ihop med affekter, att våga ha positiva affekter.

Intressant. Hur bestämde du dig för att bli psykolog och sedan för att arbeta med affekter?

Varför jag ville bli psykolog kommer jag knappt ihåg. Jag tror det hade att göra med mitt intresse att analysera människan, livet och den humanistiska psykoanalytiska litteraturen. Plus livserfarenheter, som väcker intresset att förstå mer. Jag hade också en känsla av att arbetet som psykolog kan bli många saker, men det kan aldrig bli tråkigt. Ett oerhört intresse, helt enkelt. Drivet av alla möjliga vitare och svartare orsaker.

Och det här med affekter, hur kom det sig att du blev intresserad av det?

Det började med att jag under min utbildning i Lund introducerades för Tomkins av min lärare Alf Nilsson. Jag började läsa Tomkins och även Nathansons bok om skam, ”Shame and Pride”. Det var min ingång i ämnet. Sedan var jag fast och förblev fast. Eftersom emotionsaffektforskning har visat på vilken oerhörd relevans som affekter, emotioner, har för psykologisk behandling så jag tycker jag har haft goda skäl att stanna kvar vid det intresset.


Här lyser Katja upp och lutar sig fram över bordet:

Det har varit oerhört givande i alla sammanhang! Det må vara att man handleder en rektor eller ska stötta en förälder eller sitter i terapi eller ska hålla en föreläsning. Affekter har någon slags omedelbar relevans i nästan alla sammanhang, eftersom de är så fundamentala. Så det är väldigt självbelönande som fokus, tycker jag. Det är väldigt sällan man undrar ”men vad gör jag egentligen?” när man har den ingången. Eller jo (skratt) det kan man undra, det var fel sagt, jag kan ofta undra ”vad gör jag egentligen”, men inte ”varför har jag den här ingången”, det är det ytterst sällan jag undrar. Det känns som att när man hittar den ingången, då hittar man i mål. Så när jag undrar vad jag håller på med är det oftast för att jag har missat den affektiva basen i det som pågår.

Som avslutning på den mer personliga delen frågar jag Katja vad hon tycker gör någon till en bra psykolog eller psykoterapeut?

Det är en bra fråga. Jag tänker att det finns en massa saker; en person är bra på ett sätt och en annan person är bra på ett annat vis. Men någon som jag skulle kunna tänka mig är önskvärt hos alla, som får det ansvaret och förtroendet det innebär att ha en annan människa i terapi, det är väldigt mycket känsla av omsorg och medkänsla för andra personer. Alltså genuin omsorg för den man har framför sig. Och ett starkt intresse, både för personen och för att lära nytt, ompröva sina idéer om hur saker och ting fungerar. Det tror jag är bra oavsett vad man annars har för sig, man kan vara duktig på olika saker och ha olika egenskaper som gynnar.

Vi går över till att prata om affektfokuserad terapi. Först, vad är ett affektfokuserat perspektiv på olika psykiska problem?

Man kan säga att psykiska problem uppstår när en grundaffekt är hotfull för en person att uppleva och uttrycka, det vill säga när denna grundaffekt blivit förknippad med något slags hot. Vi lär oss då att undvika affekten som hotar eftersom vi lärt oss att ”så här måste det vara för att jag ska få stå kvar i mina viktiga relationer”. Detta är det viktigaste för oss människor, att stå kvar i våra viktiga relationer, eftersom vi från början är avhängiga av dem på liv och död.

Hur kan det se ut i praktiken, till exempel hos en deprimerad person?

En depressionsdiagnos betyder oftast bara att människan upplever någon slags hopplöshet och omöjlighet inför sin situation. Utifrån ett affektfokuserat perspektiv tänker vi oss att något genuint uttryck, någon affekt, är för hotfull för att kunna uttryckas av personen. Det kan vara olika affekter för olika deprimerade personer, till exempel vrede eller stolthet – att gilla sig själv.

Låt säga att personen har problem med vrede – hur kan det se ut?

Depressionen kan fungera som ett skydd; ”inget satsat, inget förlorat” och denna hållning kan skapa vidare hopplöshetskänslor. Det kan vara så att den deprimerade personen i vårt exempel har lärt sig att ”om jag ställer mig upp i konflikt med min viktiga människa, om jag inte håller med, om jag uttrycker en avvikande uppfattning, om jag säger stopp, nej, jag vill det men inte det – då lämnar hon eller han mig. Eller gör mig illa”.

När man har problem med att hävda sin vilja i kontrast till andras vilja uppstår en mängd olika situationer där man inte kan ta hand om sig själv eller ta sig förbi olika hinder, utan att detta förknippas med att bli övergiven. Ett sätt att undvika hotet att bli övergiven är att lägga ner utifrån ledorden: ”jag vill ingenting, jag kräver ingenting, jag säger aldrig emot dig”. Men det skapar ju ofta hopplöshetskänslor eftersom vi nästan dagligen behöver säga ”nej tack, flytta på dig, det är din tur att diska” – vad det nu än är. Om det då är omöjligt, för att det är för farligt, då har vi bakbundit oss själva – och det är så många deprimerade känner sig till slut. Man har inget handlingsutrymme. Denna sortens depression blir ett oförklarligt psykiatriskt tillstånd när man inte ens ger sig själv lov att uppleva sin vrede – man får inte ens lov att känna ”du är dum” eller ”flytta på dig”. Man förstår inte heller vägen till detta tillstånd. Då har man svårt att navigera vidare och kan bli deprimerad.

Hur arbetar man med att bli frisk från denna sortens depression i terapin?

Enkelt sagt; det man gör i en behandling är att återerövra möjligheten att uppleva och agera på sina affektiva signaler. Det är målet. Det gör man genom att, i små steg, närma sig känslan. Där är McCulloughs formulering ganska användbar, man kan säga att en person som har problem med en affekt har en affektfobi eller, med mer vardagligt språk, en känslofobi. Precis som man gör när man närmar sig spindeln i en spindelfobi, så handlar det om att i små steg återerövra affekten. Att våga ha den och våga uttrycka den, utan att ångestlarmet börjar tjuta. Affektfokuserad terapi fungerar inte utan upplevelse, för det är upplevelsen som är det hotfulla. Man måste uppleva affekten!

Om vi tar det här exemplet med den deprimerade personen som har fobi för vrede, så börjar man med att väldigt närsynt identifiera situationer där vreden har väckts. Man bereder plats för vreden. Som terapeut är man bredvid konfidenten och stödjer och uppmuntrar i att uppleva vreden och uttrycka den på ett sätt som är begripligt och användbart för både sändare och mottagare.

Med detta sagt tackar jag Katja Claesson för tid och engagemang i intervjun och drar mig tillbaka för att författa detta inlägg. När jag lyssnar på inspelningen av vårt samtal slås jag av två saker; tydligheten och värmen. Med träffsäkra och pedagogiska förklaringar målar Katja upp affektteorin så att den blir begriplig och intressant. Som en röd tråd löper hennes engagemang och en värme gentemot både teorin och andra människor, kanske särskilt de som söker hjälp i terapi. Kanske är det detta sammantaget, de väl valda orden och den känsla av engagemang och värme hon förmedlar, som får oss åhörare att lysa som glödlampor när vi berättar om Katja och hennes föreläsningar.

Ni som vill veta mer om affektfokuserad terapi kan kika in på Affektas hemsida där det går att läsa mer om vad affektfobi är och se fler exempel på hur en affektfokuserad terapi kan gå till. Ni som är intresserad av att veta mer om Katjas kurs om affektfokuserad terapi på S:t Lukas kan läsa om tidigare, och förmodligen framtida, kursupplägg här.

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldtvar inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.
Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.
När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.
Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

Funderar du på att ta självmord? Vill du förhindra att internet inspirerar till självmord?

I detta inlägg kommer jag att berätta om en internetsida som inspirerar till självmord samt berätta vad man, väldigt enkelt, kan göra för att bidra till att den som funderar på självmord istället får hjälp. Detta kommer jag till snart. Först vill jag rikta min fulla uppmärksamhet till dig som läser detta och har dödslängtan, självmordstankar eller konkreta planer på att ta självmord. Kanske känns det som du sjunkit ned i ett svart hål, att du är djupt förtvivlad, eller som om du börjat känna dig likgiltig inför princip allting. Kanske är du med rätta förbannad på världen – som upprepade gånger svikit och som inte har förstått hur du tänker eller känner. Innan jag fortsätter skriva om hur jag tänker kring självmord vill jag citera min kollega Per Wallroth, leg. psykolog samt leg. psykoterapeut. Per har arbetat 10 år inom psykiatrin och mött många personer som funderat på att ta sitt liv eller som har gjort självmordsförsök men överlevt. Jag frågade honom om det finns hopp om att må bra igen om man funderar på att ta självmord. Om ja; varför kan det ändå kännas som om döden är den enda utvägen? Per svarar:

Visst finns det hopp om att må bra igen! Jag har själv träffat många människor som har haft självmordstankar och självmordsplaner, men som har ändrat sig. Jag har också träffat många som gjort självmordsförsök och i efterhand varit glada att de överlevt. Det finns alltid hopp, men det tappar man bort när man mår riktigt dåligt. När man är deprimerad eller ångestfylld snävas världen in. Man blir helt upptagen av de egna malande tankarna och förlorar förmågan att se alternativ. Känslan blir ofta att ”nu är allting skit och det kommer det alltid att vara”. Man glömmer bort att man har mått dåligt förr och att det då alltid har blivit bättre så småningom. Man glömmer bort att man alltid kan någonting annat – man behöver inte traggla vidare på det hemska jobbet, man behöver inte fortsätta på utbildningen som man vantrivs med och man behöver inte stanna kvar i förhållandet där man blir illa behandlad. Ibland kan blotta tanken på att man har andra möjligheter göra att det känns lite lättare.

Vad kan man mer göra för att må bättre om man har självmordtankar? Per svarar:

Många som mår dåligt skäms för de egna tankarna och känslorna och gör allt för att hålla masken och verka glada och ”normala”. Det första steget mot att må bättre är ofta att man vågar öppna sig för någon som man litar på: en vän eller en anhörig, en lärare eller en arbetskamrat. Man kan då få uppleva att den andre tycker om en trots att man mår dåligt och man kan också få nya perspektiv på sina problem. Den andre kanske också kan hjälpa en att kontakta en psykolog eller psykoterapeut eller någon annan klok person, om det skulle vara så att man behöver professionell hjälp för att ta sig upp det där hålet man har ramlat ner i och ta sig vidare i livet.

Mina egna tankar kring självmord påminner mycket om Pers. Det jag tänker vidare på är hur svårt det ibland kan vara att hitta någon att prata med som man litar på och som man tror kan vara till hjälp. När man är deprimerad eller ångestfylld, då livet blir snävt som Per beskriver ovan, har man svårt att tro att man någonsin ska kunna må bättre. Man förlorar hoppet för sig själv och det kan vara svårt att föreställa sig att någon annan kan känna hopp. Man kan känna sig förvirrad över hur det egentligen gick till när man började må så här dåligt och förstår inte heller hur man ska ta sig vidare. Ofta föraktar man sig själv. Slutsatsen av de egenupplevda känslorna blir inte sällan ”ingen kan förstå eller bry sig om mig”. Det blir en slags felkoppling; man tror att ingen annan orkar med en eftersom man har svårt att orka med sig själv i det läget.

Det finns många bra personer som både har omtanken och kunskaperna för att hjälpa, det kan jag själv intyga efter att ha träffat en hel del av dem både privat, under min utbildning och genom arbetet. Utmaningen är ofta att hitta dem fort nog och att stå ut med att ibland bli missförstådd på vägen dit. Svensk psykiatri är, minst sagt, inte alltid en dans på rosor med sina knappa resurser och långa väntetider. Privat psykologisk behandling som brukar kunna erbjuda hjälp snabbare, liksom S:t Lukas där jag jobbar, kan för många vara ett alltför dyrt alternativ (även om vår mottagning arbetar för att ge subventionerade priser så långt vi kan).

Mitt bästa råd till dig som funderar på självmord är att kontakta någon att prata med; kanske genom att höra av dig till någon du känner, genom att ringa en psykiatrisk mottagningen eller genom att ringa till Nationella Hjälplinjen. Hos den sistnämnda kan du få kostnadsfri psykologisk hjälp över telefonen och även få numret till din närmaste psykiatriska mottagning. Med detta sagt samlar jag ihop all värme och energi jag har för att skicka över den till dig här över internet, för att du ska få den där extra energin som krävs för att ta en kontakt och inte ge dig förrän du till slut fått en samtalskontakt som du trivs med. Jag hoppas att du, tillsammans med en bra person, får bearbeta det som är jobbigt i ditt liv samt snart får uppleva positivare känslor. Alla människor har nämligen kapacitet till glädje eftersom vi är biologiska varelser med en kropp som kan framkalla den affektiva upplevelsen. Det finns så att säga ”inom oss”, även om det låter klyschigt. Kanske blir du också en av många som skriver något liknande detta en dag, och säger att du ser tillbaka på en mörk tid som du inte förstod hur du skulle ta dig ur, men du hittade ett sammanhang där någon kunde ge dig det hopp du inte själv hade – och du kunde få eller återfå en känsla av liv inombords, en grundstämning av att vara tryggare och gladare. Gissningsvis har du också vuxit mycket som människa och fått en inre känslighet och styrka som du kommer få mycket nytta av i livet.

Nu några ord till er som inte har självmordstankar men som vill bidra till att det på internet i första hand sprids information om hur man kan få hjälp att leva vidare – inte hur man på bästa sätt kan ta sitt liv. Den internetsida som i skrivandets stund ligger högst vid en googlesökning på ordet självmord är nämligen en sida som uppmuntrar till att begå självmord. Detta gjorde att bloggen Pontus hörna började uppmuntra bloggare att länka till Vårdguidens information om självmord så att denna sida – som ger hjälp att fortsätta leva – så småningom ska kunna hamna högre i googlesökningar. Kanske kan sidan som uppmuntrar till självmord verka vara som en god vän i nöden för den med självmordstankar; äntligen ett ställe som inte moraliserar och säger ”det blir bättre” utan istället ger handfasta tips som kan ”lösa situationen”. Men, denna ”lösning” innebär samtidigt att eliminera alla möjligheter till fortsatt liv och hopp. Det är dessutom så att självmord oftare väljs som lösning av personer som är deprimerade, där sjukdomstillståndet gör det svårt att se alternativa lösningar. Liksom man kan argumentera för att självmord är ett ”eget val” så kan man också säga att det är svårt att se sina olika valmöjligheter när man är mitt inne i en depression – kanske blir det depressionen, snarare än hela människan, som väljer?

Klicka gärna på länken till Vårdguidens sida om självmord för att hitta information om var man kan få hjälp när man har självmordstankar – eller för att bidra till att sidan kommer högre i googlesökningar. Du kan också själv länka till Vårdguiden genom att länka ordet självmord till deras sida. När du ändå är inne på Vårdguidens hemsida och tittar runt så vill jag passa på att tipsa om den läsvärda och sanna berättelsen om hur ”Ida” ville ta sitt liv, men fick hjälp och mår bra idag.

Fler bloggare som uppmärksammat initiativet att länka till Vårdguiden är bland annat den intressanta bloggen Nattens Bibliotek, Mymlan och Cattas Bubbla. Dessa tre har även vidare länkar till andra bloggare som deltar, för den som är intresserade att läsa fler inlägg om detta.

Att bygga tillit och våga satsa: Intervju med en erfaren psykolog om att ge och ta emot hjälp i terapirummet

Psykoterapi är något som vi här på S:t Lukas i Uppsala ägnar den största delen av vår arbetstid till. I det här inlägget presenterar jag ett samtal som jag haft med min kollega Christina Hall, yrkesverksam legitimerad psykolog sedan 35 år tillbaka. I vårt samtal, i form av en informell intervju, pratade vi om psykoterapi ur olika aspekter; vad har Christina gjort och lärt sig som yrkesverksam psykolog och leg. psykoterapeut – och vad kan det innebära att själv gå i terapi för att få hjälp?

Jag ska snart berätta vidare, men innan dess vill jag tipsa om en sida med grundläggande fakta om psykoterapi, för er läsare som är relativt nya på området. På S:t Lukas hemsida besvaras vanliga frågor (FAQ) om terapi på under rubriken ”Vad är psykoterapi egentligen?”. Där berättas kortfattat vad man kan få hjälp med i terapi och hur terapin hos S:t Lukas går till rent praktiskt. Intervjun med Christina kan ses som en fördjupning till denna information, där vi samtidigt får lära känna Christina som psykolog och psykoterapeut.

Jag och Christina har bokat en avskild timme där vi ska få prata ostört – och jag välkomnas in i hennes trivsamma mottagningsrum (se bilden ovan). Inledningsvis ber jag Christina berätta om sin yrkeserfarenhet som psykolog. Jag häpnar över den breda erfarenhet hon hunnit skaffa sig under sina verksamma år; hon har arbetat med barn, familjer, vuxna och pensionärer. Som om inte detta vore nog har hon under sitt yrkesliv vidareutbildat sig inom flera olika områden, bland annat inom organisationspsykologi. När vi summerar de åren hon arbetat står det klart att hon varit verksam som leg. psykolog i över trettio år och som leg. psykoterapeut de senaste tjugo åren. Christina berättar om sina olika arbetsplatser:

–          Jag började arbeta inom familjerådgivning; först genom en slags ”hemma-hos-verksamhet”som besökte familjer med svårigheter direkt i deras hem, senare med mer traditionell familjerådgivning. Ungefär tio år senare slutade jag med det och började som psykolog på Akademiska barnsjukhuset samt tog emot för psykoterapi privat. Därefter började jag arbeta på S:t Lukas i Örebro, för att sedan landa här på S:t Lukas i Uppsala.

När vi talar om hur det varit att arbeta på dessa olika arbetsplatser återkommer ofta tre saker; glädjen i att lära olika saker genom nya erfarenheter i arbetet/genom utbildningar, känslan av att inte ”räcka till” för de behov som finns ute i verkligheten och en stark tilltro till människan och hennes förmåga att hitta sin livskraft. Christina berättar att hon ofta fått frågan ”Är det inte väldigt tufft att arbeta som psykolog på ett barnsjukhus och träffa sjuka barn och förtvivlade familjer hela dagarna?” Christinas svar träffar mig i hjärtat och känns viktigt:

–          Visst kan det vara slitsamt att arbeta i dessa förhållanden, särskilt när man som jag var ensam psykolog och kände att jag inte räckte till för alla de behov som fanns. Men det gav otroligt mycket också. Du vet, barn har alltid en sådan livskraft. För dem gäller livet alltid! De cyklar, leker och hoppar så fort de ska mellan svåra behandlingar, med droppflaskan i band efter sig.

Vi fortsätter samtalet kring denna livskraft. Detta leder oss in till ett projekt som S:t Lukas har drivit från och till i några år, det så kallade ”Äldreprojektet”, som Christina ansvarar för. Äldreprojektet innebär att S:t Lukas, tack vare en donation, har fått möjlighet att erbjuda korttidsterapi till reducerat pris för personer från 65 år. Behovet av insatser för äldre har sedan länge varit känt. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009 beskriver hur ”åldrandet ökar risken för psykisk ohälsa på grund av sociala, psykologiska och biologiska faktorer.” Trots detta utgör gruppen äldre en anmärkningsvärt liten del av den grupp människor som prioriteras när det gäller att få tillgång till psykoterapeutiska samtal. Med utgångspunkt i detta har S:t Lukas i tre omgångar erbjudit äldre att gå i samtal som inte kostar mer än en hundralapp, med möjlighet att gå upp till tio gånger. Christina berättar att livet är i fokus även där:

–          Folk tänker sig ibland att äldre personer som går i terapi pratar mycket om döden. Så är det oftast inte alls. Även äldre personer fokuserar främst på hur de ska leva sina liv. I de fall där de äldre talat om döden handlar det ofta om en oro över att vara ensam och sjuk, ha ont eller att man oroar sig över de anhöriga som blir kvar. Det är inte ovanligt att man pratar om hur livet förändrats vid pensioneringen, hur man ska hantera förluster av närstående, problem med vuxna barn eller att leva med en känsla av ensamhet. I den generation som dagens pensionärer tillhör är det ofta tabubelagt att prata öppet om sina problem. Många gånger är vi terapeuter de första som får höra om olika skamfyllda minnen som dessa personer plågats av under en stor del av sina liv.

Halvvägs in i vår intervjutimme har vi tillsammans färdats genom Christinas yrkesliv; genom hennes arbete med familjer, barn, vuxna och de äldre. Det blir tydligt att det handlar om psykoterapi i alla livet skeden, nästan som en slags livslinje där yrkeslivets utmaningar och Christina själv rör sig framåt tillsammans. När sammanfattar vår intervju för mig själv tycker jag mig se just sådana rörelser på flera plan – och jag tänker att detta är talande för ämnet psykoterapi. Christina rör sig genom att träffa allt fler individer och patientgrupper och växer i erfarenhet. De sjuka barnen leker och utvecklas mitt i allvaret och äldre personer fortsätter utvecklas och välja livet. Jag och Christina rör oss genom intervjun, delar information och förståelse. Kanske blir denna rörelse ett budskap mellan raderna i intervjun  – och kanske blir det till en slags illustration av vad psykoterapi kan vara. Genom den livskraft som finns hos människor som möts kan psykoterapin skapa rörelse i livssituationer som blivit stillastående och hopplösa. Måhända klyschigt i text, men desto mer tydligt på ett upplevelseplan. Nog för att terapi handlar en hel del om att förmedla psykologisk kunskap och sortera tankar och känslor – men det kan också ses som en slags resa, en utveckling. Vi talar om just att utvecklas i jobbet när Christina ler och säger:

–          I jobbet som psykolog så ingår på sätt och vis att inte ”räcka till”. Vi är bara människor själva och kan inte räcka till för alla människor i alla situationer. Vi blir heller aldrig fullärda, och det tycker jag är en del av jobbets tjusning. Dessutom har jag märkt hos mig själv att min egen rädsla inför nya och svåra situationer minskat; jag känner mig oftast trygg i den kraft som jag vet finns i ett mänskligt möte i terapin, även om jag aldrig riktigt kan veta vad som väntar mig.

Christina (på bild ovan) betonar intervjun igenom att det är viktigt att ta terapi, mående och människor på allvar. Jag ställer, lite provocerande, frågan om varför man ska lägga sina pengar på att gå i terapi. Det låter väl bra att man tar människor på allvar, men hjälper det verkligen att ”bara prata”? Christina svarar:

–          Det kan vara bra att ställa sig själv motfrågan ”vad vill jag få ut av att gå i terapi?” Det krävs en del – både tid, pengar och energi – för att gå i terapi och den som väljer att börja i terapi har oftast ett lidande som motiverar denna insats.

Så att vilja utvecklas som person är inte tillräckligt? Christina skrattar till och säger:

–          Det är inte självklart att det är terapi som alltid behövs, ibland kanske man kan behöva göra något annat istället. Till exempel börja måla? Men, jag tror aldrig har mött någon person som tagit sig till en psykoterapeutisk situation som inte haft behov av detta. Det finns en ganska hög tröskel innan man tar kontakt.

Om vi tänker oss att ett lidande finns, vad får man då ut av att prata med någon?

–          Det som ofta händer är att ens egna tankar blir något helt annat när man får höra sig själv säga viktiga saker högt. Man prövar att säga det man inte trodde var möjligt, man delar känslor tillsammans. Detta leder till att man kan se andra möjligheter, andra tänkbara val, där man tidigare känt sig fast i en situation. Som exempel har jag varit med om att terapin har räddat livet på personer som, när de börjat terapin, haft mycket svårt att trösta och ta hand om sig själv och inte kunnat se något hopp inför framtiden. För många år sedan träffade jag just en sådan tjej som gick i terapi hos mig. Ett tag efter att vi avslutat vår kontakt fick jag ett vykort från henne där hon berättade att hennes liv numera fungerade bra för det mesta. Hon berättade också att i de stunder där allting körde ihop sig, så brukade hon blunda och låtsats att hon pratade med mig. Eftersom hon inom sig visste vad jag brukade svara henne eller vad hon förväntade sig att jag skulle svara så kunde hon ge sig själv svaren. Hon blev då lugnad i sin situation, fick lättare att kunna se på sig själv med empati och fick kraft att ta tag i situationen och leva vidare. Det här är för mig något av samtalsterapins essens.

Det är svårt att ifrågasätta betydelsen av terapi när man precis hört denna innerliga berättelse. Istället fortsätter jag ifrågasätta terapin genom att ställa en fråga jag ofta hört: Vad gör man om man tidigare försökt att prata med någon i terapi, men inte blivit hjälpt?

–          För att bli hjälpt i terapi måste man hjälpas åt, terapeut och konfident, att bygga upp en tillit som leder till att man vågar tro att någon annan kan hjälpa. Det behövs för att man själv ska våga satsa. Tänker man hela tiden ”det här hjälper nog inte mig” så hindrar man ofta sig själv från de möjligheter till hjälp som ges. Detta, att tillsammans bygga upp en tillit, är det svåraste för många, särskilt för dem som ofta blivit svikna i sina liv. Man kan försöka komma förbi detta genom att i terapin vara ärlig med att man har svårt att lita på andra, kanske att erkänna för terapeuten att ”det är saker jag inte vågar prata med dig om här”. Långsamt kan man då tillsammans bygga tillit, förutsatt förstås att man känner att den terapeut man träffar går att lita på. En ökad tillit kan göra att en person som tidigare inte blivit hjälpt genom terapi vågar ge sig själv en ny chans.

Låt säga att jag bestämmer mig för att börja i terapi, fortsätter jag. Då dyker genast ytterligare två frågor upp; vilket terapiform ska jag välja? Och vilken terapeut?

–          Generellt tycker jag det viktigaste är att hitta en terapeut som man kan känna förtroende för. De flesta problem kan man arbeta med utifrån olika terapiformer. Men visst finns det svårigheter där specifika tekniker är att föredra, till exempel exponering vid en specifik fobi. Man kan boka ett inledande samtal och där få en uppfattning om vem terapeuten är och hur denna arbetar. Är man en handlingsmänniska som har svårt att stå ut med att inte skriva listor och vara konkret kan man kanske fundera på vinsterna med gå i en mer öppen, reflekterande terapi och tvärtom. Det brukar kunna vara nyttigt att utmana sin personlighet något, samtidigt som det viktigaste är att känna sig trygg med både terapeut och terapiform.

Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun med Christina och jag ställer mina sista frågor. Jag undrar dels vilka som är de vanligaste problemen som hon möter i terapi och dels om hon upplever någon skillnad när det gäller problem som är vanliga idag men som var mindre vanliga för tjugo år sedan.

–          Jag skulle säga att de vanligaste problemen som folk söker terapi för är relationsproblem, ångest, nedstämdhet och oro. Dessa problem har varit aktuella under alla mina yrkesverksamma år. På senare tid är det allt vanligare att personer, särskilt yngre tjejer, söker terapi för att de har ”dålig självkänsla” eller ”dåligt självförtroende”, som i realiteten är svårare att skilja på än i teorin. Dessa ”duktiga flickor” har en upplevelse av att de inte duger och får ångest, både i arbetslivet och privat. Jag tror att det krävs mer i samhället idag än för tjugo år sedan, inte minst när det gäller prestationer i arbetslivet.

Med dessa ord som avslutning tackar jag Christina och hoppas att ni bloggläsare också haft glädje av att följa vårt samtal!

Att mötas över en pennvässare och att låta dagen fånga oss: S:t Lukas biopublik diskuterar filmen A Single Man ur ett psykologiskt/existentiellt perspektiv

I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:

1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?

2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?

3. Vikten av att leva i nuet:

a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?

b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?


Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.

Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.

En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?

Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.

Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.

Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig.  Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.

Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?

En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.

 

Katja Claesson berättar om affektfokuserad terapi i en videoblogg

För några dagar sedan publicerade mentaliseringsbloggen ett videosamtal med min kollega Katja Claesson, inspelat i ett mottagningsrum hos oss på S:t Lukas i Uppsala. I videon ställer mentaliseringsbloggens Emil Holmer frågor till Katja, som berättar om aktuell forskning kring affektfokuserad psykoterapi och vad som är huvudfokus i ett affektfokuserat terapiarbete. För er som inte är bekant med ordet affekt så kan jag berätta att begreppet affekt, så vitt jag förstår enligt Tomkins affektteori, innebär kroppens fysiska och medfödda sätt att reagera på omgivningen – vårt autonoma nervsystem, ansiktsmimik osv. När denna kroppsliga reaktion når vårt medvetande säger vi att vi upplever en känsla.

Jag gör ett försök till att summera videosamtalet: Katja berättar att hon arbetar med behandling, handledning, utbildning och forskning – och att det mesta hon gör inom dessa områden kretsar kring affekfokuserad psykoterapi. Ombedd att berätta vad affektfokuserad terapi är, säger hon att det inte är en enda terapiform utan flera olika inriktningar som inspirerats av moderna teorier av affekter. Affektfokuserad psykoterapi finns alltså inom många olika skolbildningar, till exempel inom psykodynamisk korttidsterapi, kognitiv beteendeterapi och humanistisk-existentiell psykoterapi. Gemensamt för dessa inriktningar är att de arbetar utifrån kunskap om de biologiskt grundade affekterna; vad affekter är och hur de fungerar för djuret människan. Katja berättar att vi har affekter som ett medfött informationssystem som hjälper oss att förstå hur vi bör bete oss i olika situationer – ska vi gå närmare, stanna kvar eller skynda oss därifrån?

När det gäller affektfokuserat terapeutiskt arbete har forskningen visat att terapiutfallet – resultatet – av en terapi blir bättre om affekter är aktiverade under sessionen. Detta gäller oavsett vilken terapiform man arbetar med – för hur man arbetar med affekter i terapi kan se väldigt olika ut beroende på inriktning. Något som Katja ändå uppfattar som gemensamt för de olika affektfokuserade inriktningarna är att de arbetar väldigt mycket ”här-och-nu”. Dessutom finns ett fokus på kroppsupplevelser, eftersom affekter ”bor i kroppen” som fysiska förnimmelser.

I affektfokuserad psykoterapi strävar man efter att inte bara arbeta utifrån vänster hjärnhalva – där tolkning och kognition främst är verksamt – utan även utifrån höger hjärnhalva där tillstånd upplevs. De flesta terapiformer fokuserar på att i någon form begripliggöra och skapa mening, För den affektfokuserade terapin gäller att meningen kommer när personens tillstånd – kroppsligt/känslomässigt – har kunnat förstås. Om detta sker utan affekt, att meningen kommer utan ett tillstånd, riskerar man att ägna sig åt ett pseudoarrangemang; man talar om en potentiell mening, men det är inget man själv upplever. Det blir hypotetiskt; upplevelsen kanske är möjlig, men inte med dig just nu.

För att själv se hela intervjun med Katja och dessutom få information om hur man går vidare om man är intresserad av att gå i affektfokuserad terapi eller lära sig mer om metoden, klicka här (eller på bilden av videon längst upp i inlägget).

Ni som vill läsa mer om Katja Claesson och affektfokuserad psykoterapi hittar en enkel beskrivning av metoden i ett tidigare blogginlägg, som är en sammanfattning av en intervju med Katja i tidningen Hälsa. Längre fram under våren kommer en fortsättning av detta inlägg, en slags fördjupning, där jag utifrån en intervju med Katja kommer berätta mer om henne som psykolog och hur hon konkret använder sig av affektfokuserad terapi i behandling, givet ett visst problem.

Till sist: Tack till er som kom och hälsade på oss vid vår monter på Psykologidagen i lördags! Och till er läsare i närheten av Uppsala; varmt välkomna till vår visning av En enda Man på Fyrisbiografen ikväll!

Psykologidag och filmkväll med tema psykologi: Mässa på Blåsenhus och filmvisning på Fyrisbiografen

Inom den närmaste veckan kommer Uppsalas ”psykologiska kulturliv” att blomstra. Alla intresserade inbjuds till två psykologiska evenemang av olika karaktär – bägge med ett lågt inträdespris (studenter kan deltaga på båda evenemangen för endast 80 kr!) Låt mig först berätta om Psykologidagen, som går av stapeln nu på lördag den 9:e april på Blåsenhus i Uppsala (von Kraemers allé 1). Psykologidagen arrangeras av studenter på Psykologprogrammet, Uppsala Universitet, och beskrivs som ”ett årligt återkommande forum som syftar till att knyta kontakter mellan psykologistuderande och arbetslivet”. I första hand är det alltså ett evenemang för studenter, men även andra intresserade välkomnas att ta del av både mässa och föreläsningar. Projektledaren för arrangemanget har inför mig intygat att alla är välkomna och att många programpunkter är ytterst relevanta och intressanta även för dem som inte studerar.

Under lördagen kommer S:t Lukas i Uppsala vara representerade i form av en monter, där bland annat jag själv kommer stå och hoppas på att få träffa så många som möjligt som är intresserade av S:t Lukas verksamhet. I övrigt blir det full fart med diverse andra montrar, föreläsningar, workshops och en middag på kvällen för de som vill. Bland programpunkterna kan nämnas en workshop med organisationspsykologer, ett panelsamtal om klientbemötande, en föreläsning med konstnären Anna Odell, en förläsning om psykologens arbete i krig och kris samt en föreläsning med den något uppseendeväckande titeln ”Konsten att vara kåt på jobbet”. För mer information om evenemanget, klicka här. Boka biljetter kan ni göra här. Ni som är intresserade av att besöka Psykologidagen; ta gärna en titt förbi S:t Lukas monter och prata med oss!

Med det släpper vi iväg dagen och siktar istället in oss på kvällen två dagar senare! Måndagen den 11:e april är det återigen dags för S:t Lukas i Uppsalas filmkväll på Fyrisbiografen. Denna filmkväll är samtidigt ett riktigt vårtecken, eftersom det är vårt allra sista evenemang innan sommaren (för att läsa rapporten från vår senaste filmkväll i februari, klicka här). Jag tänkte göra en första uppladdning inför kvällen med detta blogginlägg, det vill säga berätta lite kort om filmen och dela med mig av tid och plats så att ni som vill komma har alla detaljer.

Jag börjar med det nya och, för mig mest spännande; filmen! Åven denna gång är det vår filmpresentatör, leg. psykoterapeut Per Wallroth, som valt en av sina favoritfilmer. Han har talat varmt för den på vår mottagning och sagt: ”Om man får chansen att se den här filmen så måste man ta den, det är en must see”. Filmen han känner så starkt för är Tom Fords ”A Single Man” (2009), med den svenska titeln ”En enda man” – och det är alltså den filmen vi visar på bioduken. Har ni sett den? Om ni, som jag, har lyckats missa den så finns en trailer att kika på här, som även har invävda intervjuklipp från den brittiska premiären av filmen som ett slags ”bonusmaterial”. Där får vi bland annat se modeskaparen – och regidebutanten – Tom Ford berätta på vilket sätt filmen är hans ”midlife crises on screen” samt se kortare intervjuer med skådespelare från filmen, till exempel huvudrollsinnehavaren Colin Firth.

Med min nyfikenhet som drivkraft kastade jag även ett öga på En enda mans recensioner och kan meddela att de överlag är goda och att de som sett filmen i kör lovprisar filmens skönhet – både innehållsmässigt och rent visuellt. IMDB har gett den betyget 7,6 av 10 möjliga. I SvD fick läsarna själva betygsätta filmen på en skala 1 till 6; där slutade betyget på 4,5. SvD:s recensent var positiv, medan DN i sin recension var mer tveksam. Dock beskriver DN:s recensent ändå Tom Ford som en möjlig registjärna och säger att filmen är en ”sorgesång över en förlorad kärlek, fylld med massiv ömhet”. Moviezine, ett svenskt internetbaserat filmmagasin, recenserade filmen och betonade – liksom de övriga recensionerna – filmens visuella kvalitéer. Ljus och färger används för att skapa känslor, i kombination med en väl uttänkt musik. Inte förvånande bidrar även huvudkaraktärernas kläder till det vackra helhetsintrycket. Moviezine berättar även om filmens djup, där existentiella teman berörs. De skriver:

”Döden är ständigt närvarande på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull göra det här till en extremt deprimerande film. Döden är där som ett konstaterande, som något oundvikligt. Men det här är ännu mer en film om livet och de stora frågorna. Hur gör man för att inte leva sitt liv i det förflutna? Om lyckan bara finns när man har en djup kontakt med en annan människa – vad gör man om den människan försvinner? Tom Ford lyckas med att väcka dessa frågor.”

Dessa rader gör mig hoppfull inför filmdiskussionen, jag vill mer än gärna ta del utav en diskussion om hur man kan se på livet när döden är tydligt närvarande. Jag menar, hur ofta får man chansen att diskutera något sådant en helt vanlig måndagskväll i april? En vacker film med existentiella teman i fokus – det låter som en lovande grund för intressanta samtal. Per Wallroth står efter filmen redo för att leda en gemensam diskussion med alla biobesökare som vill, utifrån tre psykologiska frågeställningar. Det ska bli intressant att se om denna film är lika engagerande som The Crying Game – som satte igång mycket känslor och många funderingar hos biopubliken under den förra filmkvällen.

Var, när, hur? undrar ni kanske. Precis som tidigare öppnar Fyrisbiografens portar kl 18.00 och filmen drar igång kl 18.30. Adressen för Fyrisbiografen är S:t Olofsgatan 10, Uppsala. S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på snacks under kvällen! För er som är medlemmar sedan tidigare är inträdet till denna visning endast 40 kr/person. För mer information, se vårt Facebookevenemang. Du som är medlem i Facebook och vill ha information om våra kommande evenemang är välkommen att ”gilla” föreningen och mottagningen S:t Lukas i Uppsalas officiella sida på Facebook.

Mitt ständiga tips är att vara i god tid eftersom antalet platser i salongen är begränsade det brukar komma mycket folk! Med ett citat från filmen avslutar jag detta inlägg och hälsar er hjärtligt välkomna!

”A few times in my life I’ve had moments of absolute clarity, when for a few brief seconds the silence drowns out the noise and I can feel rather than think, and things seem so sharp and the world seems so fresh. I can never make these moments last. I cling to them, but like everything, they fade. I have lived my life on these moments.”

Arbetsnarkoman? Duktiga-flickan-syndromet? Dålig självkänsla men bra självförtroende? – Jaha, varför då? Vad gör jag åt det?

Det kommer och går olika modeord när det gäller att beskriva problematiska känslor, tankar och beteenden. Jag vågar påstå att uttryck som dålig självkänsla, arbetsnarkomani och ”duktiga flickan” varit populära ett bra tag. Vilket uttryck som väljs för beteendet ”att jobba mycket men aldrig uppleva det som tillräckligt” verkar ofta variera med vilket kön personen har. Som jag ser det beskrivs en man oftare som ”arbetsnarkoman” – om det nu inte bara konstateras att mannen arbetar övertid för att ”göra karriär”. I de fall som övertidstimmarna problematiseras beskrivs mannens jobb ofta som en väldig kraft som tar över mannens väsen. Denna kraft hindrar honom från att kliva över kontorströskeln efter åtta timmars arbete eller att stänga av jobbtelefonen. När ämnet behandlas i olika tidskrifter betonas gränssättning och jobbkvantitet oftare än mannens egna känslor. Inte sällan följer en uppsättning frågor så att läsaren själv ska kunna avgöra om denne uppfyller kriterierna till titeln arbetsnarkoman. För ett exempel på ett sådant test från Aftonbladet, klicka här.

En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.

Jag själv tror att psykologin kan användas för att fundera kring varför så många människor, såväl män som kvinnor, arbetar mycket men inte tycker det är tillräckligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att anlägga andra perspektiv från andra discipliner – till exempel synen på arbete i samhället – och inte använda psykologin som en slags religion. På tal om det; varning för att psykologiska termer används för att undergräva en grupps kompetens, till exempel när man börjar sjukförklara driftiga kvinnor och per automatik tro att en kvinna mår psykiskt dåligt bara för att hon är duktig och framgångsrik.

Nåväl. Nog om det och över till utvecklingspsykologin. Jag tänkte ge mig på att förklara de psykologiska mekanismer som jag tror kan förklara varför vissa personer så lätt fångas av samhällets prestationsideal. Det är inte ovanligt att detta att ”arbeta mycket men inte bli nöjd” sammanfaller med en sorts känslomässiga brist, det som populärt kallas för ”dålig självkänsla – men bra självförtroende”. Dessa ord finns numera i de flesta svenskars vokabulär, till stor del kanske på grund av Mia Törnbloms böcker. Vad är då självkänsla? Det är ett generellt begrepp som verkar ha många olika definitioner. Nina Jansdotter beskriver begreppet på följande sätt:

Med hög självkänsla har du insett – inte bara med huvudet utan även med känslan –
att du är värd något som människa, att ditt värde sitter på insidan. Därför kan ingen annan fördöma eller bedöma dig och på så vis avsätta dig som värdefull.

Visst låter det bra? Jag tycker det låter hur bra som helst, men samtidigt svårt att greppa och uppnå. Hur kan man ”inse med känslan” och vad består egentligen det lite luddiga begreppet självkänsla av? Ett förtydligande kring begreppet ger Marta Cullberg, leg. psykoterapeut och författare som i sin yrkesutövning träffar många människor med dålig självkänsla. I en intervju i SvD säger hon:

Självkänslan är ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.

Vår självkänsla kan enligt detta säga vara summan av våra självbilder – vilka främst skapas genom hur andra människor bemöter oss i olika situationer. Hur hänger människors bemötande av oss ihop med våra självbilder? Vad gör man åt en dålig självkänsla? Jag besvarar frågorna med utgångspunkt i anknytningsforskningen och Daniel Sterns forskning om affektintoning. Som inledning på detta vill jag citera en mening som hämtats från Wikipedias förklaring av begreppet självkänsla. Där står:

Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte

Jag skulle vilja förfina uttalandet något och säga att vår självkänsla, att ha upplevelsen av att duga ”som vi är”, har ett samband med hur vi känslomässigt blivit bemött genom livet. Har vi haft personer i omgivning som kunnat ge värme, omtanke och kärlek oavsett vilka känslor/vilket beteende vi visat upp – eller har responsen varit kopplad till om vi varit tillräckligt tillmötesgående för våra föräldrars önskemål, om vi varit ”duktiga” i deras ögon? Och för att göra det ännu mer komplext; har vi fått en tillräckligt snabb och korrekt känslomässig bekräftelse på de känslolägen vi upplevt? Det sistnämnda sker oftast automatiskt, där varken barn och vuxen är medveten om att denna intoning sker. Om föräldern av olika anledningar har svårt med denna instinktiva intoning – kanske av ovana för att föräldern själv inte har fått förståelse för sina känslor – så skapas en slags osäkerhet hos barnet. Barnet lär sig att vissa känslor inte får något gensvar; när dessa känslor upplevs så blir barnet känslomässigt ensam. Istället för att visa sådana spontana känslor lägger barnet sin energi på att bete sig på ett sätt som andra kan förstå och svara på. Det blir viktigare för barnet att ”vara till lags” än att visa alla nyanser av det hon eller han känner. Att anpassa sig till andra är förstås viktigt för alla barn, det är till och med en del av uppfostran, men i mitt beskrivna fall sker detta alltför ofta och på bekostnad av att barnet inte lär sig att känna igen sina egna känslor. Dessa känslor upplevs till och med som hotande och farliga. När de egna känslorna upplevs som ett hot blir andras förväntningar på den egna förmågan det främsta riktmärket för hur barnet bör bete sig i olika situationer. En grundläggande upplevelse av osäkerhet för vad barnet själv ”vill” och ”är” har skapats och prestationerna maximeras. Barnet lär sig att tycka om denna duktiga version av sig själv och försöker med alla medel fly skammen och ensamheten som finns förknippat med att inte vara duktig. Att inte vara duktig innebär att bli utesluten från andras – och i slutändan sin egen- acceptans och värme.

Att få uppskattning för det man gör snarare än är, är en bra näst-bästa-strategi. Barn är väldigt känslomässigt begåvade och kreativa, de är experter på att känna in och hitta beteenden som ökar sannolikheten för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig – något som förstås är livsviktigt för barnet överlevnad och utveckling. De gör det bästa av den situation de har, ur överlevnadsaspekt. Alla vi som är indoktrinerade i det individuella samhällets fördelar står bredvid och hejar på. ”Du är så duktig, fortsätt, fortsätt!”, säger vi och ställer olika krav inom olika områden där man ska ”lyckas”; skola, fritidsaktiviteter och inte minst på det personliga planet. Det prestationsbaserade beteendet befästs djupt eftersom det förstärks, belönas, av många. Beteendet fortsätter därför ofta in i vuxen ålder, fastän personen egentligen har fler valmöjligheter som vuxen. Den vuxne skulle kunna söka sig till personer som har förmågan att bekräfta fler känslolägen hos denne än dennes egna föräldrar kunde – och så småningom lära sig detta själv. Detta är möjligt, men ofta lättare sagt än gjort. Istället hänger personen ofta fast vid sin gamla strategi att behöva prestera för att känna sig tillfreds med sig själv. Personen blir ofta arbetsnarkoman eller ”duktig flicka”, beroende på vad man väljer att kalla det.

Att som vuxen leva som ”arbetsnarkoman” eller ”duktig flicka” innebär inte sällan att brottas med känslan av att andra inte vet vem man är – ”egentligen”. Man är ofta livrädd för att ”bli avslöjad som en bluff”. Vad händer om folk förstår att det finns något annat, mycket mer sårbart, under den duktiga och kapabla ytan? Kommer man överhuvudtaget klara sitt vardagsliv utan att kämpa så mycket? Ja, egentligen, är man någon om man inte är ”den duktiga”? Frågan blir väldigt existentiell. Rädslan blir påtaglig ända in i ryggmärgen, magen knyter sig och ångesten kommer. Tänk om det inte finns något under den där kompetenta fasaden?

När denna rädsla griper tag om en människa kan det kännas som om hoppet är ute, att man är en misslyckad person som aldrig kommer ”bara leva”, som man upplever att andra människor kan. Livet känns som en ständigt kamp. Även om man har en generell förståelse av att ”man är en sådan som har dålig självkänsla men bra självförtroende” kan det vara väldigt svårt att göra något åt saken – dels för att man inte har någon aning om vad man ska göra och dels för att man ofta har en stark rädsla och ångest inför att ”sluta prestera”. Försök till olika ”nödlösningar” brukar kunna dyka upp, som att ta en semester för att vila lite eller att ”peppa sig själv” genom att säga tre positiva saker om sig själv framför spegeln varje morgon. Detta är i och för sig bra saker som kan hjälpa, men det går sällan så djupt som att förändra den grundläggande upplevelsen av sig själv.

De goda nyheterna är att det går att göra något åt en dålig självkänsla på ett mer djupgående plan. Det krävs dock en hel del nya erfarenheter, och oftast hårt arbete, för att ändra hur vi som vuxna upplever oss själva. Hjärnan blir så att säga ”trögare” på att lära in nya känslor, tankar och beteende med åren. Under hela vår uppväxt, fram till tjugoårsåldern, så utvecklas nya funktioner i hjärnan. Hjärnan fortsätter sedan att formas livet igenom, med nya erfarenheter skapas nya kopplingar i hjärnan, men vi får tyvärr inte tillbaka samma formbarhet som hjärnan hade när vi var barn. Med detta vill jag säga att det brukar vara svårt att förändra sin självkänsla på ett halvhjärtat sätt, lite med vänsterhanden samtidigt som man ångestdrivet fortsätter prestera precis som tidigare. Genvägar verkar vara sällsynta när det gäller viktiga saker i livet.

Ett sätt att få till stånd en förändring är att omge sig med självbekräftande människor att lära utav samt att göra en medveten ansträngning för att lära sig att bekräfta sig själv. Det är bra att få både intellektuell och känslomässig förståelse för hur man själv haft det med bekräftelse från andra under olika delar av sitt liv. Så småningom behöver man också lära sig hur man kan ändra sitt beteende mot sig själv och mot sin omvärld för att få den acceptans och värme man tidigare sökt genom prestationer. Människor som lär oss hur vi kan bekräfta oss själva, en Förståelse för att våra närstående brustit i bekräftelse, en spirande Empati för oss själva, en dos Envishet samt Tiden blir några av våra bästa vänner i arbetet mot en god självkänsla.

Min erfarenhet är att en person i detta läge ofta har nytta av stöd och guidning för att få den logiska förståelsen och känslorna att jobba tillsammans. Då detta görs i en varm situation med en annan människa är det lättare att få perspektiv på sitt liv, det vill säga att få en överblick för att förstå hur olika tankar, känslor och livshändelser kan hänga ihop. Jobbiga erfarenheter behöver ofta bearbetas och sörjas för att man ska kunna hitta nya sätt att hantera framtida situationer. Framför allt behöver man få en känslomässig förståelse för vad det innebär att acceptera sig själv – vilket lättast sker i relation till en empatisk medmänniska. I en psykoterapeutisk relation kan denna process ske på ett tryggt sätt, där man varken behöver undvika sin rädsla eller möta den själv.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2019