Begreppet ”mentalisering” verkar bli alltmer välkänt – både inom psykologins värld och för en bredare allmänhet genom artiklar i till exempel DN och SvD. Ett rykande färskt reportage om mentalisering kommer i februarinumret av tidningen Leva, i samband med en intervju med Per Wallroth, leg. Psykoterapeut och tillika min kollega på S:t Lukas i Uppsala.
Vad är då mentalisering, kanske några av er undrar. Trots att jag tycker mig veta vad det är så tycker jag det är svårt att förklara begreppet på ett enkelt sätt. Det innehåller så mycket. Mentalisering handlar om hur vi funderar kring oss själva och andra, om vår förmåga att se oss själva utifrån och förstå andra människor inifrån. God reflektionsförmåga + god empati = god mentaliseringsförmåga, kanske man kan säga. Denna förmåga grundläggs i tidig ålder. Hur detta sker är – i min mening – både intressant och viktigt för att förstå oss själva som mänskliga varelser. Graden av mentaliseringsförmåga påverkar hur vi ser på oss själva, kommunicerar med andra och hanterar svårigheter i livet. Väldigt grundläggande, med andra ord. Jag ska förklara närmare.
Upplevelsen av sig själv som en enhet, ett själv, växer fram i ett barns sociala samspel med omgivningen. Ett barn upplever en mängd skiftande, starka känslor och behöver hjälp att ”binda ihop” dessa olika känslotillstånd till en enhet, i förlängningen ett ”jag”. Detta gör föräldern genom sin mentaliserande förståelse. Det innebär att föräldern hjälper barnet att tolka dess inre mentala tillstånd; känslor, önskningar och impulser. För att förstå sig själv och känna sig ”hel” trots sina skiftande känslor behöver barnet själv bli förstått. Barnets upplevelse av vad hon eller han känner och vill blir verkligt för barnet genom förälderns bekräftelse.
Ett vardagsexempel på denna sortens bekräftelse är till exempel när ett litet barn gör sig illa. Tänk dig följande situation: Barnet gör sig illa och börjar gråta. Föräldern närmar sig det ledsna barnet med mungiporna nere och med ögonbryn som rynkas in mot ansiktes mitt – föräldern speglar barnets känsla av ledsenhet genom att i sin ansiktsmimik visa känslan på ett ”överdrivet” sätt. Detta kallas att markera känslan och det signalerar till barnet att det inte är förälderns egen känsla som visas. När föräldern kommit fram till barnet lyfter han eller hon upp det i famnen och säger något i stil med ”Ja, jag förstår att du är ledsen älskling, du gjorde dig illa. Lilla vännen, jag ser att det gör ont”.
Barnet lugnas i förälderns famn och lär sig efter upprepade tillfällen att interaktion med andra – få förståelse, empatiskt bemötande och fysisk kontakt – kan lindra inre smärta. Genom att associera sina egna känsloförnimmelser med förälderns markerade känslouttryck blir den egna känslan begriplig för barnet. Allt eftersom föräldern tolkar barnets känslor och önskningar växer det hos barnet fram en förståelse, en reflektionsförmåga, för sin egen inre värld – till exempel hur det känns att vara ledsen och vad som kan få stopp på den inre smärtan. Barnet lär sig sedan att även andra har en inre värld; empatin för andra utvecklas. Denna reflektionsförmåga och empati är grunden för mentaliseringsförmågan. Reflektionsförmågan förfinas sedan i takt med att barnet växer upp, när den intellektuella förmågan och språket utvecklas. I bästa fall lär sig barnet i sin resa mot vuxenvärlden att verkligheten inte är svart-vit; det går till exempel inte att objektivt sett ha rätt eller fel i en åsiktsargumentation utan varje individ har sitt eget perspektiv, sin egen inre värld av känslor och tankar.
Detta kan låta komplext, men den beskrivna mentaliseringen tillsammans med barn sker i princip intuitivt hos de föräldrar som själva mött en god mentaliserande förståelse hos andra – en förälder, partner eller kanske en psykolog – och vågat utforska sin egen inre värld. Alla mentaliserar i någon utsträckning, utefter sin individuella förmåga. Denna förmåga att mentalisera kan även tränas upp och förbättras livet igenom. I Per Wallroths bok Mentaliseringsboken (2010), finns både vardagliga beskrivningar om vad mentalisering innebär och övningar som läsaren kan arbeta med för att stärka sin mentaliseringsförmåga. I och med att denna förmåga växer sig starkare blir det lättare att reflektera över sitt eget beteende, att lugna sig själv istället för att älta och att mer framgångsrikt förstå och kommunicera med andra. Även nyfikenheten inför sig själv och andra växer sig starkare i takt med att man alltmer sällan drar förhastade slutsatser.
Kanske undrar du över din egen mentaliseringsförmåga? Gör testet här nedan för en grov uppskattning. Som vanligt är detta test ingen som helst ”sanning” utan kan endast ge en fingervisning för vilka områden som kan behöva extra tillsyn och träning.
Testa dig själv: Hur bra mentaliseringsförmåga har du?
Fundera och besvara följande sex frågor:
Känner du dig ofta helt säker på vad andra människor tänker och känner?
Upplever du dig ofta som ett rent offer för omständigheterna?
Gör du ofta saker utan att tänka dig för och ångrar dig i efterhand?
Är dina nära relationer väldigt konfliktfyllda?
Har du svårt att stå ut med att vara ensam?
Ägnar du mycket tid åt att älta saker som har hänt i det förflutna och oroar dig för framtiden?
***
Resultat: Om du har svarat ja på minst tre av de här frågorna, så är det mycket möjligt att du behöver jobba med din mentaliseringsförmåga. (Vi behöver egentligen bli bättre på att mentalisera allihopa. Det finns till exempel alltid stunder då vår mentaliseringsförmåga sänks, exempelvis när vi blir arga och upprörda).
Vill du läsa mer om mentalisering? Mer information finns bland annat på www.mentalisering.se eller i följande böcker:
Mentaliseringsboken av Per Wallroth (2010)
Mentalisering – Att leka med verkligheten av Göran Rydén och Per Wallroth (2008)
Mentalizing in Clinical Practice av Peter Fonagy, Jon Allen och Anthony Bateman (2008)