Inspirerad av en serie om skrivande och läsande i S:t Lukas medlemstidning börjar jag fundera kring hur det kan hjälpa oss att sätta våra tankar på pränt. Diffusa känslor som rör sig inombords kan för många människor lättare formuleras i skrift än i tal. Det blir då plötsligt lättare att förstå vad känslorna vill säga, vilken information de bär på. Detta gör det lättare att ta hand om sig själv på ett bra sätt, att helt enkelt ”må bra”.

Att använda en skrivprocess för att hantera sina svårigheter är förstås inget nytt. Författare och poeter har i alla tider beskrivit livets kval och de senaste åren har den personliga bloggkulturen – en ny form av den traditionella dagboken- nästintill exploderat. Jag gissar att en del av er som läser detta också har egna exempel på hur ni själva eller andra använt skrivandet för att må bättre och komma vidare i livet.

Bo Sigrell, psykoanlytiker och professor i psykologi, är aktuell med boken ”Att dikta sig fri från verkligheten” (2010). Sigrell berättar i S:t Lukas medlemstidning (vår/sommar 2010) om hur man, genom skrivandet, ”anförtror sig” åt något utanför sig själv med, ofta med skamfyllda tankar. Att dela sin skam med någon som kan acceptera den, och på så sätt också acceptera personen som känner skam, innebär skamreduktion och en djup lättnad. Poeten Arne Johnsson, aktuell med diktsamlingen Reidjz (2010), betonar i Lukastidningen istället den glädje och skaparlust som han upplever i sitt skrivande. Han beskriver det vackert som en slags förväntan att få ta del av sina egna hemligheter i form av poesi.

Både Sigrell och Johnsson sträcker sig dock förbi det välbekanta som finns i att konstatera att skrivprocessen kan ge lättnad och glädje. De spekulerar bägge vidare kring den terapeutiska effekt som de upplever att skrivandet har och menar att denna effekt dels skapas genom medveten självutveckling och dels genom en mer omedveten process. För att vara mer konkret; de tänker sig att de genom sitt skrivande kan förmedla information om sig själva som de inte alltid är medvetna om. Detta kan vara svårt att greppa, men det är också väldigt intressant. Arne Johnsson berättar att han, på ett mycket medvetet plan, får syn på sig själv i sina texter; sina erfarenheter och sina drivkrafter. Dessutom, menar han, så finns det ”en underliggande bok i boken”, som han själv som författare inte brukar vara medveten om. Detta visar sig ofta när en recensent börjar analysera det skrivna och hittar ett tema som löper som en röd tråd genom boken. Johnson berättar att han, genom andras textanalys, har upptäckt att hans egna teman ofta varit saknad och en slags upplevelse av att befinna sig någon annanstans i sitt inre än vad han gör rent fysiskt.

Bo Sigrell spekulerar kring denna underliggande nivå. Han tänker sig att våra individuella ”teman” inte nämns uttryckligen för att vi många gånger har svårt att finna orden. Vi anar att dessa teman finns där och kan känna att de är viktiga – särskilt i känslosamma stunder och i gränsområdet mellan vakenhet och sömn – men upplever att de rymmer mycket mer än vad våra ord kan fånga. Ibland skapar känslorna skapar också obehag hos oss. Vi upplever känslorna som farliga eftersom de är oprövade i verkliga relationer och denna fara, en slags psykiska smärta, vill vi till varje pris undvika genom att inte uttrycka känslorna i ord. Detta undvikande kan leda till att vi inte får kontakt med viktiga delar av oss själva.

Sigrell menar att många som skriver bearbetar sina inre teman i sitt skrivande och att de därigenom kan skapa något nytt – något som i flera aspekter liknar det arbete som görs i många psykoterapier. Ett vanligt tema som många av oss bär på är behovet att bearbeta sorg. I livet möter vi många situationer där vi förlorar något eller någon vi älskar. Ett mänskligt drag är dock att förneka sorgen så mycket det går, i syfte att försöka behålla föremålet för vår kärlek och slippa smärtan. Sigrell menar istället att det fungerar tvärtom; att vi genom tankar, skrivande och samtal får chansen möta våra känslor och därmed också möta den eller det vi sörjer. Han säger:

”Genom att genomföra ett smärtsamt sorgearbete kommer vi i vår inre värld att fortsätta ett samtal med den vi förlorat. Sorgen lär oss inte att glömma, den lär oss att minnas”.

I skrivprocessen finns ofta en belöning i form av glädje, inspiration och en lättnad att få dela med sig av sitt inre till ”något utanför sig själv”. Inte sällan kan vårt skrivande berätta saker om oss, våra livsteman, som vi inte alltid själva är medvetna om. Att i sitt skrivande bearbeta sina tema såsom sorg och saknad kan, enligt Sigrell och Johnsson, verka terapeutiskt och vara en ovärderlig hjälp i smärtsamma perioder för många människor.

Och förresten; idag vill jag också passa på att säga glad alla hjärtans dag till er, ni unika och vackra människor läser detta! Jag hoppas att denna dag – och årets övriga 364 dagar – fylls av mycket känslor, värme och liv!