I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:
1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?
2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?
3. Vikten av att leva i nuet:
a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?
b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?
Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.
Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.
En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?
Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.
Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.
Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig. Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.
Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?
En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.