Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: juli 2011

Självhjälpslitteratur som stjälper och hjälper: Välmenande råd, vetenskaplig psykologisk forskning och relationsbaserad utveckling

När jag försöker samla tankarna för att börja skriva om självhjälpslitteratur har jag svårt att hålla ett enda spår. Inom begreppet ”självhjälp” ryms många olika människor med olika åsikter och goda råd om hur man bör leva sitt liv för att maximera sin lycka och bli av med diverse jobbigheter. Mycket av denna självhjälp beskrivs i böcker och hamnar på ”psykologihyllan” i bokaffären. Har man en släng av akut nyfikenhet, som jag, är det lätt att i bokreatider bli förförd av titlar som lovar förklaringar och hjälp för allt möjligt.”Maximera din inre kapacitet och ge ditt liv ett lyft” – ja, det låter inte helt fel, men vad betyder det och hur vet man om det fungerar? Finns det egentligen någon hjälp i böckerna och hur ska man i så fall veta var den finns?

Ibland kan innehållet i självhjälpsböcker snarare stjälpa än hjälpa. Om det berättar en artikel i Expressen, som refererar till psykologen Joanne V. Woods forskning från 2009. Med utgångspunkt i att många självhjälpsböcker betonar positivt tänkande gjorde psykologen Wood en vetenskaplig studie kring hur tänkandet påverkar självkänslan. Woods försökspersoner fick i studien upprepa klassiska positiva påståenden om sig själva, till exempel ”Jag är värd att älskas”, och därefter mättes deras självkänsla. Det visade sig där att de personer som redan hade en hög självkänsla kände sig mer positiva till sig själva efter affirmationerna, medan personer med låg självkänsla blev mer negativa till sig själva genom att uttrycka de olika påståendena. Wood själv tror resultatet kan bero på att glappet blir för stort mellan vad dessa individer hör och vad de samtidigt känner – de kan helt enkelt inte ta till sig det positiva i dessa generaliserade påståenden.

Så; även något som låter positivt och bra kan fungera olika för olika människor. Självhjälpsböcker är därför ett komplext område, jag tror det kan vara en bra utgångspunkt. Jag tror också att det går att undvika de värsta fallgroparna, ja, till och med hitta självhjälpslitteratur som kan bli till god hjälp. Det är någonstans där jag som psykolog tänkte försöka hjälpa till att navigera. Nyckeln till hjälpsam litteratur stavas ofta, men inte alltid, vetenskaplig psykologisk forskning. När boken bygger på empiriskt testade resultat för en större grupp individer ökar förstås sannolikheten att boken även ska kunna hjälpa den enskilda läsaren. Men inte heller här är det helt enkelt. Boken kan bygga på forskningsresultat som visat sig fungera bra i terapeutisk behandling, men som kan fungera sämre när de förmedlas genom en bok.

Jag skulle vilja dela upp självhjälp i tre kategorier, där jag spar det jag tror mest på till sist:

1. Självhjälpsböcker med generella råd – de allra flesta böcker, skulle jag säga. Här berättar olika personer sina egna erfarenheter av hur man kan leva lyckligare. Ofta på ett sympatiskt sätt som rymmer mycket livsvisdom. Men, inte sällan presenteras budskapet som om råden som nämns i boken vore ”fakta” och fungerar för en stor grupp människor – trots att det inte finns någon forskning som stödjer deras metod, såsom de presenterar den. Lite raljerande kan man säga att boken också tenderar att nå mest framgång – bli ”den bästa självhjälpsboken” – när författaren har en karismatisk personlighet, är känd från TV och kallas ”expert” av någon kvällstidning.

2. Psykologiska självhjälpsböcker – böcker som bygger på seriös vetenskaplig forskning och väl beprövad terapeutisk erfarenhet. Jag ska ge er några exempel på böcker som jag tycker är bra inom denna kategori.

3. Självhjälpsböcker kombinerat med terapi – böcker är väldigt bra i många avseenden, men ligger fortfarande i lä när det gäller att visa medkänsla, diskutera, svara på spontana frågor och ge ett äkta mänskligt möte. Många kombinerar en terapi med att själv läsa om sina svårigheter eller med att göra övningar i en bok.

Då och då får jag frågar om vilka böcker jag som psykolog kan rekommendera. Svaret kräver en del eftertanke. Det har funnits ett slags glapp mellan vetenskapligt baserad facklitteratur och lättsamma självhjälpsböcker utan forskning – men jag upplever att det under den sista tiden har kommit fler självhjälpsböcker som baseras på vetenskap. För dem som lider av oro, ångest eller fobier kan jag rekommendera den mycket behändiga pocketboken ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Denna bok är lättläst, faktaspäckad och bygger på vetenskapligt beprövade KBT-tekniker, det vill säga tekniker som bygger på kognitiv beteendeterapeutisk forskning.

För den som istället vill bemöta sina problem med acceptans, engagemang och medveten närvaro – den så kallade tredje vågens KBT-  finns boken ”Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. Det handlar mindre om att tämja sina problem med tekniker och mer om att öka sin närvaro i livet genom olika övningar. Man kan säga att det är ett slags förebyggande arbete för att utveckla en beredskap gentemot livets upplevelser – både ”positiva” och ”negativa” känslor. Alla böcker av Anna Kåver är för övrigt också att rekommendera; hon skriver om aktuella psykologiska ämnen på ett lättförståeligt och sympatiskt sätt. För en lista över hennes böcker, klicka här.

När det gäller det psykodynamiska behandlingsområdet, mitt favoritområde, så kommer det allt fler lättlästa och forskningsbaserade böcker även där. Ett bra svenskt exempel är min kollega Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”. Den bygger på vetenskaplig forskning kring mentalisering och anknytning – och där finns mängder av illustrationer och övningar som inbjuder läsaren till att träna upp sin egen mentaliseringsförmåga. Detta kan i sin tur bidra till en ökad förståelse för sig själv och andra, vilket brukar vara grunden till ett ökat välmående.

När det gäller engelsk litteratur finns två pärlor som jag själv precis hittat. Den första boken, en lättläst tegelsten, heter ”The Compassionate Mind” och är skriven av Paul Gilbert. Undertexten lyder som följer: ”How to use compassion to develop happiness, self-acceptance and well-being”. Den handlar om hur man, med bas i vetenskaplig forskning kring affekter och hjärnans olika funktioner, kan stärka sitt ”medkännande själv”. För att uttrycka mig på ren trendsvenska: hur man med olika övningar kan bygga upp sin självkänsla. Sådan litteratur torde det i och för sig inte finnas någon brist på, men jag tror på den här eftersom den verkar vara både sympatisk och forskningsbaserad.

Den sista boken jag vill rekommendera är mitt starkaste kort. Boken heter ”Living like you mean it” och är skriven av Ronald J. Frederick. Den grundar sig i affektforskning, utvecklingspsykologi samt neuropsykologi. Boken guidar läsaren till hur man kan komma närmare sina egna känslor, sänka sin ångestnivå och stärka känslan av att leva ett meningsfullt liv. Min kollega Katja Claesson har recenserat boken och beskriver bokens uppbyggnad på följande sätt (för att läsa recensionen i sin helhet, klicka här):

”Boken är pedagogiskt uppbyggd med två inledande kapitel som beskriver emotionernas funktion och hur vi genom samspelet med omgivningen lär oss att hantera dem på mer eller mindre gynnsamma sätt. Därefter lotsas man stegvis genom processen att bli medveten om sina känslor, om hur man undviker dem och vilken rädsla som kan vara förknippad med dem. Sedan följer avsnitt om hur man kan dämpa sin skam eller rädsla, hur man kan stanna i känslan och bli varse vilken information den bär på och slutligen att se vilka konsekvenser denna kunskap kan ha för hur man vill leva sitt liv.

Genom hela boken bjuds läsaren på konkreta, vardagsnära exempel och strukturerade och lättillgängligt beskrivna övningar. Varje övning är väl anknuten till den aspekt av emotionell färdighet som är kapitlets tema.”

Det finns alltså bra förutsättningar för att få tag på bra självhjälpsböcker. Kom bara ihåg att det är ett komplicerat område där allt som glimmar inte behöver vara ren guld. Tryggast blir det om det är forskningsbaserad litteratur som glimmar till lite extra – och om man har någon sakkunnig att diskutera litteraturen med. Vi människor hjälper främst varandra utifrån mänsklig kontakt – och det är en nivå av hjälp som bokläsaren kan missa.

Vill ni läsa mer om självhjälpslitteratur så finns två bra artiklar i detta ämne på Psykologifabrikens hemsida, båda två skrivna av Alexander Rozental. Del 1 finns här och del 2 här.

Med dessa tips på hängmatteläsning går jag strax på semester och är tillbaka på bloggen igen den 15:e augusti. Då kickstartar jag sensommarbloggandet genom att bjuda på en intervju med en parterapeut. Jag och parterapeuten kommer bland annat att prata om olika svårigheter i en parrelation och hur man kan arbeta med dessa.

Jag önskar er en trevlig sommar tills dess och hoppas vi ses igen i augusti!

”Dans fungerar som ett motgift mot fysisk och psykisk smärta och kan också användas terapeutiskt”: Intervju med dansterapeut Monika Thelin (Dans del 2)

I ett tidigare inlägg, ”Dans del 1″, berättade jag om min önskan att närmare få utforska dans ur ett psykologiskt perspektiv. I samma inlägg skrev jag om hur dansen påverkar människans psykiska välmående utifrån vad som vad händer hormonellt i kroppen när man dansar, vilka psykologiska aspekter som kan vara viktiga i kopplingen mellan dans och välmående och varför författaren Kerstin Thorvall ansåg att dansen var nödvändig i hennes liv.

I detta inlägg, ”Dans del 2″, så går jag vidare och undersöker dansen ur ett mer praktiskt behandlingsperspektiv. Vad är dansterapi? Hur används själva dansen i den psykoterapeutiska behandlingen och hur går det till? För vem passar dansterapin?  För att få klarhet i detta har jag ställt frågor till Monika Thelin som är legitimerad psykoterapeut, diplomerad danspedagog samt utbildad dansterapeut.

Jag går direkt på frågorna och svaren, för vi har mycket intressant vi ska få ta del av. I min första fråga anknyter jag till Thorvalls citat från förra dansinlägget, där Thorvall beskrivit hur hennes psykiska besvär minskat i samband med att hon börjar på jazzbalett och hur lycklig hon blir när hon dansar. Mina första frågor handlar på liknande sätt om Monikas egna upplevelser av dansen. Jag börjar från början när jag inleder min intervju och frågar; hur gick det till när du började dansa? Monika hämtar sitt svar från inledningen av sin bok:

– Mitt första möte med dans var precis som för Kerstin Thorvall, jazzbaletten. Jag var tonåring och minns som idag den hänförelse jag kände. Det var ett magiskt ögonblick! Dansen gav mig upplevelsen av att vara ett med tiden, rummet och kroppen. Dansen blev början till ett nytt språk och uttryck som hjälpte mig att ta mig igenom perioder av existentiella funderingar och svårmod. Dansen gav mig kraft och mod att gå vidare, jag fick en stunds andrum och rörelsefrihet som skänkte mig livslust och glädje.

Tror du att dans ger dig en bättre psykisk hälsa?

– Absolut! För mig har dansen varit en källa till känslomässigt uttryck under så många år, så dansen har blivit en del av mig. Jag kan dansa ensam till musik som jag inspireras av eller tillsammans med andra. Jag kan i dansen uttrycka min glädje, min sorg och min ilska. Att dansa för mig är att vistas i ett annat ”rum” av medvetande, att bara vara här och nu, och låta det som uppstår få komma till uttryck. Det finns flera ord för det inom psykologin; att vara i ”flow”, att byta medvetandetillstånd, att befinna sig i en kreativ process. Att dansa är att ge sig själv en stunds avkoppling från vårt logiska, funktionella och lösningsorienterande tänkande. Dansen lockar fram andra sidor i mig, den är ett sätt att få syn på mig själv. Inte minst så ger den en ”feelgood- känsla”! Känslan är svår att sätta ord på och bör upplevas! Kort sagt så håller jag med Kerstin Thorvall; om dansen är en källa till glädje, sluta aldrig dansa!

Tror du många människor kan använda dans för att komma ifrån psykisk ohälsa och må bättre?

– Baserat på egen erfarenhet och samtal med andra dansande människor jag har träffat genom åren så vet jag att vi mår bra av att dansa. Jag tror att dansen kan motverka psykisk ohälsa eftersom den har en terapeutisk effekt i sig. Dansen är vitalitet och väcker ofta just livskraft och glädje. Att dansa kan därför vara helande både psykiskt och fysiskt och en källa till uttryck för våra känslor. Dansen är alltid på något sätt en berättelse, ett språk, utan ord. Människans behov av att uttrycka sig och berätta sin historia, dela med sig av sina erfarenheter är lika gammal som människan själv. Naturligtvis handlar det också om i vilket sammanhang vi dansar. Om man till exempel tar en dansklass så påverkas dansupplevelsen av pedagogens förmåga att skapa en tillåtande atmosfär för egna uttryck.

Men att dansen ersätter terapeuten… det är ju en annan sak. Personer söker psykoterapi för att de har svårigheter som de inte kan lösa på egen hand. Att ta en dansklass eller dansa på en fest kan därför inte jämföras med att gå i psykoterapi som behandlingsform. Jag tror alltså att dansen kan fungera både som friskvård och som en behandlingsform. Kanske kan man säga att dansen fungerar som en antioxidant, ett ”motgift” mot psykisk och fysisk smärta? Det var nog det som Kerstin Thorvall upplevde när hon dansade sig frisk.

Nu närmare vi oss intervjuns huvudämne, nämligen att använda dansen som behandlingsform. Vad är egentligen dansterapi?

– Det som utmärker dansterapi är att man använder sig av dans och rörelse som en del av en terapi. Dansterapin inbegriper många olika teoribildningar och metoder och vidareutvecklas hela tiden, precis som all annan psykoterapeutisk behandling. ADTA, American Dance Therapy Association, har formulerat följande definition som jag själv översatt och brukar använda: ”Dansterapi är det psykoterapeutiska användandet av dans och rörelse som en process vilken främjar den emotionella och fysiska integrationen av människan”.

Precis om i annat psykoterapeutiskt arbete lyssnar dansterapeuten in klienten på flera medvetandenivåer; kroppslig, emotionell och mental. Med mental nivå menar jag de tankar, bilder och föreställningar vi har om oss själva. Skillnaden är att dansterapeuten är aktiv genom att dansa tillsammans med klienten. Dans är i grunden kommunikativt, att dansa tillsammans med andra handlar om samspel och relation. Det möte som ”här och nu” uppstår mellan klient och terapeut i dansterapin är därför centralt. I detta möte kan klienten uppmärksammas på sidor hos sig själv som han eller hon tidigare inte varit medveten om. Tillsammans söker vi vägar för dessa tidigare dolda sidor att komma till uttryck.

Intressant! Kan du också kort förklara mer praktiskt hur en dansterapi kan gå till, från att den som söker hjälp kommer in genom dörren till att kontakten avslutas?

– Jag brukar inledningsvis träffa den som söker hjälp vid tre tillfällen, så kallade orienterande samtal, för att på så sätt få veta vad hon eller han vill ha hjälp med. Under dessa gånger får personen prova på dansterapi. Jag använder mig då vanligtvis av grundläggande dansterapeutiska tekniker för att hjälpa personen att upprätta en kontakt med sin kropp och bekanta sig med terapiformen.

Det som framkommer och blir tydligt under dessa tre gånger formuleras i ord till en problemformulering. Det kan till exempel vara att personen känner sig känslomässigt avstängd och uttrycker en längtan efter att få större tillgång till sina känslor eller att personen lider av ångest och oro. Det viktigaste är att personen själv känner igen sig i det som vi ska arbeta med.

I början av varje session görs en avstämning i samtal om det är något som personen vill berätta eller funderat på sedan förra gången vi sågs. Därefter brukar vi göra en uppvärmning som handlar om att komma i kontakt med kroppen. Det gör vi genom rörelser som ökar vår kroppsmedvetenhet, där uppmärksamheten på hur vi andas i rörelsen är central. Det är ett sätta att ”scanna in” kroppen och lyssna till det som uppstår just nu. Ofta utvecklar sig ett tema som man kan fördjupa i rörelse till musik eller i tystnad. Det finns en mängd olika dansterapeutiska tekniker som terapeuten använder för att guida personen i rörelseprocessen.

Efter dansen målar personen ibland en bild som hänger samman med upplevelsen från dansen. Bilden fungerar som en brygga mellan kroppens uttryck och det talade ordet. Dessa målade bilder görs på några få minuter och är ett bra sätt att komma in i ett reflekterande samtal kring processen. Allt som görs är kopplat till det som personen har sökt hjälp för och det är terapeutens ansvar att ”hålla kursen” för att ett meningsfullt arbete ska ske. Precis som vid annan psykoterapeutisk behandling kan längden på dansterapin variera beroende på problematik och behov

Behöver man ha någon tidigare erfarenhet av dans för att gå i dansterapi?

– Nej, det krävs inga förkunskaper. Den enda som behövs är att man har en nyfikenhet att pröva sig fram för att använda dansen till eget utforskande. Klienten får hela tiden guidning från dansterapeuten.

Hur arbetar man med känslor i en dansterapi?

– Dansen och rörelsen, tillsammans med musik, ökar den kroppsliga närvaron och hjälper oss att rikta uppmärksamheten inåt. Detta hjälper oss att komma i kontakt med våra känslor. Dansterapi kan därför bli särskilt verksamt för personer som har svårt att komma i kontakt med sina känslor eller som inte vet vad de känner. Det kan också vara så att känslorna hos en person är för starka eller obehagliga. Man kan med hjälp av dansen förstärka eller förändra en känsla genom att ge känslan ett uttryck, en form. Att till exempel våga känna ilska, ledsenhet, glädje och dansa den känslan hjälper personen att ge känslan en form som är konstruktiv. Våra kroppar bär våra känslor. I samma stund de ges ett uttryck kan de bli meningsskapande och förändras.

Kan du säga något om dansens betydelse för psykiskt läkande i en terapi, jämfört en terapi där man sitter mitt emot varandra och samtalar om problemen?

– Samtalet finns med som en del av dansterapin men skillnaden från en ”vanlig” samtalsterapi är att det i dansterapi finns flera ingångar till kommunikation och uttryck. Är det svårt att uttrycka sig med ord kan man istället använda sig av dans eller bild för att sedan komma tillbaka till orden. Ofta leder detta till att orden får en djupare känslomässig förankring. Inte sällan blir talet långsammare och mer eftertänksamt, mer tydligt. Jag tänker att läkande processer handlar om integrering mellan kropp, känsla och tanke som gör att vi känner oss hela. Min erfarenhet är att den integreringen kan nås snabbare med dansen som verktyg.

Tror du att det behövs mer rörelse och dans – eller andra kreativa behandlingsformer – i terapeutisk behandling?

– Vi behöver mångfald eftersom en enda terapiform inte passar alla människor. Jag skulle gärna se att man använde sig mer generöst av de konstnärliga terapiformerna inom öppenvården och psykiatrin. De flesta dansterapeuter är idag privatpraktiserande och jag tycker att man ska kunna välja en konstnärlig terapiform även om man inte har råd att bekosta terapin själv.

När jag mot slutet undrar om Monika har något övrigt som hon vill förmedla till bloggläsarna så flaggar hon för två dansterapikurser och två hemsidor för den som är intresserad av att själv gå i dansterapi. Karlstad Universitet ger varje år fristående introduktionskurser i dansterapi och Monika själv undervisar på kursen ”Dans och rörelse som terapeutiskt verktyg” som främst riktar sig till behandlare inom vård och omsorg. Den som istället är intresserad av att själv gå i dansterapi uppmuntras att besöka Monikas egen sida eller Dansterapiföreningens hemsida där det finns kontaktuppgifter till utbildade dansterapeuter.

Med dessa slutord från intervjun riktar jag ett stort och varmt tack till Monika för den tid och energi som hon avsatt för att dela med sig av sin kunskap om dans och dansterapi till oss. Om du, som jag, är nyfiken på att veta mer om dansterapi så finns mer intressant läsning i Monikas bok, ”Dansens helande kraft”. Där skriver hon personligt om sitt arbete med dansterapi samt låter oss få följa med henne i det terapeutiska arbetet tillsammans med tre olika klienter.

Apropå böcker; under nästa vecka kommer mitt sista inlägg innan min semester och då planerar jag att försöka bana väg i självhjälpsböckernas djungel med några boktips – möjlig hängmatteläsning för den som tröttnar på romaner! Vi skrivs och läses snart igen!

Unikt terapierbjudande i Stockholm, (H)järnkoll i Almedalen och en parterapeuts råd inför semestern

Hej igen bästa läsare! Den här veckans inlägg består av ett slags psykologipotpurri där tre intressanta ämnen med olika karaktär får samsas om bloggutrymmet. Gemensamt för alla tre ämnen är att de på olika sätt handlar om spridning av psykologisk kunskap.

Det första jag vill nämna är ett terapierbjudande som jag hörde talas om för någon vecka sedan. Jag tyckte det lät alldeles för bra för att hålla tyst om det. Det är alltså ingen som bett mig att lägga ut erbjudandet här på bloggen, utan det var jag som frågade om jag fick sprida informationen, med förhoppningen att någon av mina läsare får nytta av detta.

Genom ekonomiskt stöd utifrån kan S:t Lukas i Stockholm erbjuda ”unga vuxna”, det vill säga personer som är 18-29 år, kraftigt subventionerade priser för 1-4 psykoterapeutiska samtal. Ett individuellt samtal kostar bara 300 kr/tillfälle eller, ännu billigare, 100 kr/tillfälle för dem som är studerande. S:t Lukas i Stockholm erbjuder även fokuserad samtalsterapi i grupp för de som är 20-28 år. Dessa samtal kostar också endast 100 kr/tillfälle. Jag pratade med Ulrika Melander, legitimerad psykoterapeut på S:t Lukas i Stockholm, som berättade för mig att det går bra att prata om vad som helst under dessa fyra samtal, till exempel problem med vänner, föräldrar, partner, jobb eller olika val i livet. S:t Lukas i Stockholm har sin mottagning precis vid Hornstulls tunnelbanestation.

Jag går direkt vidare till nästa sak jag vill berätta, nämligen att psykisk ohälsa är ett ämne som – till min stora glädje – kommer belysas på många olika sätt under den nu pågående Almedalsveckan. Psykologförbundet är på plats och står bland annat bakom en diskussion om de psykiatriska diagnosernas makt i skolan, med den slående undertiteln ”hur den svenska skolan blev sjuk”. (H)järnkoll, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, är en annan viktig aktör som arrangerar flera seminarier om psykisk ohälsa. Regeringskampanjen (H)järnkoll drivs av Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning) och har som syfte att sprida information om psykiska svårigheter för att minska fördomarna i samhället. Under Almedalsveckan arrangerar de, bland annat, ett frukostseminarie med titeln ”Vågar vi prata om psykisk ohälsa?” där socialförsäkringsminister Ulf Kristersson medverkar. Vill du läsa mer om de olika seminarier där (H)järnkoll medverkar, klicka här. Bilden på Almedalen nedan är lånad från dagensmedia.se.

Har du förmånen att få vara i Almedalen under veckan och är intresserad av frågor som rör psykisk ohälsa så är förresten Psykisk-hälsa kaféet ett ställe som är väl värt att besöka! Här samlas flera aktörer inom området psykisk hälsa för att bland annat diskutera hur barn som mår dåligt ska få rätt hjälp vid rätt tidpunkt, vad anhöriga och andra kan göra när unga skär sig, betydelser av evidensbegreppet och vad som egentligen gör oss psykiskt sjuka. Deltar i diskussionerna gör politiker, psykiatriläkare, representanter från olika föreningar och – inte minst – Alexander Bard. Spontant är jag lite avundsjuk (avundsfrisk?) på alla som får delta i alla dessa viktiga och intressanta diskussioner. Dessutom undrar varför jag inte hittar några legitimerade psykologer eller psykoterapeuter bland namnen de som ska deltaga i diskussionerna på caféet. Gör de, vi, något annat på annat håll, förutom att delta i Psykologförbundets seminarier? Om du, som jag, vill fördjupa dig i deltagarnamn och det fullständiga programmet för Psykisk-hälsa-caféet, så kan du göra det här.

Jag lämnar debatter och seminarier nu och avslutar inlägget med ett litet smakprov på en intervju som kommer publiceras under sensommaren, förmodligen den 15:e augusti. Jag har nämligen gjort en längre intervju med parterapeuten Ann-Sofie Schultz-Viberg, där vi tillsammans tar oss an ämnet parrelationer och parterapi ur olika intressanta aspekter. Ett ämnesområde som vi berörde i vårt samtal var parrelationer och semester; vad som är svårt och hur man kan ta hand om sin relation under sommaren. Eftersom ämnet är högaktuellt just nu passar jag på att avsluta detta inlägg genom att skicka med er några ord om detta från Ann-Sofie:

– Min erfarenhet är att semestern är en svår tid för många par på grund av de höga förväntningar som finns. Semestern förväntas ofta vara full av njutning, roliga upplevelser och sex. Istället sitter paret kanske i svärföräldrarnas stuga med en tom plånbok och ett ihållande regn utanför fönstret. Det är lätt att förstå att semestern, som förväntades bli en nytändning, istället blir en besvikelse som tär på relationen. När du frågar mig om mitt bästa tips för att ta hand om parrelationen på semestern så tänker jag att det bästa tips jag har är att inte spara parets alla problem till semestern, utan att hitta tid till relationen i vardagen. Det är viktigt att kunna prata öppet med varandra, till exempel att kunna säga ”jag vill inte åka till dina föräldrar i år”. Att göra realistiska planer inför semestern är också bra, och att sedan undvika att jämföra sin semester med andra som man inbillar sig har det mycket bättre.

Vi ses nästa vecka igen då jag bjuder upp en dansterapeut till en spännande intervju om hur man kan arbeta terapeutiskt med dansens hjälp!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024