Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: januari 2011

Filmkväll med tema psykologi: S:t Lukas visar och diskuterar kultklassikern ”The Crying Game” på Fyrisbiografen i Uppsala

Nästa vecka, måndagen den 7:e februari, intar S:t Lukas i Uppsala hela Fyrisbiografen för att bjuda in till filmvisning av The Crying Game (1992). Efter filmen blir det mingel och alla biobesökare bjuds in till att delta i en filmdiskussion där filmen analyseras ur ett psykologiskt perspektiv under ledning av Per Wallroth.

Själv tillhör jag skaran som inte sett filmen och bör inte heller ta reda på för mycket om filmen, enligt ett råd från en av dem som följer S:t Lukas genom vår Facebookgrupp. Det sägs att filmen bjuder på flera överraskningar och detta motiverar mig till att inte googla fram mer information, även fast jag är nyfiken.

Någon som har sett The Crying Game och som mer än gärna ser om den är Per Wallroth, min kollega på S:t Lukas som har minst lika många titlar som fingrar på högerhanden. Per är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, fil dr. i litteraturhistoria, handledare och författare. Förutom allt detta är Per också den person som kommer leda i den efterföljande psykologiska diskussionen kring filmen. Vad kan passa bättre än att låta diskussionsledaren själv berätta om filmen, tänkte jag, så jag bad honom medverka i bloggen genom en videoinspelning. Klicka på videolänken nedan för att att höra hur han summerar filmens handling (utan att avslöja för mycket förstås!) och varför han tycker att filmen passar för psykologisk diskussion:

Per Wallroth berättar om filmen The Crying Game

Viktigt att veta är att S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men att alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på förfriskningar under kvällen!

Portarna till Fyrisbiografen öppnar kl 18.00 och filmen beräknas börja kl 18.30. Alla biobesökare rekommenderas att komma i god tid eftersom antalet platser är begränsade och endast en visning ges innan diskussionen startar. Varmt välkomna dit!

För er som av olika skäl inte har möjlighet att komma men som ändå är intresserade av kvällen och vår psykologiska filmdiskussion så återkommer jag om detta här på bloggen. Detta gäller förstås även de som deltagit i evenemanget och vill diskutera vidare här med mig. Välkommen att delta i det ständigt pågående psykologiska bloggsamtalet!

Schyffert, Lindström och boendets psykologi i humorföreställningen ”Ljust och Fräscht” på Berns

I tisdags såg jag en publikrepetition av humorföreställningen ”Ljust och Fräscht”. Det är en föreställning, en slags tema-stand-up, med humorduon Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, som har sin premiär idag, den 28:e januari, på Berns i Stockholm. I DN:s kulturbilaga, dagens pappersversion, kallas föreställningen för en ”självterapeutisk krogshow”. På  Berns hemsida  står: ”Ljust & Fräscht är en ny krogshow om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm”

Jakten på det perfekta, hopp och förtvivlan – det väl låter som ganska vanliga ingredienser i psykologins värld? Ja, precis. Det är en humorföreställning som lockar till mycket skratt, men också en föreställning där humorikonerna medvetet vill uppmana till eftertanke kring hur vi lever. Eller som Schyffert säger i en intervju i Svenska Dagbladet:  ”Man får dem (dvs publiken) att skratta och öppna munnen, och när de gör det trycker man ner en teori”. De bägge herrarna säger att de vill föra fram sina poänger kring boendesituationen på ett roligt sätt, ”så att man två dagar efteråt ska säga ’ jag måste göra något åt det här’ ”. Det handlar alltså om humor med en stor dos av igenkänning och med ett budskap i botten.

Vad är då budskapet som föreställningen vill förmedla? Som jag förstår det så handlar det om att vi inte blir lyckliga när vi uppnår ”det perfekta boendet”. Jo, förresten, vi blir lyckligare, men bara ett kort ögonblick. Sedan blickar vi framåt, ser bristerna och att de behöver åtgärdas för att vi ska kunna börja vårt lyckliga liv på riktigt. Ungefär när någon i humorduon säger: ”Det marockanska kaklet i gästbadrummet i åttarummaren på Strandvägen skulle behövas slipas ned två millimeter vid tröskeln. Man blir helt enkelt lite missnöjd med sitt boende.”

Man kan förstås också fråga sig varför vi jagar det perfekta boendet? Varför kämpar vi så hårt om vi snabbt blir missnöjda igen efter att vi fått en våning med öppen planlösning och havsutsikt, en sekelskifteslägenhet i innerstan eller ett renoverat kök med ismaskin? Någon som funderat kring det här är den amerikanska journalisten och författaren Meghan Daum som skrivit en bok om vårt sökande efter det optimala boendet; ”Life would be perfect if I lived in that house”. I ett reportage i SvD  beskriver hon sitt eget liv som ”bostadsknarkare” och de kickar hon får av att söka efter drömlägenheten. Att surfa på nätet efter ett nytt boende, tänk Hemnet, jämförs med att porrsurfa. Själv har Meghan hunnit med att förverkliga många bostadsdrömmar. Hon har bott mitt på Manhattan, på en bondgård i Nebraska och sitt ”drömhus” i Los Angeles – ett hus som hon precis sålt.

Meghan Daum tror att drömmen om det perfekta boendet handlar om ett starkt behov av att verkligen känna sig ”hemma” samt en önskan att vara en annan människa. Enligt henne tänker vi ungefär följande: ”Om jag bodde i det där huset skulle jag vara smalare, laga bättre mat och barnen skulle vara gladare”. Människor har ett behov av att definiera oss själva. Om vi är ängsliga och osäkra på vilka vi är blir det desto viktigare vad våra ägodelar säger om oss, att ”soffan är vi”, som Schyffert parodiskt säger till sin partner Lindström i föreställningen. Våra ägodelar ger oss då rätten att identifiera oss själva med en viss samhällsklass eller en viss typ av sammanhang och genom detta kan vi själva och andra tillskriva oss vissa egenskaper. Identiteten blir tydligare. Lindström skojar i förställningen om att vi skaffar oss vissa prylar i köket, till exempel en ”Kitchen Aid”, för att kunna visa våra middagsgäster att vi minsann är sådana som både har tid, lust och talang för att laga mat. Köket är vårt nya finrum – ett rum som finns för att imponera på andra, inte för att användas. Vår inneboende osäkerhet kring om vi duger som människor kan för en kort stund dämpas genom att andra beundrar oss och vårt hem.

Schyffert och Lindström säger i ytterligare en artikel i SvD att de tror att svenskarna inreder allt mer för att det är enklare att slå ut en vägg hemma än att ta tag i andra saker i sitt liv, det ger en känsla av kontroll. I föreställningen antyder de att projektet ”det perfekta boendet” kan fungera som ett kitt som håller ihop det förhållande som knakar i fogarna. Paret får någonting utanför sig själv att fokusera på, ett gemensamt projekt, som i sig är positivt. Dock tenderar detta att gå till överdrift när paret tror att själva förhållandets problem automatiskt kommer upphöra när de exempelvis får ett nytt och fräscht kök, en form av önsketänkande.

I dagens pappersversion av DN talar både Schyffert och Lindström om ”behovstrappan” eller ”behovspyramiden” upprepade gånger. Jag antar att de syftar på Abraham Maslows modell från 1943, där han menar att våra ”primära behov” – som kroppsliga behov, trygghet och kärlek – behöver fyllas till en viss nivå innan ”högre behov” såsom uppskattning och självförverkligande blir aktuellt för en människa. För närmare definition av de olika nivåerna, klicka på bilden nedan. I princip kan man säga att det enligt denna modell handlar om att hela tiden sträva uppåt. Det gäller att först mätta sina grundläggande drifter och behov för att sedan, om man har den ”turen” i livet, få smaka på självförverkligandets sötma. Dock, vill jag tillägga, så tycker jag att Maslows ursprunliga betydelse av självförverkligande, att vara integrerad och kreativ, skiljer sig från den sortens framgångssträvan som vi ofta lägger i begreppet idag.

Lindsröm menar att den övre medelklassen i Stockholm har nått till den högsta nivån i behovspyramiden – vi har mättat alla överlevnadsbehov- och Schyffert poängterar att det inte går att gå framåt och uppåt hela tiden eftersom ”det finns inget högst uppe på behovstrappan”. Jag tycker det är intressanta tankar och funderar vidare. Kanske kan man tänka sig att vi, särskilt i behovstrappans högsta punkt, behöver acceptans? Jag tänker att en människa som får chans till självförverkligande, i den moderna betydelsen, måste balansera detta med acceptans för allt som hon inte kan ha eller bli. Detta torde behövas för att under längre stunder känna sig lycklig – eller bli integrerad som människa, så som Maslow lärde. Jag funderar också på om behovet av ”trygghet” och att ”höra till” verkligen är tillräckligt uppfyllt hos många människor i dagens individualistiska samhälle. Är det bristerna här, det vill säga bristen av att få höra till och vara en del av något större sammanhang där vi duger som vi är,  som gör att vi frenetiskt jagar uppåt, mot ett ytligt definierat självförverkligande? Som att skapa oss det perfekta boendet. Vår peppkultur och reklamen hejar ivrigt på när vi springer framåt, uppåt. Uppe på toppen finner vi måhända en fantastiskt utsikt på dagen men det kan blåsa oanat hårt och kallt om natten.

Vill ni veta vad jag själv tycker om föreställningen, trots att det här är en psykologiblogg? Livet handlar trots inte bara om att analysera och plocka sönder saker i småbitar. Under en humorshow är det precis motsatsen som blir viktigt – att vara öppen, spontan och utan krav på motiveringar kunna njuta av de tillfällen till skratt som erbjuds. Utan att bli för långrandig vill jag sammanfatta en högkvalitativ humorshow – med vissa mer utdragna passager – med att säga ungefär som Lindström: Om ni tror att skulle vilja se en föreställning som jag tyckte om att se, då ska ni se ”Ljust och Fräscht”.

Per Wallroth berättar om mentalisering i tidningen Leva (Testa din mentaliseringsförmåga!)

Begreppet ”mentalisering” verkar bli alltmer välkänt – både inom psykologins värld och för en bredare allmänhet genom artiklar i till exempel DN och SvD. Ett rykande färskt reportage om mentalisering kommer i februarinumret av tidningen Leva, i samband med en intervju med Per Wallroth, leg. Psykoterapeut och tillika min kollega på S:t Lukas i Uppsala.

Vad är då mentalisering, kanske några av er undrar. Trots att jag tycker mig veta vad det är så tycker jag det är svårt att förklara begreppet på ett enkelt sätt. Det innehåller så mycket. Mentalisering handlar om hur vi funderar kring oss själva och andra, om vår förmåga att se oss själva utifrån och förstå andra människor inifrån. God reflektionsförmåga + god empati = god mentaliseringsförmåga, kanske man kan säga. Denna förmåga grundläggs i tidig ålder. Hur detta sker är – i min mening – både intressant och viktigt för att förstå oss själva som mänskliga varelser. Graden av mentaliseringsförmåga påverkar hur vi ser på oss själva, kommunicerar med andra och hanterar svårigheter i livet. Väldigt grundläggande, med andra ord. Jag ska förklara närmare.

Upplevelsen av sig själv som en enhet, ett själv, växer fram i ett barns sociala samspel med omgivningen. Ett barn upplever en mängd skiftande, starka känslor och behöver hjälp att ”binda ihop” dessa olika känslotillstånd till en enhet, i förlängningen ett ”jag”. Detta gör föräldern genom sin mentaliserande förståelse. Det innebär att föräldern hjälper barnet att tolka dess inre mentala tillstånd; känslor, önskningar och impulser. För att förstå sig själv och känna sig ”hel” trots sina skiftande känslor behöver barnet själv bli förstått. Barnets upplevelse av vad hon eller han känner och vill blir verkligt för barnet genom förälderns bekräftelse.

Ett vardagsexempel på denna sortens bekräftelse är till exempel när ett litet barn gör sig illa. Tänk dig följande situation: Barnet gör sig illa och börjar gråta. Föräldern närmar sig det ledsna barnet med mungiporna nere och med ögonbryn som rynkas in mot ansiktes mitt – föräldern speglar barnets känsla av ledsenhet genom att i sin ansiktsmimik visa känslan på ett ”överdrivet” sätt. Detta kallas att markera känslan och det signalerar till barnet att det inte är förälderns egen känsla som visas. När föräldern kommit fram till barnet lyfter han eller hon upp det i famnen och säger något i stil med ”Ja, jag förstår att du är ledsen älskling, du gjorde dig illa. Lilla vännen, jag ser att det gör ont”.

Barnet lugnas i förälderns famn och lär sig efter upprepade tillfällen att interaktion med andra – få förståelse, empatiskt bemötande och fysisk kontakt – kan lindra inre smärta. Genom att associera sina egna känsloförnimmelser med förälderns markerade känslouttryck blir den egna känslan begriplig för barnet. Allt eftersom föräldern tolkar barnets känslor och önskningar växer det hos barnet fram en förståelse, en reflektionsförmåga, för sin egen inre värld – till exempel hur det känns att vara ledsen och vad som kan få stopp på den inre smärtan. Barnet lär sig sedan att även andra har en inre värld; empatin för andra utvecklas. Denna reflektionsförmåga och empati är grunden för mentaliseringsförmågan. Reflektionsförmågan förfinas sedan i takt med att barnet växer upp, när den intellektuella förmågan och språket utvecklas. I bästa fall lär sig barnet i sin resa mot vuxenvärlden att verkligheten inte är svart-vit; det går till exempel inte att objektivt sett ha rätt eller fel i en åsiktsargumentation utan varje individ har sitt eget perspektiv, sin egen inre värld av känslor och tankar.

Detta kan låta komplext, men den beskrivna mentaliseringen tillsammans med barn sker i princip intuitivt hos de föräldrar som själva mött en god mentaliserande förståelse hos andra – en förälder, partner eller kanske en psykolog – och vågat utforska sin egen inre värld. Alla mentaliserar i någon utsträckning, utefter sin individuella förmåga. Denna förmåga att mentalisera kan även tränas upp och förbättras livet igenom. I Per Wallroths bok Mentaliseringsboken (2010), finns både vardagliga beskrivningar om vad mentalisering innebär och övningar som läsaren kan arbeta med för att stärka sin mentaliseringsförmåga. I och med att denna förmåga växer sig starkare blir det lättare att reflektera över sitt eget beteende, att lugna sig själv istället för att älta och att mer framgångsrikt förstå och kommunicera med andra. Även nyfikenheten inför sig själv och andra växer sig starkare i takt med att man alltmer sällan drar förhastade slutsatser.

Kanske undrar du över din egen mentaliseringsförmåga? Gör testet här nedan för en grov uppskattning. Som vanligt är detta test ingen som helst ”sanning” utan kan endast ge en fingervisning för vilka områden som kan behöva extra tillsyn och träning.

Testa dig själv: Hur bra mentaliseringsförmåga har du?

Fundera och besvara följande sex frågor:

Känner du dig ofta helt säker på vad andra människor tänker och känner?
Upplever du dig ofta som ett rent offer för omständigheterna?
Gör du ofta saker utan att tänka dig för och ångrar dig i efterhand?
Är dina nära relationer väldigt konfliktfyllda?
Har du svårt att stå ut med att vara ensam?
Ägnar du mycket tid åt att älta saker som har hänt i det förflutna och oroar dig för framtiden?
***

Resultat: Om du har svarat ja på minst tre av de här frågorna, så är det mycket möjligt att du behöver jobba med din mentaliseringsförmåga. (Vi behöver egentligen bli bättre på att mentalisera allihopa. Det finns till exempel alltid stunder då vår mentaliseringsförmåga sänks, exempelvis när vi blir arga och upprörda).

Vill du läsa mer om mentalisering? Mer information finns bland annat på www.mentalisering.se eller i följande böcker:

Mentaliseringsboken av Per Wallroth (2010)
Mentalisering – Att leka med verkligheten av Göran Rydén och Per Wallroth (2008)
Mentalizing in Clinical Practice av Peter Fonagy, Jon Allen och Anthony Bateman (2008)

Kan vi forma våra identiteter och påverka hur vi mår genom att skriva statusuppdateringar på Facebook?

Idag när jag öppnade upp en av mina favoritbloggar, Jonas Mosskins blogg, såg jag att min D-uppsats i psykologi, ”Identitetskonstruktion genom Facebooks statusuppdateringar”, är omnämnd i hans senaste inlägg och tillika i det senaste numret av tidskriften Modern Psykologi.

I studien om identitetskonstruktion på Facebook som gjordes för uppsatsen så utgick jag ifrån ett femtiotal statusuppdateringar som samlades in och analyserades i dialog med de personer som skrivit dem. Syftet var att undersöka hur statusuppdateringar skrivs och hur de upplevs av författarna själva. Om ni av någon anledning är intresserade av att fördjupa er i mina olika metoder och teorier så finns uppsatsen att läsa i fulltext här.

Ett av de viktigaste fynden i studien var att det verkar vara viktigare på vilket sätt statusuppdateringar skrivs, än vilken information de innehåller. Facebookmedlemmarna i studien uppdaterade oftast vardaglig information – vad de gjorde och tänkte – med ett språk som slog an en humoristisk ton. Enligt studiens deltagare passar det sig inte att ”klaga” och visa sig deppig på Facebook (tågförseningar och annat opersonlig undantaget), utan motgångar och problem omformulerades som regel till någonting mer positivt. Detta gjordes i olika omfattning och på olika sätt, exempelvis genom att använda ironi, att vara otydlig och kryptisk när det gällde negativa saker eller genom att nämna det som är positivt i en generellt negativ situation. Ett exempel på det sistnämnda är när en av uppdaterarna förlorat en summa pengar på en dålig bankplacering och uttrycker sig på följande sätt i sin statusuppdatering: ”Hörde på radion att bankens kvartalstudie tyder på att de fuckat-upp. Det här innebär förmodligen att det jag kunde köpa en dator för numera räcker till en kopp kaffe. Hoppas att det är gott   ”. Många statusuppdaterares glas är ständigt halvfulla på Facebooks världsomfattande cocktailparty.

Det är alltså så jag föreställer mig Facebook; som ett gigantiskt cocktailparty. Där finns vänner och ytligt bekanta i en enda röra, stämningen är oftast glad och erbjuder avkoppling från vardagens slit. Mer än i många andra sociala situationer krävs dock att vi snabbt fångar den andres uppmärksamhet; vi har  genom Facebooks statusuppdateringar enbart 140 tecken på oss att visa upp oss själva i ett konstant flöde av information. Med en metafor lånad från Goffman liknar det sociala livet på Facebook olika framträdanden på en scen där man ”spelar upp en identitet” och är mån om att ge rätt intryck av sig själv. Denna scenmetafor kan, enligt Goffman, appliceras på vilken social situation som helst. Om man vill prata med mycket folk på cocktailpartyt, det vill säga få många kommentarer på sina statusuppdateringar, är det en bra strategi att locka till interaktion genom humoristiska och intresseväckande meningar. För att ge rätt intryck av sig själv, spela en passande roll, så gäller det att i Facebooks statusuppdateringar framställa sig själv som i huvudsak intressant och positiv. Denna roll är en del av oss själva; vi konstruerar vår identitet genom våra handlingar.

Är det i så fall något fel på det? Facebook skapar nya kontakter, underhåller gamla och kan vara en välbehövlig paus i mer allvarstyngd och tråkigt vardag. Som ett cocktailparty. Dessutom kan skrivandet om positiva känslor fungera som både känsloreglering och som ett sätt att i högre grad fokusera på det positiva i livet och känna tacksamhet för detta – något som jag tidigare nämnt kan göra oss lyckligare. Bara positiva konsekvenser så långt.

Att uppdatera sin status på ett humoristiskt sätt kan dock bli problematiskt på lite längre sikt, i takt med att Facebook påverkar vårt sätt att tänka om oss själva och våra känslor i en viss riktning. Miljontals människor världen över deltar ständigt i detta cocktailparty; varje dag skrivs statusuppdateringar med fokus på något positivt och vännerna ”gillar” de positiva nyheterna. Känslor av ledsenhet och ilska – som finns i människors liv parallellt med det positiva – riskerar att hamna i skymundan. För vissa människor finns det utrymme för dessa känslor i andra sammanhang, för andra blir Facebook ytterligare ett sammanhang där dessa personer skjuter undan dessa känslor hos sig själv och stämplar dem som oönskade. Oavsett de individuella skillnaderna kan fenomenet Facebook påverka samhällets syn på vilka känslor som är acceptabla att uppleva och uttrycka. Sociologen Martin Berg citeras i Mosskins inlägg och lyfter där fram det amerikanska samhälle där Facebook startades: ”Där råder mer utav en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Om Facebook kommit från en centraleuropeisk kultur hade vi kanske haft mer utav en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook”.

Jag tänker mig att Facebook speglar vår socialisationskultur och att det där redan nu finns en tendens till ett överdrivet fokus på pepp och glädje i situationer när vi kan behöva sörja eller sätta gränser med aggressionens hjälp. Som biologiska varelser behöver vi hela vårt biologiska känsloregister för att hantera olika livsomständigheter. Om vi till exempel drabbas av en förlust och inte vill kännas vid sorgen utan istället fokuserar på det positiva finns en stor risk att vi så småningom dräneras även på glädjen. Både sorgen och glädjen kan ”kapas” då vi inte tillåter oss uppleva känslan fullt ut och resultatet kan bli att vi känner oss mer avtrubbade, mindre levande. Våra känslor är motivation till olika handlingsmönster och verktyg för att komma vidare när något negativt drabbar oss – samt en uppmuntran till att stanna i det som är bra för oss. Om kunskapen om detta går förlorat – om livet blir ett enda stort cocktailparty där endast pepp och glädje blir tillåtet – kan vi vara i farozonen för att på samhällsnivå drabbas av ökad psykisk ohälsa, med symptom som tomhetskänslor, ångest och psykosomatiska besvär. Detta särskilt om vi undviker att uttrycka våra genuina känslor inför varandra både på Facebook och i Det Verkliga Livet.

Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: Del 2)

Jag fortsätter mina funderingarna från förra inlägget. Vad har IKEA:s Ingvar Kamprad, filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg gemensamt? Jo, de verkar i sina uttalanden spekulera kring samma slutsats om lycka; nämligen att den bäst nås när en människa är på väg mot ett mål. Håller psykologisk forskning med? Ja, till stor del. Jag börjar från början och förklarar hur jag menar.

Filosofen Bengt Brülde berättar i en artikel i SvD om hur vi människor tenderar att ha en idealiserad bild av framtiden. Man tänker sig att det hela tiden finns en större lycka framöver, ”sedan”, när man flyttat till en finare lägenhet, fått ett bättre jobb, blivit mer vältränad – då börjar livet ”på riktigt”. Brülde menar istället, utifrån psykologiprofessorn Csíkszentmihályis forskning om ”flow” (flyt), att vi ofta upplever oss som lyckligast då vi helhjärtat aktiverar oss och då ägnar oss åt en utmaning som ligger nära gränsen av det vi kan klarar av. Känslan av flow får vi då allting fungerar som det ska och när vi ser tillbaka på en sådan stund av flow säger vi människor ofta; ”då var jag lycklig”. Av bland annat detta drar Brülde slutsatsen av att vi människor är gjorda för aktivitet och att vi är lyckligast när vi strävar mot något på detta sätt, inte passivt befinner vid något vi har uppnått eftersom den känslan av framgång snabbt ersätts av en strävan efter nästa utmaning.

Johan Norberg, idéhistoriker och författare till boken ”Den eviga matchen om lyckan” är inne på samma spår. I en artikel i DN säger han att lyckan inte är en plats utan ett sätt att resa. Det är snarare något vi producerar än konsumerar. Norberg ger oss även en historisk bakgrund till lyckosökandet, som verkar ha exploderat de senaste åren. Han menar att frågan om vad lycka är inte är ny utan har diskuterats flitigt ända sedan Aristoteles tid. I dagens Sverige har vår höga levnadsstandard och samhällets individualisering gjort att vi både har tid och ett behov av att själva söka våra egna svar, eftersom kyrkan och ideologierna förlorat sin kraft som auktoriteter på området.

Menar psykologisk forskning att vi människor blir lyckliga genom att aktivitet, i det pågående livet, snarare än att lyckan kommer då vi nått ett visst mål? Ja, i stort sett verkar det fungera så. När det gäller pengar finns det forskning som visar på att vid en viss ekonomisk nivå finns det inte längre ett samband mellan att få mer pengar och att bli lyckligare. Enkelt uttryckt kan man säga att den som är fattig blir lyckligare av pengar, men att den som redan lever på en god ekonomisk nivå inte blir lyckligare av att bli rikare.

Inom psykologisk forskning letas ofta empiriska bevis för vilka faktorer som skapar lycka hos människor. Detta beskrivs på ett bra sätt av Psykologifabriken och jag sammanfattar: En hel del av vår upplevda lycka beror på saker som är svåra att påverka; exempelvis vårt samhällsklimat och genetiska faktorer. Som enskild faktor är goda, nära relationer det som är mest betydelsefullt. Viktigt är också att uppleva en känsla av mening i tillvaron, oavsett vad denna mening grundar sig på. Det går att aktivt påverka sin lycka genom att exempelvis tänka mer på det man är tacksam för och visa omsorg om andra.

Lycka är ett komplext begrepp som man kan uttala sig om på många sätt; både existentiellt och utifrån psykologisk forskning. Begreppet lycka kan också väcka blandade känslor på ett individuellt plan. Ibland kan det vara inspirerande att fundera kring sin egen lycka och sina livsval – kanske särskilt när man själv känner sig lycklig och upplever en förväntan på livet. Lyckan kan upplevas på många olika sätt – till exempel som ett lugn, som att vara i balans eller som stark glädje. Upplevelsen av lycka kan ofta bli fysiskt påtaglig när man exempelvis ser någon man älskar eller avnjuter en god middag i kvällssolen.

Ibland är pratet om lycka mest tröttsamt eftersom det – som mycket annat – kan väcka en prestationshets. När vår midsommar inte ser ut som en Pripps Blå reklam, är vi verkligen lyckliga då? Duger vi? I en forcerad strävan efter lyckan kan acceptansen av livet, såsom det är med både lycka och svårigheter, ibland komma i skymundan. Detta kan vara värt att ha i tankarna för att sedan, med liv och lust, njuta av varje god stund som livet ger. Eller, som den danske författaren Aksel Sandemose sa; ”Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon”. Detta är måhända motsatsen till att fokusera på lyckan som förväntas finnas ”sedan” vid vägen ände. Är detta önskvärt och möjligt – eller mest prestationshetsigt hurtigt? Den frågan lämnar jag med varm hand över till er och avslutar dagens upptäcktsfärd i lyckans värld.

Vad är lycka? DN-krönikören Hanna Hellquist jagar lyckan i åtta avsnitt på SVT (Lycka: Del 1)

På tisdag den 18 januari kl 21.30 visar SVT ett kulturprogram i åtta delar med namnet ”Jakten på lyckan”. Där kommer DN-krönikören Hanna Hellquist att kritiskt undersöka lyckoindustrin och det som sägs göra oss lyckliga. Under olika studiebesök träffar hon lyckogurus och lyckoforskare, går på skratterapi, ägnar sig åt frigörande dans och klappar delfiner. Du kan läsa mer om Hanna och programmet här eller se programmets trailer här.

Det är lätt att bli nyfiken både på programmet och på frågeställningen i sig. Vad är egentligen lycka? Efter en snabb sökning på Google får jag svar. Lycka är en känsla av varaktigt välbehag, menar Wikipedia. Vad innebär det? Om jag tolkar det bokstavligt; bryts inte välbehagskänslan varje gång jag saknar något, till exempel blir hungrig? Försvinner lyckan då?

”Lycka är mer grundläggande och av mer existentiell karaktär” kanske någon invänder. Jag håller i så fall med. Jag föreställer mig lycka som ett sinnestillstånd, en slags bakgrund till våra vardagskänslor. Vad nu det är. Det är svårt att fånga lyckan i ord, för orden tar snabbt slut. Det är som bloggen Tankefel beskriver; det finns ord för alla hundratals delar som utgör en bil, men ”vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och är i största allmänhet”.

Kanske fungerar det bättre att definiera lyckan mer filosofiskt? ”Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka”, ska den franske författaren Françoise Sagan ha sagt .”Lyckan är inte att nå sitt mål. Lyckan är att vara på väg”menar bland andra IKEAS pappa Ingvar Kamprad. Nog är det lite anmärkningsvärt att han, med sin framgång världen över, menar att det viktiga inte är att nå sitt mål. Faktum är att Kamprad, på lite olika sätt, får medhåll av filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg. Är detta förenligt med psykologisk forskning? Läs mer i nästa inlägg; ”Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: del 2)”

Egen utveckling bidrar till en hållbar och lycklig parrelation (Testa din relation!)

I det moderna samhället finns många frågor kring relationer att fundera kring: Är det viktigt för mig att ingå i en parrelation? Vilken partner behöver jag i så fall och hur ska vi bägge lyckas bli förälskade i just varandra? Och, när relationen väl har inletts; vad behövs för att relationen ska hålla och vi båda ska fortsätta vara lyckliga tillsammans?

Svaren på dessa frågor blir aldrig självklara och det skrivs spaltmeter om detta varje dag. Själv ger jag mig in i relationsdjungeln utifrån en psykologs perspektiv och drar framför allt slutsatser utifrån den forskning som finns på olika områden. Denna forskning är av blandad kvalitet och kvantitet; ibland finns omfattande studier gjorda och ibland består forskningen av ett minimalt nedslag i verkligheten, en slags fallstudie. Oavsett kvalitet kan all forskning lyfta fram intressanta aspekter att fundera, spekulera och forska vidare kring. För att följa upp förra blogginläggets cliffhanger och med ambition att starta ett återkommande relationstema här på bloggen ger jag mig nu på frågan om vad som behövs för en lycklig och hållbar parrelation.

Inte sällan ställs ”den begränsande parrelationen” och ”det utvecklande singellivet” mot varandra. För att parrelationen ska fungera bra så måste den prioriteras före den enskilde partnerns egna känslomässiga och intellektuella behov. Eller? En artikel från The New York Times refererar till aktuell forskning och menar att det finns ett positivt samband mellan individens egna utveckling och en hållbar och lycklig parrelation.

Arthur Aron och Gary W. Lewandowski Jr., professorer i psykologi vid två amerikanska Universitet (Stony Brook, Monmouth), har studerat hur individer använder relationer för att förvärva kunskap och upplevelser – en process som kallas ”self-expansion”. Deras olika delstudier indikerar att människor som upplever att de själva och deras partner har en hög nivå av ”self-expansion”, det vill säga utvecklas känslomässigt och intellektuellt, är mer engagerade och tillfredsställda i sin relation. Egen utveckling bidrar till att skapa en hållbar och lycklig parrelation, och/eller tvärtom.

Är detta förvånande, kan man kanske fråga sig. Ja och nej, säger jag på bästa psykologvis. Ja, för att det går emot klyschan om att en god parrelation byggs på bekostnad av personlig utveckling, där alla kompromisser till slut kväver den individens egna utveckling. Nej, för att det egentligen är rimligt att tillfredsställelse på ett område i livet sprids till fler. När bägge parter tar ansvar för sin egen utveckling och själva mår bra så investerar de också i sin parrelation. Partnerns nya upplevelser, känslor och tankar blir berikande för den andre. ”Self-expansion” verkar således inte vara något som man endast bör ägna sig åt i mån av tid och tillåtelse från sin partner, utan även något att sträva efter i syfte att skapa en hållbar och lycklig parrelation. Dock, tänker jag, så kräver en självutvecklande relation mycket tillit, både ett förtroende för sig själv och för den andre. Kanske är tillit och trygghet till och med en bakomliggande faktor som kan förklara det positiva sambandet mellan egen utveckling och lycklig parrelation? Det är i alla fall inte svårt att tänka sig att det i en parrelation, särskilt i en mer otrygg sådan, kan vara svårt att ge och ta sig friheten till personlig utveckling. Resultatet kan bli att bägge parter i ett par, skrämda av tanken att förlora varandra, klamrar sig fast vid varandra eller kopplar bort närheten till varandra under slagordet att få utrymme för egen utveckling. Balansen där emellan, att samtidigt ha närhet och sin egen individualitet, torde var något  som människan får arbeta med livet igenom.

Vill du testa din ”self-expansion” och din egen relation? Gör Lewandowskis test här nedan. Kom bara ihåg att ett test aldrig kan, precis som en annan människa aldrig kan, berätta för dig ”hur du har det”. Det vet du bäst själv. Även om det kanske är självklart så tycker jag det är viktigt att poängtera detta eftersom tester ibland presenteras som ”sanningen”. Påträngande och fyrkantigt.

Jag återkommer med tema relationer, till exempel om hur vår parrelation idag påverkas utav det som vi lärt oss om relationer tidigare i livet – och vad konsekvenserna kan bli utav detta. Men nu; dags att plocka fram en penna?

Lewandowskis test

Ranka följande påståsenden från 1 till 7 där 1 står för ”Not very much” och 7 för ”Very much”. Lägg därefter ihop dina poäng och läs din relationsprofil mot slutet av testet:

How much does being with your partner result in your having new experiences?
When you are with your partner, do you feel a greater awareness of things because of him or her?
How much does your partner increase your ability to accomplish new things?
How much does your partner help to expand your sense of the kind of person you are?
How much do you see your partner as a way to expand your own capabilities?
How much do your partner’s strengths as a person (skills, abilities, etc.) compensate for some of your own weaknesses as a person?
How much do you feel that you have a larger perspective on things because of your partner?
How much has being with your partner resulted in your learning new things?
How much has knowing your partner made you a better person?
How much does your partner increase your knowledge?
Räkna ihop din poäng och se ditt resultat:
60 och mer — Highly Expansive. You are gaining a lot of new experiences and reaching new goals as a result

of your relationship. Chances are you have a happier, more sustainable relationship as a result.
45- 60 — Moderately Exciting. Your relationship has led to moderate improvements in your life and some new

experiences. But there’s definitely room for improvement.
Mindre än 45 — Low Connection. Your relationship is not creating opportunities that help expand your

knowledge and make you feel better about yourself. Make an effort to share new experiences with your partner!

Ovanligt att avge ett nyårslöfte om att bygga goda relationer?

Nu, under årets första vecka, är det dags för tagna nyårslöften att börja realiseras i handling. Om det är någon mer än jag som varit på ett gym under januari månad så kan säkert även ni vittna om att det är fullbokat på träningspassen och trångt bland maskinerna. ”Att äta mer hälsosamt” och att ”börja träna” är enligt en artikel från SvD svenskens vanligaste nyårslöften. Genom att få i sig nyttigare mat och bygga muskler strävar vi således efter att få en mer hälsosam livsstil under 2011. Ja, om nyårslöftena nu infrias, det vill säga. Det kan vara lite si och så med den saken ibland.

Av någon anledning verkar det inte vara lika vanligt med nyårslöften som handlar om att bygga och förbätta sina relationer. Man kan undra varför. Det är egentligen anmärkningsvärt att det så sällan nämns som nyårslöfte eftersom våra relationer, enligt Wall Street Journal, är den enskilt största prediktorn för vår upplevda lycka. Varför lovar vi inte att bygga våra relationer istället för att bygga muskler? Jag vet inte, men jag gissar att det känns som ett mer konkret beslut att att bygga muskler än att göra något så odefinierbart och ”svårt” som att förbättra sina relationer.

Ett tips från er självutnämnde RT (RelationsTränare) för dagen är att ta några minuter till att fundera över om ni har någon relation där ni skulle vilja att något blev bättre – och vad ni i så fall, mer konkret, skulle du kunna göra åt saken? Ingen prestationshets nu, utan bara en ärlig tanke på om du ger de viktiga relationerna i ditt liv den uppmärksamhet som du vill och kan. Det handlar om att medvetet göra så gott man kan och välja sitt liv, tänker jag, inte att ”bli bäst på relationer” eller något liknande som skapar moraliseranden och dåliga samveten.

Om man känner att man skulle vilja förändra och förbättra relationer kan det vara svårt att hitta konkreta saker att göra.  Viktigast torde vara att identifiera problemet och se om alla inblandade är intresserade av en förändring. Ibland kan små insatser göra stor skillnad, så som att som att titta någon i ögonen, lyssna uppmärkssamt eller att ringa det där telefonsamtalet som ”aldrig blir av”. Ibland är det förstås mer invecklat och då kan man behöva hjälp utifrån.

Ofta kan dock mycket göras med små medel, frågan är bara vad man kan göra? Jag lämnar det mesta till er egen kreativitet, men skickar även med fem tips från Wall Street Journal som kanske kan vara till nytta för någon:

1. Dela mer: Var öppen och ärlig med det som pågår i ditt liv så andra lättare kan relatera till dig och själva våga dela med sig av sitt inre.

2. Avsätt mer tid till att prata: Kom överens om en tid att prata varje dag. Överväg att sätta en tidsgräns, särskilt för par där den ena personen gillar att prata mer än den andra. Detta kan hjälpa den tystare personen att prata mer och den mer pratsamma personen att fokusera på det som är värt att säga.

3. Gå ut tillsammans: Att vara ute i fria luften är avstressande och gör det lättare att hitta varandra. Ett tips är att ta långa promenader tillsammans. Att röra sig och samtidigt inte behöva ha ögonkontakt kan göra underverk för att öppna upp till samtal som kan gå trögt i hemmamiljön.

4. Stäng av TVn/datorn/telefonen: Det må vara en klyscha, men faktum är att familjemedlemmarna ofta spenderar sin familjetid ”i små öar”, var och en vid sin tekniska pryl. Fundera på om din familj skulle vilja göra mer saker tillsammans, utan att samtidigt titta på en skärm.

5. Hitta nya vänner: Fundera om du har någon i din närhet du vill lära känna bättre, eller börja med någon ny hobby eller liknande för att träffa helt nya människor; potentiellt nya vänner.
Fler inlägg om relationer följer under 2011, bland annat ett inlägg utifrån forskning kring vilka parrelationer som är lyckligast. Där får du möjlighet att testa dig själv och din relation! Kom nu också ihåg att även om ni missade chansen att ta ett nyårslöfte gällande relationer så är det inte försent att konkretisera en längtan efter bättre relationer i en målinriktad plan och avge ett trettondagslöfte, eller varför inte ett helt vanligt onsdagslöfte.

Svinalängorna: Att växa upp med smärta i en dysfunktionell familj

I helgen såg jag Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna. Det är lätt att förstå varför filmen, som bygger på Susana Alakoskis roman med samma namn, har fått strålande recensioner från såväl DN som SvD. Till råga på allt har filmen vunnit ett pris innan den var helt färdig. Svinalängorna belönades med Kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig i september 2010 och då återstod justeringar med ljussättningen. Kort sagt; det är en välgjord och gripande film med stora skådespelarinsatser.

Filmen skildrar hur huvudpersonen Leena (Noomi Rapace) återupplever mörka minnen från sin uppväxt i en finsk arbetarfamilj i sjuttiotalets Ystad; en uppväxt där alkohol och våld var en del av vardagen. När Leenas mamma blir allvarligt sjuk vävs Leenas nutida medelklassidyll samman med dåtidens smärtsamma händelser. I detta växelspel mellan nu och då får vi följa den stora Leenas motvillighet att möta både sin mamma och sitt förflutna och den lilla Leenas (Tehilla Blad) ständiga strävan att skydda sin lillebror och städa upp efter sina föräldrar. Det saknas inte ljuspunkter och stunder av ömhet i Leenas uppväxt, men under filmens gång tar Leenas ensamhet och rädsla alltmer över och håller barnets spontana glädje i schack. I vuxen ålder möter vi en Leena som lämnat barndomens upplevelser bakom sig men som riskerar att gå sönder när gamla minnen väcks till liv.

Det som framför allt dröjde kvar hos mig efter filmens slut var den starka smärtan som låg som matta över hela filmen. I början mer som en filt- en föraning om det som skulle komma – mot slutet som en spikmatta med spikarna tryckta mot biobesökarens hud. Detta för mina tankar till den smärta som ofta finns eller har funnits hos människor som växt upp i en familj som på olika sätt varit dysfunktionell. I Leenas familj kunde barnen inte finna tröst hos sina föräldrar, istället var det föräldrarna själva som var skrämmande. Leena tvingades upprepade gånger vara ”förälder åt sina föräldrar”. Detta är måhända ett uttjatat ämne, men ämnet upphör aldrig att vara viktigt eftersom det fortfarande finns många barn och många ”vuxna barn” som bär på en smärta efter en uppväxt som påminner om Leenas.

En person som, av olika anledningar, har behövt ”ta ansvar” för sina föräldrar, som har blivit tvungen dölja sina egna känslor och önskningar och som dessutom har behövt låtsats som att ”ingenting är fel med vår familj” kan ha stor nytta av att bearbeta sina erfarenheter. Kan en terapeutisk behandling ges redan till de utsatta barnen är detta förstås att föredra. Jag håller med det som DN skriver, det är viktigt att barnen får ett eget utrymme att bearbeta sina upplevelser. Det är precis detta som saknas i en insnärjd familj där barnen övergått till att ta hand om de vuxna istället för sig själv.

Om barnet olyckligtvis inte nås av någon hjälp, vilket är fallet för många barn, så finns möjligheten att i efterhand bearbeta sina erfarenheter som vuxen. En uppväxt i en dysfunktionell miljö kan även ge den numera vuxna personen svårigheter med att se sig själv – sina egna känslor, önskningar och behov – som viktiga. Personen kan fly ut i destruktivitet eller perfektionism för att slippa känna efter och genomgripande är ofta en känsla av skuld. Leena i Svinalängorna uttrycker just en sådan känsla av skuld i filmen då hon gråtandes tar på sig ansvaret det som hänt hennes familj, samtidigt som hon tycks inse att skulden inte kan vara hennes eftersom hon bara var ett barn. Att få stöd av anhöriga eller hjälp i en terapeutisk behandling blir ofta till hjälp för att få kontakt med de känslor och tankar som man ofta flytt ifrån och för att sortera bland både känslor och tankar. Man kan behöva hjälp för att ta sig igenom sin smärta och återfå rätten att ta hand om sig själv. På internet kan man även hitta olika självhjälpsgrupper för barn till alkoholmissbrukare, såsom Al-Anon och ACoA . För er som vill läsa vidare om ett barns upplevelse av att växa upp med alkoholiserade föräldrar finns Hillevi Wahls självbiografiska bok Kärleksbarnet.

För de barn som är i Leenas våldsutsatta situation tror jag att de vuxna runt barnet behöver våga se och på ett taktfullt och varmt sätt ”lägga sig i” för att kunna hjälpa. Om man inte vågar eller ”vet vad man ska göra”, vilket torde vara vår vanligaste ursäkt (?), så kan ett första steg vara att just ta reda på detta. Ett sätt är att läsa om barn som far illa och när socialtjänsten bör kontaktas eller ringa till BRIS vuxentelefon och ställa frågor till dem. Att ta hjälp av en klok medmänniska i sin närhet och tillsammans ta beslut om hur man bäst kan hjälpa ett barn är även det ett sätt som kan öka chansen att vi vågar möta situationen.

Svinalängorna är en gripande film som jag tycker uppmanar oss att se verklighetens smärta. Jag tror detta är väldigt svårt, jag tror till och med att vi värjer oss mot filmens smärta. Mitt biosällskap beskrev filmen som ”två timmars ångest” och sa att den väckte ett behov av att prata om filmen efteråt. Mitt sällskap menade att detta var nödvändigt för att slippa dras med av filmens mörker, fyllas av detta och själv må dåligt resten av kvällen.  Jag tror det är lite så vi får jobba i allmänhet; vi får hålla ögonen öppna för verkligheten, våga hitta vår empati och initiativkraft – och sedan varva detta med att hämta stöd och glädje hos varandra.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024