Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: april 2011

Funderar du på att ta självmord? Vill du förhindra att internet inspirerar till självmord?

I detta inlägg kommer jag att berätta om en internetsida som inspirerar till självmord samt berätta vad man, väldigt enkelt, kan göra för att bidra till att den som funderar på självmord istället får hjälp. Detta kommer jag till snart. Först vill jag rikta min fulla uppmärksamhet till dig som läser detta och har dödslängtan, självmordstankar eller konkreta planer på att ta självmord. Kanske känns det som du sjunkit ned i ett svart hål, att du är djupt förtvivlad, eller som om du börjat känna dig likgiltig inför princip allting. Kanske är du med rätta förbannad på världen – som upprepade gånger svikit och som inte har förstått hur du tänker eller känner. Innan jag fortsätter skriva om hur jag tänker kring självmord vill jag citera min kollega Per Wallroth, leg. psykolog samt leg. psykoterapeut. Per har arbetat 10 år inom psykiatrin och mött många personer som funderat på att ta sitt liv eller som har gjort självmordsförsök men överlevt. Jag frågade honom om det finns hopp om att må bra igen om man funderar på att ta självmord. Om ja; varför kan det ändå kännas som om döden är den enda utvägen? Per svarar:

Visst finns det hopp om att må bra igen! Jag har själv träffat många människor som har haft självmordstankar och självmordsplaner, men som har ändrat sig. Jag har också träffat många som gjort självmordsförsök och i efterhand varit glada att de överlevt. Det finns alltid hopp, men det tappar man bort när man mår riktigt dåligt. När man är deprimerad eller ångestfylld snävas världen in. Man blir helt upptagen av de egna malande tankarna och förlorar förmågan att se alternativ. Känslan blir ofta att ”nu är allting skit och det kommer det alltid att vara”. Man glömmer bort att man har mått dåligt förr och att det då alltid har blivit bättre så småningom. Man glömmer bort att man alltid kan någonting annat – man behöver inte traggla vidare på det hemska jobbet, man behöver inte fortsätta på utbildningen som man vantrivs med och man behöver inte stanna kvar i förhållandet där man blir illa behandlad. Ibland kan blotta tanken på att man har andra möjligheter göra att det känns lite lättare.

Vad kan man mer göra för att må bättre om man har självmordtankar? Per svarar:

Många som mår dåligt skäms för de egna tankarna och känslorna och gör allt för att hålla masken och verka glada och ”normala”. Det första steget mot att må bättre är ofta att man vågar öppna sig för någon som man litar på: en vän eller en anhörig, en lärare eller en arbetskamrat. Man kan då få uppleva att den andre tycker om en trots att man mår dåligt och man kan också få nya perspektiv på sina problem. Den andre kanske också kan hjälpa en att kontakta en psykolog eller psykoterapeut eller någon annan klok person, om det skulle vara så att man behöver professionell hjälp för att ta sig upp det där hålet man har ramlat ner i och ta sig vidare i livet.

Mina egna tankar kring självmord påminner mycket om Pers. Det jag tänker vidare på är hur svårt det ibland kan vara att hitta någon att prata med som man litar på och som man tror kan vara till hjälp. När man är deprimerad eller ångestfylld, då livet blir snävt som Per beskriver ovan, har man svårt att tro att man någonsin ska kunna må bättre. Man förlorar hoppet för sig själv och det kan vara svårt att föreställa sig att någon annan kan känna hopp. Man kan känna sig förvirrad över hur det egentligen gick till när man började må så här dåligt och förstår inte heller hur man ska ta sig vidare. Ofta föraktar man sig själv. Slutsatsen av de egenupplevda känslorna blir inte sällan ”ingen kan förstå eller bry sig om mig”. Det blir en slags felkoppling; man tror att ingen annan orkar med en eftersom man har svårt att orka med sig själv i det läget.

Det finns många bra personer som både har omtanken och kunskaperna för att hjälpa, det kan jag själv intyga efter att ha träffat en hel del av dem både privat, under min utbildning och genom arbetet. Utmaningen är ofta att hitta dem fort nog och att stå ut med att ibland bli missförstådd på vägen dit. Svensk psykiatri är, minst sagt, inte alltid en dans på rosor med sina knappa resurser och långa väntetider. Privat psykologisk behandling som brukar kunna erbjuda hjälp snabbare, liksom S:t Lukas där jag jobbar, kan för många vara ett alltför dyrt alternativ (även om vår mottagning arbetar för att ge subventionerade priser så långt vi kan).

Mitt bästa råd till dig som funderar på självmord är att kontakta någon att prata med; kanske genom att höra av dig till någon du känner, genom att ringa en psykiatrisk mottagningen eller genom att ringa till Nationella Hjälplinjen. Hos den sistnämnda kan du få kostnadsfri psykologisk hjälp över telefonen och även få numret till din närmaste psykiatriska mottagning. Med detta sagt samlar jag ihop all värme och energi jag har för att skicka över den till dig här över internet, för att du ska få den där extra energin som krävs för att ta en kontakt och inte ge dig förrän du till slut fått en samtalskontakt som du trivs med. Jag hoppas att du, tillsammans med en bra person, får bearbeta det som är jobbigt i ditt liv samt snart får uppleva positivare känslor. Alla människor har nämligen kapacitet till glädje eftersom vi är biologiska varelser med en kropp som kan framkalla den affektiva upplevelsen. Det finns så att säga ”inom oss”, även om det låter klyschigt. Kanske blir du också en av många som skriver något liknande detta en dag, och säger att du ser tillbaka på en mörk tid som du inte förstod hur du skulle ta dig ur, men du hittade ett sammanhang där någon kunde ge dig det hopp du inte själv hade – och du kunde få eller återfå en känsla av liv inombords, en grundstämning av att vara tryggare och gladare. Gissningsvis har du också vuxit mycket som människa och fått en inre känslighet och styrka som du kommer få mycket nytta av i livet.

Nu några ord till er som inte har självmordstankar men som vill bidra till att det på internet i första hand sprids information om hur man kan få hjälp att leva vidare – inte hur man på bästa sätt kan ta sitt liv. Den internetsida som i skrivandets stund ligger högst vid en googlesökning på ordet självmord är nämligen en sida som uppmuntrar till att begå självmord. Detta gjorde att bloggen Pontus hörna började uppmuntra bloggare att länka till Vårdguidens information om självmord så att denna sida – som ger hjälp att fortsätta leva – så småningom ska kunna hamna högre i googlesökningar. Kanske kan sidan som uppmuntrar till självmord verka vara som en god vän i nöden för den med självmordstankar; äntligen ett ställe som inte moraliserar och säger ”det blir bättre” utan istället ger handfasta tips som kan ”lösa situationen”. Men, denna ”lösning” innebär samtidigt att eliminera alla möjligheter till fortsatt liv och hopp. Det är dessutom så att självmord oftare väljs som lösning av personer som är deprimerade, där sjukdomstillståndet gör det svårt att se alternativa lösningar. Liksom man kan argumentera för att självmord är ett ”eget val” så kan man också säga att det är svårt att se sina olika valmöjligheter när man är mitt inne i en depression – kanske blir det depressionen, snarare än hela människan, som väljer?

Klicka gärna på länken till Vårdguidens sida om självmord för att hitta information om var man kan få hjälp när man har självmordstankar – eller för att bidra till att sidan kommer högre i googlesökningar. Du kan också själv länka till Vårdguiden genom att länka ordet självmord till deras sida. När du ändå är inne på Vårdguidens hemsida och tittar runt så vill jag passa på att tipsa om den läsvärda och sanna berättelsen om hur ”Ida” ville ta sitt liv, men fick hjälp och mår bra idag.

Fler bloggare som uppmärksammat initiativet att länka till Vårdguiden är bland annat den intressanta bloggen Nattens Bibliotek, Mymlan och Cattas Bubbla. Dessa tre har även vidare länkar till andra bloggare som deltar, för den som är intresserade att läsa fler inlägg om detta.

Att bygga tillit och våga satsa: Intervju med en erfaren psykolog om att ge och ta emot hjälp i terapirummet

Psykoterapi är något som vi här på S:t Lukas i Uppsala ägnar den största delen av vår arbetstid till. I det här inlägget presenterar jag ett samtal som jag haft med min kollega Christina Hall, yrkesverksam legitimerad psykolog sedan 35 år tillbaka. I vårt samtal, i form av en informell intervju, pratade vi om psykoterapi ur olika aspekter; vad har Christina gjort och lärt sig som yrkesverksam psykolog och leg. psykoterapeut – och vad kan det innebära att själv gå i terapi för att få hjälp?

Jag ska snart berätta vidare, men innan dess vill jag tipsa om en sida med grundläggande fakta om psykoterapi, för er läsare som är relativt nya på området. På S:t Lukas hemsida besvaras vanliga frågor (FAQ) om terapi på under rubriken ”Vad är psykoterapi egentligen?”. Där berättas kortfattat vad man kan få hjälp med i terapi och hur terapin hos S:t Lukas går till rent praktiskt. Intervjun med Christina kan ses som en fördjupning till denna information, där vi samtidigt får lära känna Christina som psykolog och psykoterapeut.

Jag och Christina har bokat en avskild timme där vi ska få prata ostört – och jag välkomnas in i hennes trivsamma mottagningsrum (se bilden ovan). Inledningsvis ber jag Christina berätta om sin yrkeserfarenhet som psykolog. Jag häpnar över den breda erfarenhet hon hunnit skaffa sig under sina verksamma år; hon har arbetat med barn, familjer, vuxna och pensionärer. Som om inte detta vore nog har hon under sitt yrkesliv vidareutbildat sig inom flera olika områden, bland annat inom organisationspsykologi. När vi summerar de åren hon arbetat står det klart att hon varit verksam som leg. psykolog i över trettio år och som leg. psykoterapeut de senaste tjugo åren. Christina berättar om sina olika arbetsplatser:

–          Jag började arbeta inom familjerådgivning; först genom en slags ”hemma-hos-verksamhet”som besökte familjer med svårigheter direkt i deras hem, senare med mer traditionell familjerådgivning. Ungefär tio år senare slutade jag med det och började som psykolog på Akademiska barnsjukhuset samt tog emot för psykoterapi privat. Därefter började jag arbeta på S:t Lukas i Örebro, för att sedan landa här på S:t Lukas i Uppsala.

När vi talar om hur det varit att arbeta på dessa olika arbetsplatser återkommer ofta tre saker; glädjen i att lära olika saker genom nya erfarenheter i arbetet/genom utbildningar, känslan av att inte ”räcka till” för de behov som finns ute i verkligheten och en stark tilltro till människan och hennes förmåga att hitta sin livskraft. Christina berättar att hon ofta fått frågan ”Är det inte väldigt tufft att arbeta som psykolog på ett barnsjukhus och träffa sjuka barn och förtvivlade familjer hela dagarna?” Christinas svar träffar mig i hjärtat och känns viktigt:

–          Visst kan det vara slitsamt att arbeta i dessa förhållanden, särskilt när man som jag var ensam psykolog och kände att jag inte räckte till för alla de behov som fanns. Men det gav otroligt mycket också. Du vet, barn har alltid en sådan livskraft. För dem gäller livet alltid! De cyklar, leker och hoppar så fort de ska mellan svåra behandlingar, med droppflaskan i band efter sig.

Vi fortsätter samtalet kring denna livskraft. Detta leder oss in till ett projekt som S:t Lukas har drivit från och till i några år, det så kallade ”Äldreprojektet”, som Christina ansvarar för. Äldreprojektet innebär att S:t Lukas, tack vare en donation, har fått möjlighet att erbjuda korttidsterapi till reducerat pris för personer från 65 år. Behovet av insatser för äldre har sedan länge varit känt. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009 beskriver hur ”åldrandet ökar risken för psykisk ohälsa på grund av sociala, psykologiska och biologiska faktorer.” Trots detta utgör gruppen äldre en anmärkningsvärt liten del av den grupp människor som prioriteras när det gäller att få tillgång till psykoterapeutiska samtal. Med utgångspunkt i detta har S:t Lukas i tre omgångar erbjudit äldre att gå i samtal som inte kostar mer än en hundralapp, med möjlighet att gå upp till tio gånger. Christina berättar att livet är i fokus även där:

–          Folk tänker sig ibland att äldre personer som går i terapi pratar mycket om döden. Så är det oftast inte alls. Även äldre personer fokuserar främst på hur de ska leva sina liv. I de fall där de äldre talat om döden handlar det ofta om en oro över att vara ensam och sjuk, ha ont eller att man oroar sig över de anhöriga som blir kvar. Det är inte ovanligt att man pratar om hur livet förändrats vid pensioneringen, hur man ska hantera förluster av närstående, problem med vuxna barn eller att leva med en känsla av ensamhet. I den generation som dagens pensionärer tillhör är det ofta tabubelagt att prata öppet om sina problem. Många gånger är vi terapeuter de första som får höra om olika skamfyllda minnen som dessa personer plågats av under en stor del av sina liv.

Halvvägs in i vår intervjutimme har vi tillsammans färdats genom Christinas yrkesliv; genom hennes arbete med familjer, barn, vuxna och de äldre. Det blir tydligt att det handlar om psykoterapi i alla livet skeden, nästan som en slags livslinje där yrkeslivets utmaningar och Christina själv rör sig framåt tillsammans. När sammanfattar vår intervju för mig själv tycker jag mig se just sådana rörelser på flera plan – och jag tänker att detta är talande för ämnet psykoterapi. Christina rör sig genom att träffa allt fler individer och patientgrupper och växer i erfarenhet. De sjuka barnen leker och utvecklas mitt i allvaret och äldre personer fortsätter utvecklas och välja livet. Jag och Christina rör oss genom intervjun, delar information och förståelse. Kanske blir denna rörelse ett budskap mellan raderna i intervjun  – och kanske blir det till en slags illustration av vad psykoterapi kan vara. Genom den livskraft som finns hos människor som möts kan psykoterapin skapa rörelse i livssituationer som blivit stillastående och hopplösa. Måhända klyschigt i text, men desto mer tydligt på ett upplevelseplan. Nog för att terapi handlar en hel del om att förmedla psykologisk kunskap och sortera tankar och känslor – men det kan också ses som en slags resa, en utveckling. Vi talar om just att utvecklas i jobbet när Christina ler och säger:

–          I jobbet som psykolog så ingår på sätt och vis att inte ”räcka till”. Vi är bara människor själva och kan inte räcka till för alla människor i alla situationer. Vi blir heller aldrig fullärda, och det tycker jag är en del av jobbets tjusning. Dessutom har jag märkt hos mig själv att min egen rädsla inför nya och svåra situationer minskat; jag känner mig oftast trygg i den kraft som jag vet finns i ett mänskligt möte i terapin, även om jag aldrig riktigt kan veta vad som väntar mig.

Christina (på bild ovan) betonar intervjun igenom att det är viktigt att ta terapi, mående och människor på allvar. Jag ställer, lite provocerande, frågan om varför man ska lägga sina pengar på att gå i terapi. Det låter väl bra att man tar människor på allvar, men hjälper det verkligen att ”bara prata”? Christina svarar:

–          Det kan vara bra att ställa sig själv motfrågan ”vad vill jag få ut av att gå i terapi?” Det krävs en del – både tid, pengar och energi – för att gå i terapi och den som väljer att börja i terapi har oftast ett lidande som motiverar denna insats.

Så att vilja utvecklas som person är inte tillräckligt? Christina skrattar till och säger:

–          Det är inte självklart att det är terapi som alltid behövs, ibland kanske man kan behöva göra något annat istället. Till exempel börja måla? Men, jag tror aldrig har mött någon person som tagit sig till en psykoterapeutisk situation som inte haft behov av detta. Det finns en ganska hög tröskel innan man tar kontakt.

Om vi tänker oss att ett lidande finns, vad får man då ut av att prata med någon?

–          Det som ofta händer är att ens egna tankar blir något helt annat när man får höra sig själv säga viktiga saker högt. Man prövar att säga det man inte trodde var möjligt, man delar känslor tillsammans. Detta leder till att man kan se andra möjligheter, andra tänkbara val, där man tidigare känt sig fast i en situation. Som exempel har jag varit med om att terapin har räddat livet på personer som, när de börjat terapin, haft mycket svårt att trösta och ta hand om sig själv och inte kunnat se något hopp inför framtiden. För många år sedan träffade jag just en sådan tjej som gick i terapi hos mig. Ett tag efter att vi avslutat vår kontakt fick jag ett vykort från henne där hon berättade att hennes liv numera fungerade bra för det mesta. Hon berättade också att i de stunder där allting körde ihop sig, så brukade hon blunda och låtsats att hon pratade med mig. Eftersom hon inom sig visste vad jag brukade svara henne eller vad hon förväntade sig att jag skulle svara så kunde hon ge sig själv svaren. Hon blev då lugnad i sin situation, fick lättare att kunna se på sig själv med empati och fick kraft att ta tag i situationen och leva vidare. Det här är för mig något av samtalsterapins essens.

Det är svårt att ifrågasätta betydelsen av terapi när man precis hört denna innerliga berättelse. Istället fortsätter jag ifrågasätta terapin genom att ställa en fråga jag ofta hört: Vad gör man om man tidigare försökt att prata med någon i terapi, men inte blivit hjälpt?

–          För att bli hjälpt i terapi måste man hjälpas åt, terapeut och konfident, att bygga upp en tillit som leder till att man vågar tro att någon annan kan hjälpa. Det behövs för att man själv ska våga satsa. Tänker man hela tiden ”det här hjälper nog inte mig” så hindrar man ofta sig själv från de möjligheter till hjälp som ges. Detta, att tillsammans bygga upp en tillit, är det svåraste för många, särskilt för dem som ofta blivit svikna i sina liv. Man kan försöka komma förbi detta genom att i terapin vara ärlig med att man har svårt att lita på andra, kanske att erkänna för terapeuten att ”det är saker jag inte vågar prata med dig om här”. Långsamt kan man då tillsammans bygga tillit, förutsatt förstås att man känner att den terapeut man träffar går att lita på. En ökad tillit kan göra att en person som tidigare inte blivit hjälpt genom terapi vågar ge sig själv en ny chans.

Låt säga att jag bestämmer mig för att börja i terapi, fortsätter jag. Då dyker genast ytterligare två frågor upp; vilket terapiform ska jag välja? Och vilken terapeut?

–          Generellt tycker jag det viktigaste är att hitta en terapeut som man kan känna förtroende för. De flesta problem kan man arbeta med utifrån olika terapiformer. Men visst finns det svårigheter där specifika tekniker är att föredra, till exempel exponering vid en specifik fobi. Man kan boka ett inledande samtal och där få en uppfattning om vem terapeuten är och hur denna arbetar. Är man en handlingsmänniska som har svårt att stå ut med att inte skriva listor och vara konkret kan man kanske fundera på vinsterna med gå i en mer öppen, reflekterande terapi och tvärtom. Det brukar kunna vara nyttigt att utmana sin personlighet något, samtidigt som det viktigaste är att känna sig trygg med både terapeut och terapiform.

Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun med Christina och jag ställer mina sista frågor. Jag undrar dels vilka som är de vanligaste problemen som hon möter i terapi och dels om hon upplever någon skillnad när det gäller problem som är vanliga idag men som var mindre vanliga för tjugo år sedan.

–          Jag skulle säga att de vanligaste problemen som folk söker terapi för är relationsproblem, ångest, nedstämdhet och oro. Dessa problem har varit aktuella under alla mina yrkesverksamma år. På senare tid är det allt vanligare att personer, särskilt yngre tjejer, söker terapi för att de har ”dålig självkänsla” eller ”dåligt självförtroende”, som i realiteten är svårare att skilja på än i teorin. Dessa ”duktiga flickor” har en upplevelse av att de inte duger och får ångest, både i arbetslivet och privat. Jag tror att det krävs mer i samhället idag än för tjugo år sedan, inte minst när det gäller prestationer i arbetslivet.

Med dessa ord som avslutning tackar jag Christina och hoppas att ni bloggläsare också haft glädje av att följa vårt samtal!

Att mötas över en pennvässare och att låta dagen fånga oss: S:t Lukas biopublik diskuterar filmen A Single Man ur ett psykologiskt/existentiellt perspektiv

I måndags arrangerade vi på S:t Lukas i Uppsala vår sista psykologiska filmkväll innan sommaren. Trots att det var en riktigt fin vårkväll – kanske den varmaste hittills – så var biografen nästintill fullsatt. Nyfikna biobesökare i alla åldrar kom för att se och återse Tom Fords ”A Single Man” – och för att diskutera psykologiska och existentiella teman i filmen tillsammans med S:t Lukas medarbetare. För mer information om filmen och kvällens upplägg, se mitt tidigare blogginlägg. Filmen presenterades, precis som tidigare, av leg. psykoterapeut Per Wallroth. Inför filmdiskussionen, som han själv ledde, ställde Per tre frågor till filmpubliken. Dessa var följande:

1. Homosexualitet: Filmen bygger på en roman med samma namn av den öppet homosexuelle engelske författaren Christopher Isherwood. Romanen A Single Man, som kom 1964, har kallats ”den första verkligt frigjorda homosexuella romanen skriven på engelska”. Regissören Tom Ford är också öppet homosexuell, men i synnerhet innan premiären var det en del prat om att Tom avgayifierade berättelsen av kommersiella skäl. Pers fråga utifrån detta blev: Är det här en homosexuell film, en film som skildrar homosexuella på ett trovärdigt sätt och som kanske också främjar homosexuellas rättigheter?

2. Ensamhet: Vad säger filmen om ensamhet och gemenskap?

3. Vikten av att leva i nuet:

a) Per menar att ett starkt tema i filmen, kanske till och med filmens ”budskap”, var att man ska försöka njuta av ögonblicket och uppskatta de små sakerna i livet. Pers fråga till publiken var om vi håller med om att detta är filmens budskap?

b) I filmen håller huvudpersonen George (Colin Firth) upp en pennvässare och säger ”Man måste alltid uppskatta livets små gåvor”. I samband med att han säger detta visas bilder från det hotande kärnvapenkriget. Utifrån detta ställer Per frågan: Är det försvarbart att gå in för att njuta av stunden? Gör det att man blir till en passiv åskådare medan det går åt helvete med världen?


Med frågorna nämnda går jag direkt över till att beskriva diskussionen. Ni läsare är som vanligt varmt välkomna att delta i en vidare diskussion här i kommentarsfältet eller att komma med synpunkter på kvällen/önskemål till framtida biokvällar. Innan jag går in på specifika ämnen vill jag kort kommentera den övergripande stämning som jag upplevde i biosalongen. Om förra filmkvällen, där vi visade ”The Crying Game”, stod för en slags intensitet i både film och diskussion så stod ”A Single Man” för en slags tyngd och eftertänksamhet. Kanske inte så konstigt med tanke på filmens tema och den känsloladdning som finns i filmens foto och ljussättning.

Frågan om homosexualitet var först ut. Det uppstod osäkerhet kring vad en ”homosexuell film” är, men begreppet användes sedan i diskussionen för att belysa det sätt som Ford skildrade homosexualitet i sextiotalets Amerika. Omvärldens skepsis gentemot gruppen homosexuella ligger under hela filmen som en skugga över huvudpersonen Georges liv. Tydligast blir hans utanförskap när han tar emot beskedet att Jim, hans sambo och partner sedan 16 år, har dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det blir som att George inte tillåts att sörja, vilket flera biobesökare nämner. En kvinna i biopubliken berättar att hon själv förlorat en närstående och att hon känner igen sig Georges sorg. ”Förr talade man om ett sorgeår”, säger hon. Jag tänker att det nog vore bra för både George och oss andra att ha ett sådant definierat begrepp att luta oss mot. Kanske skulle det minska den hotande klangen i begreppet sorg och öka omgivningens acceptans gentemot sorgeförloppet.

En annan tanke som någon besökare var inne på, gällande filmen som homosexuell skildring, var att manskroppen – snarare än kvinnokroppen -var i fokus. Det i sig tycker jag är ganska ovanligt. Det som dessutom gjorde det snäppet mer intressant var att männen ofta porträtterades som ”vackra varelser”, inte bara som ”sexiga män”. Denna kombination av manskroppen och det sköra – både kropp och känsla – tycker jag man ser ännu mer sällan. Filmens män brukar annars vara tillräckligt upptagna med att försvara andra mansideal: ve den mannen som är både känslig och naket ”manlig”. Charleys karaktär, spelad av Julienne Moore, skulle grovt sett kunna göras av en man. Hon är rik, bitter, ensam och försupen – låter det inte mer som en klassisk mansroll än en klassisk kvinnoroll?

Flera biobesökare tyckte att förhållandet mellan ensamhet och gemenskap var det centrala temat i filmen. Vi stannade en stund vid frågan om vi människor någonsin kan bli helt ensamma. ”Får vi inte alltid vårt perspektiv på oss själva och världen i samspel med andra?”, undrade någon. Andra invände och sa att oavsett om ensamheten är reell eller inte så är ensamhet främst en upplevelse. Det spelar ingen roll hur många människor man har runt omkring sig om man känner sig ensam. George beskrevs av flera personer som en sådan upplevt ensam själ som i filmen mötte andra ensamma själar, tack vare sin skärpta uppmärksamhet. Vännen Charley är en ensam alkoholist, hans student Kenny känner sig annorlunda från andra och främlingen Carlos är långt ifrån sitt hemland. Alla hittar de en slags gemenskap med George genom den ensamhet som förenar dem. Flera i diskussionen skrev under på att det är här – i mötet mellan människor – som livet blir värt att leva.

Vår sista diskussionspunkt handlade om att leva i nuet; är det viktigt och hur gör man det i så fall? De flesta verkade rörande överens om att det är viktigt, men att det är lättare sagt än gjort. En biobesökare berättade om hur människor som överlevt dödliga sjukdomar ofta kan vittna om att de lättare kan leva i nuet och se vad som är viktigt i deras liv. Någon frågade sig då om man verkligen måste komma så nära döden för att lyckas ”leva i nuet” och ta in världen så tydligt genom sina sinnen, såsom George gör i filmen. En annan i publiken tipsade då om mindfulness och sa att man kan träna sig i att tydligare uppleva världen genom sina sinnesintryck. En tredje sa klokt att uttrycket ”carpe diem” – ”fånga dagen” – lätt blir missvisande. Istället menade hon att man ska låta dagen komma till en, låta dagen fånga en själv, genom att vara uppmärksam på det som händer runtomkring. Där är spontanitet viktigt, menade en annan besökare. Han pekade på att filmens George levde ett väldigt kontrollerat liv, symboliserat av kläderna med den åtdragna slipsen. Under dagen släppte George lite på kontrollen, genom till exempel att dansa och nakenbada, och det var som att han hittade en slags livskraft i spontaniteten.

Per undrade mot slutet om det finns en risk att bli en passiv åskådare av det som händer i världen, om man som George försöker njuta av de små sakerna i livet. I filmen hotar kärnvapenkriget, något som upptar Georges tankar betydligt mindre än en pennvässare han får av studenten Kenny – en pennvässare som också blir en slags symbol för deras möte. En biobesökare säger att det är just sådana slags möten, som George och Kenny har genom pennvässaren, som har kapaciteten att minska människors rädsla. Det brukar nämligen vara rädslan som brukar skapa konflikter i världen. Med fler sådana möten minskar vi rädslan och kan i slutändan kanske undvika krig.  Hennes slutsats blev därför att det är viktigt, både för sin egen och andras skull, att njuta av de små stunderna i livet . Biobesökarna runt henne hummade och nickade ivrigt för att visa att de höll med henne i det.

Med dessa kloka ord går jag in mot landning. Först vill jag bara delge två egna tankar. Den första består av frågan; ”vad händer med Kenny om George dör?”. Jag föreställer mig hur denna unge kille vaknar halvnaken nästa dag, med lätt baksmälla och en död vän/professor i rummet bredvid. Kommer han förstå vad han betytt för George eller kommer han istället känna skuld över att äventyrslystet ”drivit George till en hjärtinfarkt”? Vad kommer polisen och resten av hans omgivning säga om hans nattliga besök hos sin lärare?

En sista sak jag funderar på, utifrån min roll som psykolog, är att George säger att han ”känner snarare än tänker” i stunder då han känner sig levande. Detta verkar exempelvis ske när han mot slutet av filmen tittar på den sovande Kenny. Jag själv tänker att detta är essensen i min definition av att ”fånga dagen”. Enligt affektteori kan vi uppleva meningslöshetskänslor när vi inte tillåter oss själva att uppleva och uttrycka de affekter vi har. Att uppmärksamma sina affekter ligger nära mindfulness, som jag ser det. Att uppleva sin omgivning via sina sinnesintryck är samtidigt att uppmärksamma kroppsliga sensationer. Omgivningen och den egna kroppen hänger ihop genom affekterna, skulle jag vilja drista mig till att säga. Genom detta kan vi stundtals uppleva oss som ett med vår omgivning och behöver inte känna oss ensamma. Detta är återigen lättare sagt än gjort. Jag tror att det är viktigt att ”fånga dagen” inte blir ett ytterligare krav som ska staplas på övriga prestationer i vardagen. Kanske behöver man både omvärdera och bortprioritera saker i sitt liv för att få plats för mer spontanitet.

 

Katja Claesson berättar om affektfokuserad terapi i en videoblogg

För några dagar sedan publicerade mentaliseringsbloggen ett videosamtal med min kollega Katja Claesson, inspelat i ett mottagningsrum hos oss på S:t Lukas i Uppsala. I videon ställer mentaliseringsbloggens Emil Holmer frågor till Katja, som berättar om aktuell forskning kring affektfokuserad psykoterapi och vad som är huvudfokus i ett affektfokuserat terapiarbete. För er som inte är bekant med ordet affekt så kan jag berätta att begreppet affekt, så vitt jag förstår enligt Tomkins affektteori, innebär kroppens fysiska och medfödda sätt att reagera på omgivningen – vårt autonoma nervsystem, ansiktsmimik osv. När denna kroppsliga reaktion når vårt medvetande säger vi att vi upplever en känsla.

Jag gör ett försök till att summera videosamtalet: Katja berättar att hon arbetar med behandling, handledning, utbildning och forskning – och att det mesta hon gör inom dessa områden kretsar kring affekfokuserad psykoterapi. Ombedd att berätta vad affektfokuserad terapi är, säger hon att det inte är en enda terapiform utan flera olika inriktningar som inspirerats av moderna teorier av affekter. Affektfokuserad psykoterapi finns alltså inom många olika skolbildningar, till exempel inom psykodynamisk korttidsterapi, kognitiv beteendeterapi och humanistisk-existentiell psykoterapi. Gemensamt för dessa inriktningar är att de arbetar utifrån kunskap om de biologiskt grundade affekterna; vad affekter är och hur de fungerar för djuret människan. Katja berättar att vi har affekter som ett medfött informationssystem som hjälper oss att förstå hur vi bör bete oss i olika situationer – ska vi gå närmare, stanna kvar eller skynda oss därifrån?

När det gäller affektfokuserat terapeutiskt arbete har forskningen visat att terapiutfallet – resultatet – av en terapi blir bättre om affekter är aktiverade under sessionen. Detta gäller oavsett vilken terapiform man arbetar med – för hur man arbetar med affekter i terapi kan se väldigt olika ut beroende på inriktning. Något som Katja ändå uppfattar som gemensamt för de olika affektfokuserade inriktningarna är att de arbetar väldigt mycket ”här-och-nu”. Dessutom finns ett fokus på kroppsupplevelser, eftersom affekter ”bor i kroppen” som fysiska förnimmelser.

I affektfokuserad psykoterapi strävar man efter att inte bara arbeta utifrån vänster hjärnhalva – där tolkning och kognition främst är verksamt – utan även utifrån höger hjärnhalva där tillstånd upplevs. De flesta terapiformer fokuserar på att i någon form begripliggöra och skapa mening, För den affektfokuserade terapin gäller att meningen kommer när personens tillstånd – kroppsligt/känslomässigt – har kunnat förstås. Om detta sker utan affekt, att meningen kommer utan ett tillstånd, riskerar man att ägna sig åt ett pseudoarrangemang; man talar om en potentiell mening, men det är inget man själv upplever. Det blir hypotetiskt; upplevelsen kanske är möjlig, men inte med dig just nu.

För att själv se hela intervjun med Katja och dessutom få information om hur man går vidare om man är intresserad av att gå i affektfokuserad terapi eller lära sig mer om metoden, klicka här (eller på bilden av videon längst upp i inlägget).

Ni som vill läsa mer om Katja Claesson och affektfokuserad psykoterapi hittar en enkel beskrivning av metoden i ett tidigare blogginlägg, som är en sammanfattning av en intervju med Katja i tidningen Hälsa. Längre fram under våren kommer en fortsättning av detta inlägg, en slags fördjupning, där jag utifrån en intervju med Katja kommer berätta mer om henne som psykolog och hur hon konkret använder sig av affektfokuserad terapi i behandling, givet ett visst problem.

Till sist: Tack till er som kom och hälsade på oss vid vår monter på Psykologidagen i lördags! Och till er läsare i närheten av Uppsala; varmt välkomna till vår visning av En enda Man på Fyrisbiografen ikväll!

Psykologidag och filmkväll med tema psykologi: Mässa på Blåsenhus och filmvisning på Fyrisbiografen

Inom den närmaste veckan kommer Uppsalas ”psykologiska kulturliv” att blomstra. Alla intresserade inbjuds till två psykologiska evenemang av olika karaktär – bägge med ett lågt inträdespris (studenter kan deltaga på båda evenemangen för endast 80 kr!) Låt mig först berätta om Psykologidagen, som går av stapeln nu på lördag den 9:e april på Blåsenhus i Uppsala (von Kraemers allé 1). Psykologidagen arrangeras av studenter på Psykologprogrammet, Uppsala Universitet, och beskrivs som ”ett årligt återkommande forum som syftar till att knyta kontakter mellan psykologistuderande och arbetslivet”. I första hand är det alltså ett evenemang för studenter, men även andra intresserade välkomnas att ta del av både mässa och föreläsningar. Projektledaren för arrangemanget har inför mig intygat att alla är välkomna och att många programpunkter är ytterst relevanta och intressanta även för dem som inte studerar.

Under lördagen kommer S:t Lukas i Uppsala vara representerade i form av en monter, där bland annat jag själv kommer stå och hoppas på att få träffa så många som möjligt som är intresserade av S:t Lukas verksamhet. I övrigt blir det full fart med diverse andra montrar, föreläsningar, workshops och en middag på kvällen för de som vill. Bland programpunkterna kan nämnas en workshop med organisationspsykologer, ett panelsamtal om klientbemötande, en föreläsning med konstnären Anna Odell, en förläsning om psykologens arbete i krig och kris samt en föreläsning med den något uppseendeväckande titeln ”Konsten att vara kåt på jobbet”. För mer information om evenemanget, klicka här. Boka biljetter kan ni göra här. Ni som är intresserade av att besöka Psykologidagen; ta gärna en titt förbi S:t Lukas monter och prata med oss!

Med det släpper vi iväg dagen och siktar istället in oss på kvällen två dagar senare! Måndagen den 11:e april är det återigen dags för S:t Lukas i Uppsalas filmkväll på Fyrisbiografen. Denna filmkväll är samtidigt ett riktigt vårtecken, eftersom det är vårt allra sista evenemang innan sommaren (för att läsa rapporten från vår senaste filmkväll i februari, klicka här). Jag tänkte göra en första uppladdning inför kvällen med detta blogginlägg, det vill säga berätta lite kort om filmen och dela med mig av tid och plats så att ni som vill komma har alla detaljer.

Jag börjar med det nya och, för mig mest spännande; filmen! Åven denna gång är det vår filmpresentatör, leg. psykoterapeut Per Wallroth, som valt en av sina favoritfilmer. Han har talat varmt för den på vår mottagning och sagt: ”Om man får chansen att se den här filmen så måste man ta den, det är en must see”. Filmen han känner så starkt för är Tom Fords ”A Single Man” (2009), med den svenska titeln ”En enda man” – och det är alltså den filmen vi visar på bioduken. Har ni sett den? Om ni, som jag, har lyckats missa den så finns en trailer att kika på här, som även har invävda intervjuklipp från den brittiska premiären av filmen som ett slags ”bonusmaterial”. Där får vi bland annat se modeskaparen – och regidebutanten – Tom Ford berätta på vilket sätt filmen är hans ”midlife crises on screen” samt se kortare intervjuer med skådespelare från filmen, till exempel huvudrollsinnehavaren Colin Firth.

Med min nyfikenhet som drivkraft kastade jag även ett öga på En enda mans recensioner och kan meddela att de överlag är goda och att de som sett filmen i kör lovprisar filmens skönhet – både innehållsmässigt och rent visuellt. IMDB har gett den betyget 7,6 av 10 möjliga. I SvD fick läsarna själva betygsätta filmen på en skala 1 till 6; där slutade betyget på 4,5. SvD:s recensent var positiv, medan DN i sin recension var mer tveksam. Dock beskriver DN:s recensent ändå Tom Ford som en möjlig registjärna och säger att filmen är en ”sorgesång över en förlorad kärlek, fylld med massiv ömhet”. Moviezine, ett svenskt internetbaserat filmmagasin, recenserade filmen och betonade – liksom de övriga recensionerna – filmens visuella kvalitéer. Ljus och färger används för att skapa känslor, i kombination med en väl uttänkt musik. Inte förvånande bidrar även huvudkaraktärernas kläder till det vackra helhetsintrycket. Moviezine berättar även om filmens djup, där existentiella teman berörs. De skriver:

”Döden är ständigt närvarande på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull göra det här till en extremt deprimerande film. Döden är där som ett konstaterande, som något oundvikligt. Men det här är ännu mer en film om livet och de stora frågorna. Hur gör man för att inte leva sitt liv i det förflutna? Om lyckan bara finns när man har en djup kontakt med en annan människa – vad gör man om den människan försvinner? Tom Ford lyckas med att väcka dessa frågor.”

Dessa rader gör mig hoppfull inför filmdiskussionen, jag vill mer än gärna ta del utav en diskussion om hur man kan se på livet när döden är tydligt närvarande. Jag menar, hur ofta får man chansen att diskutera något sådant en helt vanlig måndagskväll i april? En vacker film med existentiella teman i fokus – det låter som en lovande grund för intressanta samtal. Per Wallroth står efter filmen redo för att leda en gemensam diskussion med alla biobesökare som vill, utifrån tre psykologiska frågeställningar. Det ska bli intressant att se om denna film är lika engagerande som The Crying Game – som satte igång mycket känslor och många funderingar hos biopubliken under den förra filmkvällen.

Var, när, hur? undrar ni kanske. Precis som tidigare öppnar Fyrisbiografens portar kl 18.00 och filmen drar igång kl 18.30. Adressen för Fyrisbiografen är S:t Olofsgatan 10, Uppsala. S:t Lukas filmvisningar är ett medlemsevenemang, men alla är välkomna eftersom medlemsavgiften för 2011 kan betalas direkt på plats. Ordinarie pris är 100 kr. Studenter och pensionärer betalar 50 kr. I medlemsavgiften INGÅR biobiljetten och S:t Lukas bjuder dessutom på snacks under kvällen! För er som är medlemmar sedan tidigare är inträdet till denna visning endast 40 kr/person. För mer information, se vårt Facebookevenemang. Du som är medlem i Facebook och vill ha information om våra kommande evenemang är välkommen att ”gilla” föreningen och mottagningen S:t Lukas i Uppsalas officiella sida på Facebook.

Mitt ständiga tips är att vara i god tid eftersom antalet platser i salongen är begränsade det brukar komma mycket folk! Med ett citat från filmen avslutar jag detta inlägg och hälsar er hjärtligt välkomna!

”A few times in my life I’ve had moments of absolute clarity, when for a few brief seconds the silence drowns out the noise and I can feel rather than think, and things seem so sharp and the world seems so fresh. I can never make these moments last. I cling to them, but like everything, they fade. I have lived my life on these moments.”

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024