Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Månad: februari 2011

Fallet Gaddafi och psykologisk forskning kring psykopati: Vem? Varför? Hur?

Den frihetslängtan och efterföljande demonstrationer och protester som startat i arabvärlden kan knappast ha undgått någon. Inte heller de våldsamheter som framför allt Egyptens Mubarak och Libyens Gaddafi svarat demonstranterna med. När den sistnämnda beordrade stridsflygplan att angripa civila, de egna invånarna i landet, darrade hela världen av obehag och skräck medan den ansvarige själv tycktes oberörd. ”Hur kan han bara göra så, attackera sina egna? Hur lyckades han få en sådan makt i landet från början? Hur kan han ha fått sitta så länge, han som verkar så knäpp?”. Frågorna ställs i fikarum och i TV-soffor och media gör sitt bästa för att besvara dessa frågor genom politiska analyser och personporträtt av envåldshärskarna.

Att göra ett världs- och samhällsproblem till en fråga om enskilda individer är att lura sig själv. Det går förstås inte att förklara ett helt lands utveckling genom att anlägga ett psykologiskt perspektiv på enskilda personer. Däremot bär dessa diktatorer ett stort ansvar och frågorna kring dem som individer blir trots allt viktiga. Johan Norberg, idéhistoriker och författare, skriver om dessa diktatorers ansvar och makt i sin kolumn i Metro (23/2- 2011):

Frågan som tvingar sig på är varför det alltid är de mest brutala, sadistiska och galna som får makten i auktoritära regimer. Makten i sig korrumperar förstås. Men när det sker så undantagslöst måste de redan från början varit moraliskt deformerade på något sätt.

Han talar vidare om hur de stater fungerar där dessa ”moraliskt deformerade” personer lätt kan göra en karriär i staten. Därefter går han vidare till individnivå och säger:

Flera forskare menar att psykopater och andra med sociala störningar är överrepresenterade i politik och näringsliv även i demokratiska länder. De kan i alla fall inledningsvis främjas i sin karriär genom förmågan att manipulera, ljuga och fatta svåra beslut som går ut över andra.

När jag som psykolog läser detta tänker jag vidare på två saker; dels på sanningsinnehållet och dels på den mediala bilden av psykopater. När begreppet ”psykopati” används i media är det ofta på ett kittlande sätt som skapar känslan av att vem som helst som har ett knepigt och känslosvalt beteende kan vara psykopat. Ett mycket tacksamt ämne för skräckfilmer och för spekulationer kring världsledare. Sanningen är väl snarare den att vi inte vet särskilt mycket om Gaddafis psykiska tillstånd bakom den mediala bilden och hans olika dramatiska utspel. En intressant läsning av ett flersidigt reportage i lördagens pappersversion av DN (26/2- 2011), Från herde till diktator på fall, för dock mina tankegångarna till de narcissistiska drag som jag anar i artikeln och jag undrar hur mycket dessa drag i så fall definierar Gaddafis sätt att vara. Genom denna läsning får jag intrycket av att han som ung inte hade samma våldsamma tendenser som i nuläget och att han därför inte verkar kunna beskrivas enligt diagnosen antisocial personlighetsstörning där psykopati ingår. Möjligen kan han trots detta ha psykopatiska drag. Faktum är att personer med psykopatiska drag och hög intelligens tenderar att lätt klättra i karriärstegen på andras bekostnad, likt Gaddafi. Detta blir, enligt forskaren Paul Babiak, särskilt tydligt i osäkra tider när ett land eller ett företag är i starkt behov av en ny ledare med mycket karisma. Nåväl, jag kan inte bedöma Gaddafis psykiska hälsa på avstånd, så jag lämnar fantasierna om hans personlighet här för att istället beskriva syndromet psykopati utifrån psykologisk forskning.

Paul Babiak har tillsammans med en av de mest kända psykopatiforskarna, Robert D. Hare, skrivit boken ”Snakes in Suits: When Psychopaths Go to Work” (2007). Boken handlar om hur personer med syndromet psykopati fungerar i organisationer; vilka företag de söker sig till, hur de agerar i en intervjusituation och hur de så småningom tenderar att göra karriär – till stor del genom olika manipulativa tekniker och ”slit-och-släng”-mentalitet gällande sina kollegor. Denna bok bygger till stor del på Babiaks forskning i form av en fallstudie där en psykopats beteende i ett företag studeras (vilket jag, som en parentes, tycker låter tvivelaktigt att utföra rent etiskt). Forskningsartikeln heter ”When Psychopaths go to Work: A Case Study of an Industrial Psychopath” och publicerades i Applied Psychology 1995. Bakgrunden till forskningsartikeln är att Babiak, genom en slump under ett annat forskningsprojekt, fick kontakt med en person uppfyllde kriterierna för syndromet psykopati enligt Psychopathy Checklist (PCL). Han observerade denna person, kallad ”Dave”, under ett års tid i hans arbete och i företagsrelaterade sociala sammanhang. Babiak fann att Dave ställde till med stora problem inom organisationen, bland annat genom att skapa personmotsättningar och själv göra ett slarvigt jobb, men icke desto mindre lyckades han fortsätta avancera uppåt inom företaget, som befann sig mitt i en kaotisk förändringsprocess. När en psykopat – en på ytan charmig, kapabel och framgångsrik person – får problem i den närmaste sociala kretsen på arbetet är nämligen ett inte alltför ovanligt sätt att lösa problemet att befordra personen till mer makt – och mindre sociala kontakter – inom företaget.

Vad är då egentligen psykopati? Är det en psykiatrisk diagnos över huvud taget? På Psykologiguden ger leg. psykolog Håkan Nyman en bra sammanfattning om vad begreppet innebär. Psykopati ingår i den psykiatriska diagnosen Antisocial personlighetsstörning (APS). För att få diagnosen antisocial personlighetsstörning bör man uppvisa kriminellt eller asocialt beteende, vilket inte nödvändigtvis en intelligent person med psykopatiska drag gör. I psykopatibegreppet betonas framför allt ett hänsynslöst exploaterande av andra människor i psykopatens närhet och en frånvaro av empati, skam, skuld och ånger. Den inre upplevelsen av vad som är rätt och fel finns inte där. Man kan krasst sätt uttrycka det som att psykopaten inte förstår vad du känner och bryr sig inte heller. Psykopaten ser sig själv som stark och överlägsen andra och känslolivet domineras av vrede. Det uppskattas att antisociala och psykopatiska personlighetsdrag förekommer hos ungefär 3 % av världens manliga befolkning och hos mindre än 1 %  av världens kvinnor. Bland de som döms till fängelse är andelen väsentligt högre, upp till 50 %.

Forskarna är oense om vad som orsakar syndromet psykopati – är orsaken arv eller miljö? En forskare som söker konkreta bevis för det tidigare är psykologiprofessorn Kent Kiehl som intervjuas i ett reportage i The New Yorker(10/11- 2008). För att bevisa sin hypotes om att psykopati består av en defekt i det paralimbiska systemet, det vill säga en defekt i hjärnans nätverk som hanterar våra känslomässiga reaktioner, så bedriver han forskning inne i ett amerikanskt fängelse. Där träffar han en mängd fångar som frivilligt ställer upp på att delta i studier kring hur det paralimbiska systemet i hjärnan fungerar i olika situationer. Många av dessa uppnår höga värden på skattningar av PCL, det vill säga lider av syndromet psykopati. För de fångar som deltar i studien mäts hjärnans aktivitet med hjälp av en portabel fMRI-kamera (functional magnetic-resonance-imaging). Kent Kiehls forskning tyder på att psykopaternas hjärna fungerar annorlunda än andras hjärnor. Områden som normalt aktiveras vid upplevelsen av empati hos andra människor aktiveras inte inne i en psykopats hjärna. Detta tyder på att ärftliga faktorer, i form av någon slags ”hjärnskada”, orsakar den empatibrist som utmärker psykopaten. Enligt ovan nämnda artikel i The New Yorker är det dock även vanligare att barn som försummas under uppväxten drabbas av psykopati, jämfört med barn som fått växa upp i en trygg och omvårdande miljö.  Både arv och miljö tycks, som vanligt, kunna spela en roll för de som drabbas.

Kan man behandla psykopati, blir nästa relevanta fråga. Här är de flesta forskare och behandlare överens. Vi har i dagsläget ingen behandling, varken psykologisk eller medicinsk, som kan göra att en psykopat får tillgång till adekvata känslor av empati, skuld, skam och ånger. Detta är heller inget som personer med psykopatiska drag på något sätt strävar efter. Om dessa söker behandling är de på grund av att konsekvenserna av deras handlingar gjort livet svårare för dem. Genom att i behandling lära in ett tydligare konsekvenstänkande av typen ”om du stjäl från henne så kan hon göra livet surt för dig genom en polisanmälan, så det är bättre att avstå” så kan livet bli lättare för både personen med psykopatiska drag och personer i dennes närhet. Det är bra om behandlingen sker tidigt i livet i en trygg miljö.

Leg. psykolog Michael G. Conner har i sitt kliniska arbete mött en tonårskille med psykopatiska drag som själv sagt följande om sin upplevelse av rätt och fel:

People know when something is wrong because it feels wrong. I have to remember or be reminded that stealing from someone is wrong. I don’t feel bad if I take something.

 

Conner menar att det är viktigt att ha i åtanke att personer som lider av psykopati är personer som är ”emotionellt blinda” och inte, som vi ofta tänker oss, onda människor njuter av att skada andra. Jag tänker att det krävs en slags respekt inför detta faktum och att en vilja att, som Kiehl, arbeta för att frigöra resurser till forskning. Detta för att hjälpa både de individer som i framtiden kommer drabbas, men också för att minimera samhällets kostnad som syndromet för med sig i form av kostnader för kriminalvård och liknande. Man bör också, anser jag, passa sig för att använda begreppet ”psykopat” som ett slags skällsord så fort någon beter sig knepigt. Psykopati är ett syndrom och den som kan kallas psykopat är endast den person som enligt PCL uppfyllt tillräckligt många kriterier  –  det räcker således inte i något eller några avseenden stämma in på beskrivningen. Framför allt krävs en äkta avsaknad av empati, skuld, skam och ånger – inte att man tillfälligt ”stängt av” dessa känslor. För, handen på hjärtat, visst kan vi människor lite till mans ha en ytlig charm, visa bristande empati och ibland vara för stolta och arga för att känna ånger? Det går att bete sig ”psykopatliknande” på grund av att man dras med av grupptrycket, för att man har en stark vrede som styr känslolivet, för att man har bristande kontakt med sina känslor eller helt enkelt på grund av vanliga missförstånd. Det betyder inte att man, rent neurologiskt, inte har förmågan att uppleva empati.

Är det dock så att man verkligen har att göra med någon som uppfyller PCL:s kriterier för att vara psykopat så gäller det att ta detta på allvar och inte hoppas på att kunna väcka en känslomässig empati och en ånger som aldrig kommer komma. Den leg. psykologen Håkan Nymans råd på Psykologiguiden går inte att missuppfatta:

Om man tycker att någon man inlett en relation med verkar uppvisa sådana drag som ovan beskrivits gör man bäst i att snabbt avbryta kontakten

 

Vill du läsa mer om psykopati så rekommenderar jag Hares hemsida som bland annat länkar till olika artiklar och Psykologiguiden som tipsar om olika böcker som behandlar ämnet på olika sätt

Intervju om konsten att leda en arbetsgrupp till högre produktivitet genom Wheelans forskning kring grupputveckling (GDQ)

Under våren har jag påbörjat en slags intervjuserie där jag i olika omgångar kommer ”intervjua” mina kollegor på psykoterapimottagningen S:t Lukas i Uppsala. Ämnet för intervjuerna är de områden inom psykologi där mina kollegor har särskilt kunskap och erfarenhet; ofta genom både specialutbildningar och lång yrkeserfarenhet. Dessa nya lärdomar vill jag förstås dela med mig av till er bloggläsare och planerar därför att under årets lopp publicera valda delar av deras berättelser här på bloggen tillsammans med bakgrundsfakta i ämnet.

Bengt Abrahamsson blev förste man till rakning – eller ja, till intervju – då han av mig ombads att berätta om sitt arbete inom arbetspsykologi. Bengt har en rad titlar och är – håll i er nu – leg. psykolog, leg. psykoterapeut, lärar- och handledarutbildad i psykoterapi, certifierad EMDR-terapeut och certifierad GDQ-konsult. Den sistnämnda titeln innebär att han arbetar med att kartlägga arbetsgruppers resurser och behov utifrån Susan Wheelans diagnostiska instrument GDQ (Group Development Questionnaire). En kartläggning med GDQ görs i syfte att öka arbetsgruppers produktivitet, vilket förstås är något som alla verksamheter strävar efter. Bengt berättar om sitt första möte med GDQ:

–          Jag kom i kontakt med Wheelans forskning om arbetsgruppens utveckling efter att ha arbetat med arbetsgrupper på olika sätt under många år. Tyngdpunkten i det arbetet låg i att ta emot arbetsgrupper i handledning, det vill säga arbetsgrupper som önskar stöd och reflektionsutrymme i sitt arbete med patienter/kunder och i arbetet med varandra. Ibland jobbade jag även med olika punktinsatser i form av konfliktlösning eller olika krisinterventioner på arbetsplatsen. Det som gjorde GDQ särskilt attraktivt för mig var att jag i Wheelans forskning fann ett tydligt evidensbaserat och strukturerat sätt att arbeta med grupputveckling. Det var lätt att intuitivt känna igen sig i de resultat hon presenterar i sin forskning eftersom dessa stämde överens med mina egna upplevelser av att arbetsgrupper har olika behov beroende på var i grupprocessen de befinner sig. Wheelan kunde visa att grupper är något mer än summan av gruppens individer och att en arbetsgrupp som blir välfungerande och produktiv följer en förutbestämd utvecklingslinje. Lika lite som att det går att springa innan man kan krypa kan man skapa en högproduktiv arbetsgrupp utan att ta sig igenom en fas som präglas av konflikter. Något som utmärker Susan Wheelans forskning är att hennes resultat påvisade att medarbetarskapet är lika viktigt som ledarskapet och att interaktionen mellan medarbetarens ’arbetsstil’ och ledarens ’ledarstil’ är viktigare än man tidigare trott.

Jag backar bandet lite för att ge bakgrundsinformation om GDQ för er som inte känner till metoden sedan tidigare. Professor Susan A Wheelan, ombloggad av bland andra Psykologifabriken och Mosskin, har under trettio år studerat arbetsgrupper för att utröna vad som gör dem låg- eller högpresterande. Utifrån sina forskningsresultat har Wheelan tagit fram frågeformuläret The Group Development Questionnaire, GDQ. Detta formulär är gjort för att fyllas i individuellt av medlemmarna i en arbetsgrupp. Medlemmarna får ta ställning till ett sextiotal påståenden utifrån hur de upplever sin egen grupp. Resultatet visar sedan i vilken av fyra möjliga grupputvecklingsfaser som gruppen befinner sig i och vilka problem som gruppen behöver tackla för att ta sig vidare. På bilden nedan ser vi Susan Wheelan och en mycket glad Bengt Abrahamsson i samband med att Bengt certifierades som GDQ-konsult.

Jag frågar Bengt hur han rent praktiskt går till väga då han bedömer en arbetsgrupps resurser och behov och hur han jobbar vidare med gruppen utifrån detta:

–          Jag träffar arbetsgruppen vid två tillfällen. Under det första tillfället hör jag mig för hur gruppen har det. Varje individ får chansen att uttala sig om vad de önskar uppnå med den kartläggning som ska göras. Redan här startar en grupprocess där arbetsgruppen bland annat ska försöka enas kring målet för sin verksamhet. Då detta arbete gjorts tillsammans i gruppen får varje medlem göra en enskild GDQ-skattning som jag sammanställer till nästa gång. När vi möts en andra gång håller jag en slags ’studiedag’ om grupputveckling samt presenterar gruppens resultat från GDQ-formuläret. Här får arbetsgruppen reda på vilken utvecklingsfas som gruppen befinner sig samt vilka styrkor och svagheter som formuläret visat på. Frågor som utmärkt sig, där svaren skiljer sig mellan medlemmarna, får extra utrymme för diskussion. Resultatsammanställningen blir ett arbetsmaterial för gruppens vidare utvecklingsarbete. Redan vid detta tillfälle får gruppen i uppgift att tillsammans får välja ut några konkreta frågor att arbeta vidare med. Själv sitter jag med som tillgänglig rådgivare och svarar på frågor om gruppen behöver mig. Det är dock av stor vikt att gruppen själv får lära sig att söka sina egna vägar. I de fall där gruppen önskar det återkommer jag till arbetsplatsen för vidare hjälp och uppföljning, men oftast är detta tillräckligt för att ge gruppen underlag till att själv arbeta vidare.

Låt mig återigen stanna upp och beskriva de olika grupputvecklingsfaserna som Bengt talar om och som varje arbetsgrupp behöver ta sig igenom för att bli en optimalt högpresterande grupp. Fas ett cirkulerar kring frågan ”får jag vara med?” Gruppmedlemmarna är försiktiga och artiga för att få ”vara med i gänget”. Ledaren för gruppen pratar mycket och medlemmarna trivs med att denne styr deras arbete. Alla har det ”trevligt” utan att vara särskilt produktiva eftersom en stor likriktning råder och medlemmarnas olika kvalitéer inte tas omhand. För att gruppen ska ta sig vidare från denna fas behöver ledaren kommunicera mer med sina anställda och att öka deras känsla av säkerhet.

Fas två kan liknas vid processen i ett kärnkraftverk; den ger massor med energi, men även en hel del giftigt avfall. När tryggheten ökar i gruppen vågar fler medlemmar berätta vad de tycker. Olikheterna mellan gruppmedlemmarna blir tydligare och konflikter uppstår i form av missnöje kring till exempel arbetsroller och ledning. Det saknas ett gemensamt ansvar och gruppen blir därför inte särskilt effektiv. Ledarens roll blir här att stå ut med konflikterna och i viss mån ikläda sig rollen som medlare. Ett vanligt problem i fas två är att gruppen flyr tillbaka in i fas ett; de börjar lyda ledaren och ”tycka lika” istället för att utvecklas vidare.

I fas tre har alla gruppens medlemmar gemensamma mål och värderingar, känner tillit till varandra och är motiverade till att ”jobba på”. Gruppen behöver dock ofta hitta strategier på en mer konkret nivå för att fördela arbetet och utföra det. Ledarens viktigaste uppgift blir att värna om att alla medarbetare kommer till tals och att de trivs med sina arbetsroller. I fas fyra finner vi en högpresterande grupp där medlemmarna gärna tar på sig olika uppgifter, ser fram emot gemensamma möten och har roligt på jobbet. Den enskilda medlemmen jobbar bra självständigt, är både produktiv och kreativ, men tappar aldrig det parallella fokuset på ”lagets bästa”.  Ledarens viktigaste uppgift blir här är att släppa en del av sin kontroll. Det är, enligt Wheelans forskning, få grupper som når denna fas.

Tillbaka till Bengt och hans arbete med att diagnosticera olika grupper med GDQ. När Wheelan hävdar att det är få grupper når den fjärde fasen gör det mig nyfiken på vilken sorts grupper som Bengt ofta möter i sitt arbete:

–          Den fas som jag oftast ser när jag är ute på arbetsplatserna och jobbar med GDQ är utan tvekan fas två. Olikheter behövs i ett team, men olikheter är också någonting som blir obehagligt för oss människor. Istället för att se konflikterna som en kraft till utveckling och betrakta våra olikheter med intresse så associeras konflikter ofta med en obehaglig ’osämja’. Detta skapar rädsla, skuld och skam i en grupp. En vanlig reaktion är då att försöka återgå till fas ett, då det var ”trevligt”, genom  att skicka arbetsgruppen till någon slags utvecklingsdag med inslag av underhållning. Man hoppas på att konflikterna ska försvinna och att alla återigen ska ”ha det trevligt tillsammans”. Detta, att återgå till fas ett, ökar förstås inte produktiviteten. Istället är det bättre att i konfliktfasen ’hamra på’ med olikheterna tills fas tre kan nås. Wheelan har i sin forskning visat att gruppmedlemmar som ingår i en högpresterande arbetsgrupp mår bra, men att det omvända inte gäller. Alltså; bara för att gruppmedlemmarna mår bra och trivs tillsammans betyder inte det att arbetsgruppen jobbar effektivt.

Mot slutet ber jag Bengt sammanfatta varför han tycker att GDQ är ett bra arbetssätt:

–          Jag tycker att det ofta görs enorma satsningar på ledarskapsutveckling och chefsutbildningar, men att resterande medarbetare – arbetsgruppen – riskerar att glömmas bort. Chefen kommer inte sällan tillbaka från sin utbildning med ett slags poserande, det vill säga med en ny ledarstil, som förväntas skapa en förändring på arbetsplatsen. Ofta får en sådan chef inte med sig arbetsgruppen – chefen har utvecklats men gruppen står stilla. Många företag satsar också på olika utbildningsdagar, med komiker och olika coacher, som kostar dyra pengar och som syftar till att inspirera och få bort ”den dåliga stämningen”. Frågan är bara om man av det blir duktigare i sitt arbetslag, i sitt dagliga arbete? Var finns evidensen, bevisen, för att så är fallet? Jag tror att glappet mellan utvecklingsdagen och verkligheten blir för stort och att tid och pengar ofta läggs på fel saker. Arbetet utifrån GDQ har en gedigen evidens- och erfarenhetsbas utifrån vilken man kan jobba fokuserat för att höja en arbetsgrupps effektivitet och skapa en mer välmående och lönsam verksamhet.

P1 uppmärksammar Socialstyrelsens rapport om att behovet av vård för depression ökar bland unga samtidigt som vårdplatserna minskar

Först en upprepning: I det här inlägget kommer jag återigen att beröra psykiatrins svårigheter att möta vårdbehovet hos dem som behöver vård och psykologiska insatser av olika slag. Jag inser att psykiatrin kan framstå som min slagpåse ibland eftersom jag ständigt tjatar om dess brister. Landstingspsykiatrin är trots allt samhällets främsta institution för att ge psykisk vård. Det är dock inte alls min mening att skuldbelägga vare sig psykiatrin eller någon annan aktör. Jag tror att alla aktörer som brinner för att ge vård gör det så gott de kan inom givna ramar, och att det oftast är de ekonomiska resurserna som saknas. Ibland kanske det också saknas annat, men det är en annan diskussion. När jag skriver om bristerna inom den psykologiska och psykiatriska vården så tänker jag mig detta som ett samhällproblem och jag skriver inte för att smutskasta utan för att jag önskar en ökad debatt kring detta på ett vettigt sätt. Detta förstod ni säkert redan, men för tydlighetens skull så får ni det i klartext.

Nu till det aktuella: I P1 går en programserie i fyra delar som heter ”Det svenska psyket” och är en granskning av psykiatrin på 2000-talet. Utgångspunkten för seriens psykiatridebatt är mordet på Anna Lindh 2003 och de olika satsningar som gjorts inom psykiatrin sedan dess, ofta med otydliga resultat. I nästan hälften av Sveriges landsting har psykiatribudgeten snarare minskat än ökat, menar programmets upphovsmän.

”Det svenska psyket” vill således lyfta fram vad som hänt – och vad som inte hänt – inom psykiatrin. I programmet utforskas barn- och ungdomspsykiatrin, slutenvården och den möjlighet till arbete och annan sysselsättning som den som lider av psykiska svårigheter i dagsläget får. I program två, som sändes i söndags (20/2 – 2011) och som du kan lyssna på här, ges följande alarmerande rapporter som jag citerar:

” Att korta vårdköerna för vård av barn och unga har varit en prioriterad del i alliansregeringens psykiatrisatsning. En miljard har satsats sedan 2007.

Antalet unga mellan 16-19 år som behövde sjukhusvård för depression tredubblades mellan 1995 och 2007 enligt Socialstyrelsen.

Samtidigt så har antalet sjukhusplatser för de barn och unga som mår allra sämst minskat med en tredjedel under det senaste decenniet.

I fem av landstingen och regionerna finns idag inga slutenvårdsplatser alls. Då kan unga hamna på kliniker för vuxna eller andra typer av boenden utan psykiatrisk kompetens.”

Jag får ont i hjärtat och funderar återigen på om det måste vara så här i tvåtusentalets Sverige. Jag undrar om vi inte, lite för ofta, ägnar oss åt att ”släcka kostsamma bränder” när hela skogen står i lågor, istället för att lägga några kronor på att plocka bort glasbitar från skogen så att inte solens strålar träffar dem. Genom att plocka bort glasbitar i tid kanske vi kan förhindra en hel del skogsbränder och tillika vara på plats i skogen om en brand trots allt skulle uppstå. Konstig liknelse kanske, men min fundering är om vi inte till och med skulle kunna spara resurser genom att ägna oss mer åt psykologiska svårigheter när dessa uppstår och kanske till och med psykologisk ”friskvård”, i tid, istället för att vänta tills skadan är ”tillräckligt djup” för att kvalificeras in till den psykiatriska vården.

Ska det vara så att vi har råd med mycket materiell välfärd, men att vi allvarligt brister i att hjälpa våra barn och ungdomar ut ur psykiska svårigheter, att inte ens en livshotande sjukdom som depression kan få de resurser som krävs? ”Ska det vara så?”, frågar jag om och om igen, som om jag vore Plus-Sverker.

Nej, jag tycker inte det här är acceptabelt, och det tycker nog fler med mig. På Facebook pågår just nu ett upprop för en ”Ny Psykiatri” där man kan gå med för att stödja arbetet för att utforma psykiatrins satsningar mer långsiktigt, med utgångspunkt i individers vårdbehov. Många bloggare, som tillsammans titulerar sig som Psykiatrins Robin Hood, har gått samman för att skapa en gemensam bloggplattform som syftar till att tjäna som ett andningshål och ett stöd för personer med psykiska svårigheter, med en önskan att ta fram ”sanningen om psykiatrin”.  Ni har väl förresten inte missat regeringsprojektet (H)järnkoll som arbetar med informationsspridning om psykiska svårigheter för att minska fördomar och skapa ett friskare samhälle? Jag vill gärna se mer sådant som kan mynna ut i debatt och som kan ge resultat i form av mer resurser till psykologisk och psykiatrisk vård – för våra medmänniskor och för vår egen skull.

Sigrell och Johnsson: Att skriva som självterapi

Inspirerad av en serie om skrivande och läsande i S:t Lukas medlemstidning börjar jag fundera kring hur det kan hjälpa oss att sätta våra tankar på pränt. Diffusa känslor som rör sig inombords kan för många människor lättare formuleras i skrift än i tal. Det blir då plötsligt lättare att förstå vad känslorna vill säga, vilken information de bär på. Detta gör det lättare att ta hand om sig själv på ett bra sätt, att helt enkelt ”må bra”.

Att använda en skrivprocess för att hantera sina svårigheter är förstås inget nytt. Författare och poeter har i alla tider beskrivit livets kval och de senaste åren har den personliga bloggkulturen – en ny form av den traditionella dagboken- nästintill exploderat. Jag gissar att en del av er som läser detta också har egna exempel på hur ni själva eller andra använt skrivandet för att må bättre och komma vidare i livet.

Bo Sigrell, psykoanlytiker och professor i psykologi, är aktuell med boken ”Att dikta sig fri från verkligheten” (2010). Sigrell berättar i S:t Lukas medlemstidning (vår/sommar 2010) om hur man, genom skrivandet, ”anförtror sig” åt något utanför sig själv med, ofta med skamfyllda tankar. Att dela sin skam med någon som kan acceptera den, och på så sätt också acceptera personen som känner skam, innebär skamreduktion och en djup lättnad. Poeten Arne Johnsson, aktuell med diktsamlingen Reidjz (2010), betonar i Lukastidningen istället den glädje och skaparlust som han upplever i sitt skrivande. Han beskriver det vackert som en slags förväntan att få ta del av sina egna hemligheter i form av poesi.

Både Sigrell och Johnsson sträcker sig dock förbi det välbekanta som finns i att konstatera att skrivprocessen kan ge lättnad och glädje. De spekulerar bägge vidare kring den terapeutiska effekt som de upplever att skrivandet har och menar att denna effekt dels skapas genom medveten självutveckling och dels genom en mer omedveten process. För att vara mer konkret; de tänker sig att de genom sitt skrivande kan förmedla information om sig själva som de inte alltid är medvetna om. Detta kan vara svårt att greppa, men det är också väldigt intressant. Arne Johnsson berättar att han, på ett mycket medvetet plan, får syn på sig själv i sina texter; sina erfarenheter och sina drivkrafter. Dessutom, menar han, så finns det ”en underliggande bok i boken”, som han själv som författare inte brukar vara medveten om. Detta visar sig ofta när en recensent börjar analysera det skrivna och hittar ett tema som löper som en röd tråd genom boken. Johnson berättar att han, genom andras textanalys, har upptäckt att hans egna teman ofta varit saknad och en slags upplevelse av att befinna sig någon annanstans i sitt inre än vad han gör rent fysiskt.

Bo Sigrell spekulerar kring denna underliggande nivå. Han tänker sig att våra individuella ”teman” inte nämns uttryckligen för att vi många gånger har svårt att finna orden. Vi anar att dessa teman finns där och kan känna att de är viktiga – särskilt i känslosamma stunder och i gränsområdet mellan vakenhet och sömn – men upplever att de rymmer mycket mer än vad våra ord kan fånga. Ibland skapar känslorna skapar också obehag hos oss. Vi upplever känslorna som farliga eftersom de är oprövade i verkliga relationer och denna fara, en slags psykiska smärta, vill vi till varje pris undvika genom att inte uttrycka känslorna i ord. Detta undvikande kan leda till att vi inte får kontakt med viktiga delar av oss själva.

Sigrell menar att många som skriver bearbetar sina inre teman i sitt skrivande och att de därigenom kan skapa något nytt – något som i flera aspekter liknar det arbete som görs i många psykoterapier. Ett vanligt tema som många av oss bär på är behovet att bearbeta sorg. I livet möter vi många situationer där vi förlorar något eller någon vi älskar. Ett mänskligt drag är dock att förneka sorgen så mycket det går, i syfte att försöka behålla föremålet för vår kärlek och slippa smärtan. Sigrell menar istället att det fungerar tvärtom; att vi genom tankar, skrivande och samtal får chansen möta våra känslor och därmed också möta den eller det vi sörjer. Han säger:

”Genom att genomföra ett smärtsamt sorgearbete kommer vi i vår inre värld att fortsätta ett samtal med den vi förlorat. Sorgen lär oss inte att glömma, den lär oss att minnas”.

I skrivprocessen finns ofta en belöning i form av glädje, inspiration och en lättnad att få dela med sig av sitt inre till ”något utanför sig själv”. Inte sällan kan vårt skrivande berätta saker om oss, våra livsteman, som vi inte alltid själva är medvetna om. Att i sitt skrivande bearbeta sina tema såsom sorg och saknad kan, enligt Sigrell och Johnsson, verka terapeutiskt och vara en ovärderlig hjälp i smärtsamma perioder för många människor.

Och förresten; idag vill jag också passa på att säga glad alla hjärtans dag till er, ni unika och vackra människor läser detta! Jag hoppas att denna dag – och årets övriga 364 dagar – fylls av mycket känslor, värme och liv!

En psykologisk diskussion om grodor och skorpioner i The Crying Game

I måndags anordnade S:t Lukas i Uppsala en filmkväll på Fyrisbiografen, som jag tidigare berättat om. Dit kom förväntansfulla biobesökare i alla åldrar som ville se, återse och diskutera filmen The Crying Game. (Tips: Om du inte sett filmen men har tänkt att se den så kan det vara en god idé att vänta med att läsa det här inlägget till efteråt så du slipper få för mycket information om filmens handling).

Ett slags charmigt kaos á la ideell förening infann sig när pappersbiljetterna såldes i foajén och det bjöds på snacks och cider inne i salongen.

Verksamhetschef Peter Friberg inledde filmkvällen med att kort presentera S:t Lukas i Uppsalas verksamhet och därefter tog Per Wallroth, leg. psykoterapeut, vid och berättade och varför The Crying Game är en av hans favoritfilmer samt varför han tycker den lämpar sig väl för psykologisk diskussion.

Per ställde tre frågor som vi biobesökare fick ha i bakhuvudet under filmvisningen och som sedan blev grund för den efterföljande diskussionen. Dessa frågor var följande:

Man kan säga att filmen tar upp frågor om ras och nationalitet, om kön och om sexualitet. Vad säger den egentligen om de här frågorna? Kritikerna har haft helt olika åsikter om den saken.
I början av filmen berättar Jody, alltså Forest Whitaker, fabeln om grodan och skorpionen och den upprepas också i slutet av filmen. Tycker ni att den fabeln säger något om filmens handling och hur den ska förstås?
Vad handlar filmen om egentligen?
***

Som jag minns det var det fråga två som dominerade den första halvan av filmdiskussionen. (Jag missade tyvärr slutet av diskussionen så ni får ha överseende med mig att jag har lite ensidigt fokus, komplettera gärna med egna tankar i kommentarsfältet) Den fabeln som berättas både i början och i slutet lyder som följer: En skorpion vill komma över ett vattendrag och ber en groda att simma över med honom på sin rygg eftersom skorpionen inte själv kan simma. Grodan tvekar eftersom han är rädd att bli stungen, men skorpionen försäkrar honom att han inte tänker sticka grodan eftersom de då skulle drunkna bägge två. Grodan går då med på att låta skorpionen klättra upp på hans rygg och börjar simma över till andra sidan. Halvvägs över vattendraget sticker skorpionen grodan. Medan de bägge sjunker frågar grodan skorpionen varför han stack honom. ”Jag kunde inte rå för det; det ligger i min natur”, svarar skorpionen.

Denna fabel berättas både i början och i slutet av filmen, som en slags inramning av filmens historia, och vi använde oss av den i den psykologiska diskussionen för att försöka förstå filmen. Då fabeln för första gången berättas är vår huvudperson Fergus fångvaktare och den andra gången, i slutet av filmen, är rollerna ombytta och Fergus är istället en fånge. En tanke som måndagens biobesökare och filmkritiker världen över har funderat kring är därför om The Crying Game är ett slags ”botgöringsdrama”. Fergus börjar som ond skorpion, som den som kidnappar och håller en annan soldat fången till hans död. Fergus fånge hävdar dock, möjligen i ett försök att bli frisläppt, att Fergus egentligen är god till sin natur, inte en sådan som dödar. I slutet av filmen offrar sig Fergus för någon han håller av när han erkänner sig skyldig till ett mord som han inte begått. Cirkeln är slutet och det Fergus fånge sagt om honom blir sant; Fergus visar sig vara god till sin natur, en groda istället för en skorpion.

De diskuterande biobesökarna var oeniga kring om Fergus fångenskap var ett ljust och hoppfullt slut eller inte. Jag vågar nästan drista mig till att säga att det verkade vara lite av en generationsfråga, där fler av de äldre tenderade att se det kärleksfulla och ljusa i denna handling. De yngre besökarna var i högre grad mer skeptiska till att Fergus offerhandling gjordes i kärlek och inte, till exempel, på grund av starka skuldkänslor.

Själv tänker jag inte på filmens tema som botgöring, utan temat för mig är snarare det absurda i att som människa alltid behöva välja sida. Människan har en stark tendens till kategorisering, det är så vår hjärna sorterar inkommande information, och det både gynnar oss och ställer till det för oss. Jag tycker att den som ser The Crying Game redan från början vaggas in i det dikotomiska tänkandet om gott eller ont genom fabeln om grodan och skorpionen. Sedan staplas de fientliga dikotomierna på varandra; för-emot, fånga-fångas, katolik- protestant, irländsk-brittisk, vit-svart, kvinna-man, heterosexuell – homosexuell. I varje ordpar finns motsättningar. Genom större delen av filmen upplever jag av en slags frustration när den skuldtyngde och empatiskt känslige Fergus kryssar fram mellan dessa bägge sidor. Fåordigt och tafatt vågar han sig ibland över till andra sidan; andra sidan vattnet, bort från IRA, bort från sin tidigare uppfattning om ras och sexualitet.

Det diskuterades i biosalongen om Fergus är god och många tyckte, såvitt jag förstod, att Fergus är en ”groda”. Han ser det ljusa, att kärleken mellan två människor övervinner allt, och handlar efter det när han offrar sin egen frihet i slutet av filmen. Själv ifrågasätter jag helt krasst detta påstådda inre motiv av naturgiven godhet och kärlek till Dil. Jag ser snarare Fergus som en känslig människa som till största del drivs av sina skuldkänslor efter Jodys död, en vilja till botgöring för att stå ut med att leva i sitt eget skinn. Jag har svårt att tycka att det är detsamma som en slags inneboende godhet och jag har även svårt bli övertygad om de påstådda romantiska känslor som Fergus hyser för Dil.

Nog pratat om Fergus, han är i många avseenden en sympatisk karaktär och det är egentligen inte honom jag vill komma åt utan parallellen mellan filmen och fabeln. Denna fabel tycks förutsätta en uppdelning mellan människor som gudagivet goda eller onda. Vi som tittar på filmen hamnar lätt i rollen som domare som ska avgöra huruvida Fergus är skorpion eller groda, ond eller god. Är det inte just sådana föreställningar som skapar krig och andra problem, vårt oerhörda behov av att kategorisera och hitta det onda utanför oss? Samma problem uppstår när vi försöker kategorisera Del – är det en man eller kvinna? Vad händer om vi lägger frågan åt sidan och accepterar att hon är en kvinna i en manskropp eller en man med ett stereotypt kvinnligt beteende? Både man och kvinna eller ingetdera. Kan det möjligen vara så att regissören Neil Jordan vill veva igång filmbesökarna till att vrida och vända på alla ”bevis” för att kunna kategorisera rätt – bara för att inse att det i denna film blir helt utmattande. Precis som i det verkliga livet kan det bli enklare att acceptera att i Fergus och Dels mänskliga natur ryms bägge dikotomier samtidigt; ont och gott, maskulint och feminint, yin och yang. Skorpiongrodor är vi nog allihopa.

En fin bok om vad psykologer gör, i syfte att göra psykologisk hjälp tillgänglig för fler

Apropå mitt förra inlägg om kampen för att få vård för psykisk ohälsa, hittade jag i veckan en bok som jag helt missat och som faktiskt tillkom som ett led i en liknande ”kamp” under förra året, nämligen i syfte att öka kunskapen kring vilken hjälp som psykologer kan ge inom vården. Boken heter ”En bok för vem som helst” (2010) och är utgiven av Psykologförbundet. I fokus står intervjuer med sex ”vanliga människor” som genom olika livsomständigheter fått hjälp i behandling hos en psykolog. Som exempel kan nämnas Charlotte som miste sin sambo i tsunamin, psykologskeptikern Jari som bröt ihop på Arbetsförmedlingen och Stina som fick hjälp att hantera både sina höga inre prestationskrav och ett yttre hot mot familjen. Mot slutet av boken intervjuas två psykologer kring när det kan vara dags att söka hjälp, vad man kan förvänta sig av en psykolog och hur en psykolog arbetar. Det bästa med boken – förutom att den är intressant, lättläst och har många fina bilder – är att hela boken finns att hämta hem gratis som pdf-fil från Psykologförbundets hemsida.

I samband med bokens innehållsförteckning står följande:

”Att besöka en psykolog i dag är knappast lika märkvärdigt som det var förr. Ändå finns det fortfarande många som känner ett visst obehag inför tanken på att öppna sig inför en främmande människa – och vad ska familj, vänner och arbetsgivare tänka?

Vi bad några som fått hjälp av en psykolog att själva berätta hur de upplevde kontakten, om upprinnelsen till besöket och vad som hände efteråt. Vi har också bett två psykologer att berätta om sitt arbete och hur de kan hjälpa människor med behov av psykologisk utredning och behandling.

Vi är glada att personerna i boken framträder med namn och bild. Det är en viktig del i att avdramatisera det här med psykisk ohälsa och bidra till att människor ska våga berätta för sin omgivning och våga möta de som har drabbats.

Det är uppenbart att det fortfarande finns många tabun och mycket stigma förknippat med psykisk ohälsa. Men psykisk ohälsa är inget att skämmas över. Vi är alla människor med både möjligheter och begränsningar. Och att en dag plötsligt känna att livets påfrestningar blivit övermäktiga är inget konstigt.”

Lars Ahlin, förbundsordförande för Sveriges Psykologförbund, skriver i bokens förord att det finns siffror som visar att färre än var tionde person i primärvården med psykisk ohälsa får någon form av psykologisk behandling. Därför, skriver Ahlin på Psykologförbundets hemsida, hoppas förbundet

”.. att boken ska bidra till en förståelse för ett bättre omhändertagande av människor med psykisk ohälsa och att psykologisk behandling blir tillgänglig på samma sätt som medicinsk.”

Så vitt jag förstår så ingår denna bok i Psykologförbundets kampanj för att göra psykologhjälp tillgänglig för fler som behöver den. Detta genom att bland annat se till att det finns en psykolog kopplad till varje vårdcentral, att psykologisk utredning och behandling ska ingå i basutbudet för vårdvalet i samtliga landsting och att det inom elevhälsan ska finnas minst en psykolog per 500 elever. Angelägna reformer som inte torde ställa orimliga krav, tänker jag. ”En bok för vem som helst” är ett steg i rätt riktning.

Min egen ilska och Hanna Hellquists kamp för att få hjälp inom den psykiatriska vården

I DN:s kulturbilaga, papparsversionen, skriver Hanna Hellquist idag en krönika om hur hon blivit bemött på vårdcentraler och på akutmottagningar när hon kommit dit och bett om hjälp. Hanna Hellquist, krönikör och programledare i SVT:s ”Jakten på lyckan” som jag tidigare bloggat om, drabbas nämligen av återkommande depressiva tillstånd. Eftersom Hanna skriver så bra och många av er läsare kanske inte har tillgång till hennes krönika, så återger jag en stor del av texten:

”Det allra största mysteriet i den svenska sjukvården är psykvården. Jag har varit i kontakt med den några gånger. Med någorlunda jämna mellanrum rasar jag nämligen ner i små svarta hål som det tycks omöjligt att ta sig upp ur av egen kraft.

Jag är duktig för det mesta, äter lydigt mina antidepressiva piller och pratar om mina känslor men det spelar liksom ingen roll, ibland faller jag. Och jag vet det. Jag vet hur jag blir. Ibland motar jag fan i dörrn och går till vårdcentralen innan det har gått för illa. Men det är helt lönlöst. Att man själv kan formulera att man behöver hjälp tolkar läkarna nästan uteslutande som att man inte behöver det. Så får man gå hem igen. Och känna sig dum för att man var där och störde när det ändå inte var något AKUT.

Sen blir det akut. Riktigt jävla akut, på liv och död liksom. Då får man hjälp direkt, det är jättebra. Sjuksköterskorna är änglar. Alla är snälla och förstående. Nu jävlar ska det bli skillnad! Nu ska vi ta tag i det här en gång för alla! Och man släntrar hem hoppfull, nu är mitt ärende på remiss, nu ska jag snart få träffa någon som kan hjälpa mig. Som kan träffa mig en gång i veckan och reda ut det där trasslet som jag av någon anledning inte kan reda ut själv. Snart får jag träffa någon. Om två veckor max. Läkaren ska snabba på. Det var ju akut.

Jag går till apoteket och köper en sån där pillerask, en dosett, och så sorterar jag fiskleverolja och vitaminer och lyckopiller och tänker framåt, varje morgon äter jag mina piller och när jag kommer hem från jobbet går jag igenom posten och letar efter den där kallelsen. Men den kommer inte. Så då ringer jag. För att kolla hur lång tid det ska ta. Det var ju akut, säger jag. Nu har det gått fem veckor.

–          Remissen är påbörjad, säger kvinnan i luren. Det är nog bara en tidsfråga ser du.”

Detta är en sådan krönika som blixtsnabbt skapar en massa känslor hos mig: först ilska över att det är så förbannat svårt för så väldigt många att få samtalshjälp. Det verkar vara mer regel än undantag. Jag har hört många personer berätta liknande historier som Hanna och de vittnar alla om hur svårt det kan vara att få psykisk hjälp inom svensk sjukvård. De som bedöms vara i mest akut behov av vård får det, resterande kan inte tas emot. Det finns helt enkel inte tillräckligt med resurser. Det är plågsamt för både patient och vårdgivare. För att raljera; det blir ungefär som att mota bort någon som kommer med brutet ben och be vederbörande att komma tillbaka då hon eller han brutit bägge benen.

Parallellt med den ilska jag känner då jag läser krönikan finns också en svag känsla av glädje över att problemet med bristande psykisk vård återigen uppmärksammas, denna gång av en ”kändis” i en seriös dagstidning. Slutligen upplever jag en svag eftersmak av skuld och maktlöshet. Det är inom min profession som det inte görs tillräckligt, jag får impulsen att springa ut och köpa en mottagning dit alla är välkomna och det är gratis att komma. Det är förstås helt orealistiskt.

På privatmottagningen S:t Lukas där jag jobbar försöker vi möta behovet av terapeutisk vård genom att vi, som ideell verksamhet,  använder en del av vårt eventuella överskott till prisnedsättningar för dem som behöver ekonomisk hjälp för att ha råd att gå i terapi. Detta räcker inte särskilt långt, det är en droppe i havet jämfört med allt som behövs göras, men kan betyda mycket för en enskild individ.

Jag funderar på vad mer som kan göras. Nu hamnar vi kanske snart i politikens område, kring vilka resurser svensk sjukvård ska få och hur sjukvården ska organiseras. Jag är ingen expert på detta och jag har tyvärr inga vettiga helhetslösningar på vad vi ska göra heller.  Jag vill ändå, med detta blogginlägg, inbjuda till diskussion med förhoppningen att vi tillsammans kan hitta allt fler lösningar som kan ge fler människor den vård som de behöver.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024