I DN:s kulturbilaga, papparsversionen, skriver Hanna Hellquist idag en krönika om hur hon blivit bemött på vårdcentraler och på akutmottagningar när hon kommit dit och bett om hjälp. Hanna Hellquist, krönikör och programledare i SVT:s ”Jakten på lyckan” som jag tidigare bloggat om, drabbas nämligen av återkommande depressiva tillstånd. Eftersom Hanna skriver så bra och många av er läsare kanske inte har tillgång till hennes krönika, så återger jag en stor del av texten:
”Det allra största mysteriet i den svenska sjukvården är psykvården. Jag har varit i kontakt med den några gånger. Med någorlunda jämna mellanrum rasar jag nämligen ner i små svarta hål som det tycks omöjligt att ta sig upp ur av egen kraft.
Jag är duktig för det mesta, äter lydigt mina antidepressiva piller och pratar om mina känslor men det spelar liksom ingen roll, ibland faller jag. Och jag vet det. Jag vet hur jag blir. Ibland motar jag fan i dörrn och går till vårdcentralen innan det har gått för illa. Men det är helt lönlöst. Att man själv kan formulera att man behöver hjälp tolkar läkarna nästan uteslutande som att man inte behöver det. Så får man gå hem igen. Och känna sig dum för att man var där och störde när det ändå inte var något AKUT.
Sen blir det akut. Riktigt jävla akut, på liv och död liksom. Då får man hjälp direkt, det är jättebra. Sjuksköterskorna är änglar. Alla är snälla och förstående. Nu jävlar ska det bli skillnad! Nu ska vi ta tag i det här en gång för alla! Och man släntrar hem hoppfull, nu är mitt ärende på remiss, nu ska jag snart få träffa någon som kan hjälpa mig. Som kan träffa mig en gång i veckan och reda ut det där trasslet som jag av någon anledning inte kan reda ut själv. Snart får jag träffa någon. Om två veckor max. Läkaren ska snabba på. Det var ju akut.
Jag går till apoteket och köper en sån där pillerask, en dosett, och så sorterar jag fiskleverolja och vitaminer och lyckopiller och tänker framåt, varje morgon äter jag mina piller och när jag kommer hem från jobbet går jag igenom posten och letar efter den där kallelsen. Men den kommer inte. Så då ringer jag. För att kolla hur lång tid det ska ta. Det var ju akut, säger jag. Nu har det gått fem veckor.
– Remissen är påbörjad, säger kvinnan i luren. Det är nog bara en tidsfråga ser du.”
Detta är en sådan krönika som blixtsnabbt skapar en massa känslor hos mig: först ilska över att det är så förbannat svårt för så väldigt många att få samtalshjälp. Det verkar vara mer regel än undantag. Jag har hört många personer berätta liknande historier som Hanna och de vittnar alla om hur svårt det kan vara att få psykisk hjälp inom svensk sjukvård. De som bedöms vara i mest akut behov av vård får det, resterande kan inte tas emot. Det finns helt enkel inte tillräckligt med resurser. Det är plågsamt för både patient och vårdgivare. För att raljera; det blir ungefär som att mota bort någon som kommer med brutet ben och be vederbörande att komma tillbaka då hon eller han brutit bägge benen.
Parallellt med den ilska jag känner då jag läser krönikan finns också en svag känsla av glädje över att problemet med bristande psykisk vård återigen uppmärksammas, denna gång av en ”kändis” i en seriös dagstidning. Slutligen upplever jag en svag eftersmak av skuld och maktlöshet. Det är inom min profession som det inte görs tillräckligt, jag får impulsen att springa ut och köpa en mottagning dit alla är välkomna och det är gratis att komma. Det är förstås helt orealistiskt.
På privatmottagningen S:t Lukas där jag jobbar försöker vi möta behovet av terapeutisk vård genom att vi, som ideell verksamhet, använder en del av vårt eventuella överskott till prisnedsättningar för dem som behöver ekonomisk hjälp för att ha råd att gå i terapi. Detta räcker inte särskilt långt, det är en droppe i havet jämfört med allt som behövs göras, men kan betyda mycket för en enskild individ.
Jag funderar på vad mer som kan göras. Nu hamnar vi kanske snart i politikens område, kring vilka resurser svensk sjukvård ska få och hur sjukvården ska organiseras. Jag är ingen expert på detta och jag har tyvärr inga vettiga helhetslösningar på vad vi ska göra heller. Jag vill ändå, med detta blogginlägg, inbjuda till diskussion med förhoppningen att vi tillsammans kan hitta allt fler lösningar som kan ge fler människor den vård som de behöver.