Terapi – Lukaspsykologen.se

Kategori: Terapi

Att möta en människa öppet och visa respekt för Mellanrummet: Winnicott, Emmy van Deurzen och Saft Stockholm

10 oktober, 2011 / lukaspsykologen

Då och då stöter jag på ett begrepp som jag gillar, nämligen begreppet Mellanrummet. Under det senaste året har jag tänkt skriva något om det, ja helt enkelt skriva om mellanrumstanken i ett mänsklig möte. Det har varit svårt att komma igång. Det är som om ämnet runnit genom mina fingrar som sand när jag försökt hålla i det och beskriva det. Till och med själva ordet är svårt att definiera enbart i förhållande till sig själv, ett mellanrum antyder att detta – vad det nu är – finns mellan olika rum.

Nåväl, jag gör ett försök eftersom jag tycker att begreppet är spännande och förtjänar uppmärksamhet. Inlägget blir således en slags brainstorming kring att modigt möta en människa utifrån den person hon är, till skillnad från ett möte där man håller fast vid sitt eller har olika ”baktankar”. Jag kommer utgå från olika sammanhang där begreppet mellanrummet spelar en viktig roll. Ni får möta psykoanalytikern Winnicott, den existentialistiska psykoterapeuten van Deurzen och musikern Lena Bjärskog (aka Saft Stockholm) som alla tre berättar om mellanrumsrelationer, fast på lite olika sätt.

Jag börjar i den existentiella psykologin. Begreppet mellanrumsrelation beskrivs i introduktionsboken Existentiell Psykologi som ”en relation som respekterar rummet mellan parterna”. Det gäller att inte tränga sig på, att inte gissa sig till vad den andre har för uppfattning eller att själv alltför snabbt uttrycka sin egen mening och vänta sig följsamhet från den andre. En mellanrumsrelation kräver istället att personerna har en god balans i sin själv-andra-dialektik, en förmåga att ömsom ge både sig själv och den andre utrymme i dialogen. För detta krävs en djup förståelse för att den andre och jag själv är olika varandra, att vi har olika perspektiv på livet. Detta påminner om begreppet hög mentaliseringsförmåga.

Den intressanta religions- och relationsfilosofen Martin Buber menar att vi behöver minimera antalet jag-det-relationer i våra liv för att i högre grad få uppleva äkta möten. En jag-det-relation innebär att vi ser andra människor som objekt som kan betraktas, hanteras och ge olika erfarenheter till oss själva, subjektet. Kanske kan det liknas vid att mingla runt på en fest med syfte att ge ett gott intryck av sig själv och samla visitkort från högstatuskontakter, som man sedan hoppas ”få ut något av” framöver. En jag-du-relation ger istället en verklig närvaro mellan två människor som ömsesidigt öppnar sig mot varandra på ett oreserverat sätt. Det gäller att rikta sig just till den människa man har framför sig, med respekt för denna persons egenart i förhållande till sig själv. När vi kan respektera att den andre är annorlunda än oss själva och bekräfta detta så har vi kommit en bra bit på väg. Själva mötet är syftet. Det är svårt och läskigt – men en betydelsefull strävan som är ytterst spännande. Vi kan i och för sig inte leva utan jag-det-relationer till omvärlden, menar Buber, men om vi enbart lever i jag-det-relationer så är vi inte människor.

I den existentiellt orienterade samtalsterapin läggs stor vikt vid mellanområdet mellan terapeut och konfident. När två människor möts och öppnar sig för varandra, det vill säga sträcker ut handen mot den andre med respekt för utrymmet däremellan, så kan något nytt skapas. Emmy van Deurzen, en brittisk psykoterapeut som utvecklat existentiell terapi, uttrycker detta på följande sätt: ”När jag inte berövar dig ditt rum och du inte berövar mig mitt, skapas ett nytt, öppnare rum mellan oss, och här kan vi skapa handlingar”. Nya tankar och känslor uppstår mellan personerna, i mellanrummet. Att möta andra utifrån sin egen agenda kan måhända kännas tryggt, men lägger lock för denna sortens kreativitet.

Inom den psykoanalytiska traditionen har Winnicott formulerat teorin om att all skapande lek och kulturell verksamhet utvecklas i ett mellanområde. Detta område finns också mellan individer och upprinnelsen till detta anses vara utrymmet som finns mellan barn och förälder i deras samspel. Barn tar tidigt initiativ till spontan lek, till en delad upplevelse av samförstånd, vilket skapar starka känslomässiga band mellan förälder och barn. Psykologibloggaren Mosskins beskrivning av denna lek, utifrån sina egna föräldraerfarenheter, illustrerar detta på ett fint sätt (klicka på länken för att läsa om detta).

För att fortsätta på lektemat så intervjuade jag under min psykologutbildning några vuxna människor om lek i vuxen ålder. Det blev tydligt för mig hur mycket kreativitet och skapande – ja, helt enkelt lek – som fortfarande är livgivande i vuxna personers vardag. Att samspela med andra på detta spontana sätt, för samspelandet skull, verkar finnas som ett grundläggande drag i vår mänskliga natur och vi kan känna oss ofullständiga om vi alltid möter människor med ett särskilt syfte, det vill säga utan att få tillgång till ett lekutrymme mellan oss.

Eftersom vi människor är samspelsexperter redan från födseln så är vi utrustade med ett brett spektrum av känslor och en stor kapacitet för att avläsa andra människors känslolägen. Vi använder kroppens olika uttryck, positioner och rörelser för att kommunicera till andra vad vi känner och vill. Så småningom utvecklar vi också ett rikt verbalt språk. Utrustade med allt detta är det därför inte så märkligt att vi behöver utrymme i våra relationer för att samspela i nuet och uttrycka det som inte alltid är fullt genomtänkt; vår fantasi, våra tankar och våra känslor. Vi behöver mötas med respekt från andra för de unika personligheter vi är och bekräftas i detta. Med risk för att låta klyschig tror jag att mellanrums-relationen är högaktuell i en tid där det är viktigare än någonsin att vara och synas ”på rätt sätt”. Den bild vi visar av oss själva för omgivningen, vår image, kan bli stel och statiskt om vi plockar bort vår lekyta, våra mellanrum.

Utan mellanrum riskerar vi att hamna på bedömningspodiet som objekt. Vår image och de normer vi lever efter lovar oss visserligen identitet och tillhörighet, men kan också göra oss skräckslagna inför ett jag-du-möte. Två människor som oreserverat öppnar sig för varandra kan upplevas som läskigt och aktualisera frågor som ”är jag okej som jag är?”, ”är detta passande?” och ”är detta ett produktivt möte och vad blir i så fall resultatet?”. I många fall har vi kanske varken tid eller mod till dessa möten. Den extrema motsatsen till jag-du-mötet, att som människa enbart leva i jag-det-relationer, torde vara som att bli en levande reklamfilm som matar omgivningen på med tillrättalagda, image-byggande jinglar. Effektivt och bra i marknadsföringssyfte förmodligen, men med en inbyggd risk att förlora den del av sig själv som bara rör sig fritt i mellanrummet.

På tal om kravet på att ha en välputsad yta och vara mån om att andra inte ska se ens brister vill jag skicka med en höstpresent i form av en låt som handlar om detta. Lena Bjärskog i Saft Stockholm har tonsatt en spokenword-dikt som Linda Leveau skrivit som heter just ”Mellanrummet”. En väldigt talande låt/dikt som jag själv tycker mycket om och som jag fått tillåtelse att lägga upp här som en mp3-fil. Tack Lena och tack Linda! För att lyssna på låten, klicka på länken nedan:

Mellanrummet, feat Lia.

”Det är först när man når mellanrummet som man förstår, hur den andre egentligen mår. (…) Det är i mellanrummet som det viktiga och riktiga händer – och kanske är det därför just där de allra flesta vänder (…) Din röst gör inte min stum, jag är inte rädd för dina mellanrum”.

Med dessa vackra strofer ur Mellanrummet avslutar jag för idag och hoppas att jag öppnat en dörr till ett kreativt mellanrum mellan bloggskrivare och bloggläsare, mig och dig.

Reparera eller separera? Intervju med en legitimerad psykoterapeut om parterapi

15 augusti, 2011 / lukaspsykologen

Först; hej alla läsare, hoppas ni haft en fin sommar så här långt. Efter tre veckors semesterledigt är jag nu tillbaka med den intervju om parrelationer som jag lovade er i ett tidigare inlägg.

Vi förflyttar oss tillbaka till försommaren då samtalet ägde rum. Det var en tidig tisdagsmorgon och jag var förväntansfull inför att få ställa frågor till Ann-Sofie Schultz-Viberg, legitimerad psykoterapeut och tillika behandlingsansvarig på S:t Lukas i Uppsala.

Precis på uttalad tid rusar Ann-Sofie pustande in till mig i rummet där jag sitter denna tisdagsmorgon. Det visar sig att hon ägnat en stor del av morgonen till att ropa hem sin hund, som i ett plötsligt infall smitit ifrån henne. Det låter som en kreativ hund som vill gå sin egen väg, tänker jag. I nästa sekund slår det mig att denna egenskap har de faktiskt gemensamt, hunden och Ann-Sofie. Mina tankar far iväg ytterligare och jag föreställer mig Ann-Sofie och Hunden som ett slags par som har viktiga mål och egenskaper gemensamt, men som i denna situation intar två helt olika roller; den ena drar sig undan och den andra jagar. Denna bild säger, tro det eller ej, en hel del om parrelationer. Jag återkommer till det på ett lite mer seriöst plan, angående par och rollfördelning. Innan vi lämnar Ann-Sofies hund Svinto vill jag bara nämna ytterligare en rolig detalj, nämligen att Svinto även har vissa yttre likheter med Ann-Sofie. Se bägge bilder nedan för att se om du håller med mig!

Nåväl, nu ska jag ska bespara er fler långsökta illustrationer som innehåller hundar i relationer, och istället förflytta mig direkt in i intervjun. Samtalet inleds med att jag ber Ann-Sofie att berätta om sin resa mot att bli legitimerad psykoterapeut med inriktning på parpsykoterapi. Ann-Sofie berättar:

– Jag är i grunden utbildad socionom. Som socionom arbetade jag bland annat på familjerätten och senare även som föreståndare på kommunens familjerådgivning. En återkommande uppgift på familjerätten var att hjälpa föräldrar att komma överens och få en fungerande kommunikation. Ungefär här väcktes mitt intresse för att komma in tidigare i processen och arbeta med parrelationer i psykoterapi. Jag ville fördjupa mig inom samtalskontakter och lära mig mer. Jag utbildade mig därför till legitimerad psykoterapeut.1992 anordnade Stockholms Läns Landstings Utbildningsenhet, i samarbete med Tavistock Centre for Couple Relationship, den hittills enda utbildningen i sitt slag i svensk regi, nämligen en svensk legitimationsgrundande psykoterapeututbildning i psykoanalytisk parterapi. Som legitimerad psykoterapeut arbetade jag privat i tio år. År 2000 började jag arbeta på S:t Lukas psykoterapimottagning, först i Gävleoch sedan i Uppsala.
Vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Jag har verkligen funderat på det. Jag tror det handlar om att våga gå in i en relation, det vill säga att våga använda sig själv i det terapeutiska arbetet och skapa en allians med den man möter. Jag-budskap är viktigt. Visserligen ska behandlingen vila på teori och metod, men det är väldigt viktigt att som psykoterapeut våga vara här och nu i rummet. Tänker man i anknytningstermer så kan man säga att detta sätt att relatera till den andre kan förändra den andres anknytningsmönster. Det blir helt enkelt ett verkligt möte mellan människor som skapar någonting nytt.

Under ditt namn på hemsidan har du flera titlar, varav en är diplomerad symboldramaterapeut. Det är en spännande titel som jag gissar att fler än jag är intresserade av att veta mer om. Kan du berätta lite kort om vad det innebär och hur man kan använda sig av symboldrama i en terapi?

– Själva ordet, diplomerad symboldramaterapeut, innebär att jag gått en sju terminers utbildning hos Symboldramaföreningen och lärt mig använda metoden symboldrama i terapeutisk arbete. Symboldrama underlättar återupplevandet och bearbetningen av händelser som ligger gömda i djupet av vårt inre men som kan göra sig påminda i svårförståeliga, känslomässiga reaktioner, psykosomatiska besvär och/eller problem i relationer. Till exempel kan den som går i terapi, så kallad konfident, få hjälp att möta sitt ”inre barn” som behöver bli mött för att kunna växa. Konfidenten får återuppleva och bearbeta olika upplevelser och därefter måla sina olika upplevelser, sitt ”drama”. Symboldrama används bland annat för traumabehandling, i likhet med EMDR och hypnos. Jag själv använder metoden både i individual- och parterapi. Generellt är symboldrama bra för sådant som kan vara svårt att uttrycka i ord. Detta gäller till exempel för konfidenter som har svårt att få fatt i sina känslor eller för konfidenter som så att säga är ”uppe i huvudet”, det vill säga har en benägenhet för att intellektualisera. Om någon av bloggläsarna är intresserad av att veta mer om symboldrama så finns det mer information på Symboldramaföreningens hemsida.

Med allt detta intressanta sagt övergår vi till dagens huvudsakliga tema, nämligen parrelationer. Hur många par träffar du just nu?

– Jag har ungefär tio pågående parterapier, några par som kommer ofta och andra par som kommer mer sällan.

Varför kommer par till terapi, vilket är det problem som par oftast söker hjälp för, skulle du säga?

– Något jag ofta hör från paren själva är orden ”vi har problem med kommunikationen”. Sedan blir det mitt jobb att dechiffrera den meningen och undersöka vad det betyder i praktiken. Något som beskrivs som kommunikationsproblem kan vara att den ena parten säger: ”Jag säger det här och det här till dig men du respekterar inte mig”. Då får vi undersöka vad respektera betyder. Om det till exempel betyder ”lyda” är det kanske inte själva kommunikationen som brister utan andra saker som vi behöver klargöra och arbeta med.

Vilka är andra vanliga problem?

– Par som bråkar mycket, som undrar om de ska försöka reparera eller separera. Oliktänkande om närhet är vanligt. Otrohet. Par som fått barn är relativt vanligt också, särskilt par som fått barn väldigt tidigt i sin relation och som inte har någon erfarenhet av att deras relation gått ”upp och ner” dessförinnan.

Hur vanligt är otrohet i ett förhållande som krisar, utifrån din egen upplevelse av par du arbetat med under åren?

– Det är inte ovanligt, men det brukar heller inte vara huvudfrågan för terapin. Otrohet kan vara en slags krisreaktion som kan signalera att något inte är bra i relationen. Ofta har paret haft långvariga problem med närhet, både när det gäller att prata med varandra och att vara nära varandra sexuellt.

Kan man ”rädda” ett förhållande där ena parten varit otrogen?

– Precis som otrohet kan handla om flera olika relationssvårigheter så skiljer sig reaktioner och reparationsmöjligheter mellan olika par. Otrohet blir ett sår i en relation och detta sår tar tid att reparera. En del vill försöka förstå det som hänt och arbeta för att bevara sin relation och en del väljer att gå isär. Generellt är det viktigt att den som varit otrogen kan ta emot sorgen och vreden som den som varit utsatt för otroheten känner. Det kan bli en bra relation igen efter en otrohet, men man ska vara medveten om att relationen inte blir som förr. Det blir något nytt som paret bygger.

Kan du ta ett exempel för att illustrera hur en parterapi går till? Vad gör ni första gången ett par kommer till dig i terapi och hur planerar ni vidare?

– Okej. Jag utgår ifrån ett ganska schablonmässigt problem för enkelhetens skull. Kvinnan i relationen upplever att mannen har blivit tråkig och tyst. Han vill aldrig göra något med henne utan bara zappar på TV:n på kvällarna. Mannen upplever i sin tur kvinnan som tjatig och att hon ”vill något hela tiden”.

När paret kommer till terapin får både mannen och kvinnan berätta varför de kommit, det är ju två personer det handlar om. De får bägge presentera vad de tycker är problemet, kanske på ett liknande sätt som jag gjort ovan. Jag försöker sedan kartlägga parets situation genom att ställa olika klarläggande frågor, till exempel om de känner igen sitt sätt att vara från tidigare relationer, vad de fastnade för när de blev förälskade i varandra och hur deras relation är när den fungerar bra. Efter det första inledande samtalet bokas ofta två samtal till för vidare kartläggning. Efter dessa tre samtal bestämmer vi tillsammans om, och i så fall hur, vi ska fortsätta arbeta tillsammans.

Hur kan man förstå paret i exemplet du tog, där paret håller ihop fastän de till synes verkar vara varandras motsatser. Vi kan tänka oss att mannen är väldigt lugn och tillbakadragen (”verkar ointresserad av allt utom sitt jobb och TV:n, han vill varken umgås med mig eller andra”, enligt henne) och att kvinnan är väldigt utåtriktat, energisk och har lätt att uttrycka känslor (”tjatig, intensiv och väldigt krävande”, enligt honom). Hur tänker du kring detta?

– Ja, här gäller det först och främst att inte fastna i att försöka göra om sin partner. Parterapi handlar om att bägge parter ska få syn på sin egen del i relationen och se hur detta påverkar dem båda två.

I det här fallet, om jag får spekulera fritt, så kan jag tänka mig att bägge parter irriterar sig på just det hos den andre som de till en början blev förälskade i. Det är ofta så. Låt säga att den känslosamma kvinnan blev kär i mannen för att han förde med sig en sådan trygghet och lugn till henne och mannen blev kär i kvinnan för att hon hade en förmåga att väcka hans känslor och ”ta med honom ut i livet”.

Det är också vanligt att det med tiden blir ytterligare en polarisering, det vill säga att rollerna i ett par förstärks över tid. Mannen visar allt mindre känslor när han känner sig pressad av kvinnans ”tjat” och kvinnan i sin tur blir alltmer stressad och ”tjatig” när hon upplever att mannen drar sig ifrån henne känslomässigt. Man brukar säga att man i ett parförhållande ”bär” vissa av partnerns förmågor, egenskaper och känslor. Det man ”bär” brukar vara det som den andre har svårt för. I detta fall har kanske kvinnan förlagt sin ”passivitet” i mannen och mannen sin ”aktivitet” i kvinnan. Det vi frågar oss i terapin är då hur det kommer sig att denna rollfördelning uppkommit och hur rollerna har blivit tydligare över tid. Vi försöker förstå varför bägge parterna agerar som de gör. Vad innebär ”passivitet” för henne och ”aktivitet” för honom? Är ”passivitet” förknippat med till exempel instängdhet för henne och aktivitet förknippat med exempelvis utagerande för honom? Ofta blir sättet att vara mot varandra tydligt mot bakgrunden av deras egna relationsmönster tidigare i livet, det vill säga hur relationer sett ut mellan dem och/eller andra viktiga personer i deras liv. En parrelation aktiverar våra tidigaste relationsmönster på ett starkare sätt än till exempel en vänskapsrelation gör.

Vad kan lösningen vara för detta par, som inledningsvis helst vill förändra den andra parten?

– Ett första steg kan vara just att få syn på hur deras eget relationsmönster- det egna sättet att känna, tänka och bete sig – påverkar relationen. Att förstå mer av sig själv, sin partner och relationen. Då kanske det ”fastlåsta” blir mindre ”fastlåst”. Hon kan arbeta på att finna lugn i sig själv och han kan i sin tur arbeta med att förstå vad han känner och uttrycka det. På så sätt ökar parets psykiska rörelseutrymme. Det blir plats för två i relationen. Man kan också tänka sig en större förståelse och respekt för den andres sätt att vara. Ofta blir beteendet mindre hotfullt när den ena parten förstår att beteendet inte symboliserar att den andre slutat älska honom eller henne. Paret får också större förståelse för att de kan uppleva sig själv, relationen och livet i stort på olika sätt – det inte bara är den enes förhållningssätt till tillvaron som gäller.

Jag tänkte nu lämna parförhållandet ett kort tag för att fråga vad du som parterapeut skulle ge för råd till personer som upplever att de vill, men inte kan, hitta en lämplig partner?

– Det första jag tänker på är att det är bra att se tillbaka på hur man gjort förut när man försökt träffa någon, kanske går det att se ett mönster i det? Att ”inte hitta någon” kan stå för många olika saker. Låt säga att problemet är att man aldrig riktigt ”fastnar för någon” som man vill lära känna på ett djupare plan. Den fråga som jag då ställer mig är vilken relation som personen ifråga har till närhet. Vilka idealbilder finns för hur en partner ska vara? I boken ”Hemligheten”beskrivs olika relationsmönster i samband med partnerval på ett bra sätt. Där finns också praktiska tips för hur man förändra sitt relationsmönster genom att utmana det i små steg. En person som inför en dejt alltid får den spontana impulsen ”det här är inte rätt” kanske ska ifrågasätta impulsen – handlar den om den andre eller kan den handla om mig? Vad händer om jag ignorerar impulsen och går på dejten ändå?

Nu har vi bara två minuter kvar av den tid vi avsatte för intervjun, så jag ställer min sista fråga snabbt. Om du skulle ge råd till läsarna om vad man kan göra för att vårda sin parrelation, vad skulle du säga då?

– Prata med varandra! Ett par behöver också tid tillsammans, så att fixa barnvakt och få tid på tu man hand är viktigt för en relation. Överhuvudtaget ligger den stora utmaningen i en relation att få ihop ”jag”, ”du” och ”vi”. Meltzer säger det så bra… vänta lite så ska jag plocka fram ett citat som jag tycker beskriver detta på ett bra sätt.

Ann-Sofie visar mig en text av den kleinianska psykoanalytikern Donald Meltzer, som bland annat skriver följande visdomsord om hur man får en parrelation att fungera i längden:

”Det fordras en kontinuerlig medveten strävan hos vardera parten att erkänna den andres verklighet och en förmåga att kunna förlåta varandra för att ingen av dem kunnat motsvara de ursprungliga förväntningarna. Så arbetet i en relation innebär ett sorgearbete av illusionerna ur vilket en ny verklighet kan uppstå”.

Dessa kloka ord får avsluta vår intervju och jag tackar Ann-Sofie för den erfarenhet och kunskap om parrelationer som hon delat med sig av!

”Dans fungerar som ett motgift mot fysisk och psykisk smärta och kan också användas terapeutiskt”: Intervju med dansterapeut Monika Thelin (Dans del 2)

11 juli, 2011 / lukaspsykologen

I ett tidigare inlägg, ”Dans del 1″, berättade jag om min önskan att närmare få utforska dans ur ett psykologiskt perspektiv. I samma inlägg skrev jag om hur dansen påverkar människans psykiska välmående utifrån vad som vad händer hormonellt i kroppen när man dansar, vilka psykologiska aspekter som kan vara viktiga i kopplingen mellan dans och välmående och varför författaren Kerstin Thorvall ansåg att dansen var nödvändig i hennes liv.

I detta inlägg, ”Dans del 2″, så går jag vidare och undersöker dansen ur ett mer praktiskt behandlingsperspektiv. Vad är dansterapi? Hur används själva dansen i den psykoterapeutiska behandlingen och hur går det till? För vem passar dansterapin? För att få klarhet i detta har jag ställt frågor till Monika Thelin som är legitimerad psykoterapeut, diplomerad danspedagog samt utbildad dansterapeut.

Jag går direkt på frågorna och svaren, för vi har mycket intressant vi ska få ta del av. I min första fråga anknyter jag till Thorvalls citat från förra dansinlägget, där Thorvall beskrivit hur hennes psykiska besvär minskat i samband med att hon börjar på jazzbalett och hur lycklig hon blir när hon dansar. Mina första frågor handlar på liknande sätt om Monikas egna upplevelser av dansen. Jag börjar från början när jag inleder min intervju och frågar; hur gick det till när du började dansa? Monika hämtar sitt svar från inledningen av sin bok:

– Mitt första möte med dans var precis som för Kerstin Thorvall, jazzbaletten. Jag var tonåring och minns som idag den hänförelse jag kände. Det var ett magiskt ögonblick! Dansen gav mig upplevelsen av att vara ett med tiden, rummet och kroppen. Dansen blev början till ett nytt språk och uttryck som hjälpte mig att ta mig igenom perioder av existentiella funderingar och svårmod. Dansen gav mig kraft och mod att gå vidare, jag fick en stunds andrum och rörelsefrihet som skänkte mig livslust och glädje.

Tror du att dans ger dig en bättre psykisk hälsa?

– Absolut! För mig har dansen varit en källa till känslomässigt uttryck under så många år, så dansen har blivit en del av mig. Jag kan dansa ensam till musik som jag inspireras av eller tillsammans med andra. Jag kan i dansen uttrycka min glädje, min sorg och min ilska. Att dansa för mig är att vistas i ett annat ”rum” av medvetande, att bara vara här och nu, och låta det som uppstår få komma till uttryck. Det finns flera ord för det inom psykologin; att vara i ”flow”, att byta medvetandetillstånd, att befinna sig i en kreativ process. Att dansa är att ge sig själv en stunds avkoppling från vårt logiska, funktionella och lösningsorienterande tänkande. Dansen lockar fram andra sidor i mig, den är ett sätt att få syn på mig själv. Inte minst så ger den en ”feelgood- känsla”! Känslan är svår att sätta ord på och bör upplevas! Kort sagt så håller jag med Kerstin Thorvall; om dansen är en källa till glädje, sluta aldrig dansa!

Tror du många människor kan använda dans för att komma ifrån psykisk ohälsa och må bättre?

– Baserat på egen erfarenhet och samtal med andra dansande människor jag har träffat genom åren så vet jag att vi mår bra av att dansa. Jag tror att dansen kan motverka psykisk ohälsa eftersom den har en terapeutisk effekt i sig. Dansen är vitalitet och väcker ofta just livskraft och glädje. Att dansa kan därför vara helande både psykiskt och fysiskt och en källa till uttryck för våra känslor. Dansen är alltid på något sätt en berättelse, ett språk, utan ord. Människans behov av att uttrycka sig och berätta sin historia, dela med sig av sina erfarenheter är lika gammal som människan själv. Naturligtvis handlar det också om i vilket sammanhang vi dansar. Om man till exempel tar en dansklass så påverkas dansupplevelsen av pedagogens förmåga att skapa en tillåtande atmosfär för egna uttryck.

Men att dansen ersätter terapeuten… det är ju en annan sak. Personer söker psykoterapi för att de har svårigheter som de inte kan lösa på egen hand. Att ta en dansklass eller dansa på en fest kan därför inte jämföras med att gå i psykoterapi som behandlingsform. Jag tror alltså att dansen kan fungera både som friskvård och som en behandlingsform. Kanske kan man säga att dansen fungerar som en antioxidant, ett ”motgift” mot psykisk och fysisk smärta? Det var nog det som Kerstin Thorvall upplevde när hon dansade sig frisk.

Nu närmare vi oss intervjuns huvudämne, nämligen att använda dansen som behandlingsform. Vad är egentligen dansterapi?

– Det som utmärker dansterapi är att man använder sig av dans och rörelse som en del av en terapi. Dansterapin inbegriper många olika teoribildningar och metoder och vidareutvecklas hela tiden, precis som all annan psykoterapeutisk behandling. ADTA, American Dance Therapy Association, har formulerat följande definition som jag själv översatt och brukar använda: ”Dansterapi är det psykoterapeutiska användandet av dans och rörelse som en process vilken främjar den emotionella och fysiska integrationen av människan”.

Precis om i annat psykoterapeutiskt arbete lyssnar dansterapeuten in klienten på flera medvetandenivåer; kroppslig, emotionell och mental. Med mental nivå menar jag de tankar, bilder och föreställningar vi har om oss själva. Skillnaden är att dansterapeuten är aktiv genom att dansa tillsammans med klienten. Dans är i grunden kommunikativt, att dansa tillsammans med andra handlar om samspel och relation. Det möte som ”här och nu” uppstår mellan klient och terapeut i dansterapin är därför centralt. I detta möte kan klienten uppmärksammas på sidor hos sig själv som han eller hon tidigare inte varit medveten om. Tillsammans söker vi vägar för dessa tidigare dolda sidor att komma till uttryck.

Intressant! Kan du också kort förklara mer praktiskt hur en dansterapi kan gå till, från att den som söker hjälp kommer in genom dörren till att kontakten avslutas?

– Jag brukar inledningsvis träffa den som söker hjälp vid tre tillfällen, så kallade orienterande samtal, för att på så sätt få veta vad hon eller han vill ha hjälp med. Under dessa gånger får personen prova på dansterapi. Jag använder mig då vanligtvis av grundläggande dansterapeutiska tekniker för att hjälpa personen att upprätta en kontakt med sin kropp och bekanta sig med terapiformen.

Det som framkommer och blir tydligt under dessa tre gånger formuleras i ord till en problemformulering. Det kan till exempel vara att personen känner sig känslomässigt avstängd och uttrycker en längtan efter att få större tillgång till sina känslor eller att personen lider av ångest och oro. Det viktigaste är att personen själv känner igen sig i det som vi ska arbeta med.

I början av varje session görs en avstämning i samtal om det är något som personen vill berätta eller funderat på sedan förra gången vi sågs. Därefter brukar vi göra en uppvärmning som handlar om att komma i kontakt med kroppen. Det gör vi genom rörelser som ökar vår kroppsmedvetenhet, där uppmärksamheten på hur vi andas i rörelsen är central. Det är ett sätta att ”scanna in” kroppen och lyssna till det som uppstår just nu. Ofta utvecklar sig ett tema som man kan fördjupa i rörelse till musik eller i tystnad. Det finns en mängd olika dansterapeutiska tekniker som terapeuten använder för att guida personen i rörelseprocessen.

Efter dansen målar personen ibland en bild som hänger samman med upplevelsen från dansen. Bilden fungerar som en brygga mellan kroppens uttryck och det talade ordet. Dessa målade bilder görs på några få minuter och är ett bra sätt att komma in i ett reflekterande samtal kring processen. Allt som görs är kopplat till det som personen har sökt hjälp för och det är terapeutens ansvar att ”hålla kursen” för att ett meningsfullt arbete ska ske. Precis som vid annan psykoterapeutisk behandling kan längden på dansterapin variera beroende på problematik och behov

Behöver man ha någon tidigare erfarenhet av dans för att gå i dansterapi?

– Nej, det krävs inga förkunskaper. Den enda som behövs är att man har en nyfikenhet att pröva sig fram för att använda dansen till eget utforskande. Klienten får hela tiden guidning från dansterapeuten.

Hur arbetar man med känslor i en dansterapi?

– Dansen och rörelsen, tillsammans med musik, ökar den kroppsliga närvaron och hjälper oss att rikta uppmärksamheten inåt. Detta hjälper oss att komma i kontakt med våra känslor. Dansterapi kan därför bli särskilt verksamt för personer som har svårt att komma i kontakt med sina känslor eller som inte vet vad de känner. Det kan också vara så att känslorna hos en person är för starka eller obehagliga. Man kan med hjälp av dansen förstärka eller förändra en känsla genom att ge känslan ett uttryck, en form. Att till exempel våga känna ilska, ledsenhet, glädje och dansa den känslan hjälper personen att ge känslan en form som är konstruktiv. Våra kroppar bär våra känslor. I samma stund de ges ett uttryck kan de bli meningsskapande och förändras.

Kan du säga något om dansens betydelse för psykiskt läkande i en terapi, jämfört en terapi där man sitter mitt emot varandra och samtalar om problemen?

– Samtalet finns med som en del av dansterapin men skillnaden från en ”vanlig” samtalsterapi är att det i dansterapi finns flera ingångar till kommunikation och uttryck. Är det svårt att uttrycka sig med ord kan man istället använda sig av dans eller bild för att sedan komma tillbaka till orden. Ofta leder detta till att orden får en djupare känslomässig förankring. Inte sällan blir talet långsammare och mer eftertänksamt, mer tydligt. Jag tänker att läkande processer handlar om integrering mellan kropp, känsla och tanke som gör att vi känner oss hela. Min erfarenhet är att den integreringen kan nås snabbare med dansen som verktyg.

Tror du att det behövs mer rörelse och dans – eller andra kreativa behandlingsformer – i terapeutisk behandling?

– Vi behöver mångfald eftersom en enda terapiform inte passar alla människor. Jag skulle gärna se att man använde sig mer generöst av de konstnärliga terapiformerna inom öppenvården och psykiatrin. De flesta dansterapeuter är idag privatpraktiserande och jag tycker att man ska kunna välja en konstnärlig terapiform även om man inte har råd att bekosta terapin själv.

När jag mot slutet undrar om Monika har något övrigt som hon vill förmedla till bloggläsarna så flaggar hon för två dansterapikurser och två hemsidor för den som är intresserad av att själv gå i dansterapi. Karlstad Universitet ger varje år fristående introduktionskurser i dansterapi och Monika själv undervisar på kursen ”Dans och rörelse som terapeutiskt verktyg” som främst riktar sig till behandlare inom vård och omsorg. Den som istället är intresserad av att själv gå i dansterapi uppmuntras att besöka Monikas egen sida eller Dansterapiföreningens hemsida där det finns kontaktuppgifter till utbildade dansterapeuter.

Med dessa slutord från intervjun riktar jag ett stort och varmt tack till Monika för den tid och energi som hon avsatt för att dela med sig av sin kunskap om dans och dansterapi till oss. Om du, som jag, är nyfiken på att veta mer om dansterapi så finns mer intressant läsning i Monikas bok, ”Dansens helande kraft”. Där skriver hon personligt om sitt arbete med dansterapi samt låter oss få följa med henne i det terapeutiska arbetet tillsammans med tre olika klienter.

Apropå böcker; under nästa vecka kommer mitt sista inlägg innan min semester och då planerar jag att försöka bana väg i självhjälpsböckernas djungel med några boktips – möjlig hängmatteläsning för den som tröttnar på romaner! Vi skrivs och läses snart igen!

Unikt terapierbjudande i Stockholm, (H)järnkoll i Almedalen och en parterapeuts råd inför semestern

4 juli, 2011 / lukaspsykologen

Hej igen bästa läsare! Den här veckans inlägg består av ett slags psykologipotpurri där tre intressanta ämnen med olika karaktär får samsas om bloggutrymmet. Gemensamt för alla tre ämnen är att de på olika sätt handlar om spridning av psykologisk kunskap.

Det första jag vill nämna är ett terapierbjudande som jag hörde talas om för någon vecka sedan. Jag tyckte det lät alldeles för bra för att hålla tyst om det. Det är alltså ingen som bett mig att lägga ut erbjudandet här på bloggen, utan det var jag som frågade om jag fick sprida informationen, med förhoppningen att någon av mina läsare får nytta av detta.

Genom ekonomiskt stöd utifrån kan S:t Lukas i Stockholm erbjuda ”unga vuxna”, det vill säga personer som är 18-29 år, kraftigt subventionerade priser för 1-4 psykoterapeutiska samtal. Ett individuellt samtal kostar bara 300 kr/tillfälle eller, ännu billigare, 100 kr/tillfälle för dem som är studerande. S:t Lukas i Stockholm erbjuder även fokuserad samtalsterapi i grupp för de som är 20-28 år. Dessa samtal kostar också endast 100 kr/tillfälle. Jag pratade med Ulrika Melander, legitimerad psykoterapeut på S:t Lukas i Stockholm, som berättade för mig att det går bra att prata om vad som helst under dessa fyra samtal, till exempel problem med vänner, föräldrar, partner, jobb eller olika val i livet. S:t Lukas i Stockholm har sin mottagning precis vid Hornstulls tunnelbanestation.

Jag går direkt vidare till nästa sak jag vill berätta, nämligen att psykisk ohälsa är ett ämne som – till min stora glädje – kommer belysas på många olika sätt under den nu pågående Almedalsveckan. Psykologförbundet är på plats och står bland annat bakom en diskussion om de psykiatriska diagnosernas makt i skolan, med den slående undertiteln ”hur den svenska skolan blev sjuk”. (H)järnkoll, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, är en annan viktig aktör som arrangerar flera seminarier om psykisk ohälsa. Regeringskampanjen (H)järnkoll drivs av Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning) och har som syfte att sprida information om psykiska svårigheter för att minska fördomarna i samhället. Under Almedalsveckan arrangerar de, bland annat, ett frukostseminarie med titeln ”Vågar vi prata om psykisk ohälsa?” där socialförsäkringsminister Ulf Kristersson medverkar. Vill du läsa mer om de olika seminarier där (H)järnkoll medverkar, klicka här. Bilden på Almedalen nedan är lånad från dagensmedia.se.

Har du förmånen att få vara i Almedalen under veckan och är intresserad av frågor som rör psykisk ohälsa så är förresten Psykisk-hälsa kaféet ett ställe som är väl värt att besöka! Här samlas flera aktörer inom området psykisk hälsa för att bland annat diskutera hur barn som mår dåligt ska få rätt hjälp vid rätt tidpunkt, vad anhöriga och andra kan göra när unga skär sig, betydelser av evidensbegreppet och vad som egentligen gör oss psykiskt sjuka. Deltar i diskussionerna gör politiker, psykiatriläkare, representanter från olika föreningar och – inte minst – Alexander Bard. Spontant är jag lite avundsjuk (avundsfrisk?) på alla som får delta i alla dessa viktiga och intressanta diskussioner. Dessutom undrar varför jag inte hittar några legitimerade psykologer eller psykoterapeuter bland namnen de som ska deltaga i diskussionerna på caféet. Gör de, vi, något annat på annat håll, förutom att delta i Psykologförbundets seminarier? Om du, som jag, vill fördjupa dig i deltagarnamn och det fullständiga programmet för Psykisk-hälsa-caféet, så kan du göra det här.

Jag lämnar debatter och seminarier nu och avslutar inlägget med ett litet smakprov på en intervju som kommer publiceras under sensommaren, förmodligen den 15:e augusti. Jag har nämligen gjort en längre intervju med parterapeuten Ann-Sofie Schultz-Viberg, där vi tillsammans tar oss an ämnet parrelationer och parterapi ur olika intressanta aspekter. Ett ämnesområde som vi berörde i vårt samtal var parrelationer och semester; vad som är svårt och hur man kan ta hand om sin relation under sommaren. Eftersom ämnet är högaktuellt just nu passar jag på att avsluta detta inlägg genom att skicka med er några ord om detta från Ann-Sofie:

– Min erfarenhet är att semestern är en svår tid för många par på grund av de höga förväntningar som finns. Semestern förväntas ofta vara full av njutning, roliga upplevelser och sex. Istället sitter paret kanske i svärföräldrarnas stuga med en tom plånbok och ett ihållande regn utanför fönstret. Det är lätt att förstå att semestern, som förväntades bli en nytändning, istället blir en besvikelse som tär på relationen. När du frågar mig om mitt bästa tips för att ta hand om parrelationen på semestern så tänker jag att det bästa tips jag har är att inte spara parets alla problem till semestern, utan att hitta tid till relationen i vardagen. Det är viktigt att kunna prata öppet med varandra, till exempel att kunna säga ”jag vill inte åka till dina föräldrar i år”. Att göra realistiska planer inför semestern är också bra, och att sedan undvika att jämföra sin semester med andra som man inbillar sig har det mycket bättre.

Vi ses nästa vecka igen då jag bjuder upp en dansterapeut till en spännande intervju om hur man kan arbeta terapeutiskt med dansens hjälp!

Intervju med Katja Claesson: Vem är hon och hur arbetar hon praktiskt i terapirummet med affektfokuserad psykoterapi?

9 maj, 2011 / lukaspsykologen

Jag träffade min kollega Katja Claesson över en lunch häromdagen för att dels fråga henne om hennes yrkeserfarenhet som leg. psykolog och dels för att be henne exemplifiera hur en behandling med affektfokuserad terapi kan gå till. Detta blir därmed en slags uppföljning till ett tidigare blogginlägg där jag mer övergripande beskrivit hur Katja arbetar med ”känslofobier” utifrån affektfokuserad psykoterapi.

Låt oss börja med att lära känna psykologen Katja lite närmare. Ni som läst inläggen här i bloggen vet redan en hel del om Katja och hennes specialitet affekter. Är ni nya bloggläsare men verksamma inom psykologiområdet är det troligt att ni hört talas om henne i utbildningssammanhang. Själv hörde jag rykten om Katja Claesson under min studietid i Stockholm, långt innan hon blev min kollega på S:t Lukas. Ofta konkluderade berättaren ”hur bra hon är”och visade en entusiasm som inte gick att ta miste på. Jag hade lite svårt att begripa varför folk lyste som glödlampor när de talade om Katja, men det väckte min nyfikenhet.

Nu sitter jag alltså med denna Katja; min kollega, kursledare och tillika min kompanjon som ”köksslav” under april månad, för att samla ytterligare information om hennes sätt att arbeta. Jag drar igång intervjun under de första minuterna av vår lunch genom att be Katja berätta hur länge hon varit leg. psykolog och vad hon har gjort under sina yrkesverksamma år. Katja säger:

Jag har varit leg. psykolog sedan 1997. Mitt första jobb var som förskolepsykolog och jag jobbade därefter vidare som skolpsykolog. Parallellt har jag hela tiden varit forskare och lärare på Psykologiska institutionen i Uppsala, där jag även skrev min avhandling. Hela tiden har jag också haft eget företag, där jag både haft behandling, handledning och utbildningsuppdrag. Det senaste året har jag varit anställd här på S:t Lukas i Uppsala som behandlare, handledare och kursledare.
Kan du berätta något om kurser och utbildningar som du håller på S:t Lukas?

Den större kursen är i affektfokuserad psykoterapi. Jag hade en sådan kurs i höstas och jag hoppas att den kommer återkomma. Framför allt så hoppas jag att den kommer vara på flera nivåer, både på grundläggande nivå och på en mer avancerad nivå i handledning. Jag ser metodhandledning som en typ av fortbildning som jag själv tycker är oerhört givande, och jag tror det finns en efterfrågan. Det finns många orienterande och introducerande kurser i affektfokuserad psykoterapi, men det är lite skralare med fortsättning. Förutom denna kurs har jag många kortare föresläsningsuppdrag, en till tre dagar, på alla möjliga olika ställen. Det handlar nästan alltid om affekter, ibland särskilt om skam, ibland särskilt om terapi. Ibland pratar jag också om positiv psykologi och lösningsfokuserat arbete, det hänger också ihop med affekter, att våga ha positiva affekter.

Intressant. Hur bestämde du dig för att bli psykolog och sedan för att arbeta med affekter?

Varför jag ville bli psykolog kommer jag knappt ihåg. Jag tror det hade att göra med mitt intresse att analysera människan, livet och den humanistiska psykoanalytiska litteraturen. Plus livserfarenheter, som väcker intresset att förstå mer. Jag hade också en känsla av att arbetet som psykolog kan bli många saker, men det kan aldrig bli tråkigt. Ett oerhört intresse, helt enkelt. Drivet av alla möjliga vitare och svartare orsaker.

Och det här med affekter, hur kom det sig att du blev intresserad av det?

Det började med att jag under min utbildning i Lund introducerades för Tomkins av min lärare Alf Nilsson. Jag började läsa Tomkins och även Nathansons bok om skam, ”Shame and Pride”. Det var min ingång i ämnet. Sedan var jag fast och förblev fast. Eftersom emotionsaffektforskning har visat på vilken oerhörd relevans som affekter, emotioner, har för psykologisk behandling så jag tycker jag har haft goda skäl att stanna kvar vid det intresset.

Här lyser Katja upp och lutar sig fram över bordet:

Det har varit oerhört givande i alla sammanhang! Det må vara att man handleder en rektor eller ska stötta en förälder eller sitter i terapi eller ska hålla en föreläsning. Affekter har någon slags omedelbar relevans i nästan alla sammanhang, eftersom de är så fundamentala. Så det är väldigt självbelönande som fokus, tycker jag. Det är väldigt sällan man undrar ”men vad gör jag egentligen?” när man har den ingången. Eller jo (skratt) det kan man undra, det var fel sagt, jag kan ofta undra ”vad gör jag egentligen”, men inte ”varför har jag den här ingången”, det är det ytterst sällan jag undrar. Det känns som att när man hittar den ingången, då hittar man i mål. Så när jag undrar vad jag håller på med är det oftast för att jag har missat den affektiva basen i det som pågår.

Som avslutning på den mer personliga delen frågar jag Katja vad hon tycker gör någon till en bra psykolog eller psykoterapeut?

Det är en bra fråga. Jag tänker att det finns en massa saker; en person är bra på ett sätt och en annan person är bra på ett annat vis. Men någon som jag skulle kunna tänka mig är önskvärt hos alla, som får det ansvaret och förtroendet det innebär att ha en annan människa i terapi, det är väldigt mycket känsla av omsorg och medkänsla för andra personer. Alltså genuin omsorg för den man har framför sig. Och ett starkt intresse, både för personen och för att lära nytt, ompröva sina idéer om hur saker och ting fungerar. Det tror jag är bra oavsett vad man annars har för sig, man kan vara duktig på olika saker och ha olika egenskaper som gynnar.

Vi går över till att prata om affektfokuserad terapi. Först, vad är ett affektfokuserat perspektiv på olika psykiska problem?

Man kan säga att psykiska problem uppstår när en grundaffekt är hotfull för en person att uppleva och uttrycka, det vill säga när denna grundaffekt blivit förknippad med något slags hot. Vi lär oss då att undvika affekten som hotar eftersom vi lärt oss att ”så här måste det vara för att jag ska få stå kvar i mina viktiga relationer”. Detta är det viktigaste för oss människor, att stå kvar i våra viktiga relationer, eftersom vi från början är avhängiga av dem på liv och död.

Hur kan det se ut i praktiken, till exempel hos en deprimerad person?

En depressionsdiagnos betyder oftast bara att människan upplever någon slags hopplöshet och omöjlighet inför sin situation. Utifrån ett affektfokuserat perspektiv tänker vi oss att något genuint uttryck, någon affekt, är för hotfull för att kunna uttryckas av personen. Det kan vara olika affekter för olika deprimerade personer, till exempel vrede eller stolthet – att gilla sig själv.

Låt säga att personen har problem med vrede – hur kan det se ut?

Depressionen kan fungera som ett skydd; ”inget satsat, inget förlorat” och denna hållning kan skapa vidare hopplöshetskänslor. Det kan vara så att den deprimerade personen i vårt exempel har lärt sig att ”om jag ställer mig upp i konflikt med min viktiga människa, om jag inte håller med, om jag uttrycker en avvikande uppfattning, om jag säger stopp, nej, jag vill det men inte det – då lämnar hon eller han mig. Eller gör mig illa”.

När man har problem med att hävda sin vilja i kontrast till andras vilja uppstår en mängd olika situationer där man inte kan ta hand om sig själv eller ta sig förbi olika hinder, utan att detta förknippas med att bli övergiven. Ett sätt att undvika hotet att bli övergiven är att lägga ner utifrån ledorden: ”jag vill ingenting, jag kräver ingenting, jag säger aldrig emot dig”. Men det skapar ju ofta hopplöshetskänslor eftersom vi nästan dagligen behöver säga ”nej tack, flytta på dig, det är din tur att diska” – vad det nu än är. Om det då är omöjligt, för att det är för farligt, då har vi bakbundit oss själva – och det är så många deprimerade känner sig till slut. Man har inget handlingsutrymme. Denna sortens depression blir ett oförklarligt psykiatriskt tillstånd när man inte ens ger sig själv lov att uppleva sin vrede – man får inte ens lov att känna ”du är dum” eller ”flytta på dig”. Man förstår inte heller vägen till detta tillstånd. Då har man svårt att navigera vidare och kan bli deprimerad.

Hur arbetar man med att bli frisk från denna sortens depression i terapin?

Enkelt sagt; det man gör i en behandling är att återerövra möjligheten att uppleva och agera på sina affektiva signaler. Det är målet. Det gör man genom att, i små steg, närma sig känslan. Där är McCulloughs formulering ganska användbar, man kan säga att en person som har problem med en affekt har en affektfobi eller, med mer vardagligt språk, en känslofobi. Precis som man gör när man närmar sig spindeln i en spindelfobi, så handlar det om att i små steg återerövra affekten. Att våga ha den och våga uttrycka den, utan att ångestlarmet börjar tjuta. Affektfokuserad terapi fungerar inte utan upplevelse, för det är upplevelsen som är det hotfulla. Man måste uppleva affekten!

Om vi tar det här exemplet med den deprimerade personen som har fobi för vrede, så börjar man med att väldigt närsynt identifiera situationer där vreden har väckts. Man bereder plats för vreden. Som terapeut är man bredvid konfidenten och stödjer och uppmuntrar i att uppleva vreden och uttrycka den på ett sätt som är begripligt och användbart för både sändare och mottagare.

Med detta sagt tackar jag Katja Claesson för tid och engagemang i intervjun och drar mig tillbaka för att författa detta inlägg. När jag lyssnar på inspelningen av vårt samtal slås jag av två saker; tydligheten och värmen. Med träffsäkra och pedagogiska förklaringar målar Katja upp affektteorin så att den blir begriplig och intressant. Som en röd tråd löper hennes engagemang och en värme gentemot både teorin och andra människor, kanske särskilt de som söker hjälp i terapi. Kanske är det detta sammantaget, de väl valda orden och den känsla av engagemang och värme hon förmedlar, som får oss åhörare att lysa som glödlampor när vi berättar om Katja och hennes föreläsningar.

Ni som vill veta mer om affektfokuserad terapi kan kika in på Affektas hemsida där det går att läsa mer om vad affektfobi är och se fler exempel på hur en affektfokuserad terapi kan gå till. Ni som är intresserad av att veta mer om Katjas kurs om affektfokuserad terapi på S:t Lukas kan läsa om tidigare, och förmodligen framtida, kursupplägg här.

Att bygga tillit och våga satsa: Intervju med en erfaren psykolog om att ge och ta emot hjälp i terapirummet

18 april, 2011 / lukaspsykologen

Psykoterapi är något som vi här på S:t Lukas i Uppsala ägnar den största delen av vår arbetstid till. I det här inlägget presenterar jag ett samtal som jag haft med min kollega Christina Hall, yrkesverksam legitimerad psykolog sedan 35 år tillbaka. I vårt samtal, i form av en informell intervju, pratade vi om psykoterapi ur olika aspekter; vad har Christina gjort och lärt sig som yrkesverksam psykolog och leg. psykoterapeut – och vad kan det innebära att själv gå i terapi för att få hjälp?

Jag ska snart berätta vidare, men innan dess vill jag tipsa om en sida med grundläggande fakta om psykoterapi, för er läsare som är relativt nya på området. På S:t Lukas hemsida besvaras vanliga frågor (FAQ) om terapi på under rubriken ”Vad är psykoterapi egentligen?”. Där berättas kortfattat vad man kan få hjälp med i terapi och hur terapin hos S:t Lukas går till rent praktiskt. Intervjun med Christina kan ses som en fördjupning till denna information, där vi samtidigt får lära känna Christina som psykolog och psykoterapeut.

Jag och Christina har bokat en avskild timme där vi ska få prata ostört – och jag välkomnas in i hennes trivsamma mottagningsrum (se bilden ovan). Inledningsvis ber jag Christina berätta om sin yrkeserfarenhet som psykolog. Jag häpnar över den breda erfarenhet hon hunnit skaffa sig under sina verksamma år; hon har arbetat med barn, familjer, vuxna och pensionärer. Som om inte detta vore nog har hon under sitt yrkesliv vidareutbildat sig inom flera olika områden, bland annat inom organisationspsykologi. När vi summerar de åren hon arbetat står det klart att hon varit verksam som leg. psykolog i över trettio år och som leg. psykoterapeut de senaste tjugo åren. Christina berättar om sina olika arbetsplatser:

– Jag började arbeta inom familjerådgivning; först genom en slags ”hemma-hos-verksamhet”som besökte familjer med svårigheter direkt i deras hem, senare med mer traditionell familjerådgivning. Ungefär tio år senare slutade jag med det och började som psykolog på Akademiska barnsjukhuset samt tog emot för psykoterapi privat. Därefter började jag arbeta på S:t Lukas i Örebro, för att sedan landa här på S:t Lukas i Uppsala.

När vi talar om hur det varit att arbeta på dessa olika arbetsplatser återkommer ofta tre saker; glädjen i att lära olika saker genom nya erfarenheter i arbetet/genom utbildningar, känslan av att inte ”räcka till” för de behov som finns ute i verkligheten och en stark tilltro till människan och hennes förmåga att hitta sin livskraft. Christina berättar att hon ofta fått frågan ”Är det inte väldigt tufft att arbeta som psykolog på ett barnsjukhus och träffa sjuka barn och förtvivlade familjer hela dagarna?” Christinas svar träffar mig i hjärtat och känns viktigt:

– Visst kan det vara slitsamt att arbeta i dessa förhållanden, särskilt när man som jag var ensam psykolog och kände att jag inte räckte till för alla de behov som fanns. Men det gav otroligt mycket också. Du vet, barn har alltid en sådan livskraft. För dem gäller livet alltid! De cyklar, leker och hoppar så fort de ska mellan svåra behandlingar, med droppflaskan i band efter sig.

Vi fortsätter samtalet kring denna livskraft. Detta leder oss in till ett projekt som S:t Lukas har drivit från och till i några år, det så kallade ”Äldreprojektet”, som Christina ansvarar för. Äldreprojektet innebär att S:t Lukas, tack vare en donation, har fått möjlighet att erbjuda korttidsterapi till reducerat pris för personer från 65 år. Behovet av insatser för äldre har sedan länge varit känt. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009 beskriver hur ”åldrandet ökar risken för psykisk ohälsa på grund av sociala, psykologiska och biologiska faktorer.” Trots detta utgör gruppen äldre en anmärkningsvärt liten del av den grupp människor som prioriteras när det gäller att få tillgång till psykoterapeutiska samtal. Med utgångspunkt i detta har S:t Lukas i tre omgångar erbjudit äldre att gå i samtal som inte kostar mer än en hundralapp, med möjlighet att gå upp till tio gånger. Christina berättar att livet är i fokus även där:

– Folk tänker sig ibland att äldre personer som går i terapi pratar mycket om döden. Så är det oftast inte alls. Även äldre personer fokuserar främst på hur de ska leva sina liv. I de fall där de äldre talat om döden handlar det ofta om en oro över att vara ensam och sjuk, ha ont eller att man oroar sig över de anhöriga som blir kvar. Det är inte ovanligt att man pratar om hur livet förändrats vid pensioneringen, hur man ska hantera förluster av närstående, problem med vuxna barn eller att leva med en känsla av ensamhet. I den generation som dagens pensionärer tillhör är det ofta tabubelagt att prata öppet om sina problem. Många gånger är vi terapeuter de första som får höra om olika skamfyllda minnen som dessa personer plågats av under en stor del av sina liv.

Halvvägs in i vår intervjutimme har vi tillsammans färdats genom Christinas yrkesliv; genom hennes arbete med familjer, barn, vuxna och de äldre. Det blir tydligt att det handlar om psykoterapi i alla livet skeden, nästan som en slags livslinje där yrkeslivets utmaningar och Christina själv rör sig framåt tillsammans. När sammanfattar vår intervju för mig själv tycker jag mig se just sådana rörelser på flera plan – och jag tänker att detta är talande för ämnet psykoterapi. Christina rör sig genom att träffa allt fler individer och patientgrupper och växer i erfarenhet. De sjuka barnen leker och utvecklas mitt i allvaret och äldre personer fortsätter utvecklas och välja livet. Jag och Christina rör oss genom intervjun, delar information och förståelse. Kanske blir denna rörelse ett budskap mellan raderna i intervjun – och kanske blir det till en slags illustration av vad psykoterapi kan vara. Genom den livskraft som finns hos människor som möts kan psykoterapin skapa rörelse i livssituationer som blivit stillastående och hopplösa. Måhända klyschigt i text, men desto mer tydligt på ett upplevelseplan. Nog för att terapi handlar en hel del om att förmedla psykologisk kunskap och sortera tankar och känslor – men det kan också ses som en slags resa, en utveckling. Vi talar om just att utvecklas i jobbet när Christina ler och säger:

– I jobbet som psykolog så ingår på sätt och vis att inte ”räcka till”. Vi är bara människor själva och kan inte räcka till för alla människor i alla situationer. Vi blir heller aldrig fullärda, och det tycker jag är en del av jobbets tjusning. Dessutom har jag märkt hos mig själv att min egen rädsla inför nya och svåra situationer minskat; jag känner mig oftast trygg i den kraft som jag vet finns i ett mänskligt möte i terapin, även om jag aldrig riktigt kan veta vad som väntar mig.

Christina (på bild ovan) betonar intervjun igenom att det är viktigt att ta terapi, mående och människor på allvar. Jag ställer, lite provocerande, frågan om varför man ska lägga sina pengar på att gå i terapi. Det låter väl bra att man tar människor på allvar, men hjälper det verkligen att ”bara prata”? Christina svarar:

– Det kan vara bra att ställa sig själv motfrågan ”vad vill jag få ut av att gå i terapi?” Det krävs en del – både tid, pengar och energi – för att gå i terapi och den som väljer att börja i terapi har oftast ett lidande som motiverar denna insats.

Så att vilja utvecklas som person är inte tillräckligt? Christina skrattar till och säger:

– Det är inte självklart att det är terapi som alltid behövs, ibland kanske man kan behöva göra något annat istället. Till exempel börja måla? Men, jag tror aldrig har mött någon person som tagit sig till en psykoterapeutisk situation som inte haft behov av detta. Det finns en ganska hög tröskel innan man tar kontakt.

Om vi tänker oss att ett lidande finns, vad får man då ut av att prata med någon?

– Det som ofta händer är att ens egna tankar blir något helt annat när man får höra sig själv säga viktiga saker högt. Man prövar att säga det man inte trodde var möjligt, man delar känslor tillsammans. Detta leder till att man kan se andra möjligheter, andra tänkbara val, där man tidigare känt sig fast i en situation. Som exempel har jag varit med om att terapin har räddat livet på personer som, när de börjat terapin, haft mycket svårt att trösta och ta hand om sig själv och inte kunnat se något hopp inför framtiden. För många år sedan träffade jag just en sådan tjej som gick i terapi hos mig. Ett tag efter att vi avslutat vår kontakt fick jag ett vykort från henne där hon berättade att hennes liv numera fungerade bra för det mesta. Hon berättade också att i de stunder där allting körde ihop sig, så brukade hon blunda och låtsats att hon pratade med mig. Eftersom hon inom sig visste vad jag brukade svara henne eller vad hon förväntade sig att jag skulle svara så kunde hon ge sig själv svaren. Hon blev då lugnad i sin situation, fick lättare att kunna se på sig själv med empati och fick kraft att ta tag i situationen och leva vidare. Det här är för mig något av samtalsterapins essens.

Det är svårt att ifrågasätta betydelsen av terapi när man precis hört denna innerliga berättelse. Istället fortsätter jag ifrågasätta terapin genom att ställa en fråga jag ofta hört: Vad gör man om man tidigare försökt att prata med någon i terapi, men inte blivit hjälpt?

– För att bli hjälpt i terapi måste man hjälpas åt, terapeut och konfident, att bygga upp en tillit som leder till att man vågar tro att någon annan kan hjälpa. Det behövs för att man själv ska våga satsa. Tänker man hela tiden ”det här hjälper nog inte mig” så hindrar man ofta sig själv från de möjligheter till hjälp som ges. Detta, att tillsammans bygga upp en tillit, är det svåraste för många, särskilt för dem som ofta blivit svikna i sina liv. Man kan försöka komma förbi detta genom att i terapin vara ärlig med att man har svårt att lita på andra, kanske att erkänna för terapeuten att ”det är saker jag inte vågar prata med dig om här”. Långsamt kan man då tillsammans bygga tillit, förutsatt förstås att man känner att den terapeut man träffar går att lita på. En ökad tillit kan göra att en person som tidigare inte blivit hjälpt genom terapi vågar ge sig själv en ny chans.

Låt säga att jag bestämmer mig för att börja i terapi, fortsätter jag. Då dyker genast ytterligare två frågor upp; vilket terapiform ska jag välja? Och vilken terapeut?

– Generellt tycker jag det viktigaste är att hitta en terapeut som man kan känna förtroende för. De flesta problem kan man arbeta med utifrån olika terapiformer. Men visst finns det svårigheter där specifika tekniker är att föredra, till exempel exponering vid en specifik fobi. Man kan boka ett inledande samtal och där få en uppfattning om vem terapeuten är och hur denna arbetar. Är man en handlingsmänniska som har svårt att stå ut med att inte skriva listor och vara konkret kan man kanske fundera på vinsterna med gå i en mer öppen, reflekterande terapi och tvärtom. Det brukar kunna vara nyttigt att utmana sin personlighet något, samtidigt som det viktigaste är att känna sig trygg med både terapeut och terapiform.

Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun med Christina och jag ställer mina sista frågor. Jag undrar dels vilka som är de vanligaste problemen som hon möter i terapi och dels om hon upplever någon skillnad när det gäller problem som är vanliga idag men som var mindre vanliga för tjugo år sedan.

– Jag skulle säga att de vanligaste problemen som folk söker terapi för är relationsproblem, ångest, nedstämdhet och oro. Dessa problem har varit aktuella under alla mina yrkesverksamma år. På senare tid är det allt vanligare att personer, särskilt yngre tjejer, söker terapi för att de har ”dålig självkänsla” eller ”dåligt självförtroende”, som i realiteten är svårare att skilja på än i teorin. Dessa ”duktiga flickor” har en upplevelse av att de inte duger och får ångest, både i arbetslivet och privat. Jag tror att det krävs mer i samhället idag än för tjugo år sedan, inte minst när det gäller prestationer i arbetslivet.

Med dessa ord som avslutning tackar jag Christina och hoppas att ni bloggläsare också haft glädje av att följa vårt samtal!

Sigrell och Johnsson: Att skriva som självterapi

14 februari, 2011 / lukaspsykologen

Inspirerad av en serie om skrivande och läsande i S:t Lukas medlemstidning börjar jag fundera kring hur det kan hjälpa oss att sätta våra tankar på pränt. Diffusa känslor som rör sig inombords kan för många människor lättare formuleras i skrift än i tal. Det blir då plötsligt lättare att förstå vad känslorna vill säga, vilken information de bär på. Detta gör det lättare att ta hand om sig själv på ett bra sätt, att helt enkelt ”må bra”.

Att använda en skrivprocess för att hantera sina svårigheter är förstås inget nytt. Författare och poeter har i alla tider beskrivit livets kval och de senaste åren har den personliga bloggkulturen – en ny form av den traditionella dagboken- nästintill exploderat. Jag gissar att en del av er som läser detta också har egna exempel på hur ni själva eller andra använt skrivandet för att må bättre och komma vidare i livet.

Bo Sigrell, psykoanlytiker och professor i psykologi, är aktuell med boken ”Att dikta sig fri från verkligheten” (2010). Sigrell berättar i S:t Lukas medlemstidning (vår/sommar 2010) om hur man, genom skrivandet, ”anförtror sig” åt något utanför sig själv med, ofta med skamfyllda tankar. Att dela sin skam med någon som kan acceptera den, och på så sätt också acceptera personen som känner skam, innebär skamreduktion och en djup lättnad. Poeten Arne Johnsson, aktuell med diktsamlingen Reidjz (2010), betonar i Lukastidningen istället den glädje och skaparlust som han upplever i sitt skrivande. Han beskriver det vackert som en slags förväntan att få ta del av sina egna hemligheter i form av poesi.

Både Sigrell och Johnsson sträcker sig dock förbi det välbekanta som finns i att konstatera att skrivprocessen kan ge lättnad och glädje. De spekulerar bägge vidare kring den terapeutiska effekt som de upplever att skrivandet har och menar att denna effekt dels skapas genom medveten självutveckling och dels genom en mer omedveten process. För att vara mer konkret; de tänker sig att de genom sitt skrivande kan förmedla information om sig själva som de inte alltid är medvetna om. Detta kan vara svårt att greppa, men det är också väldigt intressant. Arne Johnsson berättar att han, på ett mycket medvetet plan, får syn på sig själv i sina texter; sina erfarenheter och sina drivkrafter. Dessutom, menar han, så finns det ”en underliggande bok i boken”, som han själv som författare inte brukar vara medveten om. Detta visar sig ofta när en recensent börjar analysera det skrivna och hittar ett tema som löper som en röd tråd genom boken. Johnson berättar att han, genom andras textanalys, har upptäckt att hans egna teman ofta varit saknad och en slags upplevelse av att befinna sig någon annanstans i sitt inre än vad han gör rent fysiskt.

Bo Sigrell spekulerar kring denna underliggande nivå. Han tänker sig att våra individuella ”teman” inte nämns uttryckligen för att vi många gånger har svårt att finna orden. Vi anar att dessa teman finns där och kan känna att de är viktiga – särskilt i känslosamma stunder och i gränsområdet mellan vakenhet och sömn – men upplever att de rymmer mycket mer än vad våra ord kan fånga. Ibland skapar känslorna skapar också obehag hos oss. Vi upplever känslorna som farliga eftersom de är oprövade i verkliga relationer och denna fara, en slags psykiska smärta, vill vi till varje pris undvika genom att inte uttrycka känslorna i ord. Detta undvikande kan leda till att vi inte får kontakt med viktiga delar av oss själva.

Sigrell menar att många som skriver bearbetar sina inre teman i sitt skrivande och att de därigenom kan skapa något nytt – något som i flera aspekter liknar det arbete som görs i många psykoterapier. Ett vanligt tema som många av oss bär på är behovet att bearbeta sorg. I livet möter vi många situationer där vi förlorar något eller någon vi älskar. Ett mänskligt drag är dock att förneka sorgen så mycket det går, i syfte att försöka behålla föremålet för vår kärlek och slippa smärtan. Sigrell menar istället att det fungerar tvärtom; att vi genom tankar, skrivande och samtal får chansen möta våra känslor och därmed också möta den eller det vi sörjer. Han säger:

”Genom att genomföra ett smärtsamt sorgearbete kommer vi i vår inre värld att fortsätta ett samtal med den vi förlorat. Sorgen lär oss inte att glömma, den lär oss att minnas”.

I skrivprocessen finns ofta en belöning i form av glädje, inspiration och en lättnad att få dela med sig av sitt inre till ”något utanför sig själv”. Inte sällan kan vårt skrivande berätta saker om oss, våra livsteman, som vi inte alltid själva är medvetna om. Att i sitt skrivande bearbeta sina tema såsom sorg och saknad kan, enligt Sigrell och Johnsson, verka terapeutiskt och vara en ovärderlig hjälp i smärtsamma perioder för många människor.

Och förresten; idag vill jag också passa på att säga glad alla hjärtans dag till er, ni unika och vackra människor läser detta! Jag hoppas att denna dag – och årets övriga 364 dagar – fylls av mycket känslor, värme och liv!

En fin bok om vad psykologer gör, i syfte att göra psykologisk hjälp tillgänglig för fler

7 februari, 2011 / lukaspsykologen

Apropå mitt förra inlägg om kampen för att få vård för psykisk ohälsa, hittade jag i veckan en bok som jag helt missat och som faktiskt tillkom som ett led i en liknande ”kamp” under förra året, nämligen i syfte att öka kunskapen kring vilken hjälp som psykologer kan ge inom vården. Boken heter ”En bok för vem som helst” (2010) och är utgiven av Psykologförbundet. I fokus står intervjuer med sex ”vanliga människor” som genom olika livsomständigheter fått hjälp i behandling hos en psykolog. Som exempel kan nämnas Charlotte som miste sin sambo i tsunamin, psykologskeptikern Jari som bröt ihop på Arbetsförmedlingen och Stina som fick hjälp att hantera både sina höga inre prestationskrav och ett yttre hot mot familjen. Mot slutet av boken intervjuas två psykologer kring när det kan vara dags att söka hjälp, vad man kan förvänta sig av en psykolog och hur en psykolog arbetar. Det bästa med boken – förutom att den är intressant, lättläst och har många fina bilder – är att hela boken finns att hämta hem gratis som pdf-fil från Psykologförbundets hemsida.

I samband med bokens innehållsförteckning står följande:

”Att besöka en psykolog i dag är knappast lika märkvärdigt som det var förr. Ändå finns det fortfarande många som känner ett visst obehag inför tanken på att öppna sig inför en främmande människa – och vad ska familj, vänner och arbetsgivare tänka?

Vi bad några som fått hjälp av en psykolog att själva berätta hur de upplevde kontakten, om upprinnelsen till besöket och vad som hände efteråt. Vi har också bett två psykologer att berätta om sitt arbete och hur de kan hjälpa människor med behov av psykologisk utredning och behandling.

Vi är glada att personerna i boken framträder med namn och bild. Det är en viktig del i att avdramatisera det här med psykisk ohälsa och bidra till att människor ska våga berätta för sin omgivning och våga möta de som har drabbats.

Det är uppenbart att det fortfarande finns många tabun och mycket stigma förknippat med psykisk ohälsa. Men psykisk ohälsa är inget att skämmas över. Vi är alla människor med både möjligheter och begränsningar. Och att en dag plötsligt känna att livets påfrestningar blivit övermäktiga är inget konstigt.”

Lars Ahlin, förbundsordförande för Sveriges Psykologförbund, skriver i bokens förord att det finns siffror som visar att färre än var tionde person i primärvården med psykisk ohälsa får någon form av psykologisk behandling. Därför, skriver Ahlin på Psykologförbundets hemsida, hoppas förbundet

”.. att boken ska bidra till en förståelse för ett bättre omhändertagande av människor med psykisk ohälsa och att psykologisk behandling blir tillgänglig på samma sätt som medicinsk.”

Så vitt jag förstår så ingår denna bok i Psykologförbundets kampanj för att göra psykologhjälp tillgänglig för fler som behöver den. Detta genom att bland annat se till att det finns en psykolog kopplad till varje vårdcentral, att psykologisk utredning och behandling ska ingå i basutbudet för vårdvalet i samtliga landsting och att det inom elevhälsan ska finnas minst en psykolog per 500 elever. Angelägna reformer som inte torde ställa orimliga krav, tänker jag. ”En bok för vem som helst” är ett steg i rätt riktning.

Min egen ilska och Hanna Hellquists kamp för att få hjälp inom den psykiatriska vården

2 februari, 2011 / lukaspsykologen

I DN:s kulturbilaga, papparsversionen, skriver Hanna Hellquist idag en krönika om hur hon blivit bemött på vårdcentraler och på akutmottagningar när hon kommit dit och bett om hjälp. Hanna Hellquist, krönikör och programledare i SVT:s ”Jakten på lyckan” som jag tidigare bloggat om, drabbas nämligen av återkommande depressiva tillstånd. Eftersom Hanna skriver så bra och många av er läsare kanske inte har tillgång till hennes krönika, så återger jag en stor del av texten:

”Det allra största mysteriet i den svenska sjukvården är psykvården. Jag har varit i kontakt med den några gånger. Med någorlunda jämna mellanrum rasar jag nämligen ner i små svarta hål som det tycks omöjligt att ta sig upp ur av egen kraft.

Jag är duktig för det mesta, äter lydigt mina antidepressiva piller och pratar om mina känslor men det spelar liksom ingen roll, ibland faller jag. Och jag vet det. Jag vet hur jag blir. Ibland motar jag fan i dörrn och går till vårdcentralen innan det har gått för illa. Men det är helt lönlöst. Att man själv kan formulera att man behöver hjälp tolkar läkarna nästan uteslutande som att man inte behöver det. Så får man gå hem igen. Och känna sig dum för att man var där och störde när det ändå inte var något AKUT.

Sen blir det akut. Riktigt jävla akut, på liv och död liksom. Då får man hjälp direkt, det är jättebra. Sjuksköterskorna är änglar. Alla är snälla och förstående. Nu jävlar ska det bli skillnad! Nu ska vi ta tag i det här en gång för alla! Och man släntrar hem hoppfull, nu är mitt ärende på remiss, nu ska jag snart få träffa någon som kan hjälpa mig. Som kan träffa mig en gång i veckan och reda ut det där trasslet som jag av någon anledning inte kan reda ut själv. Snart får jag träffa någon. Om två veckor max. Läkaren ska snabba på. Det var ju akut.

Jag går till apoteket och köper en sån där pillerask, en dosett, och så sorterar jag fiskleverolja och vitaminer och lyckopiller och tänker framåt, varje morgon äter jag mina piller och när jag kommer hem från jobbet går jag igenom posten och letar efter den där kallelsen. Men den kommer inte. Så då ringer jag. För att kolla hur lång tid det ska ta. Det var ju akut, säger jag. Nu har det gått fem veckor.

– Remissen är påbörjad, säger kvinnan i luren. Det är nog bara en tidsfråga ser du.”

Detta är en sådan krönika som blixtsnabbt skapar en massa känslor hos mig: först ilska över att det är så förbannat svårt för så väldigt många att få samtalshjälp. Det verkar vara mer regel än undantag. Jag har hört många personer berätta liknande historier som Hanna och de vittnar alla om hur svårt det kan vara att få psykisk hjälp inom svensk sjukvård. De som bedöms vara i mest akut behov av vård får det, resterande kan inte tas emot. Det finns helt enkel inte tillräckligt med resurser. Det är plågsamt för både patient och vårdgivare. För att raljera; det blir ungefär som att mota bort någon som kommer med brutet ben och be vederbörande att komma tillbaka då hon eller han brutit bägge benen.

Parallellt med den ilska jag känner då jag läser krönikan finns också en svag känsla av glädje över att problemet med bristande psykisk vård återigen uppmärksammas, denna gång av en ”kändis” i en seriös dagstidning. Slutligen upplever jag en svag eftersmak av skuld och maktlöshet. Det är inom min profession som det inte görs tillräckligt, jag får impulsen att springa ut och köpa en mottagning dit alla är välkomna och det är gratis att komma. Det är förstås helt orealistiskt.

På privatmottagningen S:t Lukas där jag jobbar försöker vi möta behovet av terapeutisk vård genom att vi, som ideell verksamhet, använder en del av vårt eventuella överskott till prisnedsättningar för dem som behöver ekonomisk hjälp för att ha råd att gå i terapi. Detta räcker inte särskilt långt, det är en droppe i havet jämfört med allt som behövs göras, men kan betyda mycket för en enskild individ.

Jag funderar på vad mer som kan göras. Nu hamnar vi kanske snart i politikens område, kring vilka resurser svensk sjukvård ska få och hur sjukvården ska organiseras. Jag är ingen expert på detta och jag har tyvärr inga vettiga helhetslösningar på vad vi ska göra heller. Jag vill ändå, med detta blogginlägg, inbjuda till diskussion med förhoppningen att vi tillsammans kan hitta allt fler lösningar som kan ge fler människor den vård som de behöver.

Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla