Schyffert, Lindström och boendets psykologi i humorföreställningen ”Ljust och Fräscht” på Berns

I tisdags såg jag en publikrepetition av humorföreställningen ”Ljust och Fräscht”. Det är en föreställning, en slags tema-stand-up, med humorduon Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, som har sin premiär idag, den 28:e januari, på Berns i Stockholm. I DN:s kulturbilaga, dagens pappersversion, kallas föreställningen för en ”självterapeutisk krogshow”. På  Berns hemsida  står: ”Ljust & Fräscht är en ny krogshow om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm”

Jakten på det perfekta, hopp och förtvivlan – det väl låter som ganska vanliga ingredienser i psykologins värld? Ja, precis. Det är en humorföreställning som lockar till mycket skratt, men också en föreställning där humorikonerna medvetet vill uppmana till eftertanke kring hur vi lever. Eller som Schyffert säger i en intervju i Svenska Dagbladet:  ”Man får dem (dvs publiken) att skratta och öppna munnen, och när de gör det trycker man ner en teori”. De bägge herrarna säger att de vill föra fram sina poänger kring boendesituationen på ett roligt sätt, ”så att man två dagar efteråt ska säga ’ jag måste göra något åt det här’ ”. Det handlar alltså om humor med en stor dos av igenkänning och med ett budskap i botten.

Vad är då budskapet som föreställningen vill förmedla? Som jag förstår det så handlar det om att vi inte blir lyckliga när vi uppnår ”det perfekta boendet”. Jo, förresten, vi blir lyckligare, men bara ett kort ögonblick. Sedan blickar vi framåt, ser bristerna och att de behöver åtgärdas för att vi ska kunna börja vårt lyckliga liv på riktigt. Ungefär när någon i humorduon säger: ”Det marockanska kaklet i gästbadrummet i åttarummaren på Strandvägen skulle behövas slipas ned två millimeter vid tröskeln. Man blir helt enkelt lite missnöjd med sitt boende.”

Man kan förstås också fråga sig varför vi jagar det perfekta boendet? Varför kämpar vi så hårt om vi snabbt blir missnöjda igen efter att vi fått en våning med öppen planlösning och havsutsikt, en sekelskifteslägenhet i innerstan eller ett renoverat kök med ismaskin? Någon som funderat kring det här är den amerikanska journalisten och författaren Meghan Daum som skrivit en bok om vårt sökande efter det optimala boendet; ”Life would be perfect if I lived in that house”. I ett reportage i SvD  beskriver hon sitt eget liv som ”bostadsknarkare” och de kickar hon får av att söka efter drömlägenheten. Att surfa på nätet efter ett nytt boende, tänk Hemnet, jämförs med att porrsurfa. Själv har Meghan hunnit med att förverkliga många bostadsdrömmar. Hon har bott mitt på Manhattan, på en bondgård i Nebraska och sitt ”drömhus” i Los Angeles – ett hus som hon precis sålt.

Meghan Daum tror att drömmen om det perfekta boendet handlar om ett starkt behov av att verkligen känna sig ”hemma” samt en önskan att vara en annan människa. Enligt henne tänker vi ungefär följande: ”Om jag bodde i det där huset skulle jag vara smalare, laga bättre mat och barnen skulle vara gladare”. Människor har ett behov av att definiera oss själva. Om vi är ängsliga och osäkra på vilka vi är blir det desto viktigare vad våra ägodelar säger om oss, att ”soffan är vi”, som Schyffert parodiskt säger till sin partner Lindström i föreställningen. Våra ägodelar ger oss då rätten att identifiera oss själva med en viss samhällsklass eller en viss typ av sammanhang och genom detta kan vi själva och andra tillskriva oss vissa egenskaper. Identiteten blir tydligare. Lindström skojar i förställningen om att vi skaffar oss vissa prylar i köket, till exempel en ”Kitchen Aid”, för att kunna visa våra middagsgäster att vi minsann är sådana som både har tid, lust och talang för att laga mat. Köket är vårt nya finrum – ett rum som finns för att imponera på andra, inte för att användas. Vår inneboende osäkerhet kring om vi duger som människor kan för en kort stund dämpas genom att andra beundrar oss och vårt hem.

Schyffert och Lindström säger i ytterligare en artikel i SvD att de tror att svenskarna inreder allt mer för att det är enklare att slå ut en vägg hemma än att ta tag i andra saker i sitt liv, det ger en känsla av kontroll. I föreställningen antyder de att projektet ”det perfekta boendet” kan fungera som ett kitt som håller ihop det förhållande som knakar i fogarna. Paret får någonting utanför sig själv att fokusera på, ett gemensamt projekt, som i sig är positivt. Dock tenderar detta att gå till överdrift när paret tror att själva förhållandets problem automatiskt kommer upphöra när de exempelvis får ett nytt och fräscht kök, en form av önsketänkande.

I dagens pappersversion av DN talar både Schyffert och Lindström om ”behovstrappan” eller ”behovspyramiden” upprepade gånger. Jag antar att de syftar på Abraham Maslows modell från 1943, där han menar att våra ”primära behov” – som kroppsliga behov, trygghet och kärlek – behöver fyllas till en viss nivå innan ”högre behov” såsom uppskattning och självförverkligande blir aktuellt för en människa. För närmare definition av de olika nivåerna, klicka på bilden nedan. I princip kan man säga att det enligt denna modell handlar om att hela tiden sträva uppåt. Det gäller att först mätta sina grundläggande drifter och behov för att sedan, om man har den ”turen” i livet, få smaka på självförverkligandets sötma. Dock, vill jag tillägga, så tycker jag att Maslows ursprunliga betydelse av självförverkligande, att vara integrerad och kreativ, skiljer sig från den sortens framgångssträvan som vi ofta lägger i begreppet idag.

Lindsröm menar att den övre medelklassen i Stockholm har nått till den högsta nivån i behovspyramiden – vi har mättat alla överlevnadsbehov- och Schyffert poängterar att det inte går att gå framåt och uppåt hela tiden eftersom ”det finns inget högst uppe på behovstrappan”. Jag tycker det är intressanta tankar och funderar vidare. Kanske kan man tänka sig att vi, särskilt i behovstrappans högsta punkt, behöver acceptans? Jag tänker att en människa som får chans till självförverkligande, i den moderna betydelsen, måste balansera detta med acceptans för allt som hon inte kan ha eller bli. Detta torde behövas för att under längre stunder känna sig lycklig – eller bli integrerad som människa, så som Maslow lärde. Jag funderar också på om behovet av ”trygghet” och att ”höra till” verkligen är tillräckligt uppfyllt hos många människor i dagens individualistiska samhälle. Är det bristerna här, det vill säga bristen av att få höra till och vara en del av något större sammanhang där vi duger som vi är,  som gör att vi frenetiskt jagar uppåt, mot ett ytligt definierat självförverkligande? Som att skapa oss det perfekta boendet. Vår peppkultur och reklamen hejar ivrigt på när vi springer framåt, uppåt. Uppe på toppen finner vi måhända en fantastiskt utsikt på dagen men det kan blåsa oanat hårt och kallt om natten.

Vill ni veta vad jag själv tycker om föreställningen, trots att det här är en psykologiblogg? Livet handlar trots inte bara om att analysera och plocka sönder saker i småbitar. Under en humorshow är det precis motsatsen som blir viktigt – att vara öppen, spontan och utan krav på motiveringar kunna njuta av de tillfällen till skratt som erbjuds. Utan att bli för långrandig vill jag sammanfatta en högkvalitativ humorshow – med vissa mer utdragna passager – med att säga ungefär som Lindström: Om ni tror att skulle vilja se en föreställning som jag tyckte om att se, då ska ni se ”Ljust och Fräscht”.