Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Lycka

The Truman Show, prästen Harry Moilanen och den perfekta världens psykologiska paradox

16 december, 2011 /

I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi  får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!

Schyffert, Lindström och boendets psykologi i humorföreställningen ”Ljust och Fräscht” på Berns

28 januari, 2011 /

I tisdags såg jag en publikrepetition av humorföreställningen ”Ljust och Fräscht”. Det är en föreställning, en slags tema-stand-up, med humorduon Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, som har sin premiär idag, den 28:e januari, på Berns i Stockholm. I DN:s kulturbilaga, dagens pappersversion, kallas föreställningen för en ”självterapeutisk krogshow”. På  Berns hemsida  står: ”Ljust & Fräscht är en ny krogshow om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm”

Jakten på det perfekta, hopp och förtvivlan – det väl låter som ganska vanliga ingredienser i psykologins värld? Ja, precis. Det är en humorföreställning som lockar till mycket skratt, men också en föreställning där humorikonerna medvetet vill uppmana till eftertanke kring hur vi lever. Eller som Schyffert säger i en intervju i Svenska Dagbladet:  ”Man får dem (dvs publiken) att skratta och öppna munnen, och när de gör det trycker man ner en teori”. De bägge herrarna säger att de vill föra fram sina poänger kring boendesituationen på ett roligt sätt, ”så att man två dagar efteråt ska säga ’ jag måste göra något åt det här’ ”. Det handlar alltså om humor med en stor dos av igenkänning och med ett budskap i botten.

Vad är då budskapet som föreställningen vill förmedla? Som jag förstår det så handlar det om att vi inte blir lyckliga när vi uppnår ”det perfekta boendet”. Jo, förresten, vi blir lyckligare, men bara ett kort ögonblick. Sedan blickar vi framåt, ser bristerna och att de behöver åtgärdas för att vi ska kunna börja vårt lyckliga liv på riktigt. Ungefär när någon i humorduon säger: ”Det marockanska kaklet i gästbadrummet i åttarummaren på Strandvägen skulle behövas slipas ned två millimeter vid tröskeln. Man blir helt enkelt lite missnöjd med sitt boende.”

Man kan förstås också fråga sig varför vi jagar det perfekta boendet? Varför kämpar vi så hårt om vi snabbt blir missnöjda igen efter att vi fått en våning med öppen planlösning och havsutsikt, en sekelskifteslägenhet i innerstan eller ett renoverat kök med ismaskin? Någon som funderat kring det här är den amerikanska journalisten och författaren Meghan Daum som skrivit en bok om vårt sökande efter det optimala boendet; ”Life would be perfect if I lived in that house”. I ett reportage i SvD  beskriver hon sitt eget liv som ”bostadsknarkare” och de kickar hon får av att söka efter drömlägenheten. Att surfa på nätet efter ett nytt boende, tänk Hemnet, jämförs med att porrsurfa. Själv har Meghan hunnit med att förverkliga många bostadsdrömmar. Hon har bott mitt på Manhattan, på en bondgård i Nebraska och sitt ”drömhus” i Los Angeles – ett hus som hon precis sålt.

Meghan Daum tror att drömmen om det perfekta boendet handlar om ett starkt behov av att verkligen känna sig ”hemma” samt en önskan att vara en annan människa. Enligt henne tänker vi ungefär följande: ”Om jag bodde i det där huset skulle jag vara smalare, laga bättre mat och barnen skulle vara gladare”. Människor har ett behov av att definiera oss själva. Om vi är ängsliga och osäkra på vilka vi är blir det desto viktigare vad våra ägodelar säger om oss, att ”soffan är vi”, som Schyffert parodiskt säger till sin partner Lindström i föreställningen. Våra ägodelar ger oss då rätten att identifiera oss själva med en viss samhällsklass eller en viss typ av sammanhang och genom detta kan vi själva och andra tillskriva oss vissa egenskaper. Identiteten blir tydligare. Lindström skojar i förställningen om att vi skaffar oss vissa prylar i köket, till exempel en ”Kitchen Aid”, för att kunna visa våra middagsgäster att vi minsann är sådana som både har tid, lust och talang för att laga mat. Köket är vårt nya finrum – ett rum som finns för att imponera på andra, inte för att användas. Vår inneboende osäkerhet kring om vi duger som människor kan för en kort stund dämpas genom att andra beundrar oss och vårt hem.

Schyffert och Lindström säger i ytterligare en artikel i SvD att de tror att svenskarna inreder allt mer för att det är enklare att slå ut en vägg hemma än att ta tag i andra saker i sitt liv, det ger en känsla av kontroll. I föreställningen antyder de att projektet ”det perfekta boendet” kan fungera som ett kitt som håller ihop det förhållande som knakar i fogarna. Paret får någonting utanför sig själv att fokusera på, ett gemensamt projekt, som i sig är positivt. Dock tenderar detta att gå till överdrift när paret tror att själva förhållandets problem automatiskt kommer upphöra när de exempelvis får ett nytt och fräscht kök, en form av önsketänkande.

I dagens pappersversion av DN talar både Schyffert och Lindström om ”behovstrappan” eller ”behovspyramiden” upprepade gånger. Jag antar att de syftar på Abraham Maslows modell från 1943, där han menar att våra ”primära behov” – som kroppsliga behov, trygghet och kärlek – behöver fyllas till en viss nivå innan ”högre behov” såsom uppskattning och självförverkligande blir aktuellt för en människa. För närmare definition av de olika nivåerna, klicka på bilden nedan. I princip kan man säga att det enligt denna modell handlar om att hela tiden sträva uppåt. Det gäller att först mätta sina grundläggande drifter och behov för att sedan, om man har den ”turen” i livet, få smaka på självförverkligandets sötma. Dock, vill jag tillägga, så tycker jag att Maslows ursprunliga betydelse av självförverkligande, att vara integrerad och kreativ, skiljer sig från den sortens framgångssträvan som vi ofta lägger i begreppet idag.

Lindsröm menar att den övre medelklassen i Stockholm har nått till den högsta nivån i behovspyramiden – vi har mättat alla överlevnadsbehov- och Schyffert poängterar att det inte går att gå framåt och uppåt hela tiden eftersom ”det finns inget högst uppe på behovstrappan”. Jag tycker det är intressanta tankar och funderar vidare. Kanske kan man tänka sig att vi, särskilt i behovstrappans högsta punkt, behöver acceptans? Jag tänker att en människa som får chans till självförverkligande, i den moderna betydelsen, måste balansera detta med acceptans för allt som hon inte kan ha eller bli. Detta torde behövas för att under längre stunder känna sig lycklig – eller bli integrerad som människa, så som Maslow lärde. Jag funderar också på om behovet av ”trygghet” och att ”höra till” verkligen är tillräckligt uppfyllt hos många människor i dagens individualistiska samhälle. Är det bristerna här, det vill säga bristen av att få höra till och vara en del av något större sammanhang där vi duger som vi är,  som gör att vi frenetiskt jagar uppåt, mot ett ytligt definierat självförverkligande? Som att skapa oss det perfekta boendet. Vår peppkultur och reklamen hejar ivrigt på när vi springer framåt, uppåt. Uppe på toppen finner vi måhända en fantastiskt utsikt på dagen men det kan blåsa oanat hårt och kallt om natten.

Vill ni veta vad jag själv tycker om föreställningen, trots att det här är en psykologiblogg? Livet handlar trots inte bara om att analysera och plocka sönder saker i småbitar. Under en humorshow är det precis motsatsen som blir viktigt – att vara öppen, spontan och utan krav på motiveringar kunna njuta av de tillfällen till skratt som erbjuds. Utan att bli för långrandig vill jag sammanfatta en högkvalitativ humorshow – med vissa mer utdragna passager – med att säga ungefär som Lindström: Om ni tror att skulle vilja se en föreställning som jag tyckte om att se, då ska ni se ”Ljust och Fräscht”.

Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: Del 2)

17 januari, 2011 /

Jag fortsätter mina funderingarna från förra inlägget. Vad har IKEA:s Ingvar Kamprad, filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg gemensamt? Jo, de verkar i sina uttalanden spekulera kring samma slutsats om lycka; nämligen att den bäst nås när en människa är på väg mot ett mål. Håller psykologisk forskning med? Ja, till stor del. Jag börjar från början och förklarar hur jag menar.

Filosofen Bengt Brülde berättar i en artikel i SvD om hur vi människor tenderar att ha en idealiserad bild av framtiden. Man tänker sig att det hela tiden finns en större lycka framöver, ”sedan”, när man flyttat till en finare lägenhet, fått ett bättre jobb, blivit mer vältränad – då börjar livet ”på riktigt”. Brülde menar istället, utifrån psykologiprofessorn Csíkszentmihályis forskning om ”flow” (flyt), att vi ofta upplever oss som lyckligast då vi helhjärtat aktiverar oss och då ägnar oss åt en utmaning som ligger nära gränsen av det vi kan klarar av. Känslan av flow får vi då allting fungerar som det ska och när vi ser tillbaka på en sådan stund av flow säger vi människor ofta; ”då var jag lycklig”. Av bland annat detta drar Brülde slutsatsen av att vi människor är gjorda för aktivitet och att vi är lyckligast när vi strävar mot något på detta sätt, inte passivt befinner vid något vi har uppnått eftersom den känslan av framgång snabbt ersätts av en strävan efter nästa utmaning.

Johan Norberg, idéhistoriker och författare till boken ”Den eviga matchen om lyckan” är inne på samma spår. I en artikel i DN säger han att lyckan inte är en plats utan ett sätt att resa. Det är snarare något vi producerar än konsumerar. Norberg ger oss även en historisk bakgrund till lyckosökandet, som verkar ha exploderat de senaste åren. Han menar att frågan om vad lycka är inte är ny utan har diskuterats flitigt ända sedan Aristoteles tid. I dagens Sverige har vår höga levnadsstandard och samhällets individualisering gjort att vi både har tid och ett behov av att själva söka våra egna svar, eftersom kyrkan och ideologierna förlorat sin kraft som auktoriteter på området.

Menar psykologisk forskning att vi människor blir lyckliga genom att aktivitet, i det pågående livet, snarare än att lyckan kommer då vi nått ett visst mål? Ja, i stort sett verkar det fungera så. När det gäller pengar finns det forskning som visar på att vid en viss ekonomisk nivå finns det inte längre ett samband mellan att få mer pengar och att bli lyckligare. Enkelt uttryckt kan man säga att den som är fattig blir lyckligare av pengar, men att den som redan lever på en god ekonomisk nivå inte blir lyckligare av att bli rikare.

Inom psykologisk forskning letas ofta empiriska bevis för vilka faktorer som skapar lycka hos människor. Detta beskrivs på ett bra sätt av Psykologifabriken och jag sammanfattar: En hel del av vår upplevda lycka beror på saker som är svåra att påverka; exempelvis vårt samhällsklimat och genetiska faktorer. Som enskild faktor är goda, nära relationer det som är mest betydelsefullt. Viktigt är också att uppleva en känsla av mening i tillvaron, oavsett vad denna mening grundar sig på. Det går att aktivt påverka sin lycka genom att exempelvis tänka mer på det man är tacksam för och visa omsorg om andra.

Lycka är ett komplext begrepp som man kan uttala sig om på många sätt; både existentiellt och utifrån psykologisk forskning. Begreppet lycka kan också väcka blandade känslor på ett individuellt plan. Ibland kan det vara inspirerande att fundera kring sin egen lycka och sina livsval – kanske särskilt när man själv känner sig lycklig och upplever en förväntan på livet. Lyckan kan upplevas på många olika sätt – till exempel som ett lugn, som att vara i balans eller som stark glädje. Upplevelsen av lycka kan ofta bli fysiskt påtaglig när man exempelvis ser någon man älskar eller avnjuter en god middag i kvällssolen.

Ibland är pratet om lycka mest tröttsamt eftersom det – som mycket annat – kan väcka en prestationshets. När vår midsommar inte ser ut som en Pripps Blå reklam, är vi verkligen lyckliga då? Duger vi? I en forcerad strävan efter lyckan kan acceptansen av livet, såsom det är med både lycka och svårigheter, ibland komma i skymundan. Detta kan vara värt att ha i tankarna för att sedan, med liv och lust, njuta av varje god stund som livet ger. Eller, som den danske författaren Aksel Sandemose sa; ”Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon”. Detta är måhända motsatsen till att fokusera på lyckan som förväntas finnas ”sedan” vid vägen ände. Är detta önskvärt och möjligt – eller mest prestationshetsigt hurtigt? Den frågan lämnar jag med varm hand över till er och avslutar dagens upptäcktsfärd i lyckans värld.

Vad är lycka? DN-krönikören Hanna Hellquist jagar lyckan i åtta avsnitt på SVT (Lycka: Del 1)

14 januari, 2011 /

På tisdag den 18 januari kl 21.30 visar SVT ett kulturprogram i åtta delar med namnet ”Jakten på lyckan”. Där kommer DN-krönikören Hanna Hellquist att kritiskt undersöka lyckoindustrin och det som sägs göra oss lyckliga. Under olika studiebesök träffar hon lyckogurus och lyckoforskare, går på skratterapi, ägnar sig åt frigörande dans och klappar delfiner. Du kan läsa mer om Hanna och programmet här eller se programmets trailer här.

Det är lätt att bli nyfiken både på programmet och på frågeställningen i sig. Vad är egentligen lycka? Efter en snabb sökning på Google får jag svar. Lycka är en känsla av varaktigt välbehag, menar Wikipedia. Vad innebär det? Om jag tolkar det bokstavligt; bryts inte välbehagskänslan varje gång jag saknar något, till exempel blir hungrig? Försvinner lyckan då?

”Lycka är mer grundläggande och av mer existentiell karaktär” kanske någon invänder. Jag håller i så fall med. Jag föreställer mig lycka som ett sinnestillstånd, en slags bakgrund till våra vardagskänslor. Vad nu det är. Det är svårt att fånga lyckan i ord, för orden tar snabbt slut. Det är som bloggen Tankefel beskriver; det finns ord för alla hundratals delar som utgör en bil, men ”vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och är i största allmänhet”.

Kanske fungerar det bättre att definiera lyckan mer filosofiskt? ”Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka”, ska den franske författaren Françoise Sagan ha sagt .”Lyckan är inte att nå sitt mål. Lyckan är att vara på väg”menar bland andra IKEAS pappa Ingvar Kamprad. Nog är det lite anmärkningsvärt att han, med sin framgång världen över, menar att det viktiga inte är att nå sitt mål. Faktum är att Kamprad, på lite olika sätt, får medhåll av filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg. Är detta förenligt med psykologisk forskning? Läs mer i nästa inlägg; ”Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: del 2)”

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024