Svinalängorna: Att växa upp med smärta i en dysfunktionell familj

I helgen såg jag Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna. Det är lätt att förstå varför filmen, som bygger på Susana Alakoskis roman med samma namn, har fått strålande recensioner från såväl DN som SvD. Till råga på allt har filmen vunnit ett pris innan den var helt färdig. Svinalängorna belönades med Kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig i september 2010 och då återstod justeringar med ljussättningen. Kort sagt; det är en välgjord och gripande film med stora skådespelarinsatser.

Filmen skildrar hur huvudpersonen Leena (Noomi Rapace) återupplever mörka minnen från sin uppväxt i en finsk arbetarfamilj i sjuttiotalets Ystad; en uppväxt där alkohol och våld var en del av vardagen. När Leenas mamma blir allvarligt sjuk vävs Leenas nutida medelklassidyll samman med dåtidens smärtsamma händelser. I detta växelspel mellan nu och då får vi följa den stora Leenas motvillighet att möta både sin mamma och sitt förflutna och den lilla Leenas (Tehilla Blad) ständiga strävan att skydda sin lillebror och städa upp efter sina föräldrar. Det saknas inte ljuspunkter och stunder av ömhet i Leenas uppväxt, men under filmens gång tar Leenas ensamhet och rädsla alltmer över och håller barnets spontana glädje i schack. I vuxen ålder möter vi en Leena som lämnat barndomens upplevelser bakom sig men som riskerar att gå sönder när gamla minnen väcks till liv.

Det som framför allt dröjde kvar hos mig efter filmens slut var den starka smärtan som låg som matta över hela filmen. I början mer som en filt- en föraning om det som skulle komma – mot slutet som en spikmatta med spikarna tryckta mot biobesökarens hud. Detta för mina tankar till den smärta som ofta finns eller har funnits hos människor som växt upp i en familj som på olika sätt varit dysfunktionell. I Leenas familj kunde barnen inte finna tröst hos sina föräldrar, istället var det föräldrarna själva som var skrämmande. Leena tvingades upprepade gånger vara ”förälder åt sina föräldrar”. Detta är måhända ett uttjatat ämne, men ämnet upphör aldrig att vara viktigt eftersom det fortfarande finns många barn och många ”vuxna barn” som bär på en smärta efter en uppväxt som påminner om Leenas.

En person som, av olika anledningar, har behövt ”ta ansvar” för sina föräldrar, som har blivit tvungen dölja sina egna känslor och önskningar och som dessutom har behövt låtsats som att ”ingenting är fel med vår familj” kan ha stor nytta av att bearbeta sina erfarenheter. Kan en terapeutisk behandling ges redan till de utsatta barnen är detta förstås att föredra. Jag håller med det som DN skriver, det är viktigt att barnen får ett eget utrymme att bearbeta sina upplevelser. Det är precis detta som saknas i en insnärjd familj där barnen övergått till att ta hand om de vuxna istället för sig själv.

Om barnet olyckligtvis inte nås av någon hjälp, vilket är fallet för många barn, så finns möjligheten att i efterhand bearbeta sina erfarenheter som vuxen. En uppväxt i en dysfunktionell miljö kan även ge den numera vuxna personen svårigheter med att se sig själv – sina egna känslor, önskningar och behov – som viktiga. Personen kan fly ut i destruktivitet eller perfektionism för att slippa känna efter och genomgripande är ofta en känsla av skuld. Leena i Svinalängorna uttrycker just en sådan känsla av skuld i filmen då hon gråtandes tar på sig ansvaret det som hänt hennes familj, samtidigt som hon tycks inse att skulden inte kan vara hennes eftersom hon bara var ett barn. Att få stöd av anhöriga eller hjälp i en terapeutisk behandling blir ofta till hjälp för att få kontakt med de känslor och tankar som man ofta flytt ifrån och för att sortera bland både känslor och tankar. Man kan behöva hjälp för att ta sig igenom sin smärta och återfå rätten att ta hand om sig själv. På internet kan man även hitta olika självhjälpsgrupper för barn till alkoholmissbrukare, såsom Al-Anon och ACoA . För er som vill läsa vidare om ett barns upplevelse av att växa upp med alkoholiserade föräldrar finns Hillevi Wahls självbiografiska bok Kärleksbarnet.

För de barn som är i Leenas våldsutsatta situation tror jag att de vuxna runt barnet behöver våga se och på ett taktfullt och varmt sätt ”lägga sig i” för att kunna hjälpa. Om man inte vågar eller ”vet vad man ska göra”, vilket torde vara vår vanligaste ursäkt (?), så kan ett första steg vara att just ta reda på detta. Ett sätt är att läsa om barn som far illa och när socialtjänsten bör kontaktas eller ringa till BRIS vuxentelefon och ställa frågor till dem. Att ta hjälp av en klok medmänniska i sin närhet och tillsammans ta beslut om hur man bäst kan hjälpa ett barn är även det ett sätt som kan öka chansen att vi vågar möta situationen.

Svinalängorna är en gripande film som jag tycker uppmanar oss att se verklighetens smärta. Jag tror detta är väldigt svårt, jag tror till och med att vi värjer oss mot filmens smärta. Mitt biosällskap beskrev filmen som ”två timmars ångest” och sa att den väckte ett behov av att prata om filmen efteråt. Mitt sällskap menade att detta var nödvändigt för att slippa dras med av filmens mörker, fyllas av detta och själv må dåligt resten av kvällen.  Jag tror det är lite så vi får jobba i allmänhet; vi får hålla ögonen öppna för verkligheten, våga hitta vår empati och initiativkraft – och sedan varva detta med att hämta stöd och glädje hos varandra.