Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Känslofokuserad terapi

En familj i kris och den enskildes rädsla för att inte vara värd att bli älskad: S:t Lukas biopublik såg, kände och diskuterade filmen ”Ordinary People”

I måndags kväll hade vi på S:t Lukas i Uppsala höstens första biokväll med psykologitema. Den film som vi visade på Fyrisbiografen denna gång var åttiotalsfilmen – och tillika Robert Redfords regidebut – ”Ordinary People” (En familj som andra). Ordinary People blev fyrfaldigt oscarsbelönad i början av åttiotalet och har inom psykologikretsar blivit något av en kultklassiker. Den skildrar en familj vars tillvaro skakas i grunden när familjens söner är med om en seglarolycka. På ett mycket gripande sätt ges en inblick i den krisande familjens vardag där deras mer eller mindre lyckade försök att nå varandra står i fokus. Till de psykologintresserades stora glädje ges även en god inblick i en samtalsterapi där behandlaren – psykiatern i det här fallet – varken är mesig eller spritt språngande galen. Om du vill läsa mer om filmens handling kan du göra det i ett tidigare blogginlägg som finns här.

Jag, som upprepade gånger uppmanat er läsare att komma i tid, kom själv till biografen i senaste laget och lyckades precis hitta en tom biofåtölj innan det blev helt fullsatt. På plats fanns fina, förväntansfulla människor i alla åldrar som pratade med varandra och laddade upp inför filmen med dricka och gratis biosnacks.

När klockan blivit 18.30 tog vår medarbetare Katja Claesson, leg. psykolog och filosofie doktor, till orda och presenterade filmen tillsammans med Peter Friberg, vår verksamhetschef. Jag återger på ett ungefär vad Katja sa, med mina egna ord, så som jag minns det:

”Jag tycker att Ordinary People är en tidlös film om man fokuserar filmens tema och tänker bort åttiotalslockiga frisyrer och annat som till utseendet är tidstypiskt. I sin miljöskildring ligger den särskilt nära alla oss som vuxit upp i en småborgerlig familj– och som kommit mer eller mindre skadad ut ur den erfarenheten. Utmärkande för filmen är att den är så gripande, så genomsyrad av många starka känslor. Jag har själv sett den flera gånger och jag har gråtit lika mycket varje gång, så jag hoppas ni har med er näsdukar (här ler vissa av oss, till exempel jag, igenkännande). Förutom den sorg som finns genom hela filmen tycker jag att huvudkaraktärerna också visar en stark rädsla, särskilt sonen Conrad och mamma Beth. Men vad är det som de är så rädda för? Den frågan skickar jag med så att ni, om ni vill, kan ha det den frågeställningen bakhuvudet när ni ser filmen. Efter filmen är ni som vill välkomna att stanna kvar här i biosalongen för diskussion.”

När filmen drar igång slås jag av att den är lika gripande och rörande som jag minns den – eller ja, om möjligt känns den ännu mer rörande nu eftersom jag gått och inbillat mig att jag denna gång skulle vara mer ”beredd” på känslostormarna. Tji fick jag. Med tanke på de snyftningar som kunde höras i biomörkret och de något svullna ögonlocken jag såg lite här och där på min egen bänkrad tror jag att fler kände som jag. Vi kände med familjens smärta, sorg och skuld – men rördes även av den ömhet och kärlek som huvudkaraktärerna ibland visade varandra. För visst var det då som vi hulkade som mest? Just när fasaderna föll ett ögonblick, egoismen tystnade och huvudkaraktärerna på riktigt hittade fram till den andre? Oförställd omtanke, känslor rakt från hjärtat, inga omskrivningar. Filmen berör.

När sedan filmen tagit slut och filmdiskussionen drog igång höll jag som bäst på att smälta filmen och fick samtidigt lyssna på kloka och intressanta synpunkter från Katja och från er i biopubliken. Det mesta kom att handla om mamma Beths sätt att hantera familjens kris. Kort sagt, för er som inte sett filmen, så hanterar Beth en stor familjekris genom att lägga all sin energi på att upprätthålla fasaden om den perfekta familjen. Hon är ständigt uppmärksam på det praktiska i familjen, såsom att maten ska stå på bordet och att trasiga kläder ska lagas. Att Conrad börjat gå i terapi, till exempel, är något hon vill hemlighålla för familjens vänner. Att uppleva och uttrycka sina känslor – eller för den skull även möta andras – är långt ifrån Beths bästa gren och det påverkar hela familjen.

När Katja tar upp Beths agerande till diskussion är det intressant att höra de olika känslorna och tankarna som finns bland publiken. Några uttryckte att de kände sig arga på hennes egoism och menade att hon bryr sig mer om hur hon själv har det och vad andra tänker om henne än hur hennes familj mår. En person uttryckte att hon skulle vilja ”ruska om mamman”. Jag kan känna igen mig i det, jag kände mig också väldigt frustrerad den första gången jag såg filmen.

Andra personer i biopubliken uttryckte att de kände stark empati med mamma Beth, vilket också var den känsla hos mig som stannade kvar efter filmen denna andra gång. ”Det gjorde ont ända in i själen att se att hon hade så svårt att möta sina känslor”, sa någon. ”Det är lätt att få sympati med Beth för det verkar som hon känner mest, att det egentligen är hon som är mest plågad över sonens död och familjens fortsatta svårigheter, men hon har svårast att uttrycka det. De andra personerna i filmen vet man på något sätt att det kommer gå bra för, i alla fall” , sa någon annan. En tredje biobesökare poängterade något övergripande viktigt i samband med detta: ”Varför pratar vi bara om Beth som egoistisk? Jag tycker alla huvudkaraktärer beter sig egoistiskt. Det är inte bara Beth som är helt uppe i sitt sätt att vara och hantera krisen, de andra agerar egoistiskt på andra sätt”. Vi pratar vidare om detta en stund; hur sonen Conrad gömmer sig i sin ”egoistiska” depression och hur pappa Calvin ständigt får vara ”den gode” som aldrig tar ställning utan glider undan konflikter. Det mänskliga dilemmat om att vi alltid är fast i oss själva, i vårt eget perspektiv, gör sig påmint.

Tråkigt nog kan vi aldrig helt komma ifrån vårt perspektiv, men vi kan bli bättre på att både känna med och att tänka utifrån olika perspektiv, att mentalisera. Vi kan också bli mer medvetna om våra känslor och visa dem tydligare för varandra, vilket jag tycke både Calvin och Conrad blir bättre på under filmens gång. ”De slänger ut krokar till omvärlden”, som Katja konstaterade.

Kanske handlade Beths svårigheter att hantera familjekrisen främst om att hon till stor del saknade kontakt med sina egna känslor, snarare än att Beth i grunden var egoistisk människa. Det är ofta så för oss människor, att när vi stänger av de känslor som av många anses vara ”fula” (alltså helt adekvat och livsnödvändig sorg, ilska osv), så brukar vi kunna få problem med att uppleva de ”fina” känslorna också. Faktum är att det arbete som Conrad gör tillsammans med Dr. Berger till stor del visar hur man kan arbeta med känslor (affekter) hos en psykolog eller psykoterapeut – även om inte alla terapeuter provocerar på samma rappa sätt som Dr. Berger. Jag sammanfattar tankegången med en mening som vår före detta medarbetare Bengt sa till Katja innan han lämnade biosalongen i måndags; ”Ordinary People ger affektfokuserad psykoterapi ett ansikte”.

Fick vi förresten svar på frågan innan filmen, vad Conrad och Beth är så rädda för? Ja, vi pratade om att vi tror att de är rädda för de känslor de har inombords, allt det som de upplever att de inte kan kontrollera. Vår slutsats blev att de någonstans tror att om de skulle visa dessa okontrollerade och ”dåliga” känslor utåt så är de nog inte värda att älskas. Detta är nämligen en, ytterst smärtsam, upplevelse som många människor lever med – mer eller mindre medvetet. Conrad trodde kanske att hans tunga känslor, allt som kändes fel, gjorde han själv var ”fel”, han var ju inte som brodern Buck som alla tyckte var så rolig och enkel att ha att göra med. Mamma Beth var säkerligen rädd för sin egen kokande gryta av alla möjliga undertryckta känslor inombords, under den perfekta ytan. Hon kunde inte undgå att se sin egen svaghet, sitt eget misslyckande, i Conrads depression och därför tog hon avstånd från honom. Conrad, å andra sidan, tolkade detta som att hon hatade honom.

Det var bitvis ganska tunga frågor vi avhandlade under den psykologiska diskussionen, men ack så viktiga. Familj och nära relationer är så viktiga i våra liv, men de diskuteras nog alltför sällan på ett djupare sätt i vår vardag. Det är ett outtömligt ämne, ja faktum är att man skulle kunna diskutera enbart filmen i många timmar till. Vad säger ni till exempel om Dr. Berger som terapeut, håller ni med mig om att han och Conrad finner varandra på ett väldigt äkta sätt? Skulle ni vilja gå till en terapeut som under den största delen av terapitiden pratar med er med samma slags provokativa och snabba repliker? Vad säger ni om pappa Calvins sätt att hantera familjens kris? Kan ni tänka er ett annat slut på filmen än det nuvarande? Vad i filmen rörde er mest?

Tack alla ni som kom och gjorde denna filmkväll så trevlig! Fortsätt gärna diskussionen här på bloggen ni som vill. Alla är välkomna med kommentarer om filmen, om filmkvällen eller om något annat som rör dessa eviga frågor om kriser, familjer, relationer och psykoterapi.

Dans och människans psykiska välmående: Vad händer med oss när vi dansar? (Dans del 1)

Dans är något som jag själv tycker mycket om och som jag i detta inlägg vill undersöka närmare ur ett psykologiskt perspektiv. Jag planerar för två inlägg om dans, där detta är det första. I den andra delen kommer jag fokusera mer på dansterapi och förhoppningsvis göra intervjuer. Denna del startar från mina egna funderingar kring dans, ger sedan en kort information om vad som kemiskt händer i kroppen när vi dansar  för att sedan avslutas med att stifta bekantskap med journalisten och författaren Kerstin Thorvall som började dansa för att må psykiskt bättre.

Det är svårt att börja stapla ord på varandra för att beskriva dans, men eftersom det är precis det jag bestämt mig för att göra så börjar jag med att säga att jag tänker mig att uttrycksfull dans startar i en upplevd känsla. Att jobba med dans i terapi är, så vitt jag förstår, att jobba utifrån en stor medvetenhet kring vad som fysiskt händer i kroppen då vi tänker olika tankar och upplever olika känslor – precis som i den tidigare beskrivna affektfokuserade terapin. Utifrån dessa fysiska förnimmelser föds ofta en önskan till någon slags spontan rörelse. Att känna sig ledsen kan vara att uppleva ansiktet som tungt samt att känna sig kraftlös i benen. Rörelsen kan bli att böja ner huvudet och falla till marken. Genast har vi en slags dans. Kroppen rör sig och ger extra tydlighet åt det vi tänker, känner och är, samtidigt som detta även blir tydligt för vår omgivning.

När jag tänker på dans så tänker jag också osökt på rytm och vad den gör med oss människor. Kanske väcks vår känsla för rytm redan innan födseln, när vi lyssnar på både våra egna och mammans hjärtslag. Bäbisar vaggas till sömns och nyblivna föräldrar utvecklar raskt en viss teknik för att rytmiskt hantera barnvagnen. Det tar inte heller lång tid innan barnet själv börjar vagga i takt till musik. De vuxna ser med förtjusning på, vågar själva vagga med i takt till musiken, men med ökat antal människor omkring ökar ofta skamkänslan inför ”att se fånig ut”.

Jag tänker mig rytm också som en möjlighet att uppleva sig själv som en del av ett större sammanhang. Om flera personer rör sig i takt uppstår en slags harmoni där det tidigare enbart fanns olika individer ”i otakt”. Själv upplever jag det också ofta som om musiken, genom rytmen, förflyttar sig från att vara utanför mig till att komma inifrån mig. Basen blir då som ett extra, förstärkt hjärtslag. En person som upplever ångest och depression kan beskrivas som en person som av olika anledningar blivit skrämd ifrån gemenskap med egna och andras känslor. Dans i grupp kan bli ett fysiskt påtagligt sätt att känna samhörighet med både sin egen kropp och med andra.

Vi människor är dessutom otroligt uppmärksamma på imitation, från det att vi som spädbarn härmar förälderns mimik till att vi som vuxna härmar varandras kroppsspråk när vi pratar med varandra. Det är till och med så att ju mer vi tycker om den vi kommunicerar med, desto mer tenderar vi att – helt omedvetet – härma dennes kroppsspråk. (Kika gärna på hur nära vänner pratar med varandra så kommer ni troligen få se hur de skjuter kroppen i samma riktning eller härmar varandra armrörelser spegelvänt.) Vi bekräftar helt enkelt varandra på ett väldigt basalt plan när vi rör oss på ett synkat sätt. Detta sker hela tiden i den sortens dans där man dansar mot varandra. En sista sak som inte får glömmas bort är att dansen, i bästa fall, är lekfull och lockar till en annan sinnesstämning än vardagens mer intellektuella ansträngning. I vissa danser finns dessutom den fysiska beröringen som ytterligare ett belönande inslag.

Vad händer rent fysiskt i kroppen, undrar ni kanske. Ett besök på Hälsosidorna berättar om en mängd hormoner som sätts i rörelse vid den fysiska aktiviteten dans. Adrenalin och noradrenalin kickar igång kroppen och gör att vi blir mer alerta. Vi höjer koncentrationsförmågan och blir mer optimistiska. En brist på noradrenalin kan, på motsvarande sätt, bidra till håglöshet och depression. Belöningshormonerna dopamin och serotonin ökar produktionen vid den fysiska träningen. Dopamin ger eufori och lustkänslor, medan serotonin ökar känslan av att känna sig glad, nöjd och lugn. Även endorfiner frigörs och ger fysiskt välbehag och lyckokänslor. Det är för övrigt bristen på endorfiner som ger en känsla av abstinens när man har tränat regelbundet och sedan tar en paus. Slutligen är oxytocin ett lugnande må-bra-hormon som verkar avslappnande och minskar stress och ångest. Detta frigörs vid kroppslig beröring, socialt umgänge och dans. Det är ur ett hormonellt perspektiv lätt att se varför dans ökar det psykiska välmåendet.

Av psykologiska och mer kemiska skäl- som hänger ihop och påverkar varandra – tycks dans kunna bidra till en bättre psykisk hälsa. Någon som berättade om både psykiska svårigheter och en erfarenhet av att må bättre genom att dansa var författaren och journalisten Kerstin Thorvall. För Kerstin Thorvall, som avled förra året och nyligen uppmärksammades genom hennes sons Hans Falks självbiografiska bok Uppväxt, var livet många gånger en kamp mot psykiska svårigheter. Detta ledde en stor konstnärlig aktivitet samt en bristande trygghet till sina barn, något som framgår av Svenska Dagbladets recension av boken. För Kerstin Thorvall var dansen en slags frizon och en slags ”drog” som hjälpte henne att överleva sina depressioner och panikångest. På baksidan av den egenförfattade boken ”Nödvändigheten i att dansa” skriver hon:

”Vid en tid då jag led av svår andnöd och pratade tre gånger i veckan med en psykolog hittade jag jazzbaletten. Redan i omklädningsrummet kände jag hur andningen blev normal. Jag gjorde slut med psykologen och gick på jazz tre gånger i veckan istället”.

Hon beskriver att ”Lyckan” kommer efter ungefär en halvtimmes dansande, vilket får mig att tänka på frigörandet av diverse hormoner. Vidare beskriver hon hur hon uppslukas av musiken och får en känsla av att hon finns till – en slags psykologisk upplevelse av att vara mitt i livet med dansen, som är hennes vän.

Mot slutet av introduktionskapitlet i boken skriver hon återigen om dansens betydelse i hennes liv:

”Mitt eget dansbegär har i alla fall hjälpt mig att parera panikångest, depressioner, det har botat ryggskott, nackspärr, ischias. Dansandet har aldrig svikit mig. Det är det den här boken handlar om.

Nödvändigheten i att dansa.

Det är nödvändigt att dansa.

Lyckan i att dansa”.

I nästa inlägg om dans fortsätter jag undersöka dansens betydelse för psykiskt läkande, då som sagt med inriktning på dansterapi. Vad tycker ni läsare om dans? Ni är som vanligt alltid välkomna att posta kommentarer här nedan.

Intervju med Katja Claesson: Vem är hon och hur arbetar hon praktiskt i terapirummet med affektfokuserad psykoterapi?

Jag träffade min kollega Katja Claesson över en lunch häromdagen för att dels fråga henne om hennes yrkeserfarenhet som leg. psykolog och dels för att be henne exemplifiera hur en behandling med affektfokuserad terapi kan gå till. Detta blir därmed en slags uppföljning till ett tidigare blogginlägg där jag mer övergripande beskrivit hur Katja arbetar med ”känslofobier” utifrån affektfokuserad psykoterapi.

Låt oss börja med att lära känna psykologen Katja lite närmare. Ni som läst inläggen här i bloggen vet redan en hel del om Katja och hennes specialitet affekter. Är ni nya bloggläsare men verksamma inom psykologiområdet är det troligt att ni hört talas om henne i utbildningssammanhang. Själv hörde jag rykten om Katja Claesson under min studietid i Stockholm, långt innan hon blev min kollega på S:t Lukas. Ofta konkluderade berättaren ”hur bra hon är”och visade en entusiasm som inte gick att ta miste på. Jag hade lite svårt att begripa varför folk lyste som glödlampor när de talade om Katja, men det väckte min nyfikenhet.

Nu sitter jag alltså med denna Katja; min kollega, kursledare och tillika min kompanjon som ”köksslav” under april månad, för att samla ytterligare information om hennes sätt att arbeta. Jag drar igång intervjun under de första minuterna av vår lunch genom att be Katja berätta hur länge hon varit leg. psykolog och vad hon har gjort under sina yrkesverksamma år. Katja säger:

Jag har varit leg. psykolog sedan 1997. Mitt första jobb var som förskolepsykolog och jag jobbade därefter vidare som skolpsykolog. Parallellt har jag hela tiden varit forskare och lärare på Psykologiska institutionen i Uppsala, där jag även skrev min avhandling. Hela tiden har jag också haft eget företag, där jag både haft behandling, handledning och utbildningsuppdrag. Det senaste året har jag varit anställd här på S:t Lukas i Uppsala som behandlare, handledare och kursledare.
Kan du berätta något om kurser och utbildningar som du håller på S:t Lukas?

Den större kursen är i affektfokuserad psykoterapi. Jag hade en sådan kurs i höstas och jag hoppas att den kommer återkomma. Framför allt så hoppas jag att den kommer vara på flera nivåer, både på grundläggande nivå och på en mer avancerad nivå i handledning. Jag ser metodhandledning som en typ av fortbildning som jag själv tycker är oerhört givande, och jag tror det finns en efterfrågan. Det finns många orienterande och introducerande kurser i affektfokuserad psykoterapi, men det är lite skralare med fortsättning. Förutom denna kurs har jag många kortare föresläsningsuppdrag, en till tre dagar, på alla möjliga olika ställen. Det handlar nästan alltid om affekter, ibland särskilt om skam, ibland särskilt om terapi. Ibland pratar jag också om positiv psykologi och lösningsfokuserat arbete, det hänger också ihop med affekter, att våga ha positiva affekter.

Intressant. Hur bestämde du dig för att bli psykolog och sedan för att arbeta med affekter?

Varför jag ville bli psykolog kommer jag knappt ihåg. Jag tror det hade att göra med mitt intresse att analysera människan, livet och den humanistiska psykoanalytiska litteraturen. Plus livserfarenheter, som väcker intresset att förstå mer. Jag hade också en känsla av att arbetet som psykolog kan bli många saker, men det kan aldrig bli tråkigt. Ett oerhört intresse, helt enkelt. Drivet av alla möjliga vitare och svartare orsaker.

Och det här med affekter, hur kom det sig att du blev intresserad av det?

Det började med att jag under min utbildning i Lund introducerades för Tomkins av min lärare Alf Nilsson. Jag började läsa Tomkins och även Nathansons bok om skam, ”Shame and Pride”. Det var min ingång i ämnet. Sedan var jag fast och förblev fast. Eftersom emotionsaffektforskning har visat på vilken oerhörd relevans som affekter, emotioner, har för psykologisk behandling så jag tycker jag har haft goda skäl att stanna kvar vid det intresset.


Här lyser Katja upp och lutar sig fram över bordet:

Det har varit oerhört givande i alla sammanhang! Det må vara att man handleder en rektor eller ska stötta en förälder eller sitter i terapi eller ska hålla en föreläsning. Affekter har någon slags omedelbar relevans i nästan alla sammanhang, eftersom de är så fundamentala. Så det är väldigt självbelönande som fokus, tycker jag. Det är väldigt sällan man undrar ”men vad gör jag egentligen?” när man har den ingången. Eller jo (skratt) det kan man undra, det var fel sagt, jag kan ofta undra ”vad gör jag egentligen”, men inte ”varför har jag den här ingången”, det är det ytterst sällan jag undrar. Det känns som att när man hittar den ingången, då hittar man i mål. Så när jag undrar vad jag håller på med är det oftast för att jag har missat den affektiva basen i det som pågår.

Som avslutning på den mer personliga delen frågar jag Katja vad hon tycker gör någon till en bra psykolog eller psykoterapeut?

Det är en bra fråga. Jag tänker att det finns en massa saker; en person är bra på ett sätt och en annan person är bra på ett annat vis. Men någon som jag skulle kunna tänka mig är önskvärt hos alla, som får det ansvaret och förtroendet det innebär att ha en annan människa i terapi, det är väldigt mycket känsla av omsorg och medkänsla för andra personer. Alltså genuin omsorg för den man har framför sig. Och ett starkt intresse, både för personen och för att lära nytt, ompröva sina idéer om hur saker och ting fungerar. Det tror jag är bra oavsett vad man annars har för sig, man kan vara duktig på olika saker och ha olika egenskaper som gynnar.

Vi går över till att prata om affektfokuserad terapi. Först, vad är ett affektfokuserat perspektiv på olika psykiska problem?

Man kan säga att psykiska problem uppstår när en grundaffekt är hotfull för en person att uppleva och uttrycka, det vill säga när denna grundaffekt blivit förknippad med något slags hot. Vi lär oss då att undvika affekten som hotar eftersom vi lärt oss att ”så här måste det vara för att jag ska få stå kvar i mina viktiga relationer”. Detta är det viktigaste för oss människor, att stå kvar i våra viktiga relationer, eftersom vi från början är avhängiga av dem på liv och död.

Hur kan det se ut i praktiken, till exempel hos en deprimerad person?

En depressionsdiagnos betyder oftast bara att människan upplever någon slags hopplöshet och omöjlighet inför sin situation. Utifrån ett affektfokuserat perspektiv tänker vi oss att något genuint uttryck, någon affekt, är för hotfull för att kunna uttryckas av personen. Det kan vara olika affekter för olika deprimerade personer, till exempel vrede eller stolthet – att gilla sig själv.

Låt säga att personen har problem med vrede – hur kan det se ut?

Depressionen kan fungera som ett skydd; ”inget satsat, inget förlorat” och denna hållning kan skapa vidare hopplöshetskänslor. Det kan vara så att den deprimerade personen i vårt exempel har lärt sig att ”om jag ställer mig upp i konflikt med min viktiga människa, om jag inte håller med, om jag uttrycker en avvikande uppfattning, om jag säger stopp, nej, jag vill det men inte det – då lämnar hon eller han mig. Eller gör mig illa”.

När man har problem med att hävda sin vilja i kontrast till andras vilja uppstår en mängd olika situationer där man inte kan ta hand om sig själv eller ta sig förbi olika hinder, utan att detta förknippas med att bli övergiven. Ett sätt att undvika hotet att bli övergiven är att lägga ner utifrån ledorden: ”jag vill ingenting, jag kräver ingenting, jag säger aldrig emot dig”. Men det skapar ju ofta hopplöshetskänslor eftersom vi nästan dagligen behöver säga ”nej tack, flytta på dig, det är din tur att diska” – vad det nu än är. Om det då är omöjligt, för att det är för farligt, då har vi bakbundit oss själva – och det är så många deprimerade känner sig till slut. Man har inget handlingsutrymme. Denna sortens depression blir ett oförklarligt psykiatriskt tillstånd när man inte ens ger sig själv lov att uppleva sin vrede – man får inte ens lov att känna ”du är dum” eller ”flytta på dig”. Man förstår inte heller vägen till detta tillstånd. Då har man svårt att navigera vidare och kan bli deprimerad.

Hur arbetar man med att bli frisk från denna sortens depression i terapin?

Enkelt sagt; det man gör i en behandling är att återerövra möjligheten att uppleva och agera på sina affektiva signaler. Det är målet. Det gör man genom att, i små steg, närma sig känslan. Där är McCulloughs formulering ganska användbar, man kan säga att en person som har problem med en affekt har en affektfobi eller, med mer vardagligt språk, en känslofobi. Precis som man gör när man närmar sig spindeln i en spindelfobi, så handlar det om att i små steg återerövra affekten. Att våga ha den och våga uttrycka den, utan att ångestlarmet börjar tjuta. Affektfokuserad terapi fungerar inte utan upplevelse, för det är upplevelsen som är det hotfulla. Man måste uppleva affekten!

Om vi tar det här exemplet med den deprimerade personen som har fobi för vrede, så börjar man med att väldigt närsynt identifiera situationer där vreden har väckts. Man bereder plats för vreden. Som terapeut är man bredvid konfidenten och stödjer och uppmuntrar i att uppleva vreden och uttrycka den på ett sätt som är begripligt och användbart för både sändare och mottagare.

Med detta sagt tackar jag Katja Claesson för tid och engagemang i intervjun och drar mig tillbaka för att författa detta inlägg. När jag lyssnar på inspelningen av vårt samtal slås jag av två saker; tydligheten och värmen. Med träffsäkra och pedagogiska förklaringar målar Katja upp affektteorin så att den blir begriplig och intressant. Som en röd tråd löper hennes engagemang och en värme gentemot både teorin och andra människor, kanske särskilt de som söker hjälp i terapi. Kanske är det detta sammantaget, de väl valda orden och den känsla av engagemang och värme hon förmedlar, som får oss åhörare att lysa som glödlampor när vi berättar om Katja och hennes föreläsningar.

Ni som vill veta mer om affektfokuserad terapi kan kika in på Affektas hemsida där det går att läsa mer om vad affektfobi är och se fler exempel på hur en affektfokuserad terapi kan gå till. Ni som är intresserad av att veta mer om Katjas kurs om affektfokuserad terapi på S:t Lukas kan läsa om tidigare, och förmodligen framtida, kursupplägg här.

Katja Claesson berättar om affektfokuserad terapi i en videoblogg

För några dagar sedan publicerade mentaliseringsbloggen ett videosamtal med min kollega Katja Claesson, inspelat i ett mottagningsrum hos oss på S:t Lukas i Uppsala. I videon ställer mentaliseringsbloggens Emil Holmer frågor till Katja, som berättar om aktuell forskning kring affektfokuserad psykoterapi och vad som är huvudfokus i ett affektfokuserat terapiarbete. För er som inte är bekant med ordet affekt så kan jag berätta att begreppet affekt, så vitt jag förstår enligt Tomkins affektteori, innebär kroppens fysiska och medfödda sätt att reagera på omgivningen – vårt autonoma nervsystem, ansiktsmimik osv. När denna kroppsliga reaktion når vårt medvetande säger vi att vi upplever en känsla.

Jag gör ett försök till att summera videosamtalet: Katja berättar att hon arbetar med behandling, handledning, utbildning och forskning – och att det mesta hon gör inom dessa områden kretsar kring affekfokuserad psykoterapi. Ombedd att berätta vad affektfokuserad terapi är, säger hon att det inte är en enda terapiform utan flera olika inriktningar som inspirerats av moderna teorier av affekter. Affektfokuserad psykoterapi finns alltså inom många olika skolbildningar, till exempel inom psykodynamisk korttidsterapi, kognitiv beteendeterapi och humanistisk-existentiell psykoterapi. Gemensamt för dessa inriktningar är att de arbetar utifrån kunskap om de biologiskt grundade affekterna; vad affekter är och hur de fungerar för djuret människan. Katja berättar att vi har affekter som ett medfött informationssystem som hjälper oss att förstå hur vi bör bete oss i olika situationer – ska vi gå närmare, stanna kvar eller skynda oss därifrån?

När det gäller affektfokuserat terapeutiskt arbete har forskningen visat att terapiutfallet – resultatet – av en terapi blir bättre om affekter är aktiverade under sessionen. Detta gäller oavsett vilken terapiform man arbetar med – för hur man arbetar med affekter i terapi kan se väldigt olika ut beroende på inriktning. Något som Katja ändå uppfattar som gemensamt för de olika affektfokuserade inriktningarna är att de arbetar väldigt mycket ”här-och-nu”. Dessutom finns ett fokus på kroppsupplevelser, eftersom affekter ”bor i kroppen” som fysiska förnimmelser.

I affektfokuserad psykoterapi strävar man efter att inte bara arbeta utifrån vänster hjärnhalva – där tolkning och kognition främst är verksamt – utan även utifrån höger hjärnhalva där tillstånd upplevs. De flesta terapiformer fokuserar på att i någon form begripliggöra och skapa mening, För den affektfokuserade terapin gäller att meningen kommer när personens tillstånd – kroppsligt/känslomässigt – har kunnat förstås. Om detta sker utan affekt, att meningen kommer utan ett tillstånd, riskerar man att ägna sig åt ett pseudoarrangemang; man talar om en potentiell mening, men det är inget man själv upplever. Det blir hypotetiskt; upplevelsen kanske är möjlig, men inte med dig just nu.

För att själv se hela intervjun med Katja och dessutom få information om hur man går vidare om man är intresserad av att gå i affektfokuserad terapi eller lära sig mer om metoden, klicka här (eller på bilden av videon längst upp i inlägget).

Ni som vill läsa mer om Katja Claesson och affektfokuserad psykoterapi hittar en enkel beskrivning av metoden i ett tidigare blogginlägg, som är en sammanfattning av en intervju med Katja i tidningen Hälsa. Längre fram under våren kommer en fortsättning av detta inlägg, en slags fördjupning, där jag utifrån en intervju med Katja kommer berätta mer om henne som psykolog och hur hon konkret använder sig av affektfokuserad terapi i behandling, givet ett visst problem.

Till sist: Tack till er som kom och hälsade på oss vid vår monter på Psykologidagen i lördags! Och till er läsare i närheten av Uppsala; varmt välkomna till vår visning av En enda Man på Fyrisbiografen ikväll!

Arbetsnarkoman? Duktiga-flickan-syndromet? Dålig självkänsla men bra självförtroende? – Jaha, varför då? Vad gör jag åt det?

Det kommer och går olika modeord när det gäller att beskriva problematiska känslor, tankar och beteenden. Jag vågar påstå att uttryck som dålig självkänsla, arbetsnarkomani och ”duktiga flickan” varit populära ett bra tag. Vilket uttryck som väljs för beteendet ”att jobba mycket men aldrig uppleva det som tillräckligt” verkar ofta variera med vilket kön personen har. Som jag ser det beskrivs en man oftare som ”arbetsnarkoman” – om det nu inte bara konstateras att mannen arbetar övertid för att ”göra karriär”. I de fall som övertidstimmarna problematiseras beskrivs mannens jobb ofta som en väldig kraft som tar över mannens väsen. Denna kraft hindrar honom från att kliva över kontorströskeln efter åtta timmars arbete eller att stänga av jobbtelefonen. När ämnet behandlas i olika tidskrifter betonas gränssättning och jobbkvantitet oftare än mannens egna känslor. Inte sällan följer en uppsättning frågor så att läsaren själv ska kunna avgöra om denne uppfyller kriterierna till titeln arbetsnarkoman. För ett exempel på ett sådant test från Aftonbladet, klicka här.

En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.

Jag själv tror att psykologin kan användas för att fundera kring varför så många människor, såväl män som kvinnor, arbetar mycket men inte tycker det är tillräckligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att anlägga andra perspektiv från andra discipliner – till exempel synen på arbete i samhället – och inte använda psykologin som en slags religion. På tal om det; varning för att psykologiska termer används för att undergräva en grupps kompetens, till exempel när man börjar sjukförklara driftiga kvinnor och per automatik tro att en kvinna mår psykiskt dåligt bara för att hon är duktig och framgångsrik.

Nåväl. Nog om det och över till utvecklingspsykologin. Jag tänkte ge mig på att förklara de psykologiska mekanismer som jag tror kan förklara varför vissa personer så lätt fångas av samhällets prestationsideal. Det är inte ovanligt att detta att ”arbeta mycket men inte bli nöjd” sammanfaller med en sorts känslomässiga brist, det som populärt kallas för ”dålig självkänsla – men bra självförtroende”. Dessa ord finns numera i de flesta svenskars vokabulär, till stor del kanske på grund av Mia Törnbloms böcker. Vad är då självkänsla? Det är ett generellt begrepp som verkar ha många olika definitioner. Nina Jansdotter beskriver begreppet på följande sätt:

Med hög självkänsla har du insett – inte bara med huvudet utan även med känslan –
att du är värd något som människa, att ditt värde sitter på insidan. Därför kan ingen annan fördöma eller bedöma dig och på så vis avsätta dig som värdefull.

Visst låter det bra? Jag tycker det låter hur bra som helst, men samtidigt svårt att greppa och uppnå. Hur kan man ”inse med känslan” och vad består egentligen det lite luddiga begreppet självkänsla av? Ett förtydligande kring begreppet ger Marta Cullberg, leg. psykoterapeut och författare som i sin yrkesutövning träffar många människor med dålig självkänsla. I en intervju i SvD säger hon:

Självkänslan är ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.

Vår självkänsla kan enligt detta säga vara summan av våra självbilder – vilka främst skapas genom hur andra människor bemöter oss i olika situationer. Hur hänger människors bemötande av oss ihop med våra självbilder? Vad gör man åt en dålig självkänsla? Jag besvarar frågorna med utgångspunkt i anknytningsforskningen och Daniel Sterns forskning om affektintoning. Som inledning på detta vill jag citera en mening som hämtats från Wikipedias förklaring av begreppet självkänsla. Där står:

Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte

Jag skulle vilja förfina uttalandet något och säga att vår självkänsla, att ha upplevelsen av att duga ”som vi är”, har ett samband med hur vi känslomässigt blivit bemött genom livet. Har vi haft personer i omgivning som kunnat ge värme, omtanke och kärlek oavsett vilka känslor/vilket beteende vi visat upp – eller har responsen varit kopplad till om vi varit tillräckligt tillmötesgående för våra föräldrars önskemål, om vi varit ”duktiga” i deras ögon? Och för att göra det ännu mer komplext; har vi fått en tillräckligt snabb och korrekt känslomässig bekräftelse på de känslolägen vi upplevt? Det sistnämnda sker oftast automatiskt, där varken barn och vuxen är medveten om att denna intoning sker. Om föräldern av olika anledningar har svårt med denna instinktiva intoning – kanske av ovana för att föräldern själv inte har fått förståelse för sina känslor – så skapas en slags osäkerhet hos barnet. Barnet lär sig att vissa känslor inte får något gensvar; när dessa känslor upplevs så blir barnet känslomässigt ensam. Istället för att visa sådana spontana känslor lägger barnet sin energi på att bete sig på ett sätt som andra kan förstå och svara på. Det blir viktigare för barnet att ”vara till lags” än att visa alla nyanser av det hon eller han känner. Att anpassa sig till andra är förstås viktigt för alla barn, det är till och med en del av uppfostran, men i mitt beskrivna fall sker detta alltför ofta och på bekostnad av att barnet inte lär sig att känna igen sina egna känslor. Dessa känslor upplevs till och med som hotande och farliga. När de egna känslorna upplevs som ett hot blir andras förväntningar på den egna förmågan det främsta riktmärket för hur barnet bör bete sig i olika situationer. En grundläggande upplevelse av osäkerhet för vad barnet själv ”vill” och ”är” har skapats och prestationerna maximeras. Barnet lär sig att tycka om denna duktiga version av sig själv och försöker med alla medel fly skammen och ensamheten som finns förknippat med att inte vara duktig. Att inte vara duktig innebär att bli utesluten från andras – och i slutändan sin egen- acceptans och värme.

Att få uppskattning för det man gör snarare än är, är en bra näst-bästa-strategi. Barn är väldigt känslomässigt begåvade och kreativa, de är experter på att känna in och hitta beteenden som ökar sannolikheten för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig – något som förstås är livsviktigt för barnet överlevnad och utveckling. De gör det bästa av den situation de har, ur överlevnadsaspekt. Alla vi som är indoktrinerade i det individuella samhällets fördelar står bredvid och hejar på. ”Du är så duktig, fortsätt, fortsätt!”, säger vi och ställer olika krav inom olika områden där man ska ”lyckas”; skola, fritidsaktiviteter och inte minst på det personliga planet. Det prestationsbaserade beteendet befästs djupt eftersom det förstärks, belönas, av många. Beteendet fortsätter därför ofta in i vuxen ålder, fastän personen egentligen har fler valmöjligheter som vuxen. Den vuxne skulle kunna söka sig till personer som har förmågan att bekräfta fler känslolägen hos denne än dennes egna föräldrar kunde – och så småningom lära sig detta själv. Detta är möjligt, men ofta lättare sagt än gjort. Istället hänger personen ofta fast vid sin gamla strategi att behöva prestera för att känna sig tillfreds med sig själv. Personen blir ofta arbetsnarkoman eller ”duktig flicka”, beroende på vad man väljer att kalla det.

Att som vuxen leva som ”arbetsnarkoman” eller ”duktig flicka” innebär inte sällan att brottas med känslan av att andra inte vet vem man är – ”egentligen”. Man är ofta livrädd för att ”bli avslöjad som en bluff”. Vad händer om folk förstår att det finns något annat, mycket mer sårbart, under den duktiga och kapabla ytan? Kommer man överhuvudtaget klara sitt vardagsliv utan att kämpa så mycket? Ja, egentligen, är man någon om man inte är ”den duktiga”? Frågan blir väldigt existentiell. Rädslan blir påtaglig ända in i ryggmärgen, magen knyter sig och ångesten kommer. Tänk om det inte finns något under den där kompetenta fasaden?

När denna rädsla griper tag om en människa kan det kännas som om hoppet är ute, att man är en misslyckad person som aldrig kommer ”bara leva”, som man upplever att andra människor kan. Livet känns som en ständigt kamp. Även om man har en generell förståelse av att ”man är en sådan som har dålig självkänsla men bra självförtroende” kan det vara väldigt svårt att göra något åt saken – dels för att man inte har någon aning om vad man ska göra och dels för att man ofta har en stark rädsla och ångest inför att ”sluta prestera”. Försök till olika ”nödlösningar” brukar kunna dyka upp, som att ta en semester för att vila lite eller att ”peppa sig själv” genom att säga tre positiva saker om sig själv framför spegeln varje morgon. Detta är i och för sig bra saker som kan hjälpa, men det går sällan så djupt som att förändra den grundläggande upplevelsen av sig själv.

De goda nyheterna är att det går att göra något åt en dålig självkänsla på ett mer djupgående plan. Det krävs dock en hel del nya erfarenheter, och oftast hårt arbete, för att ändra hur vi som vuxna upplever oss själva. Hjärnan blir så att säga ”trögare” på att lära in nya känslor, tankar och beteende med åren. Under hela vår uppväxt, fram till tjugoårsåldern, så utvecklas nya funktioner i hjärnan. Hjärnan fortsätter sedan att formas livet igenom, med nya erfarenheter skapas nya kopplingar i hjärnan, men vi får tyvärr inte tillbaka samma formbarhet som hjärnan hade när vi var barn. Med detta vill jag säga att det brukar vara svårt att förändra sin självkänsla på ett halvhjärtat sätt, lite med vänsterhanden samtidigt som man ångestdrivet fortsätter prestera precis som tidigare. Genvägar verkar vara sällsynta när det gäller viktiga saker i livet.

Ett sätt att få till stånd en förändring är att omge sig med självbekräftande människor att lära utav samt att göra en medveten ansträngning för att lära sig att bekräfta sig själv. Det är bra att få både intellektuell och känslomässig förståelse för hur man själv haft det med bekräftelse från andra under olika delar av sitt liv. Så småningom behöver man också lära sig hur man kan ändra sitt beteende mot sig själv och mot sin omvärld för att få den acceptans och värme man tidigare sökt genom prestationer. Människor som lär oss hur vi kan bekräfta oss själva, en Förståelse för att våra närstående brustit i bekräftelse, en spirande Empati för oss själva, en dos Envishet samt Tiden blir några av våra bästa vänner i arbetet mot en god självkänsla.

Min erfarenhet är att en person i detta läge ofta har nytta av stöd och guidning för att få den logiska förståelsen och känslorna att jobba tillsammans. Då detta görs i en varm situation med en annan människa är det lättare att få perspektiv på sitt liv, det vill säga att få en överblick för att förstå hur olika tankar, känslor och livshändelser kan hänga ihop. Jobbiga erfarenheter behöver ofta bearbetas och sörjas för att man ska kunna hitta nya sätt att hantera framtida situationer. Framför allt behöver man få en känslomässig förståelse för vad det innebär att acceptera sig själv – vilket lättast sker i relation till en empatisk medmänniska. I en psykoterapeutisk relation kan denna process ske på ett tryggt sätt, där man varken behöver undvika sin rädsla eller möta den själv.

Kan vi forma våra identiteter och påverka hur vi mår genom att skriva statusuppdateringar på Facebook?

Idag när jag öppnade upp en av mina favoritbloggar, Jonas Mosskins blogg, såg jag att min D-uppsats i psykologi, ”Identitetskonstruktion genom Facebooks statusuppdateringar”, är omnämnd i hans senaste inlägg och tillika i det senaste numret av tidskriften Modern Psykologi.

I studien om identitetskonstruktion på Facebook som gjordes för uppsatsen så utgick jag ifrån ett femtiotal statusuppdateringar som samlades in och analyserades i dialog med de personer som skrivit dem. Syftet var att undersöka hur statusuppdateringar skrivs och hur de upplevs av författarna själva. Om ni av någon anledning är intresserade av att fördjupa er i mina olika metoder och teorier så finns uppsatsen att läsa i fulltext här.

Ett av de viktigaste fynden i studien var att det verkar vara viktigare på vilket sätt statusuppdateringar skrivs, än vilken information de innehåller. Facebookmedlemmarna i studien uppdaterade oftast vardaglig information – vad de gjorde och tänkte – med ett språk som slog an en humoristisk ton. Enligt studiens deltagare passar det sig inte att ”klaga” och visa sig deppig på Facebook (tågförseningar och annat opersonlig undantaget), utan motgångar och problem omformulerades som regel till någonting mer positivt. Detta gjordes i olika omfattning och på olika sätt, exempelvis genom att använda ironi, att vara otydlig och kryptisk när det gällde negativa saker eller genom att nämna det som är positivt i en generellt negativ situation. Ett exempel på det sistnämnda är när en av uppdaterarna förlorat en summa pengar på en dålig bankplacering och uttrycker sig på följande sätt i sin statusuppdatering: ”Hörde på radion att bankens kvartalstudie tyder på att de fuckat-upp. Det här innebär förmodligen att det jag kunde köpa en dator för numera räcker till en kopp kaffe. Hoppas att det är gott   ”. Många statusuppdaterares glas är ständigt halvfulla på Facebooks världsomfattande cocktailparty.

Det är alltså så jag föreställer mig Facebook; som ett gigantiskt cocktailparty. Där finns vänner och ytligt bekanta i en enda röra, stämningen är oftast glad och erbjuder avkoppling från vardagens slit. Mer än i många andra sociala situationer krävs dock att vi snabbt fångar den andres uppmärksamhet; vi har  genom Facebooks statusuppdateringar enbart 140 tecken på oss att visa upp oss själva i ett konstant flöde av information. Med en metafor lånad från Goffman liknar det sociala livet på Facebook olika framträdanden på en scen där man ”spelar upp en identitet” och är mån om att ge rätt intryck av sig själv. Denna scenmetafor kan, enligt Goffman, appliceras på vilken social situation som helst. Om man vill prata med mycket folk på cocktailpartyt, det vill säga få många kommentarer på sina statusuppdateringar, är det en bra strategi att locka till interaktion genom humoristiska och intresseväckande meningar. För att ge rätt intryck av sig själv, spela en passande roll, så gäller det att i Facebooks statusuppdateringar framställa sig själv som i huvudsak intressant och positiv. Denna roll är en del av oss själva; vi konstruerar vår identitet genom våra handlingar.

Är det i så fall något fel på det? Facebook skapar nya kontakter, underhåller gamla och kan vara en välbehövlig paus i mer allvarstyngd och tråkigt vardag. Som ett cocktailparty. Dessutom kan skrivandet om positiva känslor fungera som både känsloreglering och som ett sätt att i högre grad fokusera på det positiva i livet och känna tacksamhet för detta – något som jag tidigare nämnt kan göra oss lyckligare. Bara positiva konsekvenser så långt.

Att uppdatera sin status på ett humoristiskt sätt kan dock bli problematiskt på lite längre sikt, i takt med att Facebook påverkar vårt sätt att tänka om oss själva och våra känslor i en viss riktning. Miljontals människor världen över deltar ständigt i detta cocktailparty; varje dag skrivs statusuppdateringar med fokus på något positivt och vännerna ”gillar” de positiva nyheterna. Känslor av ledsenhet och ilska – som finns i människors liv parallellt med det positiva – riskerar att hamna i skymundan. För vissa människor finns det utrymme för dessa känslor i andra sammanhang, för andra blir Facebook ytterligare ett sammanhang där dessa personer skjuter undan dessa känslor hos sig själv och stämplar dem som oönskade. Oavsett de individuella skillnaderna kan fenomenet Facebook påverka samhällets syn på vilka känslor som är acceptabla att uppleva och uttrycka. Sociologen Martin Berg citeras i Mosskins inlägg och lyfter där fram det amerikanska samhälle där Facebook startades: ”Där råder mer utav en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Om Facebook kommit från en centraleuropeisk kultur hade vi kanske haft mer utav en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook”.

Jag tänker mig att Facebook speglar vår socialisationskultur och att det där redan nu finns en tendens till ett överdrivet fokus på pepp och glädje i situationer när vi kan behöva sörja eller sätta gränser med aggressionens hjälp. Som biologiska varelser behöver vi hela vårt biologiska känsloregister för att hantera olika livsomständigheter. Om vi till exempel drabbas av en förlust och inte vill kännas vid sorgen utan istället fokuserar på det positiva finns en stor risk att vi så småningom dräneras även på glädjen. Både sorgen och glädjen kan ”kapas” då vi inte tillåter oss uppleva känslan fullt ut och resultatet kan bli att vi känner oss mer avtrubbade, mindre levande. Våra känslor är motivation till olika handlingsmönster och verktyg för att komma vidare när något negativt drabbar oss – samt en uppmuntran till att stanna i det som är bra för oss. Om kunskapen om detta går förlorat – om livet blir ett enda stort cocktailparty där endast pepp och glädje blir tillåtet – kan vi vara i farozonen för att på samhällsnivå drabbas av ökad psykisk ohälsa, med symptom som tomhetskänslor, ångest och psykosomatiska besvär. Detta särskilt om vi undviker att uttrycka våra genuina känslor inför varandra både på Facebook och i Det Verkliga Livet.

Katja Claesson berättar om känslofobi och känslofokuserad terapi i Hälsa

I tidningen Hälsas decembernummer intervjuas min kollega Katja Claesson på dubbla uppslag om hur viktigt det är att veta vad man själv känner, ”att hitta sin inre känslokompass”, och om hur känslofokuserad terapi går till. Vi människor kan utveckla fobier för olika känslor och detta går till på ungefär samma sätt som när en spindelfobi skapas. Man blir helt enkelt rädd för att känna en viss känsla, eftersom denna känsla har kommit att förknippas med negativa upplevelser. Ett exempel på hur en känsla kan förknippas med negativa upplevelser är följande: Tänk dig en situation där en liten flicka kräver något, det vill säga uttrycker en sund självhävdelse som bottnar i känslan ilska. Om föräldern då reagerar negativt;  kallar henne ”fröken märkvärdig”, tittar på henne med avsmak eller vänder sig bort blir flickan förtvivlad och vill till varje pris in till förälderns bekräftelsevärme igen. Flickan börjar därför forma sig själv till det föräldern vill att hon ska vara och upplever sin ilska som livsfarlig eftersom den får henne att känna sig övergiven. Flickan har på detta sätt utvecklat en känslofobi för ilska och hon får svårt att avgöra när hon blir arg och hur det känns. Ibland kan ilskan upplevas som exempelvis en stresskänsla eller som kroppslig värk.

Katja talar i artikeln vidare om känslofokuserad terapi; att tillsammans med en terapeut närma sig den känsla som blivit skrämmande. Katja säger: ”- Att uppleva en känsla som en gång kändes ’livsfarlig’ kan vara som att kliva in i ett svart hål. Det väcker på nytt hotet och rädslan att bli övergiven”. Känslan är stark och verkligt skrämmande.

I den känslofokuserade terapin, som bland annat bedrivs här på S:t Lukas i Uppsala, får den som sökt behandling hjälp att tillsammans med terapeuten närma sig den skrämmande känslan i små steg. På så sätt görs egna erfarenheter av att den livsfara som förknippats med känslan inte finns där, även om känslan initialt är skrämmande. Genom detta kan personen återfå kontakt med sina medfödda känsloreaktioner som kroppen tidigare har försökt blockera från medvetandet. En ökad tillgång till känslor ger en tydligare idé om vad som är lämpligt att göra i olika situationer samt vad man som person vill och, djupast sett, är. Personen har återerövrat skärpan i sin biologiska känslokompass och kan därmed få ovärderlig information på frågor som ”vad händer, vad vill jag, ska jag stanna kvar här” och ”vad behöver jag”.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024