Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Psykologisk forskning

The Truman Show, prästen Harry Moilanen och den perfekta världens psykologiska paradox

I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi  får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!

Dagsfärsk rapport från Assessios arbetspsykologiska konferens med tema ledarskap

Idag bjuder jag på en direktrapport från centrala Stockholm där jag fick under förmiddagen fick chansen att besöka en arbetspsykologisk konferens. Värd för denna konferens är företaget Assessio som, i samarbete med sina uppdragsgivare och med bas i arbetspsykologisk forskning, arbetar med utveckla och rekrytera medarbetare. Konferensen, som i år firar tioårsjubilem, lovar i sina programblad att vi som besökare ska få ta del av de senaste rönen och trenderna inom arbetspsykologi, ledarskaps- och organisationsutveckling.

Bland många föreläsningar och workshops att (se hela programmet här) valde jag ut två föredrag på förmiddagen. Jag startade morgonen med att lyssna på konferensens huvudtalare, Robert B Kaiser, som för sitt anförande valt rubriken ”Building a Culture for Leadership and Development: The Good, the Bad, and the Reality”. Kaiser berättar i inledningen att han vill måla med breda penseldrag och prata om den rådande ledarskapskulturen, vad som gör någon till en bra ledare och hur ledarskapet ser ut i vår värld idag. Han visar oss i siffror hur hur förtroendet för de nationella ledarna inom olika områden i USA har minskat de senaste femton åren, utifrån ”A national study of confidence in leadership”. Därefter visar han med en graf att USA satsar allt mer pengar på att utveckla ledare, närmare bestämt cirka 30 % mer idag än för femton år sedan. ”Nu går det inte att dra några stora övergripande slutsatser av detta, även om det är sådant jag gör bäst…”, säger Kaiser med en portion självdistans och glimten i ögat, ”.. men, man kan åtminstone säga att den ledarutveckling som görs inte verkar vara tillräcklig”. Han fortsätter med att säga att dessa siffror förstås kan bero på många faktorer, men att han, som är en ”frispråkig amerikan”, gärna vill berätta om det som han tror kan vara en viktig bidragande faktor.

Kaiser menar att det den senaste tiden har skapats en slags ledarskapskultur som fullkomligt svämmar över av snabba ”quickfixs” av typen ”Du kan bli en ledare på fem dagar, bara du läser min bok”.  Dessa ledarskapsgurus uppmanar ofta sina åhörare till att strunta i sina svagheter och istället spela på sina styrkor. Kaiser är mycket kritisk till denna sortens snabba lösningar, som i mångt och mycket fokuserar på enskilda ledare snarare än på gruppen som helhet. Samtidigt, säger han, så är även han själv en del av ledarskapsindustrin, men vill vara med och inspirera till att skapa ett mer autentiskt och gott ledarskap som fokuserar på gruppens prestation istället för den enskilde ”ledargurun”. (Bilden nedan föreställer Kaiser ”in action” på Norra Latin idag).

Vad är då ett gott ledarskap, enligt Kaiser? Kort sagt kan det sammanfattas i orden: ”A leader is anyone that has a follower”. Att  ha en formell position eller ett visst ansvarsområde gör inte någon till en ledare, utan en ledare är någon som gruppen själv väljer att följa. Det är dock alltför sällan som uppsatta personer inom organisationer tänker på detta sätt, menar Kaiser. Högre chefer tenderar istället att ofta ge en ledarroll till den som knuffar sig framåt i hierarkin och som, i förlängningen, sätter sitt eget bästa framför gruppens.

För att hitta ”high-potential leaders” inom en organisation avråder Kaiser oss från att välja någon som bufflar sig fram och är till ytterst omotiverad till att jobba på en lägre nivå inom organisationen. Studier har nämligen visat att två av de viktigaste egenskaperna för att lyckas som ledare hela vägen upp i karriärssteget är att ha en god förmåga till nyinlärning och en god förmåga till anpassning. Av den anledningen går de riktiga ”high-potential leaders” ofta att hitta långt ner i statushierarkin inom ett företag. De anpassar sig och gör ett bra jobb där de är, oavsett nivå.

Kaiser menar att vi bör använda indiktatorn om anpassning oftare när vi väljer ut ledare, snarare att leta efter ledare som snabbt vill klättra i hierarkin. Vi bör också utvärdera våra ledare utefter den ledda gruppens attityder och prestationer snarare än att stirra oss blind på ledarens individuella egenskaper. Att som ledare sätta gruppens bästa före sitt eget, att vara ödmjuk och redo att lära sig något nytt samt att vara anpassningsbar är nyckeln till ett gott ledarskap. Kaiser ger tyngd åt sina ord genom att citera Charles Darwin (1809-1882):

”It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the on most responsive to change”.

Med dessa tänkvärda ord ringades i öronen går vi alla ut från Norra Latins aula för att snabbt plocka med oss lite förmiddagsfika innan nästa pass. Jag valde att lyssna tillPsykologifabrikens duo John Airaksinen och Hoa Ly (1:a och 2:a från höger på bilden nedan) som väl idag främst företrädde deras företag för app- och webbutveckling Hoa’s Tool Shop. Dessa två hade döpt sin föreläsning till ”Psykolog i mobilen: Digitala redskap för beteendeförändringar i organisationer”. Kort kan man säga att föreläsningen handlade om hur ny teknik kan innebära nya affärsmodeller och arbetssätt för de som jobbar inom det arbetspsykologiska området.

Under den närmaste timme fick vi åhörare lyssna till intressanta exempel på hur deras webbapplikation/smartphoneapplikation Viary kan användas för att skapa beteendeförändringar hos privatpersoner och organisationer. Kort sagt kan man säga att man i smartphoneappen Viary kan skriva in ett personligt mål och sedan fundera ut vilka beteenden som kan leda till att man uppnår detta mål. Varje gång man sedan beter sig i enlighet med detta, det vill säga tar ett steg närmare sitt mål, så registrerar man detta i appen och blir omedelbart belönad genom att kunna se statistiken över sin positiva utveckling i appen. Det som också är extra spännande med Viary är att de resultat man registrerar i sin app kan kopplas till en webbapplikation på en dator. Psykologer och coacher av olika slag kan på så sätt använda webbapplikationen för att i realtid få statistik över de framsteg som klienten gör (dvs registrerar på sin smartphone) och sedan ha möjligheten att ge feedback till klienterna mellan sessionerna.

Som John och Hoa berättade på seminariet är denna app i högsta grad även användbar för företag, till exempel i värderingsarbete (tjusiga ord bryts ner till görbara beteenden och medarbetarna kan inspirera varandra genom att i databasen dela på vilket sätt de omsatt värderingar i handling), individuell chefscoaching  samt utvecklingssamtal (som bägge påminner om psykologens arbete med Viary och underlättar konkret uppföljning av uppsatta mål). Teknik möter psykologi och i skärningspunkten uppstår ett mycket användbart verktyg som gör det möjligt att göra mjuka värden, såsom attitydförändringar, mätbara. Snyggt, minst sagt. Jag gissar att fler tyckte detsamma med tanke på en strid ström av visitkort som jag såg bytte ägare i närheten av Hoa och John.

På väg hem från konferensen sammanfattar jag den här förmiddagen: Robert B. Kaisers föreläsning var uppfriskande likt ett sommarregn som ger frisk luft att andas i en djungel av ledarskapsgurus. Det gav perspektiv till alla tips om hur man kan bli ”briljant” som ledare och samtidigt göda sitt ego. Om Roberts föreläsning var som ett sommarregn var John och Hoas föreläsning som en glass i sommarvärmen; en munsbit som imponerade med både idé och utförande.

För mig är regnet och glassen en bra illustration av psykologins bredd; de svalkar på olika sätt och bägge behövs. Roberts breda penseldrag uppmanade oss till eftertanke kring hur vi ser varandra och vem vi släpper fram på ledande positioner. John och Hoa illustrerar istället hur psykologisk forskning kan bli till en mycket konkret produkt. Vi behöver psykologisk forskning där snävar vi av livets komplexitet och analyserar olika delar. Vi behöver också psykologiska resonemang kring människan och livet, där alla akademiska discipliner möts och vi öppnar upp vår livsvärld för att skapa en större förståelse kring vad det innebär att vara en mänsklig varelse. Det fascinerande, som slagit mig flera gånger idag, är att psykologin finns med som en röd tråd i allt detta och det är en sann förmån att få ha psykologin som arbetsfält.

Självhjälpslitteratur som stjälper och hjälper: Välmenande råd, vetenskaplig psykologisk forskning och relationsbaserad utveckling

När jag försöker samla tankarna för att börja skriva om självhjälpslitteratur har jag svårt att hålla ett enda spår. Inom begreppet ”självhjälp” ryms många olika människor med olika åsikter och goda råd om hur man bör leva sitt liv för att maximera sin lycka och bli av med diverse jobbigheter. Mycket av denna självhjälp beskrivs i böcker och hamnar på ”psykologihyllan” i bokaffären. Har man en släng av akut nyfikenhet, som jag, är det lätt att i bokreatider bli förförd av titlar som lovar förklaringar och hjälp för allt möjligt.”Maximera din inre kapacitet och ge ditt liv ett lyft” – ja, det låter inte helt fel, men vad betyder det och hur vet man om det fungerar? Finns det egentligen någon hjälp i böckerna och hur ska man i så fall veta var den finns?

Ibland kan innehållet i självhjälpsböcker snarare stjälpa än hjälpa. Om det berättar en artikel i Expressen, som refererar till psykologen Joanne V. Woods forskning från 2009. Med utgångspunkt i att många självhjälpsböcker betonar positivt tänkande gjorde psykologen Wood en vetenskaplig studie kring hur tänkandet påverkar självkänslan. Woods försökspersoner fick i studien upprepa klassiska positiva påståenden om sig själva, till exempel ”Jag är värd att älskas”, och därefter mättes deras självkänsla. Det visade sig där att de personer som redan hade en hög självkänsla kände sig mer positiva till sig själva efter affirmationerna, medan personer med låg självkänsla blev mer negativa till sig själva genom att uttrycka de olika påståendena. Wood själv tror resultatet kan bero på att glappet blir för stort mellan vad dessa individer hör och vad de samtidigt känner – de kan helt enkelt inte ta till sig det positiva i dessa generaliserade påståenden.

Så; även något som låter positivt och bra kan fungera olika för olika människor. Självhjälpsböcker är därför ett komplext område, jag tror det kan vara en bra utgångspunkt. Jag tror också att det går att undvika de värsta fallgroparna, ja, till och med hitta självhjälpslitteratur som kan bli till god hjälp. Det är någonstans där jag som psykolog tänkte försöka hjälpa till att navigera. Nyckeln till hjälpsam litteratur stavas ofta, men inte alltid, vetenskaplig psykologisk forskning. När boken bygger på empiriskt testade resultat för en större grupp individer ökar förstås sannolikheten att boken även ska kunna hjälpa den enskilda läsaren. Men inte heller här är det helt enkelt. Boken kan bygga på forskningsresultat som visat sig fungera bra i terapeutisk behandling, men som kan fungera sämre när de förmedlas genom en bok.

Jag skulle vilja dela upp självhjälp i tre kategorier, där jag spar det jag tror mest på till sist:

1. Självhjälpsböcker med generella råd – de allra flesta böcker, skulle jag säga. Här berättar olika personer sina egna erfarenheter av hur man kan leva lyckligare. Ofta på ett sympatiskt sätt som rymmer mycket livsvisdom. Men, inte sällan presenteras budskapet som om råden som nämns i boken vore ”fakta” och fungerar för en stor grupp människor – trots att det inte finns någon forskning som stödjer deras metod, såsom de presenterar den. Lite raljerande kan man säga att boken också tenderar att nå mest framgång – bli ”den bästa självhjälpsboken” – när författaren har en karismatisk personlighet, är känd från TV och kallas ”expert” av någon kvällstidning.

2. Psykologiska självhjälpsböcker – böcker som bygger på seriös vetenskaplig forskning och väl beprövad terapeutisk erfarenhet. Jag ska ge er några exempel på böcker som jag tycker är bra inom denna kategori.

3. Självhjälpsböcker kombinerat med terapi – böcker är väldigt bra i många avseenden, men ligger fortfarande i lä när det gäller att visa medkänsla, diskutera, svara på spontana frågor och ge ett äkta mänskligt möte. Många kombinerar en terapi med att själv läsa om sina svårigheter eller med att göra övningar i en bok.

Då och då får jag frågar om vilka böcker jag som psykolog kan rekommendera. Svaret kräver en del eftertanke. Det har funnits ett slags glapp mellan vetenskapligt baserad facklitteratur och lättsamma självhjälpsböcker utan forskning – men jag upplever att det under den sista tiden har kommit fler självhjälpsböcker som baseras på vetenskap. För dem som lider av oro, ångest eller fobier kan jag rekommendera den mycket behändiga pocketboken ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Denna bok är lättläst, faktaspäckad och bygger på vetenskapligt beprövade KBT-tekniker, det vill säga tekniker som bygger på kognitiv beteendeterapeutisk forskning.

För den som istället vill bemöta sina problem med acceptans, engagemang och medveten närvaro – den så kallade tredje vågens KBT-  finns boken ”Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. Det handlar mindre om att tämja sina problem med tekniker och mer om att öka sin närvaro i livet genom olika övningar. Man kan säga att det är ett slags förebyggande arbete för att utveckla en beredskap gentemot livets upplevelser – både ”positiva” och ”negativa” känslor. Alla böcker av Anna Kåver är för övrigt också att rekommendera; hon skriver om aktuella psykologiska ämnen på ett lättförståeligt och sympatiskt sätt. För en lista över hennes böcker, klicka här.

När det gäller det psykodynamiska behandlingsområdet, mitt favoritområde, så kommer det allt fler lättlästa och forskningsbaserade böcker även där. Ett bra svenskt exempel är min kollega Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”. Den bygger på vetenskaplig forskning kring mentalisering och anknytning – och där finns mängder av illustrationer och övningar som inbjuder läsaren till att träna upp sin egen mentaliseringsförmåga. Detta kan i sin tur bidra till en ökad förståelse för sig själv och andra, vilket brukar vara grunden till ett ökat välmående.

När det gäller engelsk litteratur finns två pärlor som jag själv precis hittat. Den första boken, en lättläst tegelsten, heter ”The Compassionate Mind” och är skriven av Paul Gilbert. Undertexten lyder som följer: ”How to use compassion to develop happiness, self-acceptance and well-being”. Den handlar om hur man, med bas i vetenskaplig forskning kring affekter och hjärnans olika funktioner, kan stärka sitt ”medkännande själv”. För att uttrycka mig på ren trendsvenska: hur man med olika övningar kan bygga upp sin självkänsla. Sådan litteratur torde det i och för sig inte finnas någon brist på, men jag tror på den här eftersom den verkar vara både sympatisk och forskningsbaserad.

Den sista boken jag vill rekommendera är mitt starkaste kort. Boken heter ”Living like you mean it” och är skriven av Ronald J. Frederick. Den grundar sig i affektforskning, utvecklingspsykologi samt neuropsykologi. Boken guidar läsaren till hur man kan komma närmare sina egna känslor, sänka sin ångestnivå och stärka känslan av att leva ett meningsfullt liv. Min kollega Katja Claesson har recenserat boken och beskriver bokens uppbyggnad på följande sätt (för att läsa recensionen i sin helhet, klicka här):

”Boken är pedagogiskt uppbyggd med två inledande kapitel som beskriver emotionernas funktion och hur vi genom samspelet med omgivningen lär oss att hantera dem på mer eller mindre gynnsamma sätt. Därefter lotsas man stegvis genom processen att bli medveten om sina känslor, om hur man undviker dem och vilken rädsla som kan vara förknippad med dem. Sedan följer avsnitt om hur man kan dämpa sin skam eller rädsla, hur man kan stanna i känslan och bli varse vilken information den bär på och slutligen att se vilka konsekvenser denna kunskap kan ha för hur man vill leva sitt liv.

Genom hela boken bjuds läsaren på konkreta, vardagsnära exempel och strukturerade och lättillgängligt beskrivna övningar. Varje övning är väl anknuten till den aspekt av emotionell färdighet som är kapitlets tema.”

Det finns alltså bra förutsättningar för att få tag på bra självhjälpsböcker. Kom bara ihåg att det är ett komplicerat område där allt som glimmar inte behöver vara ren guld. Tryggast blir det om det är forskningsbaserad litteratur som glimmar till lite extra – och om man har någon sakkunnig att diskutera litteraturen med. Vi människor hjälper främst varandra utifrån mänsklig kontakt – och det är en nivå av hjälp som bokläsaren kan missa.

Vill ni läsa mer om självhjälpslitteratur så finns två bra artiklar i detta ämne på Psykologifabrikens hemsida, båda två skrivna av Alexander Rozental. Del 1 finns här och del 2 här.

Med dessa tips på hängmatteläsning går jag strax på semester och är tillbaka på bloggen igen den 15:e augusti. Då kickstartar jag sensommarbloggandet genom att bjuda på en intervju med en parterapeut. Jag och parterapeuten kommer bland annat att prata om olika svårigheter i en parrelation och hur man kan arbeta med dessa.

Jag önskar er en trevlig sommar tills dess och hoppas vi ses igen i augusti!

Psykologisk forskning visar att det är bättre att vara avundsjuk än att beundra någon om man vill nå sina mål i livet

Om jag säger ”att vara avundsjuk”, vad får ni för associationer då? Tänker ni på ett smått skamligt tillstånd som ni helst inte vill prata högt om, samtidigt som ni också tänker att avundsjuka är ett naturligt mänskligt tillstånd? Synen på avundsjuka som skamlig men naturligt mänsklig är inte helt ovanlig. Religionen och kulturen har på olika sätt byggt in skam kring olika känslor, upplevelser och handlingar, något som i hög grad gäller även avundsjuka. Resultatet för många verkar bli en slags diffus upplevelse som kan sammanfattas med ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”.

Avund har förresten till och med definierats som en ”dödssynd” inom katolsk lära, det vill säga en synd som – så vitt jag förstår – ansågs leda vidare till ytterligare andra laster och synder. Om den avundsjuke inte ångrar sig och tar avstånd från avundsjukan kommer han/hon bli evigt fördömd. Man tänkte sig – utifrån vad jag läst -att den som varit avundsjuk på jorden får sitta i iskallt vatten i helvetet som straff. Med andra ord; om du inte dämpar dig nu och slutar sträva efter det andra har, så kommer du så småningom bli dämpad, plågad och iskall i all evighet! Där Jantelagen präglat kulturen är det lätt att förstå att avundsjukan fortsatt vara skamlig; om det är förbjudet att sticka ut ur mängden torde det vara lika förbjudet – ja värre – att avundas någon annan som sticker ut, det vill säga att vilja vara denne person som skiljer sig från dig och de andra. Med alla dessa skampåslag, hot och restriktioner kan man fråga sig vad det egentligen är för kraft i avundsjukan som man försöker tämja?

Min egen syn på avundsjuka genomsyrades till stor del av detta diffusa ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”, tills en vän till mig började tala sig varm för de positiva aspekterna av att vara avundsjuk. Min vän menade att avundsjukan visade det positiva intresset för någonting man själv skulle vilja ha, varför detta inte borde kallas att vara ”avundsjuk” utan snarare att vara ”avundsfrisk”. Att vara avundsfrisk är att vara medveten om sina egna behov och hitta förebilder som väcker denna friska avund inombords.

Jag mindes tydligt samtalet med min vän när jag för några veckor sedan hittade socialpsykologisk forskning, presenterad i PsyBlog, som pekar mot att min vän hade rätt, åtminstone till viss del. Den socialpsykologiska holländska professorn Niels van de Ven har i studien Leveling up and down: the experiences of benign and malicious envy (2009) visat att det finns stöd för att skilja avundsjuka (envy) i två kvalitativt olika sorter, nämligen en godartad (benign) och en elakartad (malicious). Den elakartade avundsjukan sänker den egna motivationen och skapar en önskan att förstöra för den andre. Kanske är det denna avundsjuka vi, kulturen och religionen klassiskt har ansett som ”ful”.

Den godartade avundsjukan, däremot, höjer den egna motivationen genom att inspirera till handlingar som kan höja den egna positionen till den nivå som den andre har. Van de Ven menar att vi upplever den elakartade avundsjukan när vi tycker att den andre inte förtjänar framgång och tvärtom – när vi anser den andre förtjänar sin framgång känner vi en godartad avundsjuka. Denna godartade avundsjuka, eller avundsfriska, motiverar oss alltså att själva arbeta för att uppnå liknande framgångar. Men hur är det med beundran då, är inte det en positiv kraft som motiverar oss? Nej, det verkar faktiskt vara precis tvärtom, åtminstone om man ska tro resultaten av van de Vens senaste studie Why Envy Outperforms Admiration (2011).

I studien Why Envy Outperforms Admiration lät van de Ven och hans medförfattare en testgrupp utföra tester i olika delstudier. En av dessa delstudier gick till exempel ut på att varje testperson fick beskriva en person som de ansåg var bättre än dem på någonting, varpå testledaren undersökte vilka känslor beskrivningen väckte hos testpersonen och vilka handlingar som denne inspirerades till. Studiens resultat visade, återigen, att den godartade avundsjukan tycks motivera personer till att förbättra sig själva, medan den elakartade avundsjukan inte gör det. Dessutom visade det sig att beundran inför en annan människa inte motiverar till att göra bättre ifrån sig. Orsaken till detta tros vara att när du upplever djup beundran inför något som någon annan är eller har gjort, så är det som att implicit medge att du aldrig själv skulle kunna bete dig eller göra på liknande sätt. Enligt van de Ven kan beundran tjäna som en slags undanflykt till att inte försöka. Det är smärtsamt för oss människor att vara avundsjuka på det andra har uppnått och att också slitsamt att kämpa för att själv nå dit. Därför försöker vi undvika denna ansträngning genom att översätta vår avundsjuka till beundran. Detta blir detsamma som att erkänna oss själva som besegrade och att erkänna den andre som lite bättre än oss. Det utvecklar oss inte, men det är i alla fall inte smärtsamt.

Hur gör man då för att uppleva godartad avundsjuka? Hemligheten bakom den godartade avundsjukan är upplevelsen av kontroll, menar van de Ven. Om man tror att man har möjlighet att förbättras i något avseende är det lättare att uppleva den godartade avundsjukan. Det är därför värt att tänka på vilka personer man väljer att ha som förebilder. Väljer man Einstein, Madonna eller någon annan smått ouppnåelig ”stjärna” direkt så är det lätt att fastna i beundran. En person som har något du avundas, men som ligger närmare dig i livsstil och prestation kan däremot motivera dig till att få arbeta för att få just det som du är avundsjuk på. Kanske är Einsteins och Madonnas prestationer inte särskilt ouppnåeliga sedan, på längre sikt.

För att till slut knyta ihop säcken; menar jag att avundsjuka är något rakt igenom utvecklande? Nja, det är kanske inte så enkelt. Det som van de Ven kallar elakartad avundsjuka verkar mer kopplat till handlingar som vill förstöra för någon annan, och det låter spontant inte som den bästa problemlösningen i de flesta lägen.  Att man däremot, med avundsjukans hjälp, kan motiveras till att sträva mot sina egna mål låter som en bra anledning att tänka mer positivt om begreppet avundsjuka. Jag tänker att människans behov av att skilja ut sig från andra, vara en egen individ, är en stark mänsklig drivkraft som religion och kultur på olika sätt försöker lägga band på – på gott och ont. Hotet om att få sitta i iskallt vatten i all evighet – verkligen kyla ner det brinnande intresset av att vilja någon annanstans – blir för mig en bild för vilket starkt hot som behövs för att stoppa den starka inre drivkraften att utvecklas vidare. Att nyansera begreppen och fundera över sitt eget sätt att vara avundsjuk på kan vara ett gott första steg för att få kontroll och motivation för att nå sina mål. Att vara avundsfrisk är att kunna tillåta både dig själv och andra att utvecklas och komma vidare i livet.

Vad ger oss yttre och inre motivation att arbeta samt motivation att byta karriär?

Vad krävs, enligt psykologiska studier, för att bli maximalt motiverad att arbeta? Rejält med pengar och/eller en inre motivation? Varför tog Peter Friberg beslutet att mitt i livet göra ett karriärbyte från VD till psykolog? Svaren på detta och en hel del annat hittar ni i dagens blogginlägg. Mellan långhelger, sommarvarma kvällar och kommande semestrar passar jag nämligen på att göra en psykologisk djupdykning för att leta efter den faktor som för många är ett bleknande höstminne så här års; arbetsmotivationen!

Motivation är ett intressant fenomen som har förbryllat de forskare som trott att människans prestationer styrs av yttre belöningar. Liksom åsnan i serieteckningar springer efter sin morot tänkte sig forskarna, grovt sett, att människan behöver en yttre belöning för att prestera maximalt, vanligen en summa pengar. Senare forskning har visat att detta endast stämmer i vissa fall, nämligen i de fall där vi människor ska utföra enkla, mekaniska uppgifter, eller i de fall där vi inte alls vill göra uppgiften.

I de fall där uppgiften är mer kognitivt krävande, innehåller kreativa inslag eller där vi från början tycker om uppgiften – som att spela ett musikinstrument vi gillar – kan en yttre belöning snarare stjälpa än hjälpa vår prestation. Detta samband har visats i ett flertal studier och illustreras på ett snyggt och lekfullt sätt av RSA:s animerade YouTube-föreläsning ”The surprising truth about what motivates us”. I videon berättas det bland annat om en studie där tre experimentgrupper blev lovade en olika stor belöning för samma mängd arbete. Det visade sig att de som belönades med två veckors lön och fyra veckors lön presterade lika bra i sitt arbete. De som belönades med åtta veckors lön, det vill säga den största yttre belöningen, presterade sämst. En större yttre belöning ledde till sämre resultat.

Liknande studier som den ovan beskrivna har gjorts i ett flertal kontexter. Ett exempel är Lepner et als (1973) psykologiska studie om att bli belönad för att göra något man tycker om. Experimentgruppen bestod av dagisbarn (3-4 år) som redan innan studien tyckte om att rita. Barnen delades slumpmässigt in i tre grupper; den första gruppen blev innan sitt deltagande lovade ett vackert diplom då rituppgiften var avklarad, den andra gruppens barn fick samma diplom som en överraskning när de var klar med sitt ritande och den tredje gruppen fick ingen yttre belöning alls. Barnen fick rita i ett separat rum under sex minuter innan uppgiften avslutades med att vissa av barnen fick en belöning, enligt schemat ovan. Under de närmaste dagarna efter rituppgiften studerades barnen sedan i smyg för att se hur mycket de fortsatte rita utifrån eget intresse. Det visade sig att de barn som fått en spontan belöning och de som inte fått någon belöning alls ritade mer, medan de barn som innan uppgiften blivit lovade ett diplom minskade sitt ritande till hälften. Det verkar, utifrån detta, som om den yttre belöningen dämpade barnets inre motivation som tidigare gjort ritandet lustfyllt. Har vi något slags inbyggt motstånd mot att styras utifrån?

Vad det faktiskt är som belönar oss människor ”inifrån” är mer komplext att uttala sig om. Utifrån forskningsstudierna ovan kan man tänka sig att vi människor blir mindre motiverade till saker vi upplever att vi inte själva valt. En motivationsteori som tar fasta på att vår drivkraft att agera självständigt är Self-Determination Theory (SDT). SDT hävdar att den mest högkvalitativa formen inre motivation skapas av de tre faktorerna autonomy (”självständighet, autonomi”), competence (”kompetens, att vara bra på något, behärska något”) och relatedness (”samhörighet, släktskap”). Det är lätt att spontant tänka att det ligger något i dessa tre motivationsbegrepp, inte minst utifrån anknytningsteorin som lär oss att vi tidigt börjar relatera till våra närstående utifrån våra drivkrafter att både få vara nära andra och att självständigt våga utforska världen och bemästra olika uppgifter.

Jag lämnar den individbaserad psykologin ett ögonblick här för att öppna ett fönster mot ett vidare perspektiv. Mina tankar fastnar vid vårt samhällstempo, där det i samhällsnyttig mening ständigt är viktigare att den anställde är ekonomisk lönsam än att denne följer sin mänskliga dagsform. Att propagera för arbetsmotivation utifrån ett snävt individfokuserat perspektiv kan i värsta fall bli en slags anklagelse i stil med ”det är aldrig arbetssammanhanget det är fel på, det är bara du som behöver leta motivationen inom dig”. Visst behöver vi i de allra flesta fall arbeta för att få mat och husrum, men omständigheterna kan växla. Ett psykologiserande som gör arbetsmiljön statisk kan bli rent skadligt och framkalla obehag inför arbetet. Apropå det undrar jag också om inte drivet att prestera lite för ofta kommer just från ett obehag, en slags rädsla att behöva bevisa sig värd att älskas. Detta tangerar det jag tidigare skrivit i ett inlägg om att arbeta mycket, vara högpresterande men aldrig känna sig tillräckligt bra.

Arbetsmotivation är komplext och skapas knappast av glada tillrop. Men, jag tror man som människa kan må gott av att utvärdera det man gör med sin tid; både när det gäller det inre och det yttre. När vi nu behöver arbeta; vad kan vi göra för att minska rädslan som huvudsakliga drivkraft till arbete och hur kan vi öka drivkrafter som autonomi, kompetens och samhörighet? Vad finns konkret i din vardag som stärker din självständighet, din förmåga att bemästra en uppgift och din upplevelse av att trivas i ditt sociala sammanhang? Vad saknas? Finns det sätt du kan gå framåt i riktning mot det du saknar? Att på så sätt definiera vad vi strävar mot torde i sig vara motiverande genom att självständigheten stärks.

Kanske leder din egen utvärdering till inre förändringar, kanske till yttre förändringar eller kanske till bägge två. Någon som är väl förtrogen med yttre förändringar, i form av ett karriärbyte, är psykologen Peter Friberg, tillika verksamhetschef på S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala. Peter Friberg utbildade sig vid 50-års ålder till psykolog, efter att ha arbetat inom näringslivet i 25 år och bland annat varit VD för ett fondbolag. Läs gärna mer om Peters livshistoria i en intervju i Uppsala Nya Tidning.

Hoppas ni får en fortsatt motiverande vecka! Om inte, hav förtröstan. Det är trots allt semestertider och kroppen börjar kanske ställa om till vila och uppladdning i hängmattan. Apropå det; om ni väntar på digital hängmatteläsning kan jag meddela att sådan läsning portioneras ut från undertecknad under många veckor i sommar, i form av blogginlägg med tema dans, boktips, poesi och parterapi. Vi ses snart igen!

Nyfiken på: Psykologer som förmedlar kunskap till media och en tvärvetenskaplig konferens om medvetande i Stockholm

Det händer en hel del på psykologievenemangsfronten just nu! I torsdags förra veckan besökte jag en alumnträff för studenter som läst på Psykologiska Institutionen i Stockholm. Där diskuterade vi fd. psykologistudenter, tillsammans med en samtalspanel bestående av Jonas Mosskin, Anna Kåver och Malin Edlund (se bild nedan), hur psykologisk kunskap bäst kan förmedlas till allmänhet och media.

För att snabbt sammanfatta diskussionen så som jag minns den: Psykologi är ett komplext ämne och ofta finns en önskan hos psykologer att kunna ge ”hela bilden” av ett visst ämne, något som inte är särskilt realistiskt i en mediavärld som snarare jobbar med snabba klipp och väl valda citat. Det är istället viktigt att psykologen för sig själv hittar andemeningen i det han eller hon vill förmedla och sedan gör det på ett kortfattat och enkelt sätt. Psykologer, liksom människor i övrigt, styrs lite för ofta av en rädsla inför att ”göra bort sig” och ”verka okunniga”. Av den anledningen avstår många psykologer från att uttala sig offentligt överhuvudtaget. Kanske bidrar detta till synen på psykologer som lite ”präktiga”; sällan spontana och i någon mån ”onåbara”. Många människor passar sig nämligen för att prata med en psykolog i onyktert tillstånd på en fest, utifrån det halvt skämtsamma argumentet om att psykologen kan ”se igenom andra människor”. En klok alumn poängterade att vi psykologer i vårt arbete till stor del kämpar för rätten att vara människa, med allt vad det innebär. Det är mänskligt att vara spontan; att ibland svara för snabbt, säga fel och sedan erkänna sitt misstag. Kanske finns det till och med stunder då detta ibland är önskvärt för psykologkåren, just för att psykologer inte lika ofta ska ses som ”mystiska” av gemene man. En hemlighetsfull psykolog med stort ego, som tror att denne vet allt om sig själv och andra, låter som en mardröm. Särskilt i festliga sammanhang dit människor kommer för att slappna av. Jag tror i och för sig inte att det finns många sådana psykologer, men måhända är det svårt för omgivningen att veta vilken psykolog som är tyst för att ”läsa tankar” och vilken psykolog som är tyst för att inte ”säga något fel”. Det är kanske dags att tydligare kämpa för psykologernas rätt att själva vara människor, om inte annat genom att utsätta sig för risken att göra bort sig hellre än att hålla tyst i offentliga sammanhang. Jag tycker att det är något av en människas yrkesansvar, oavsett kunskapsområde, att dela med sig av viktig kunskap så den kommer till nytta för andra. Dessutom är jag själv hellre mänsklig än mystisk.

Samtidigt som vi diskuterade detta pågick Psykologisk Salong om vårt medvetande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Christer Perfjell (som jag berättar närmare om nedan), leg. psykoterapeut Anna Gerge och forskaren Mikael Djurfeldtvar inbjudna för att diskutera hur människans medvetande fungerar. Ni som, i likhet med mig inte kunde delta, kan kika på en inspelning av samtalet här eller läsa vidare om ett kommande evenemang på samma tema. Jag syftar förstås på den tvärvetenskapliga konferensen om människan medvetande som går av stapeln denna vecka, 3:e till 7:e maj, på Stockholms Universitet.

För att ge information om veckans konferens citerar jag Mind Events hemsida, som är den svenska arrangören till konferensen. De ger följande information:

Stor konferens om medvetandet till Stockholm

Hur skapas medvetandet? Är det något som skapas av hjärnan eller finns det redan? Är universum medvetet? Är medvetandet flexibelt i tid och rum? Ett tvärvetenskapligt forum den 3-7 maj i Aula Magna, Stockholms Universitet.

Towards Science of Consciousness (TSC) är en årligen återkommande tvärvetenskaplig konferens kring alla aspekter av medveten erfarenhet, som hållits växelvis i Tuscon, Arizona och på andra platser i världen under ledning och arrangemang av Centrum för Consciousness Studies vid University of Arizona. I år hålls den 18: e TSC-konfenrensen den 3-7 maj 2011 på Aula Magna Hall på Stockholms universitet i Stockholm, Sverige och under veckan träffar vi 200 forskare och företrädare från 65 länder. TSC-konferenser fokuserar på medvetandet inom relevanta områden som; neurovetenskap, molekylär biologi, medicin, fysik, kosmologi och filosofi.

Deepak Chopra är en av de talare som håller ett inledande workshop idag, den 2:a maj, och därefter diskuteras medvetandet vidare ur alla möjliga – och smått omöjliga – perspektiv. Avslutningen sker på lördagen den 7:e maj, och då är förhoppningsvis deltagarna något klokare när det gäller det gåtfulla medvetandet. Vill ni kika på programmet i sin helhet så finns det som PDF-fil här.

En intressant aspekt av konferensen är att initiativtagaren till årets Mind Event är en man med ett högst personligt engagemang i frågor om medvetandet. Denna man heter Christer Perfjell (se bild ovan) och vet vad det innebär att uppleva olika medvetandetillstånd. Det hela började när företagsmäklaren Christer var med om en svår skidolycka som gjorde honom förlamad. Mot slutet av hans slitsamma år av rehabilitering, där han slutligen blev fysiskt återställd, fick han, med hans egna ord, ett mentalt ”breakdown”. En tid därefter började hans upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd. Han beskriver att han kunde känna andras känslor, få en starkare intuition och på ett mycket tydligt sätt uppleva att han kan förflytta sig till en rofylld ”parallell verklighet”. Även den fysiska kroppen upplevdes stundtals annorlunda. För Christers del började här en resa för att försöka förstå och strukturera sina upplevelser. Han reste till en konferens om medvetande i San Francisco för att delta i ett meditationsförsök där försökspersonernas EEG mättes. Christers resultat förbluffade den neurolog som tjänstgjorde som försöksledare; det visade sig att Christer i sitt EEG visade upp snabba och stora gammavågor, likt tibetanska munkar som genom åratal av meditation kan försätta sig i djupt meditativa tillstånd. Fortfarande vet varken Christer själv eller forskarna varför han har dessa upplevelser – och det är alltså delvis för att söka finna svar på detta som Christer tagit initiativ till en konferens om medvetande här i Sverige. Vill du läsa mer om Christer så finns en artikel om honom från Svenska Dagbladet här.

Slutligen vill jag skicka med några ord från Lennart Högman (se bild ovan), universitetslektor och forskare inom det neuropsykologiska området på Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. Lennart har under många år fördjupat sig i perception och ”upplevelsens psykologi”, utifrån forskning kring hjärnans uppbyggnad. Jag frågar Lennart vad han tycker om den kommande konferensen, hur han själv definierar medvetandet och vad han tänker kring Christer Perfjells upplevelser. Lennart svarar:

Konferensen är ett intressant initiativ och jag ska eventuellt dit själv en av dagarna. Det som är speciellt med just denna konferens är att de talare som finns med på konferensen är representanter från många discipliner, vilket både är en styrka och en svårighet. Styrkan består i att man kan se på medvetandet ur olika aspekter inom olika ämnesområden och på så sätt kanske få en större förståelse för medvetandet som mänskligt fenomen. Det kan dock också vara en svårighet att kombinera de olika disciplinerna, där alla har sina egna definitioner kring medvetandet och där olika ämnen är mer eller mindre vetenskapliga. Det kan också vara svårt att föra diskussioner disciplinerna emellan, eftersom ämnesområdet är så pass komplext och det i princip är omöjligt för en människa att behärska mer än en-två vetenskaper på en hög nivå.
Jag själv menar att medvetandet kanske bäst kan förstås utifrån olika hjärnstrukturer som samverkar och bidrar till olika aspekter av medvetandet. Man har upptäckt vissa nyckelstrukturer, så kallade ”self-networks”, som särskilt bidrar till medvetandeupplevelsen och som främst finns placerade på insidan av hjässloben och i frontalloben. Om man skadar någon av dessa hjärnstrukturer kan medvetandegrumling bli följden. En annan struktur som är viktig för medvetandet är hippocampus, som är en struktur i mediala tinningloben. Skador här påverkar personens autobiografiska jag, det vill säga förmågan att forma nya händelse- och faktaminnen. Skadar personen istället ett område i hjärnan som är aktivt för att uppfatta färger så blir den personen inte längre medveten om färger, och så vidare.
När det gäller Christer Perfjells historia kan jag känna att det finns en gigantisk klyfta mellan den vetenskapliga forskning som finns kring medvetandet och människors subjektiva upplevelser. Jag tycker generellt att man ska vara försiktig när det gäller subjektiva anekdoter som inte är underbyggda i studier som baseras på flera individer. Det är lätt att tro att man är en klar observatör av sig själv, medan man i själva verket är mitt i ett omvälvande tillstånd, till exempel sjukdom eller hög press. Vi vet att olika medvetandenivåer resulterar i olika EEG-mönster, liksom i exemplet med Christer. Varför och hur detta sker vet vi inte. Medvetandet som fenomen är till stor del fortfarande en gåta för vetenskapen. Visst kan vi se var hjärnaktiviteten sker, men vad innebär det för oss människor? Hur ska vi observera vår egen förmåga till självobservation? Det finns ett inbyggt problem i det där. Det är mycket spännande och roligt att konferensen vågar ta sig an dessa frågor.
Med Lennarts ord avslutar jag inlägget och hänvisar intresserade till veckans konferens. Till er som har tid och råd (observera studentpriset!) finns biljetter till konferensen att köpa på Ticnet. Ni som har tid men inte råd kan se den direktsända konferensen på internet, helt gratis. Om jag förstått det hela rätt så är det bara att surfa in på Mind Events facebooksida eller följa sändningarna direkt från Mind Events hemsida.

Fallet Gaddafi och psykologisk forskning kring psykopati: Vem? Varför? Hur?

Den frihetslängtan och efterföljande demonstrationer och protester som startat i arabvärlden kan knappast ha undgått någon. Inte heller de våldsamheter som framför allt Egyptens Mubarak och Libyens Gaddafi svarat demonstranterna med. När den sistnämnda beordrade stridsflygplan att angripa civila, de egna invånarna i landet, darrade hela världen av obehag och skräck medan den ansvarige själv tycktes oberörd. ”Hur kan han bara göra så, attackera sina egna? Hur lyckades han få en sådan makt i landet från början? Hur kan han ha fått sitta så länge, han som verkar så knäpp?”. Frågorna ställs i fikarum och i TV-soffor och media gör sitt bästa för att besvara dessa frågor genom politiska analyser och personporträtt av envåldshärskarna.

Att göra ett världs- och samhällsproblem till en fråga om enskilda individer är att lura sig själv. Det går förstås inte att förklara ett helt lands utveckling genom att anlägga ett psykologiskt perspektiv på enskilda personer. Däremot bär dessa diktatorer ett stort ansvar och frågorna kring dem som individer blir trots allt viktiga. Johan Norberg, idéhistoriker och författare, skriver om dessa diktatorers ansvar och makt i sin kolumn i Metro (23/2- 2011):

Frågan som tvingar sig på är varför det alltid är de mest brutala, sadistiska och galna som får makten i auktoritära regimer. Makten i sig korrumperar förstås. Men när det sker så undantagslöst måste de redan från början varit moraliskt deformerade på något sätt.

Han talar vidare om hur de stater fungerar där dessa ”moraliskt deformerade” personer lätt kan göra en karriär i staten. Därefter går han vidare till individnivå och säger:

Flera forskare menar att psykopater och andra med sociala störningar är överrepresenterade i politik och näringsliv även i demokratiska länder. De kan i alla fall inledningsvis främjas i sin karriär genom förmågan att manipulera, ljuga och fatta svåra beslut som går ut över andra.

När jag som psykolog läser detta tänker jag vidare på två saker; dels på sanningsinnehållet och dels på den mediala bilden av psykopater. När begreppet ”psykopati” används i media är det ofta på ett kittlande sätt som skapar känslan av att vem som helst som har ett knepigt och känslosvalt beteende kan vara psykopat. Ett mycket tacksamt ämne för skräckfilmer och för spekulationer kring världsledare. Sanningen är väl snarare den att vi inte vet särskilt mycket om Gaddafis psykiska tillstånd bakom den mediala bilden och hans olika dramatiska utspel. En intressant läsning av ett flersidigt reportage i lördagens pappersversion av DN (26/2- 2011), Från herde till diktator på fall, för dock mina tankegångarna till de narcissistiska drag som jag anar i artikeln och jag undrar hur mycket dessa drag i så fall definierar Gaddafis sätt att vara. Genom denna läsning får jag intrycket av att han som ung inte hade samma våldsamma tendenser som i nuläget och att han därför inte verkar kunna beskrivas enligt diagnosen antisocial personlighetsstörning där psykopati ingår. Möjligen kan han trots detta ha psykopatiska drag. Faktum är att personer med psykopatiska drag och hög intelligens tenderar att lätt klättra i karriärstegen på andras bekostnad, likt Gaddafi. Detta blir, enligt forskaren Paul Babiak, särskilt tydligt i osäkra tider när ett land eller ett företag är i starkt behov av en ny ledare med mycket karisma. Nåväl, jag kan inte bedöma Gaddafis psykiska hälsa på avstånd, så jag lämnar fantasierna om hans personlighet här för att istället beskriva syndromet psykopati utifrån psykologisk forskning.

Paul Babiak har tillsammans med en av de mest kända psykopatiforskarna, Robert D. Hare, skrivit boken ”Snakes in Suits: When Psychopaths Go to Work” (2007). Boken handlar om hur personer med syndromet psykopati fungerar i organisationer; vilka företag de söker sig till, hur de agerar i en intervjusituation och hur de så småningom tenderar att göra karriär – till stor del genom olika manipulativa tekniker och ”slit-och-släng”-mentalitet gällande sina kollegor. Denna bok bygger till stor del på Babiaks forskning i form av en fallstudie där en psykopats beteende i ett företag studeras (vilket jag, som en parentes, tycker låter tvivelaktigt att utföra rent etiskt). Forskningsartikeln heter ”When Psychopaths go to Work: A Case Study of an Industrial Psychopath” och publicerades i Applied Psychology 1995. Bakgrunden till forskningsartikeln är att Babiak, genom en slump under ett annat forskningsprojekt, fick kontakt med en person uppfyllde kriterierna för syndromet psykopati enligt Psychopathy Checklist (PCL). Han observerade denna person, kallad ”Dave”, under ett års tid i hans arbete och i företagsrelaterade sociala sammanhang. Babiak fann att Dave ställde till med stora problem inom organisationen, bland annat genom att skapa personmotsättningar och själv göra ett slarvigt jobb, men icke desto mindre lyckades han fortsätta avancera uppåt inom företaget, som befann sig mitt i en kaotisk förändringsprocess. När en psykopat – en på ytan charmig, kapabel och framgångsrik person – får problem i den närmaste sociala kretsen på arbetet är nämligen ett inte alltför ovanligt sätt att lösa problemet att befordra personen till mer makt – och mindre sociala kontakter – inom företaget.

Vad är då egentligen psykopati? Är det en psykiatrisk diagnos över huvud taget? På Psykologiguden ger leg. psykolog Håkan Nyman en bra sammanfattning om vad begreppet innebär. Psykopati ingår i den psykiatriska diagnosen Antisocial personlighetsstörning (APS). För att få diagnosen antisocial personlighetsstörning bör man uppvisa kriminellt eller asocialt beteende, vilket inte nödvändigtvis en intelligent person med psykopatiska drag gör. I psykopatibegreppet betonas framför allt ett hänsynslöst exploaterande av andra människor i psykopatens närhet och en frånvaro av empati, skam, skuld och ånger. Den inre upplevelsen av vad som är rätt och fel finns inte där. Man kan krasst sätt uttrycka det som att psykopaten inte förstår vad du känner och bryr sig inte heller. Psykopaten ser sig själv som stark och överlägsen andra och känslolivet domineras av vrede. Det uppskattas att antisociala och psykopatiska personlighetsdrag förekommer hos ungefär 3 % av världens manliga befolkning och hos mindre än 1 %  av världens kvinnor. Bland de som döms till fängelse är andelen väsentligt högre, upp till 50 %.

Forskarna är oense om vad som orsakar syndromet psykopati – är orsaken arv eller miljö? En forskare som söker konkreta bevis för det tidigare är psykologiprofessorn Kent Kiehl som intervjuas i ett reportage i The New Yorker(10/11- 2008). För att bevisa sin hypotes om att psykopati består av en defekt i det paralimbiska systemet, det vill säga en defekt i hjärnans nätverk som hanterar våra känslomässiga reaktioner, så bedriver han forskning inne i ett amerikanskt fängelse. Där träffar han en mängd fångar som frivilligt ställer upp på att delta i studier kring hur det paralimbiska systemet i hjärnan fungerar i olika situationer. Många av dessa uppnår höga värden på skattningar av PCL, det vill säga lider av syndromet psykopati. För de fångar som deltar i studien mäts hjärnans aktivitet med hjälp av en portabel fMRI-kamera (functional magnetic-resonance-imaging). Kent Kiehls forskning tyder på att psykopaternas hjärna fungerar annorlunda än andras hjärnor. Områden som normalt aktiveras vid upplevelsen av empati hos andra människor aktiveras inte inne i en psykopats hjärna. Detta tyder på att ärftliga faktorer, i form av någon slags ”hjärnskada”, orsakar den empatibrist som utmärker psykopaten. Enligt ovan nämnda artikel i The New Yorker är det dock även vanligare att barn som försummas under uppväxten drabbas av psykopati, jämfört med barn som fått växa upp i en trygg och omvårdande miljö.  Både arv och miljö tycks, som vanligt, kunna spela en roll för de som drabbas.

Kan man behandla psykopati, blir nästa relevanta fråga. Här är de flesta forskare och behandlare överens. Vi har i dagsläget ingen behandling, varken psykologisk eller medicinsk, som kan göra att en psykopat får tillgång till adekvata känslor av empati, skuld, skam och ånger. Detta är heller inget som personer med psykopatiska drag på något sätt strävar efter. Om dessa söker behandling är de på grund av att konsekvenserna av deras handlingar gjort livet svårare för dem. Genom att i behandling lära in ett tydligare konsekvenstänkande av typen ”om du stjäl från henne så kan hon göra livet surt för dig genom en polisanmälan, så det är bättre att avstå” så kan livet bli lättare för både personen med psykopatiska drag och personer i dennes närhet. Det är bra om behandlingen sker tidigt i livet i en trygg miljö.

Leg. psykolog Michael G. Conner har i sitt kliniska arbete mött en tonårskille med psykopatiska drag som själv sagt följande om sin upplevelse av rätt och fel:

People know when something is wrong because it feels wrong. I have to remember or be reminded that stealing from someone is wrong. I don’t feel bad if I take something.

 

Conner menar att det är viktigt att ha i åtanke att personer som lider av psykopati är personer som är ”emotionellt blinda” och inte, som vi ofta tänker oss, onda människor njuter av att skada andra. Jag tänker att det krävs en slags respekt inför detta faktum och att en vilja att, som Kiehl, arbeta för att frigöra resurser till forskning. Detta för att hjälpa både de individer som i framtiden kommer drabbas, men också för att minimera samhällets kostnad som syndromet för med sig i form av kostnader för kriminalvård och liknande. Man bör också, anser jag, passa sig för att använda begreppet ”psykopat” som ett slags skällsord så fort någon beter sig knepigt. Psykopati är ett syndrom och den som kan kallas psykopat är endast den person som enligt PCL uppfyllt tillräckligt många kriterier  –  det räcker således inte i något eller några avseenden stämma in på beskrivningen. Framför allt krävs en äkta avsaknad av empati, skuld, skam och ånger – inte att man tillfälligt ”stängt av” dessa känslor. För, handen på hjärtat, visst kan vi människor lite till mans ha en ytlig charm, visa bristande empati och ibland vara för stolta och arga för att känna ånger? Det går att bete sig ”psykopatliknande” på grund av att man dras med av grupptrycket, för att man har en stark vrede som styr känslolivet, för att man har bristande kontakt med sina känslor eller helt enkelt på grund av vanliga missförstånd. Det betyder inte att man, rent neurologiskt, inte har förmågan att uppleva empati.

Är det dock så att man verkligen har att göra med någon som uppfyller PCL:s kriterier för att vara psykopat så gäller det att ta detta på allvar och inte hoppas på att kunna väcka en känslomässig empati och en ånger som aldrig kommer komma. Den leg. psykologen Håkan Nymans råd på Psykologiguiden går inte att missuppfatta:

Om man tycker att någon man inlett en relation med verkar uppvisa sådana drag som ovan beskrivits gör man bäst i att snabbt avbryta kontakten

 

Vill du läsa mer om psykopati så rekommenderar jag Hares hemsida som bland annat länkar till olika artiklar och Psykologiguiden som tipsar om olika böcker som behandlar ämnet på olika sätt

Intervju om konsten att leda en arbetsgrupp till högre produktivitet genom Wheelans forskning kring grupputveckling (GDQ)

Under våren har jag påbörjat en slags intervjuserie där jag i olika omgångar kommer ”intervjua” mina kollegor på psykoterapimottagningen S:t Lukas i Uppsala. Ämnet för intervjuerna är de områden inom psykologi där mina kollegor har särskilt kunskap och erfarenhet; ofta genom både specialutbildningar och lång yrkeserfarenhet. Dessa nya lärdomar vill jag förstås dela med mig av till er bloggläsare och planerar därför att under årets lopp publicera valda delar av deras berättelser här på bloggen tillsammans med bakgrundsfakta i ämnet.

Bengt Abrahamsson blev förste man till rakning – eller ja, till intervju – då han av mig ombads att berätta om sitt arbete inom arbetspsykologi. Bengt har en rad titlar och är – håll i er nu – leg. psykolog, leg. psykoterapeut, lärar- och handledarutbildad i psykoterapi, certifierad EMDR-terapeut och certifierad GDQ-konsult. Den sistnämnda titeln innebär att han arbetar med att kartlägga arbetsgruppers resurser och behov utifrån Susan Wheelans diagnostiska instrument GDQ (Group Development Questionnaire). En kartläggning med GDQ görs i syfte att öka arbetsgruppers produktivitet, vilket förstås är något som alla verksamheter strävar efter. Bengt berättar om sitt första möte med GDQ:

–          Jag kom i kontakt med Wheelans forskning om arbetsgruppens utveckling efter att ha arbetat med arbetsgrupper på olika sätt under många år. Tyngdpunkten i det arbetet låg i att ta emot arbetsgrupper i handledning, det vill säga arbetsgrupper som önskar stöd och reflektionsutrymme i sitt arbete med patienter/kunder och i arbetet med varandra. Ibland jobbade jag även med olika punktinsatser i form av konfliktlösning eller olika krisinterventioner på arbetsplatsen. Det som gjorde GDQ särskilt attraktivt för mig var att jag i Wheelans forskning fann ett tydligt evidensbaserat och strukturerat sätt att arbeta med grupputveckling. Det var lätt att intuitivt känna igen sig i de resultat hon presenterar i sin forskning eftersom dessa stämde överens med mina egna upplevelser av att arbetsgrupper har olika behov beroende på var i grupprocessen de befinner sig. Wheelan kunde visa att grupper är något mer än summan av gruppens individer och att en arbetsgrupp som blir välfungerande och produktiv följer en förutbestämd utvecklingslinje. Lika lite som att det går att springa innan man kan krypa kan man skapa en högproduktiv arbetsgrupp utan att ta sig igenom en fas som präglas av konflikter. Något som utmärker Susan Wheelans forskning är att hennes resultat påvisade att medarbetarskapet är lika viktigt som ledarskapet och att interaktionen mellan medarbetarens ’arbetsstil’ och ledarens ’ledarstil’ är viktigare än man tidigare trott.

Jag backar bandet lite för att ge bakgrundsinformation om GDQ för er som inte känner till metoden sedan tidigare. Professor Susan A Wheelan, ombloggad av bland andra Psykologifabriken och Mosskin, har under trettio år studerat arbetsgrupper för att utröna vad som gör dem låg- eller högpresterande. Utifrån sina forskningsresultat har Wheelan tagit fram frågeformuläret The Group Development Questionnaire, GDQ. Detta formulär är gjort för att fyllas i individuellt av medlemmarna i en arbetsgrupp. Medlemmarna får ta ställning till ett sextiotal påståenden utifrån hur de upplever sin egen grupp. Resultatet visar sedan i vilken av fyra möjliga grupputvecklingsfaser som gruppen befinner sig i och vilka problem som gruppen behöver tackla för att ta sig vidare. På bilden nedan ser vi Susan Wheelan och en mycket glad Bengt Abrahamsson i samband med att Bengt certifierades som GDQ-konsult.

Jag frågar Bengt hur han rent praktiskt går till väga då han bedömer en arbetsgrupps resurser och behov och hur han jobbar vidare med gruppen utifrån detta:

–          Jag träffar arbetsgruppen vid två tillfällen. Under det första tillfället hör jag mig för hur gruppen har det. Varje individ får chansen att uttala sig om vad de önskar uppnå med den kartläggning som ska göras. Redan här startar en grupprocess där arbetsgruppen bland annat ska försöka enas kring målet för sin verksamhet. Då detta arbete gjorts tillsammans i gruppen får varje medlem göra en enskild GDQ-skattning som jag sammanställer till nästa gång. När vi möts en andra gång håller jag en slags ’studiedag’ om grupputveckling samt presenterar gruppens resultat från GDQ-formuläret. Här får arbetsgruppen reda på vilken utvecklingsfas som gruppen befinner sig samt vilka styrkor och svagheter som formuläret visat på. Frågor som utmärkt sig, där svaren skiljer sig mellan medlemmarna, får extra utrymme för diskussion. Resultatsammanställningen blir ett arbetsmaterial för gruppens vidare utvecklingsarbete. Redan vid detta tillfälle får gruppen i uppgift att tillsammans får välja ut några konkreta frågor att arbeta vidare med. Själv sitter jag med som tillgänglig rådgivare och svarar på frågor om gruppen behöver mig. Det är dock av stor vikt att gruppen själv får lära sig att söka sina egna vägar. I de fall där gruppen önskar det återkommer jag till arbetsplatsen för vidare hjälp och uppföljning, men oftast är detta tillräckligt för att ge gruppen underlag till att själv arbeta vidare.

Låt mig återigen stanna upp och beskriva de olika grupputvecklingsfaserna som Bengt talar om och som varje arbetsgrupp behöver ta sig igenom för att bli en optimalt högpresterande grupp. Fas ett cirkulerar kring frågan ”får jag vara med?” Gruppmedlemmarna är försiktiga och artiga för att få ”vara med i gänget”. Ledaren för gruppen pratar mycket och medlemmarna trivs med att denne styr deras arbete. Alla har det ”trevligt” utan att vara särskilt produktiva eftersom en stor likriktning råder och medlemmarnas olika kvalitéer inte tas omhand. För att gruppen ska ta sig vidare från denna fas behöver ledaren kommunicera mer med sina anställda och att öka deras känsla av säkerhet.

Fas två kan liknas vid processen i ett kärnkraftverk; den ger massor med energi, men även en hel del giftigt avfall. När tryggheten ökar i gruppen vågar fler medlemmar berätta vad de tycker. Olikheterna mellan gruppmedlemmarna blir tydligare och konflikter uppstår i form av missnöje kring till exempel arbetsroller och ledning. Det saknas ett gemensamt ansvar och gruppen blir därför inte särskilt effektiv. Ledarens roll blir här att stå ut med konflikterna och i viss mån ikläda sig rollen som medlare. Ett vanligt problem i fas två är att gruppen flyr tillbaka in i fas ett; de börjar lyda ledaren och ”tycka lika” istället för att utvecklas vidare.

I fas tre har alla gruppens medlemmar gemensamma mål och värderingar, känner tillit till varandra och är motiverade till att ”jobba på”. Gruppen behöver dock ofta hitta strategier på en mer konkret nivå för att fördela arbetet och utföra det. Ledarens viktigaste uppgift blir att värna om att alla medarbetare kommer till tals och att de trivs med sina arbetsroller. I fas fyra finner vi en högpresterande grupp där medlemmarna gärna tar på sig olika uppgifter, ser fram emot gemensamma möten och har roligt på jobbet. Den enskilda medlemmen jobbar bra självständigt, är både produktiv och kreativ, men tappar aldrig det parallella fokuset på ”lagets bästa”.  Ledarens viktigaste uppgift blir här är att släppa en del av sin kontroll. Det är, enligt Wheelans forskning, få grupper som når denna fas.

Tillbaka till Bengt och hans arbete med att diagnosticera olika grupper med GDQ. När Wheelan hävdar att det är få grupper når den fjärde fasen gör det mig nyfiken på vilken sorts grupper som Bengt ofta möter i sitt arbete:

–          Den fas som jag oftast ser när jag är ute på arbetsplatserna och jobbar med GDQ är utan tvekan fas två. Olikheter behövs i ett team, men olikheter är också någonting som blir obehagligt för oss människor. Istället för att se konflikterna som en kraft till utveckling och betrakta våra olikheter med intresse så associeras konflikter ofta med en obehaglig ’osämja’. Detta skapar rädsla, skuld och skam i en grupp. En vanlig reaktion är då att försöka återgå till fas ett, då det var ”trevligt”, genom  att skicka arbetsgruppen till någon slags utvecklingsdag med inslag av underhållning. Man hoppas på att konflikterna ska försvinna och att alla återigen ska ”ha det trevligt tillsammans”. Detta, att återgå till fas ett, ökar förstås inte produktiviteten. Istället är det bättre att i konfliktfasen ’hamra på’ med olikheterna tills fas tre kan nås. Wheelan har i sin forskning visat att gruppmedlemmar som ingår i en högpresterande arbetsgrupp mår bra, men att det omvända inte gäller. Alltså; bara för att gruppmedlemmarna mår bra och trivs tillsammans betyder inte det att arbetsgruppen jobbar effektivt.

Mot slutet ber jag Bengt sammanfatta varför han tycker att GDQ är ett bra arbetssätt:

–          Jag tycker att det ofta görs enorma satsningar på ledarskapsutveckling och chefsutbildningar, men att resterande medarbetare – arbetsgruppen – riskerar att glömmas bort. Chefen kommer inte sällan tillbaka från sin utbildning med ett slags poserande, det vill säga med en ny ledarstil, som förväntas skapa en förändring på arbetsplatsen. Ofta får en sådan chef inte med sig arbetsgruppen – chefen har utvecklats men gruppen står stilla. Många företag satsar också på olika utbildningsdagar, med komiker och olika coacher, som kostar dyra pengar och som syftar till att inspirera och få bort ”den dåliga stämningen”. Frågan är bara om man av det blir duktigare i sitt arbetslag, i sitt dagliga arbete? Var finns evidensen, bevisen, för att så är fallet? Jag tror att glappet mellan utvecklingsdagen och verkligheten blir för stort och att tid och pengar ofta läggs på fel saker. Arbetet utifrån GDQ har en gedigen evidens- och erfarenhetsbas utifrån vilken man kan jobba fokuserat för att höja en arbetsgrupps effektivitet och skapa en mer välmående och lönsam verksamhet.

Egen utveckling bidrar till en hållbar och lycklig parrelation (Testa din relation!)

I det moderna samhället finns många frågor kring relationer att fundera kring: Är det viktigt för mig att ingå i en parrelation? Vilken partner behöver jag i så fall och hur ska vi bägge lyckas bli förälskade i just varandra? Och, när relationen väl har inletts; vad behövs för att relationen ska hålla och vi båda ska fortsätta vara lyckliga tillsammans?

Svaren på dessa frågor blir aldrig självklara och det skrivs spaltmeter om detta varje dag. Själv ger jag mig in i relationsdjungeln utifrån en psykologs perspektiv och drar framför allt slutsatser utifrån den forskning som finns på olika områden. Denna forskning är av blandad kvalitet och kvantitet; ibland finns omfattande studier gjorda och ibland består forskningen av ett minimalt nedslag i verkligheten, en slags fallstudie. Oavsett kvalitet kan all forskning lyfta fram intressanta aspekter att fundera, spekulera och forska vidare kring. För att följa upp förra blogginläggets cliffhanger och med ambition att starta ett återkommande relationstema här på bloggen ger jag mig nu på frågan om vad som behövs för en lycklig och hållbar parrelation.

Inte sällan ställs ”den begränsande parrelationen” och ”det utvecklande singellivet” mot varandra. För att parrelationen ska fungera bra så måste den prioriteras före den enskilde partnerns egna känslomässiga och intellektuella behov. Eller? En artikel från The New York Times refererar till aktuell forskning och menar att det finns ett positivt samband mellan individens egna utveckling och en hållbar och lycklig parrelation.

Arthur Aron och Gary W. Lewandowski Jr., professorer i psykologi vid två amerikanska Universitet (Stony Brook, Monmouth), har studerat hur individer använder relationer för att förvärva kunskap och upplevelser – en process som kallas ”self-expansion”. Deras olika delstudier indikerar att människor som upplever att de själva och deras partner har en hög nivå av ”self-expansion”, det vill säga utvecklas känslomässigt och intellektuellt, är mer engagerade och tillfredsställda i sin relation. Egen utveckling bidrar till att skapa en hållbar och lycklig parrelation, och/eller tvärtom.

Är detta förvånande, kan man kanske fråga sig. Ja och nej, säger jag på bästa psykologvis. Ja, för att det går emot klyschan om att en god parrelation byggs på bekostnad av personlig utveckling, där alla kompromisser till slut kväver den individens egna utveckling. Nej, för att det egentligen är rimligt att tillfredsställelse på ett område i livet sprids till fler. När bägge parter tar ansvar för sin egen utveckling och själva mår bra så investerar de också i sin parrelation. Partnerns nya upplevelser, känslor och tankar blir berikande för den andre. ”Self-expansion” verkar således inte vara något som man endast bör ägna sig åt i mån av tid och tillåtelse från sin partner, utan även något att sträva efter i syfte att skapa en hållbar och lycklig parrelation. Dock, tänker jag, så kräver en självutvecklande relation mycket tillit, både ett förtroende för sig själv och för den andre. Kanske är tillit och trygghet till och med en bakomliggande faktor som kan förklara det positiva sambandet mellan egen utveckling och lycklig parrelation? Det är i alla fall inte svårt att tänka sig att det i en parrelation, särskilt i en mer otrygg sådan, kan vara svårt att ge och ta sig friheten till personlig utveckling. Resultatet kan bli att bägge parter i ett par, skrämda av tanken att förlora varandra, klamrar sig fast vid varandra eller kopplar bort närheten till varandra under slagordet att få utrymme för egen utveckling. Balansen där emellan, att samtidigt ha närhet och sin egen individualitet, torde var något  som människan får arbeta med livet igenom.

Vill du testa din ”self-expansion” och din egen relation? Gör Lewandowskis test här nedan. Kom bara ihåg att ett test aldrig kan, precis som en annan människa aldrig kan, berätta för dig ”hur du har det”. Det vet du bäst själv. Även om det kanske är självklart så tycker jag det är viktigt att poängtera detta eftersom tester ibland presenteras som ”sanningen”. Påträngande och fyrkantigt.

Jag återkommer med tema relationer, till exempel om hur vår parrelation idag påverkas utav det som vi lärt oss om relationer tidigare i livet – och vad konsekvenserna kan bli utav detta. Men nu; dags att plocka fram en penna?

Lewandowskis test

Ranka följande påståsenden från 1 till 7 där 1 står för ”Not very much” och 7 för ”Very much”. Lägg därefter ihop dina poäng och läs din relationsprofil mot slutet av testet:

How much does being with your partner result in your having new experiences?
When you are with your partner, do you feel a greater awareness of things because of him or her?
How much does your partner increase your ability to accomplish new things?
How much does your partner help to expand your sense of the kind of person you are?
How much do you see your partner as a way to expand your own capabilities?
How much do your partner’s strengths as a person (skills, abilities, etc.) compensate for some of your own weaknesses as a person?
How much do you feel that you have a larger perspective on things because of your partner?
How much has being with your partner resulted in your learning new things?
How much has knowing your partner made you a better person?
How much does your partner increase your knowledge?
Räkna ihop din poäng och se ditt resultat:
60 och mer — Highly Expansive. You are gaining a lot of new experiences and reaching new goals as a result

of your relationship. Chances are you have a happier, more sustainable relationship as a result.
45- 60 — Moderately Exciting. Your relationship has led to moderate improvements in your life and some new

experiences. But there’s definitely room for improvement.
Mindre än 45 — Low Connection. Your relationship is not creating opportunities that help expand your

knowledge and make you feel better about yourself. Make an effort to share new experiences with your partner!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2018