Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Facebook och internet

Sista inlägget på Lukaspsykologen i den nuvarande formen: Ett avslut, en fortsättning och en ny början

Med det här inlägget tar jag avsked av bloggen Lukaspsykologen i dess nuvarande form, det vill säga att jag inom ramen för min PTP-tjänst skriver ett blogginlägg varje vecka. Mitt år som PTP-psykolog går mot sitt slut, precis som de slantar som ursprunligen var avsatta till bloggprojektet Lukaspsykologen. Så vad händer nu?

Ett troligt scenario är att jag fortsätter blogga på Lukaspsykologen, men inte lika ofta som tidigare. Exakt hur det blir i förlängningen återstår att se, det beror på en rad olika faktorer som kan sammanfattas med orden ekonomi och tid. Det som är bestämt än så länge är att jag i december kommer skriva två inlägg till. Jag kommer alltså avsluta min PTP-tjänst, ta en bloggpaus under november månad och därefter blogga två gånger i december. Parallellt med detta har jag börjat bygga ett cyberhem på adressen www.lindahellquist.se. Så länge jag bloggar för Lukaspsykologen kan jag, som vanligt, nås via bloggkommentarer, Facebook/Twitter (sök på Lukaspsykologen) och på lukaspsykologen(at)gmail.com. Möjligen kan jag inte svara lika snabbt som tidigare. Om någon vill få tag på mig och det brådskar är det därför en god idé att istället kontakta mig via min hemsida.

Det är också oklart om jag framöver kommer bevaka och skriva om S:t Lukas kulturpsykologiska evenemang. Ni som med intresse följt föreningens eller mottagningens olika nyheter genom bloggen är välkomna att istället följa S:t Lukas i Uppsala på Facebook eller att kika in på hemsidan då och då. På bägge ställen kommer det finnas löpande information om framtida filmkvällar, terapicaféer och Lukasdagar. Jag själv kommer förstås att fortsätta hålla mig uppdaterad om vad som händer på mottagningen samt att delta där jag har möjlighet. S:t Lukas mottagning och förening finns kvar i mitt hjärta på så många sätt.

Ja, då har det blivit dags för…  ett slags avsked. Lukasbloggen avslutas i dess nuvarande form, men får en ny fortsättning, åtminstone året ut. För mig personligen blir det flera avslut i ett; jag avslutar min PTP-resa på S:t Lukas och börjar en ny resa som legitimerad psykolog i andra sammanhang.

Låt oss förresten passa på att prata lite om avsked och avslut nu när vi har chansen. Det är ett intressant ämne, men vi pratar sällan om det eftersom det väcker ångest hos många av oss. Jag tänker att frasen ”det enda vi vet är att vi ska dö” illustrerar något väsentligt i människans livsvillkor. Trots att detta faktum är djupt smärtsamt behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till detta, samt till alla de situationer då vi ”dör en smula”, som vid ett avslut eller ett avsked. Vi människor blir till genom våra relationer, på flera olika sätt. Ja, det faktum att ett avsked kan röra oss så djupt beror nog både på vår suveräna mänskliga förmåga skapa relationer samt att avskedet ruskar liv i en slumrande insikt om vår egen dödlighet och brist på kontroll.

Det är alltså laddat att ta avsked, även i olika vardagssituationer. Våra avsked innehåller toner från en slags existentiell klangbotten och väcker många känslor samtidigt inom oss. I samtalsterapi pratar man ofta om vad det innebär att ta avsked från något eller, framför allt, någon person som man tycker om. Sammanfattat kan man säga att det är viktigare än man kanske tror att ta till sig det som händer inombords när någonting avslutas, att faktiskt våga känna efter. Detta är motsatsen till att fullständigt lägga lock på sina känslor och förminska betydelsen av det man tar avsked från. Att skiljas från något betydelsefullt på detta modiga sätt kan kännas både förvirrande och väldigt jobbigt. Ibland behöver vi stänga av lite för att klara av det, men ofta behöver många av oss påminna oss själva om att inte stänga av alltför mycket.

Jag tänker mig att ett avsluts olika känslor och existentiella tankar kan vara förpackade ungefär som i en zip-fil. Denna zip-fil är lätt att avfärda eftersom den inte ser mycket ut för världen; den tar lite plats och innehållet är dolt vid första anblicken. Det är först när vi medvetet klickar på den och väljer att öppna upp för innehållet som vi förstår vilket viktigt material som finns inuti.

Vi människor behöver våga möta det vi känner för att komma vidare i livet på ett bra sätt. När avslutar en relation eller tar avsked av något kan vi till exempel behöva möta vår sorg över det vi förlorat, vår ilska och besvikelse över det som inte blev så bra som vi hoppats, vår tacksamhet över det vi upplevt tillsammans och vår nyfikenhet inför att starta något nytt. Många känslor kan rymmas i ett avslut – både en djup sorg och samtidigt en stark nyfikenhet på nya möjligheter – och den kombinationen av starka känslor tycker jag är fascinerande. Och ja, utmattande.

Att även kunna närma sig livets ändlighet och sin egen brist på kontroll i olika situationer kan göra att livet själv lyser klarare. Döden och livet är närmare varandra än man kanske tror. Det verkar fungera ungefär som med känslorna: det går inte att välja några önskvärda känslor som man vill ha och avfärda resten. Nej, vill man ha ordentlig tillgång till sitt känsloliv, känna sig på djupet levande, så får man ta emot hela paketet känslor. Det är till exempel svårt att känna djup glädje när man lägger locket på ”jobbiga känslor” som ledsenhet och ilska. På samma sätt finns otaliga historier om personer som börjat värdera livet på ett nytt sätt efter att ha tagit avsked av något/någon viktig i sitt liv, eller att själv ha stått öga mot öga med döden och sedan återvänt. Livet tas inte för givet i dödens sällskap. Denna möjlighet att se livet ur ett nytt ljus finns, så att säga, in-zippad i ett avsked.

Låt oss återgå till mitt avsked, som inte är alltför laddat i jämförelse med de livomvälvande avsked jag nyss beskrivit. Ändå är det med starka, blandade känslor som jag nu tar avsked från mitt PTP-bloggande. Det är sorgligt att sluta och jag kan stundtals känna ett sting av besvikelse över det jag velat men inte kunnat eller hunnit. Jag är dessutom oerhört tacksam över allt jag har fått uppleva här på S:t Lukas under mitt PTP-år; alla människor jag mött, allt jag lärt mig, allt jag fått och allt jag själv fått chansen att ge. En stor portion av denna tacksamhet riktar jag till er som har läst det jag skrivit här på bloggen, som har gillat inlägg, som har delat era tankar med mig i kommentarer. Ni har på alla dessa sätt gett mig inspiration och en möjlighet att fortsätta skriva.

Jag ser fram emot att fortsätta blogga för på Lukaspsykologen och hoppas att alla omständigheter leder vidare till fortsatta inlägg, även efter december månad. Jag tar en bloggpaus nu, men är alltså tillbaka igen med nya spännande inlägg i december. Vill ni mig något däremellan så finns jag som sagt att få tag på via min hemsida. Jag hoppas ni hänger med mig även in i nästa skede. Med risk för att vara högtidlig och lite blödig; tack för den här tiden!

Kan vi forma våra identiteter och påverka hur vi mår genom att skriva statusuppdateringar på Facebook?

Idag när jag öppnade upp en av mina favoritbloggar, Jonas Mosskins blogg, såg jag att min D-uppsats i psykologi, ”Identitetskonstruktion genom Facebooks statusuppdateringar”, är omnämnd i hans senaste inlägg och tillika i det senaste numret av tidskriften Modern Psykologi.

I studien om identitetskonstruktion på Facebook som gjordes för uppsatsen så utgick jag ifrån ett femtiotal statusuppdateringar som samlades in och analyserades i dialog med de personer som skrivit dem. Syftet var att undersöka hur statusuppdateringar skrivs och hur de upplevs av författarna själva. Om ni av någon anledning är intresserade av att fördjupa er i mina olika metoder och teorier så finns uppsatsen att läsa i fulltext här.

Ett av de viktigaste fynden i studien var att det verkar vara viktigare på vilket sätt statusuppdateringar skrivs, än vilken information de innehåller. Facebookmedlemmarna i studien uppdaterade oftast vardaglig information – vad de gjorde och tänkte – med ett språk som slog an en humoristisk ton. Enligt studiens deltagare passar det sig inte att ”klaga” och visa sig deppig på Facebook (tågförseningar och annat opersonlig undantaget), utan motgångar och problem omformulerades som regel till någonting mer positivt. Detta gjordes i olika omfattning och på olika sätt, exempelvis genom att använda ironi, att vara otydlig och kryptisk när det gällde negativa saker eller genom att nämna det som är positivt i en generellt negativ situation. Ett exempel på det sistnämnda är när en av uppdaterarna förlorat en summa pengar på en dålig bankplacering och uttrycker sig på följande sätt i sin statusuppdatering: ”Hörde på radion att bankens kvartalstudie tyder på att de fuckat-upp. Det här innebär förmodligen att det jag kunde köpa en dator för numera räcker till en kopp kaffe. Hoppas att det är gott   ”. Många statusuppdaterares glas är ständigt halvfulla på Facebooks världsomfattande cocktailparty.

Det är alltså så jag föreställer mig Facebook; som ett gigantiskt cocktailparty. Där finns vänner och ytligt bekanta i en enda röra, stämningen är oftast glad och erbjuder avkoppling från vardagens slit. Mer än i många andra sociala situationer krävs dock att vi snabbt fångar den andres uppmärksamhet; vi har  genom Facebooks statusuppdateringar enbart 140 tecken på oss att visa upp oss själva i ett konstant flöde av information. Med en metafor lånad från Goffman liknar det sociala livet på Facebook olika framträdanden på en scen där man ”spelar upp en identitet” och är mån om att ge rätt intryck av sig själv. Denna scenmetafor kan, enligt Goffman, appliceras på vilken social situation som helst. Om man vill prata med mycket folk på cocktailpartyt, det vill säga få många kommentarer på sina statusuppdateringar, är det en bra strategi att locka till interaktion genom humoristiska och intresseväckande meningar. För att ge rätt intryck av sig själv, spela en passande roll, så gäller det att i Facebooks statusuppdateringar framställa sig själv som i huvudsak intressant och positiv. Denna roll är en del av oss själva; vi konstruerar vår identitet genom våra handlingar.

Är det i så fall något fel på det? Facebook skapar nya kontakter, underhåller gamla och kan vara en välbehövlig paus i mer allvarstyngd och tråkigt vardag. Som ett cocktailparty. Dessutom kan skrivandet om positiva känslor fungera som både känsloreglering och som ett sätt att i högre grad fokusera på det positiva i livet och känna tacksamhet för detta – något som jag tidigare nämnt kan göra oss lyckligare. Bara positiva konsekvenser så långt.

Att uppdatera sin status på ett humoristiskt sätt kan dock bli problematiskt på lite längre sikt, i takt med att Facebook påverkar vårt sätt att tänka om oss själva och våra känslor i en viss riktning. Miljontals människor världen över deltar ständigt i detta cocktailparty; varje dag skrivs statusuppdateringar med fokus på något positivt och vännerna ”gillar” de positiva nyheterna. Känslor av ledsenhet och ilska – som finns i människors liv parallellt med det positiva – riskerar att hamna i skymundan. För vissa människor finns det utrymme för dessa känslor i andra sammanhang, för andra blir Facebook ytterligare ett sammanhang där dessa personer skjuter undan dessa känslor hos sig själv och stämplar dem som oönskade. Oavsett de individuella skillnaderna kan fenomenet Facebook påverka samhällets syn på vilka känslor som är acceptabla att uppleva och uttrycka. Sociologen Martin Berg citeras i Mosskins inlägg och lyfter där fram det amerikanska samhälle där Facebook startades: ”Där råder mer utav en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Om Facebook kommit från en centraleuropeisk kultur hade vi kanske haft mer utav en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook”.

Jag tänker mig att Facebook speglar vår socialisationskultur och att det där redan nu finns en tendens till ett överdrivet fokus på pepp och glädje i situationer när vi kan behöva sörja eller sätta gränser med aggressionens hjälp. Som biologiska varelser behöver vi hela vårt biologiska känsloregister för att hantera olika livsomständigheter. Om vi till exempel drabbas av en förlust och inte vill kännas vid sorgen utan istället fokuserar på det positiva finns en stor risk att vi så småningom dräneras även på glädjen. Både sorgen och glädjen kan ”kapas” då vi inte tillåter oss uppleva känslan fullt ut och resultatet kan bli att vi känner oss mer avtrubbade, mindre levande. Våra känslor är motivation till olika handlingsmönster och verktyg för att komma vidare när något negativt drabbar oss – samt en uppmuntran till att stanna i det som är bra för oss. Om kunskapen om detta går förlorat – om livet blir ett enda stort cocktailparty där endast pepp och glädje blir tillåtet – kan vi vara i farozonen för att på samhällsnivå drabbas av ökad psykisk ohälsa, med symptom som tomhetskänslor, ångest och psykosomatiska besvär. Detta särskilt om vi undviker att uttrycka våra genuina känslor inför varandra både på Facebook och i Det Verkliga Livet.

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024