Livet – Lukaspsykologen.se

Kategori: Livet

The Truman Show, prästen Harry Moilanen och den perfekta världens psykologiska paradox

16 december, 2011 / lukaspsykologen

I mitten av november anordnade S:t Lukas i Uppsala en avslutande biokväll för evenemangsåret 2011. Filmen som visades var The Truman Show (1998) med Jim Carrey i huvudrollen, en roll som för övrigt gav honom Golden Globe-priset för bästa manliga skådespelarinsats. Som de flesta av er säkert redan vet, så handlar The Truman Show om en dokusåpa som dras till sin spets. Truman Burbank (Jim Carrey) lever ett väl inrutat och tryggt medelklassliv, när han plötsligt en dag börja ana oråd. Varför tycks radiokanalen veta var i staden han befinner sig? Vad är förklaringen till att hans pappa, som dog när Truman var ung, plötsligt dyker upp på gatan? Hur kommer det sig att alla runt omkring honom släpper allt de har för händer varje gång han gör något oväntat och spontant? Truman börjar bli paranoid… eller är han övervakad?

Det visar sig att Truman faktiskt är övervakad. Han är bokstavligt talat förföljd, och inte av vilka som helst, utan av ett helt produktionsteam och av miljontals TV-tittare världen över. ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you”, som Kurt Cobain sa. Truman har nämligen huvudrollen i en dokusåpa, något han har haft helt ovetandes ända sedan han föddes. Alla människor i hans närhet, inklusive hans bästa vän och fru, är skådespelare. Det blir en livsomskakande upptäckt!

Det här inlägget kommer handla om olika intressanta teman från filmen, eftersom The Truman Show är en smått genialisk dörröppnare för diskussioner utifrån olika discipliner som intresserar sig för människan och hennes plats i världen (tänk psykologi, sociologi, teologi och filosofi). Jag tänker själv dyka ner i detta reflektionshav mot slutet av inlägget, men ska dessförinnan berätta lite om S:t Lukas filmkväll. Eftersom jag själv inte hade möjlighet att närvara under biokvällen har jag intervjuat Harry Moilanen (se bild nedan), prästen och terapeuten som ledde S:t Lukas filmdiskussion på Fyrisbiografen i Uppsala. Ni som inte besökte filmkvällen, eller känner Harry från något sammanhang, får möta honom i intervjun här nedan:

Kan du berätta lite kort om dig själv; vad du är utbildad till och vad du i dagsläget gör på S:t Lukas?

Ja, jag är prästvigd i Svenska Kyrkan år 2001 och har även en grundläggande psykoterapiutbildning inom S:t Lukas som jag avslutade år 2006. Jag jobbar alltså både som präst inom Svenska Kyrkan i Uppsala och med psykoterapeutiska samtal på S:t Lukas i Uppsalas psykoterapimottagning.

Hur är det att vara präst och arbeta med psykoterapi, tror du att det finns någon skillnad från att till exempel vara en psykolog/socionom som arbetar med psykoterapi?

Skillnaden är väl den att en präst tillhör ett uttalat trossamfund och oftast är troende. Många människor har därför en förväntan på att prästen ska kunna samtala om andliga frågor, även i terapin. Denna förväntan har man nog inte automatiskt på terapeuter med en annan yrkesutbildning, även om terapeuterna på S:t Lukas generellt är öppna för existentiella samtal. Med detta sagt finns det nog mer som förenar än som skiljer oss terapeuter åt i terapirummen på S:t Lukas, oavsett vilken yrkesutbildning vi har i botten. Vi arbetar med samma slags terapimetoder och vi har samma ramar att hålla oss till i terapeutrollen.

Varför valde du filmen The Truman Show när du blev ombedd att hålla i en av S:t Lukas filmkvällar?

För mig är The Truman Show en liten pärla i filmhistorien, med förträffliga skådespelare och intelligent manus. Filmen kom 1998 då dokusåpan precis hade slagit igenom, och jag tycker den fångar nittiotalets tidsanda på ett bra sätt, men att den samtidigt kan säga något om vår tid. Dessutom finns en del teologiska referensramar till filmen, till exempel att det finns en skapare som försökt skapa ett paradis där inget ont får förekomma.

Vilka frågor ställde du till biobesökarna när du efter filmen ledde filmdiskussionen?

Jag kan nog inte kalla det frågor, snarare teman, som jag resonerade högt kring och sedan inbjöd publiken till att fortsätta fundera på tillsammans med mig, vilket de gjorde! De teman jag presenterade var:

* Att vara äkta. Vad är äkta i filmen? Är det bara Truman som är äkta eller finns det annat? Hur är det till exempel med filmens relationer, är exempelvis Trumans bäste vän en vän eller skådis i första hand?

* Roll och identitet. Alla människor måste gå in i olika roller för att kunna hantera livet smidigt, en person kan till exempel vara dotter, hustru, syster, vän, mamma och chef. Till rollen kopplas också identitet. Identifierar vi oss med ett visst yrke, ett intresse, våra egenskaper eller våra relationer? Vilken identitet har Truman i början? Förändras hans känsla av identitet efter upptäckten av dokusåpan? Vilka roller spelar människorna i hans närhet?

* Kris och utveckling. Truman drabbas minst sagt av en stor livskris, ett trauma! Var den upptäckten bra eller dålig för honom? Hade det varit bättre för honom att leva som vanligt i den idylliska och trygga låtsasvärlden där han på något sätt var skyddad av ett filmbolag? Eller var denna grymma upptäckt nödvändig för hans utveckling? Är det trygga och invanda bättre än nya okända utmaningar, om vi går till oss själva?

Intressant! Minns du vad ni sa om dessa punkter i diskussionen?

Det var ju ett tag sedan jag höll diskussionen och då var jag dessutom så fokuserad på att leda den på ett bra sätt, så det jag berättar nu blir endast små minnesfragment. Generellt tyckte jag att det blev en bra diskussion med många intressanta synpunkter. Stämningen var god och nästan alla närvarande hade någonting att säga. Det var roligt också att alla tre teman kom i fokus på ett eller annat sätt.

Jag minns att åsikterna skilde sig åt när det handlade om huruvida Trumans skådespelarvän var en riktig vän eller inte. Någon tyckte att Truman inte hade några äkta relationer i dokusåpan, medan någon annan anade en genuinitet hos vännen, trots att han ljög Truman rätt upp i ansiktet på uppmaning av regissören. Någon annan poängterade att Truman själv var äkta och fri, eftersom han var den enda som kunde göra som han ville inom ramarna för denna låtsasvärld. Skådespelarna i dokusåpan hade sitt arbetsschema att utgå ifrån och fick hela tiden anpassa sig efter Trumans olika nycker.

Vi pratade också en hel del om utveckling på olika sätt, där en av åsikterna var att The Truman Show är en mycket tydlig utvecklingsberättelse. Det spekulerades också kring att det var kärleken till den unga kvinnan Sylvia som drev Truman vidare, bort från det trygga och invanda livet. Vid någon punkt diskuterade vi också filmen i förhållande till våra sociala medier idag och funderade på var gränsen till privatlivet egentligen går.

Avslutningsvis, vad tänker du om konceptet att visa film och diskutera psykologiska och existentiella frågeställningar utifrån detta?

Det känns betydelsefullt, åtminstone för mig, och jag tror att fler delar min upplevelse eftersom så många valde att komma till Fyrisbiografen och se en film som har så pass många år på nacken. Det verkar finnas ett intresse att samtala om det som faktiskt berör oss.

Med dessa ord tackar jag Harry och går vidare till att dela med mig några av mina egna tankar. En fråga som filmen väckte i mig är den filosofiska frågeställningen om vad som är en ”perfekt värld” eller, på psykologisk individnivå, vad vi människor behöver för att må bra? Den frågan ligger nära Harrys teman om kris och utveckling, eftersom det mänskliga välmående ofta verkar finnas någonstans i spänningsfältet mellan det trygga och invanda och den spännande, men ibland smärtsamma, utvecklingen. Anknytningsteorin lär att vi rent biologiskt programmeras till att värna om bägge två, i och med vårt anknytningssystem och utforskandesystemet. Redan som barn knyter vi an till viktiga vuxna personer och använder dem som en trygg bas i vårt utforskande – sedan fortsätter vi att försöka balansera vårt behov av trygghet och utforskande/utveckling som vuxna.

Regissören Christof anser att hans trygga filmstudio borde vara en perfekt värld för Truman att leva i. Detta blir tydligt i avslutningsscenen när Truman hittat utgången från inspelningsstudion och Christof talar direkt till honom ”genom molnen”:

There is no more truth out there, than there is in the world I created for you. The same lies, the same deceit. But in my world, you have nothing to fear. I know you better than you know yourself.

Det finns ingenting du behöver leta efter, för jag har redan plockat ut russinen ur kakan och serverat detta i ett tryggt format, menar den självbelåtna regissören. Truman är liksom ”tvångsskyddad”. Här finns inget utrymme för ett fritt utforskande, och då kanske inte heller utrymme att uppleva en äkta, bestående trygghet? Det mänsklig spänningsfältet mellan att utforska och längtan efter att återvända till tryggheten försvinner.

Jag tänker att Christof, förutom att bevaka sina egna ekonomiska intressen, resonerar på samma sätt som vi människor tenderar att göra då vi känner oss otrygga och glömmer bort vårt behov av utveckling. För utveckling hör ofta tätt ihop med någon utmaning, ett motstånd. Här värjer vi oss ofta automatiskt, för vi tycker spontant inte om obehaget i motståndet. Då är det enklare att önska sig en ”perfekt tillvaro”, det vill säga ett tillstånd där vi konstant har allt vi önskar oss när det gäller hälsa, social status och framgång (blir vi förresten lyckligare av mycket pengar?). Där skulle vi slippa obehag, tänker vi, och så längtar vi dit. Vi längtar till den perfekta, trygga världen.

Skulle vi må bättre då, vet vi det? Sån tur är finns det lite forskning på motgångar och vår upplevda lycka. Det ger oss förvisso inga tydliga svar, men pekar åtminstone åt ett visst håll. Innan jag berättar om det så tycker jag vi stannar upp någon sekund och gör en lite mer filosofisk reflektionsövning. Tänk dig att du aldrig haft en endaste motgång i ditt liv, det vill säga du har fått allt du har velat ha och allt har gått enligt dina planer i varje enskild situation. Hur tror du att du skulle må? Och hur tror du att du skulle vara som person? När jag funderar över detta går mina tankar spontant till något glatt och okomplicerat som närmast liknar – förlåt min oseriösa liknelse – en slags Teletubbie. Färgstark och studsig – men inte helt mänsklig.

Nåväl, vi släpper min smått urspårade association till Teletubbies och går vidare till den psykologiska forskningen istället. Skulle vi må bättre om vi slapp svårigheter och motstånd? Nä, det verkar inte så. Forskning har istället visat att det verkar finnas ett visst vetenskapligt stöd för klyschan ”Det som inte dödar oss stärker oss”. En forskningsstudie från 2010, som just har titeln ”Whatever does not kill us”, indikerar att en lagom dos motgångar är bra för oss människor. Studiens forskare mätte psykisk hälsa och välmående hos undersökningsdeltagare som mött en varierande grad av motgångar i livet och förvånades över resultatet. De undersökningsdeltagare som mött några motgångar i livet, närmare bestämt 2-5 stycken, påverkades minst av senare svåra händelser och mådde bättre än dem som inte mött några allvarliga motgångar alls i sitt liv. Att möta för många motgångar i livet sänkte däremot den psykiska hälsan och välmåendet. Klyschan ”lagom är bäst” verkar alltså gälla även antalet motgångar i vårt liv, vilket är värt att tänka på i vår strävan att eliminera obehag. Det smärtfria livet, det ”perfekta”, verkar inte vara det som på sikt gör oss lyckliga i vår mänskliga tillvaro.

Vad är då förklaringen till att man mår bättre av att möta utmaningar än att leva ett ”perfekt liv”? Studiens författare tror att en anledning kan vara att vi människan genom våra motgångar bygger upp en motståndskraft, en slags inre styrka, som gör att vi får lättare att hantera livet. Kanske man man säga att vi genom utforskande och motstånd paradoxalt hittar till en trygghet? Motgångar förklarar förstås inte vårt välmående överlag, utan välmåendet påverkas av en rad faktorer. Några välkända sådana är vår upplevelse av att vara del i ett sammanhang, vår tillgång till socialt stöd, våra hormonnivåer i hjärnan och våra olika livsval. Trots motgångarnas begränsade betydelse för hur vi mår undrar jag om vi ger vår ”motståndskraft” den uppmärksamhet den förtjänar när vi försöker öka vår lycka i vardagen. Lägger vi för stor vikt vid att försöka göra om livet så det blir friktionsfritt, snarare än att bygga upp och vårda vår motståndskraft? Med motståndskraft menar jag till exempel en acceptans inför livet och oss själva, en djup kännedom om våra känslor och förmågan att hämta energi från olika komponenter i vår vardag. Att sträva efter den perfekta världen blir motsägelsefullt eftersom det som vi många gånger kallar perfekt – nämligen avsaknad av motgångar och brister -i själva verket lägger grunden för en motståndskraft som gör oss mer robusta i livet, och därmed ger oss möjligheter till lycka.

Nu återgår vi raskt till filmen. Regissören Christof påstår alltså att han känner Truman bättre än honom själv, därför bör Truman stanna kvar i Christofs trygga värld. Truman blir då irriterad och säger:

You never had a camera in my head.

Det här tycker jag är ytterligare en viktig aspekt som filmen lyfter fram. Vi människor kan, i syfte att manipulera eller bara av välvilja, försöka diktera vad som är bäst för en annan människa. Vi kan lyfta bort hinder, bygga upp en trygg värld, försöka övertyga personen om det vi anser är ”rätt”. Men, i slutändan finns det ändå en faktor vi idag inte kan – och enligt mig aldrig får – ta över. Det som händer inombords; vår fria (nåja) vilja, vår längtan, vår fantasi. En kombination av allt det som påverkar oss, och vårt individuella sätt att bearbeta detta. Det är fascinerande vackert och djupt mänskligt – och det är detta inre liv, vår mänsklighet, som jag tycker att Truman visar så tydligt i filmen. Trots att han säkerligen är rädd att lämna sin värld, allt han känner till, så tar han steget ut från inspelningsstudion. Sådana är vi människor. Också. Vi har ett driv att komma vidare, ett inre driv som inte alltid syns på utsidan och som många gånger kan te sig ologiskt. Detta mänskliga drag kan vara lätt att glömma ibland när vi pratar om människan som flockdjur och hur lätt vi anpassar oss till varandra.

Jag vill också kort återkoppla till temat om media och marknadsföring i filmen. Jag tänker till exempel på radiokanalen som anpassade sitt budskap till var Truman befann sig och vad han uttryckte. På ett sätt känns detta långt ifrån vår egen verklighet, men samtidigt är väl arenor som Facebook och Google inne på samma spår? Reklamannonserna på Facebook anpassas efter den information vi ger om oss själva, vad vi uttrycker. Med ständigt påslagen GPS i mobilen kan olika system dessutom följa upp var vi befinner oss. Den produktplacering som förekommer i såpan, där allt i showen är till salu, är också i högsta grad aktuell. Möjligen är den mer subtil i vår verklighet. Med slogans som ”du är ditt eget varumärke” har marknadsföringen blivit ett med människorna själva.

Genom marknadsföringen som vill hjälpa oss att bli mer fulländade som människor så är vi på sätt och vis tillbaka där vi började, nämligen vid idén om den perfekta världen. Reklamvärlden förlorar knappast på att utarbeta ett varumärke som är ”perfekt” in i minsta detalj, men i den mänskliga tillvaron är det tydligen inte alltid det som flyter på bäst som ger största möjliga lycka. Kanske blir det allt viktigare hålla isär begreppen så vi inte blandar ihop det som vi anser vara materiellt perfekt med vad som är optimalt för oss människor?

Okej. Då är stunden kommen då jag ska ta avsked av Lukasbloggen – igen, tänkte jag säga, eftersom jag tog ett slags avsked redan i oktober. Det finns tråkigt nog inga resurser för att fortsätta driva Lukasbloggen i nuläget. Fortsättningsvis hittar ni istället information om S:t Lukas i Uppsala på deras hemsida och på deras facebookgrupp ”S:t Lukas i Uppsala”.

Vill ni läsa mina tankar om att avsluta Lukaspsykologen hänvisar jag till mitt avskedsinlägg från oktober här. Det känns lika vemodigt nu som förr. Men, precis som jag sa då, så planerar jag en bloggande fortsättning på min hemsida, www.lindahellquist.se. Det har inte hänt så mycket där ännu, men det kommer nya blogginlägg. Välkomna att besöka mig där!

Tack för allt, kära ni, och hoppas vi ses igen!

Sista inlägget på Lukaspsykologen i den nuvarande formen: Ett avslut, en fortsättning och en ny början

24 oktober, 2011 / lukaspsykologen

Med det här inlägget tar jag avsked av bloggen Lukaspsykologen i dess nuvarande form, det vill säga att jag inom ramen för min PTP-tjänst skriver ett blogginlägg varje vecka. Mitt år som PTP-psykolog går mot sitt slut, precis som de slantar som ursprunligen var avsatta till bloggprojektet Lukaspsykologen. Så vad händer nu?

Ett troligt scenario är att jag fortsätter blogga på Lukaspsykologen, men inte lika ofta som tidigare. Exakt hur det blir i förlängningen återstår att se, det beror på en rad olika faktorer som kan sammanfattas med orden ekonomi och tid. Det som är bestämt än så länge är att jag i december kommer skriva två inlägg till. Jag kommer alltså avsluta min PTP-tjänst, ta en bloggpaus under november månad och därefter blogga två gånger i december. Parallellt med detta har jag börjat bygga ett cyberhem på adressen www.lindahellquist.se. Så länge jag bloggar för Lukaspsykologen kan jag, som vanligt, nås via bloggkommentarer, Facebook/Twitter (sök på Lukaspsykologen) och på lukaspsykologen(at)gmail.com. Möjligen kan jag inte svara lika snabbt som tidigare. Om någon vill få tag på mig och det brådskar är det därför en god idé att istället kontakta mig via min hemsida.

Det är också oklart om jag framöver kommer bevaka och skriva om S:t Lukas kulturpsykologiska evenemang. Ni som med intresse följt föreningens eller mottagningens olika nyheter genom bloggen är välkomna att istället följa S:t Lukas i Uppsala på Facebook eller att kika in på hemsidan då och då. På bägge ställen kommer det finnas löpande information om framtida filmkvällar, terapicaféer och Lukasdagar. Jag själv kommer förstås att fortsätta hålla mig uppdaterad om vad som händer på mottagningen samt att delta där jag har möjlighet. S:t Lukas mottagning och förening finns kvar i mitt hjärta på så många sätt.

Ja, då har det blivit dags för… ett slags avsked. Lukasbloggen avslutas i dess nuvarande form, men får en ny fortsättning, åtminstone året ut. För mig personligen blir det flera avslut i ett; jag avslutar min PTP-resa på S:t Lukas och börjar en ny resa som legitimerad psykolog i andra sammanhang.

Låt oss förresten passa på att prata lite om avsked och avslut nu när vi har chansen. Det är ett intressant ämne, men vi pratar sällan om det eftersom det väcker ångest hos många av oss. Jag tänker att frasen ”det enda vi vet är att vi ska dö” illustrerar något väsentligt i människans livsvillkor. Trots att detta faktum är djupt smärtsamt behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till detta, samt till alla de situationer då vi ”dör en smula”, som vid ett avslut eller ett avsked. Vi människor blir till genom våra relationer, på flera olika sätt. Ja, det faktum att ett avsked kan röra oss så djupt beror nog både på vår suveräna mänskliga förmåga skapa relationer samt att avskedet ruskar liv i en slumrande insikt om vår egen dödlighet och brist på kontroll.

Det är alltså laddat att ta avsked, även i olika vardagssituationer. Våra avsked innehåller toner från en slags existentiell klangbotten och väcker många känslor samtidigt inom oss. I samtalsterapi pratar man ofta om vad det innebär att ta avsked från något eller, framför allt, någon person som man tycker om. Sammanfattat kan man säga att det är viktigare än man kanske tror att ta till sig det som händer inombords när någonting avslutas, att faktiskt våga känna efter. Detta är motsatsen till att fullständigt lägga lock på sina känslor och förminska betydelsen av det man tar avsked från. Att skiljas från något betydelsefullt på detta modiga sätt kan kännas både förvirrande och väldigt jobbigt. Ibland behöver vi stänga av lite för att klara av det, men ofta behöver många av oss påminna oss själva om att inte stänga av alltför mycket.

Jag tänker mig att ett avsluts olika känslor och existentiella tankar kan vara förpackade ungefär som i en zip-fil. Denna zip-fil är lätt att avfärda eftersom den inte ser mycket ut för världen; den tar lite plats och innehållet är dolt vid första anblicken. Det är först när vi medvetet klickar på den och väljer att öppna upp för innehållet som vi förstår vilket viktigt material som finns inuti.

Vi människor behöver våga möta det vi känner för att komma vidare i livet på ett bra sätt. När avslutar en relation eller tar avsked av något kan vi till exempel behöva möta vår sorg över det vi förlorat, vår ilska och besvikelse över det som inte blev så bra som vi hoppats, vår tacksamhet över det vi upplevt tillsammans och vår nyfikenhet inför att starta något nytt. Många känslor kan rymmas i ett avslut – både en djup sorg och samtidigt en stark nyfikenhet på nya möjligheter – och den kombinationen av starka känslor tycker jag är fascinerande. Och ja, utmattande.

Att även kunna närma sig livets ändlighet och sin egen brist på kontroll i olika situationer kan göra att livet själv lyser klarare. Döden och livet är närmare varandra än man kanske tror. Det verkar fungera ungefär som med känslorna: det går inte att välja några önskvärda känslor som man vill ha och avfärda resten. Nej, vill man ha ordentlig tillgång till sitt känsloliv, känna sig på djupet levande, så får man ta emot hela paketet känslor. Det är till exempel svårt att känna djup glädje när man lägger locket på ”jobbiga känslor” som ledsenhet och ilska. På samma sätt finns otaliga historier om personer som börjat värdera livet på ett nytt sätt efter att ha tagit avsked av något/någon viktig i sitt liv, eller att själv ha stått öga mot öga med döden och sedan återvänt. Livet tas inte för givet i dödens sällskap. Denna möjlighet att se livet ur ett nytt ljus finns, så att säga, in-zippad i ett avsked.

Låt oss återgå till mitt avsked, som inte är alltför laddat i jämförelse med de livomvälvande avsked jag nyss beskrivit. Ändå är det med starka, blandade känslor som jag nu tar avsked från mitt PTP-bloggande. Det är sorgligt att sluta och jag kan stundtals känna ett sting av besvikelse över det jag velat men inte kunnat eller hunnit. Jag är dessutom oerhört tacksam över allt jag har fått uppleva här på S:t Lukas under mitt PTP-år; alla människor jag mött, allt jag lärt mig, allt jag fått och allt jag själv fått chansen att ge. En stor portion av denna tacksamhet riktar jag till er som har läst det jag skrivit här på bloggen, som har gillat inlägg, som har delat era tankar med mig i kommentarer. Ni har på alla dessa sätt gett mig inspiration och en möjlighet att fortsätta skriva.

Jag ser fram emot att fortsätta blogga för på Lukaspsykologen och hoppas att alla omständigheter leder vidare till fortsatta inlägg, även efter december månad. Jag tar en bloggpaus nu, men är alltså tillbaka igen med nya spännande inlägg i december. Vill ni mig något däremellan så finns jag som sagt att få tag på via min hemsida. Jag hoppas ni hänger med mig även in i nästa skede. Med risk för att vara högtidlig och lite blödig; tack för den här tiden!

Att möta en människa öppet och visa respekt för Mellanrummet: Winnicott, Emmy van Deurzen och Saft Stockholm

10 oktober, 2011 / lukaspsykologen

Då och då stöter jag på ett begrepp som jag gillar, nämligen begreppet Mellanrummet. Under det senaste året har jag tänkt skriva något om det, ja helt enkelt skriva om mellanrumstanken i ett mänsklig möte. Det har varit svårt att komma igång. Det är som om ämnet runnit genom mina fingrar som sand när jag försökt hålla i det och beskriva det. Till och med själva ordet är svårt att definiera enbart i förhållande till sig själv, ett mellanrum antyder att detta – vad det nu är – finns mellan olika rum.

Nåväl, jag gör ett försök eftersom jag tycker att begreppet är spännande och förtjänar uppmärksamhet. Inlägget blir således en slags brainstorming kring att modigt möta en människa utifrån den person hon är, till skillnad från ett möte där man håller fast vid sitt eller har olika ”baktankar”. Jag kommer utgå från olika sammanhang där begreppet mellanrummet spelar en viktig roll. Ni får möta psykoanalytikern Winnicott, den existentialistiska psykoterapeuten van Deurzen och musikern Lena Bjärskog (aka Saft Stockholm) som alla tre berättar om mellanrumsrelationer, fast på lite olika sätt.

Jag börjar i den existentiella psykologin. Begreppet mellanrumsrelation beskrivs i introduktionsboken Existentiell Psykologi som ”en relation som respekterar rummet mellan parterna”. Det gäller att inte tränga sig på, att inte gissa sig till vad den andre har för uppfattning eller att själv alltför snabbt uttrycka sin egen mening och vänta sig följsamhet från den andre. En mellanrumsrelation kräver istället att personerna har en god balans i sin själv-andra-dialektik, en förmåga att ömsom ge både sig själv och den andre utrymme i dialogen. För detta krävs en djup förståelse för att den andre och jag själv är olika varandra, att vi har olika perspektiv på livet. Detta påminner om begreppet hög mentaliseringsförmåga.

Den intressanta religions- och relationsfilosofen Martin Buber menar att vi behöver minimera antalet jag-det-relationer i våra liv för att i högre grad få uppleva äkta möten. En jag-det-relation innebär att vi ser andra människor som objekt som kan betraktas, hanteras och ge olika erfarenheter till oss själva, subjektet. Kanske kan det liknas vid att mingla runt på en fest med syfte att ge ett gott intryck av sig själv och samla visitkort från högstatuskontakter, som man sedan hoppas ”få ut något av” framöver. En jag-du-relation ger istället en verklig närvaro mellan två människor som ömsesidigt öppnar sig mot varandra på ett oreserverat sätt. Det gäller att rikta sig just till den människa man har framför sig, med respekt för denna persons egenart i förhållande till sig själv. När vi kan respektera att den andre är annorlunda än oss själva och bekräfta detta så har vi kommit en bra bit på väg. Själva mötet är syftet. Det är svårt och läskigt – men en betydelsefull strävan som är ytterst spännande. Vi kan i och för sig inte leva utan jag-det-relationer till omvärlden, menar Buber, men om vi enbart lever i jag-det-relationer så är vi inte människor.

I den existentiellt orienterade samtalsterapin läggs stor vikt vid mellanområdet mellan terapeut och konfident. När två människor möts och öppnar sig för varandra, det vill säga sträcker ut handen mot den andre med respekt för utrymmet däremellan, så kan något nytt skapas. Emmy van Deurzen, en brittisk psykoterapeut som utvecklat existentiell terapi, uttrycker detta på följande sätt: ”När jag inte berövar dig ditt rum och du inte berövar mig mitt, skapas ett nytt, öppnare rum mellan oss, och här kan vi skapa handlingar”. Nya tankar och känslor uppstår mellan personerna, i mellanrummet. Att möta andra utifrån sin egen agenda kan måhända kännas tryggt, men lägger lock för denna sortens kreativitet.

Inom den psykoanalytiska traditionen har Winnicott formulerat teorin om att all skapande lek och kulturell verksamhet utvecklas i ett mellanområde. Detta område finns också mellan individer och upprinnelsen till detta anses vara utrymmet som finns mellan barn och förälder i deras samspel. Barn tar tidigt initiativ till spontan lek, till en delad upplevelse av samförstånd, vilket skapar starka känslomässiga band mellan förälder och barn. Psykologibloggaren Mosskins beskrivning av denna lek, utifrån sina egna föräldraerfarenheter, illustrerar detta på ett fint sätt (klicka på länken för att läsa om detta).

För att fortsätta på lektemat så intervjuade jag under min psykologutbildning några vuxna människor om lek i vuxen ålder. Det blev tydligt för mig hur mycket kreativitet och skapande – ja, helt enkelt lek – som fortfarande är livgivande i vuxna personers vardag. Att samspela med andra på detta spontana sätt, för samspelandet skull, verkar finnas som ett grundläggande drag i vår mänskliga natur och vi kan känna oss ofullständiga om vi alltid möter människor med ett särskilt syfte, det vill säga utan att få tillgång till ett lekutrymme mellan oss.

Eftersom vi människor är samspelsexperter redan från födseln så är vi utrustade med ett brett spektrum av känslor och en stor kapacitet för att avläsa andra människors känslolägen. Vi använder kroppens olika uttryck, positioner och rörelser för att kommunicera till andra vad vi känner och vill. Så småningom utvecklar vi också ett rikt verbalt språk. Utrustade med allt detta är det därför inte så märkligt att vi behöver utrymme i våra relationer för att samspela i nuet och uttrycka det som inte alltid är fullt genomtänkt; vår fantasi, våra tankar och våra känslor. Vi behöver mötas med respekt från andra för de unika personligheter vi är och bekräftas i detta. Med risk för att låta klyschig tror jag att mellanrums-relationen är högaktuell i en tid där det är viktigare än någonsin att vara och synas ”på rätt sätt”. Den bild vi visar av oss själva för omgivningen, vår image, kan bli stel och statiskt om vi plockar bort vår lekyta, våra mellanrum.

Utan mellanrum riskerar vi att hamna på bedömningspodiet som objekt. Vår image och de normer vi lever efter lovar oss visserligen identitet och tillhörighet, men kan också göra oss skräckslagna inför ett jag-du-möte. Två människor som oreserverat öppnar sig för varandra kan upplevas som läskigt och aktualisera frågor som ”är jag okej som jag är?”, ”är detta passande?” och ”är detta ett produktivt möte och vad blir i så fall resultatet?”. I många fall har vi kanske varken tid eller mod till dessa möten. Den extrema motsatsen till jag-du-mötet, att som människa enbart leva i jag-det-relationer, torde vara som att bli en levande reklamfilm som matar omgivningen på med tillrättalagda, image-byggande jinglar. Effektivt och bra i marknadsföringssyfte förmodligen, men med en inbyggd risk att förlora den del av sig själv som bara rör sig fritt i mellanrummet.

På tal om kravet på att ha en välputsad yta och vara mån om att andra inte ska se ens brister vill jag skicka med en höstpresent i form av en låt som handlar om detta. Lena Bjärskog i Saft Stockholm har tonsatt en spokenword-dikt som Linda Leveau skrivit som heter just ”Mellanrummet”. En väldigt talande låt/dikt som jag själv tycker mycket om och som jag fått tillåtelse att lägga upp här som en mp3-fil. Tack Lena och tack Linda! För att lyssna på låten, klicka på länken nedan:

Mellanrummet, feat Lia.

”Det är först när man når mellanrummet som man förstår, hur den andre egentligen mår. (…) Det är i mellanrummet som det viktiga och riktiga händer – och kanske är det därför just där de allra flesta vänder (…) Din röst gör inte min stum, jag är inte rädd för dina mellanrum”.

Med dessa vackra strofer ur Mellanrummet avslutar jag för idag och hoppas att jag öppnat en dörr till ett kreativt mellanrum mellan bloggskrivare och bloggläsare, mig och dig.

Funderar du på att ta självmord? Vill du förhindra att internet inspirerar till självmord?

26 april, 2011 / lukaspsykologen

I detta inlägg kommer jag att berätta om en internetsida som inspirerar till självmord samt berätta vad man, väldigt enkelt, kan göra för att bidra till att den som funderar på självmord istället får hjälp. Detta kommer jag till snart. Först vill jag rikta min fulla uppmärksamhet till dig som läser detta och har dödslängtan, självmordstankar eller konkreta planer på att ta självmord. Kanske känns det som du sjunkit ned i ett svart hål, att du är djupt förtvivlad, eller som om du börjat känna dig likgiltig inför princip allting. Kanske är du med rätta förbannad på världen – som upprepade gånger svikit och som inte har förstått hur du tänker eller känner. Innan jag fortsätter skriva om hur jag tänker kring självmord vill jag citera min kollega Per Wallroth, leg. psykolog samt leg. psykoterapeut. Per har arbetat 10 år inom psykiatrin och mött många personer som funderat på att ta sitt liv eller som har gjort självmordsförsök men överlevt. Jag frågade honom om det finns hopp om att må bra igen om man funderar på att ta självmord. Om ja; varför kan det ändå kännas som om döden är den enda utvägen? Per svarar:

Visst finns det hopp om att må bra igen! Jag har själv träffat många människor som har haft självmordstankar och självmordsplaner, men som har ändrat sig. Jag har också träffat många som gjort självmordsförsök och i efterhand varit glada att de överlevt. Det finns alltid hopp, men det tappar man bort när man mår riktigt dåligt. När man är deprimerad eller ångestfylld snävas världen in. Man blir helt upptagen av de egna malande tankarna och förlorar förmågan att se alternativ. Känslan blir ofta att ”nu är allting skit och det kommer det alltid att vara”. Man glömmer bort att man har mått dåligt förr och att det då alltid har blivit bättre så småningom. Man glömmer bort att man alltid kan någonting annat – man behöver inte traggla vidare på det hemska jobbet, man behöver inte fortsätta på utbildningen som man vantrivs med och man behöver inte stanna kvar i förhållandet där man blir illa behandlad. Ibland kan blotta tanken på att man har andra möjligheter göra att det känns lite lättare.

Vad kan man mer göra för att må bättre om man har självmordtankar? Per svarar:

Många som mår dåligt skäms för de egna tankarna och känslorna och gör allt för att hålla masken och verka glada och ”normala”. Det första steget mot att må bättre är ofta att man vågar öppna sig för någon som man litar på: en vän eller en anhörig, en lärare eller en arbetskamrat. Man kan då få uppleva att den andre tycker om en trots att man mår dåligt och man kan också få nya perspektiv på sina problem. Den andre kanske också kan hjälpa en att kontakta en psykolog eller psykoterapeut eller någon annan klok person, om det skulle vara så att man behöver professionell hjälp för att ta sig upp det där hålet man har ramlat ner i och ta sig vidare i livet.

Mina egna tankar kring självmord påminner mycket om Pers. Det jag tänker vidare på är hur svårt det ibland kan vara att hitta någon att prata med som man litar på och som man tror kan vara till hjälp. När man är deprimerad eller ångestfylld, då livet blir snävt som Per beskriver ovan, har man svårt att tro att man någonsin ska kunna må bättre. Man förlorar hoppet för sig själv och det kan vara svårt att föreställa sig att någon annan kan känna hopp. Man kan känna sig förvirrad över hur det egentligen gick till när man började må så här dåligt och förstår inte heller hur man ska ta sig vidare. Ofta föraktar man sig själv. Slutsatsen av de egenupplevda känslorna blir inte sällan ”ingen kan förstå eller bry sig om mig”. Det blir en slags felkoppling; man tror att ingen annan orkar med en eftersom man har svårt att orka med sig själv i det läget.

Det finns många bra personer som både har omtanken och kunskaperna för att hjälpa, det kan jag själv intyga efter att ha träffat en hel del av dem både privat, under min utbildning och genom arbetet. Utmaningen är ofta att hitta dem fort nog och att stå ut med att ibland bli missförstådd på vägen dit. Svensk psykiatri är, minst sagt, inte alltid en dans på rosor med sina knappa resurser och långa väntetider. Privat psykologisk behandling som brukar kunna erbjuda hjälp snabbare, liksom S:t Lukas där jag jobbar, kan för många vara ett alltför dyrt alternativ (även om vår mottagning arbetar för att ge subventionerade priser så långt vi kan).

Mitt bästa råd till dig som funderar på självmord är att kontakta någon att prata med; kanske genom att höra av dig till någon du känner, genom att ringa en psykiatrisk mottagningen eller genom att ringa till Nationella Hjälplinjen. Hos den sistnämnda kan du få kostnadsfri psykologisk hjälp över telefonen och även få numret till din närmaste psykiatriska mottagning. Med detta sagt samlar jag ihop all värme och energi jag har för att skicka över den till dig här över internet, för att du ska få den där extra energin som krävs för att ta en kontakt och inte ge dig förrän du till slut fått en samtalskontakt som du trivs med. Jag hoppas att du, tillsammans med en bra person, får bearbeta det som är jobbigt i ditt liv samt snart får uppleva positivare känslor. Alla människor har nämligen kapacitet till glädje eftersom vi är biologiska varelser med en kropp som kan framkalla den affektiva upplevelsen. Det finns så att säga ”inom oss”, även om det låter klyschigt. Kanske blir du också en av många som skriver något liknande detta en dag, och säger att du ser tillbaka på en mörk tid som du inte förstod hur du skulle ta dig ur, men du hittade ett sammanhang där någon kunde ge dig det hopp du inte själv hade – och du kunde få eller återfå en känsla av liv inombords, en grundstämning av att vara tryggare och gladare. Gissningsvis har du också vuxit mycket som människa och fått en inre känslighet och styrka som du kommer få mycket nytta av i livet.

Nu några ord till er som inte har självmordstankar men som vill bidra till att det på internet i första hand sprids information om hur man kan få hjälp att leva vidare – inte hur man på bästa sätt kan ta sitt liv. Den internetsida som i skrivandets stund ligger högst vid en googlesökning på ordet självmord är nämligen en sida som uppmuntrar till att begå självmord. Detta gjorde att bloggen Pontus hörna började uppmuntra bloggare att länka till Vårdguidens information om självmord så att denna sida – som ger hjälp att fortsätta leva – så småningom ska kunna hamna högre i googlesökningar. Kanske kan sidan som uppmuntrar till självmord verka vara som en god vän i nöden för den med självmordstankar; äntligen ett ställe som inte moraliserar och säger ”det blir bättre” utan istället ger handfasta tips som kan ”lösa situationen”. Men, denna ”lösning” innebär samtidigt att eliminera alla möjligheter till fortsatt liv och hopp. Det är dessutom så att självmord oftare väljs som lösning av personer som är deprimerade, där sjukdomstillståndet gör det svårt att se alternativa lösningar. Liksom man kan argumentera för att självmord är ett ”eget val” så kan man också säga att det är svårt att se sina olika valmöjligheter när man är mitt inne i en depression – kanske blir det depressionen, snarare än hela människan, som väljer?

Klicka gärna på länken till Vårdguidens sida om självmord för att hitta information om var man kan få hjälp när man har självmordstankar – eller för att bidra till att sidan kommer högre i googlesökningar. Du kan också själv länka till Vårdguiden genom att länka ordet självmord till deras sida. När du ändå är inne på Vårdguidens hemsida och tittar runt så vill jag passa på att tipsa om den läsvärda och sanna berättelsen om hur ”Ida” ville ta sitt liv, men fick hjälp och mår bra idag.

Fler bloggare som uppmärksammat initiativet att länka till Vårdguiden är bland annat den intressanta bloggen Nattens Bibliotek, Mymlan och Cattas Bubbla. Dessa tre har även vidare länkar till andra bloggare som deltar, för den som är intresserade att läsa fler inlägg om detta.

Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: Del 2)

17 januari, 2011 / lukaspsykologen

Jag fortsätter mina funderingarna från förra inlägget. Vad har IKEA:s Ingvar Kamprad, filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg gemensamt? Jo, de verkar i sina uttalanden spekulera kring samma slutsats om lycka; nämligen att den bäst nås när en människa är på väg mot ett mål. Håller psykologisk forskning med? Ja, till stor del. Jag börjar från början och förklarar hur jag menar.

Filosofen Bengt Brülde berättar i en artikel i SvD om hur vi människor tenderar att ha en idealiserad bild av framtiden. Man tänker sig att det hela tiden finns en större lycka framöver, ”sedan”, när man flyttat till en finare lägenhet, fått ett bättre jobb, blivit mer vältränad – då börjar livet ”på riktigt”. Brülde menar istället, utifrån psykologiprofessorn Csíkszentmihályis forskning om ”flow” (flyt), att vi ofta upplever oss som lyckligast då vi helhjärtat aktiverar oss och då ägnar oss åt en utmaning som ligger nära gränsen av det vi kan klarar av. Känslan av flow får vi då allting fungerar som det ska och när vi ser tillbaka på en sådan stund av flow säger vi människor ofta; ”då var jag lycklig”. Av bland annat detta drar Brülde slutsatsen av att vi människor är gjorda för aktivitet och att vi är lyckligast när vi strävar mot något på detta sätt, inte passivt befinner vid något vi har uppnått eftersom den känslan av framgång snabbt ersätts av en strävan efter nästa utmaning.

Johan Norberg, idéhistoriker och författare till boken ”Den eviga matchen om lyckan” är inne på samma spår. I en artikel i DN säger han att lyckan inte är en plats utan ett sätt att resa. Det är snarare något vi producerar än konsumerar. Norberg ger oss även en historisk bakgrund till lyckosökandet, som verkar ha exploderat de senaste åren. Han menar att frågan om vad lycka är inte är ny utan har diskuterats flitigt ända sedan Aristoteles tid. I dagens Sverige har vår höga levnadsstandard och samhällets individualisering gjort att vi både har tid och ett behov av att själva söka våra egna svar, eftersom kyrkan och ideologierna förlorat sin kraft som auktoriteter på området.

Menar psykologisk forskning att vi människor blir lyckliga genom att aktivitet, i det pågående livet, snarare än att lyckan kommer då vi nått ett visst mål? Ja, i stort sett verkar det fungera så. När det gäller pengar finns det forskning som visar på att vid en viss ekonomisk nivå finns det inte längre ett samband mellan att få mer pengar och att bli lyckligare. Enkelt uttryckt kan man säga att den som är fattig blir lyckligare av pengar, men att den som redan lever på en god ekonomisk nivå inte blir lyckligare av att bli rikare.

Inom psykologisk forskning letas ofta empiriska bevis för vilka faktorer som skapar lycka hos människor. Detta beskrivs på ett bra sätt av Psykologifabriken och jag sammanfattar: En hel del av vår upplevda lycka beror på saker som är svåra att påverka; exempelvis vårt samhällsklimat och genetiska faktorer. Som enskild faktor är goda, nära relationer det som är mest betydelsefullt. Viktigt är också att uppleva en känsla av mening i tillvaron, oavsett vad denna mening grundar sig på. Det går att aktivt påverka sin lycka genom att exempelvis tänka mer på det man är tacksam för och visa omsorg om andra.

Lycka är ett komplext begrepp som man kan uttala sig om på många sätt; både existentiellt och utifrån psykologisk forskning. Begreppet lycka kan också väcka blandade känslor på ett individuellt plan. Ibland kan det vara inspirerande att fundera kring sin egen lycka och sina livsval – kanske särskilt när man själv känner sig lycklig och upplever en förväntan på livet. Lyckan kan upplevas på många olika sätt – till exempel som ett lugn, som att vara i balans eller som stark glädje. Upplevelsen av lycka kan ofta bli fysiskt påtaglig när man exempelvis ser någon man älskar eller avnjuter en god middag i kvällssolen.

Ibland är pratet om lycka mest tröttsamt eftersom det – som mycket annat – kan väcka en prestationshets. När vår midsommar inte ser ut som en Pripps Blå reklam, är vi verkligen lyckliga då? Duger vi? I en forcerad strävan efter lyckan kan acceptansen av livet, såsom det är med både lycka och svårigheter, ibland komma i skymundan. Detta kan vara värt att ha i tankarna för att sedan, med liv och lust, njuta av varje god stund som livet ger. Eller, som den danske författaren Aksel Sandemose sa; ”Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon”. Detta är måhända motsatsen till att fokusera på lyckan som förväntas finnas ”sedan” vid vägen ände. Är detta önskvärt och möjligt – eller mest prestationshetsigt hurtigt? Den frågan lämnar jag med varm hand över till er och avslutar dagens upptäcktsfärd i lyckans värld.

Vad är lycka? DN-krönikören Hanna Hellquist jagar lyckan i åtta avsnitt på SVT (Lycka: Del 1)

14 januari, 2011 / lukaspsykologen

På tisdag den 18 januari kl 21.30 visar SVT ett kulturprogram i åtta delar med namnet ”Jakten på lyckan”. Där kommer DN-krönikören Hanna Hellquist att kritiskt undersöka lyckoindustrin och det som sägs göra oss lyckliga. Under olika studiebesök träffar hon lyckogurus och lyckoforskare, går på skratterapi, ägnar sig åt frigörande dans och klappar delfiner. Du kan läsa mer om Hanna och programmet här eller se programmets trailer här.

Det är lätt att bli nyfiken både på programmet och på frågeställningen i sig. Vad är egentligen lycka? Efter en snabb sökning på Google får jag svar. Lycka är en känsla av varaktigt välbehag, menar Wikipedia. Vad innebär det? Om jag tolkar det bokstavligt; bryts inte välbehagskänslan varje gång jag saknar något, till exempel blir hungrig? Försvinner lyckan då?

”Lycka är mer grundläggande och av mer existentiell karaktär” kanske någon invänder. Jag håller i så fall med. Jag föreställer mig lycka som ett sinnestillstånd, en slags bakgrund till våra vardagskänslor. Vad nu det är. Det är svårt att fånga lyckan i ord, för orden tar snabbt slut. Det är som bloggen Tankefel beskriver; det finns ord för alla hundratals delar som utgör en bil, men ”vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och är i största allmänhet”.

Kanske fungerar det bättre att definiera lyckan mer filosofiskt? ”Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka”, ska den franske författaren Françoise Sagan ha sagt .”Lyckan är inte att nå sitt mål. Lyckan är att vara på väg”menar bland andra IKEAS pappa Ingvar Kamprad. Nog är det lite anmärkningsvärt att han, med sin framgång världen över, menar att det viktiga inte är att nå sitt mål. Faktum är att Kamprad, på lite olika sätt, får medhåll av filosofen Bengt Brülde och idéhistorikern Johan Norberg. Är detta förenligt med psykologisk forskning? Läs mer i nästa inlägg; ”Vad innebär det att vara lycklig och hur blir man det? (Lycka: del 2)”

Att ta sin längtan på allvar under jul och nyår

29 december, 2010 / lukaspsykologen

Jag vågar påstå att längtan präglar många människor under december månad. Julens längtan (samt önskan att tjäna pengar på julens längtan) blir synlig redan i november då julpyntet åker upp i butikerna. Sedan följer advent i fyra omgångar där själva ordet, latinets adventus, betyder ankomst. Hela högtiden är således en nedräkning; en väntan på denna ankomst. Ofta har vi en medveten längtan efter något i juletider, såsom en längtan efter ledighet eller efter den perfekta julen.

När det gäller relationer till nära och kära i juletid kan längtan ofta vara mer komplex, ibland också mer smärtsam. Det kan väckas en längtan tillbaka till något som man haft i sin barndom eller till något som man hoppas kunna få i framtiden. Ibland blir längtan kvävd på vägen efter alltför många besvikelser, men många gånger gror den fortfarande trots motgångar, likt en hoppfull växt som vägrar ge upp förhoppningen om någonting annat, något bättre. Det finns en väldig kraft i längtan.

Svenska Dagbladet publicerar i dagarna en artikelserie om längtan. I den fjärde delen talas det om en längtan av existentiell karaktär. Denna längtan förefaller mindre inriktad på att nå ett tydligt yttre mål. Istället ryms där blandade känslor kring vem man är och var man hör hemma, kanske en slags längtan efter helhet och mening. Svenska Dagbladet intervjuar Owe Wikström, professor i religionspsykologi, författare och psykoterapeut. I sin bok ”Till längtans försvar” skriver han om just en sådan svårdefinierbar längtan, en längtan som ofta innehåller både lycka och sorg på samma gång. Att uppleva en sådan längtan samtidigt som ensamhet och vilsenhet kan upplevas som en slags existentiell tomhet. Detta tillstånd kan verka snarlikt en depression, men är enligt Wikström ingenting som behöver ”botas bort”. Istället är detta tillstånd en hjälp som kan påminna oss om livets storhet och skönhet, om hur vi gör det bästa möjliga av vårt eget liv. Han säger i artikeln: ”Att ta dessa frågor på allvar är avgörande. Kanske är vemodets och längtans starka känsla av samtidig lycka och sorg livets eget sätt att påminna oss om dess ofrånkomliga skörhet”.

Att bekanta sig med sin egen längtan under julledigheten, istället för att fly ifrån den, kan vara väl investerad tid. Ledigheten och minnen från tidigare julhelger gör att många känslor får chansen att röra sig lite friare än de har möjlighet till i den rutinbundna vardagen. Detta kan förstås vara både jobbigt och inspirerande. Framför allt är det kanske nyttigt. Att som Wikström säger, ta sin egen känsla av längtan på allvar, kan hjälpa oss att skapa ett större livsutrymme för oss själva och hjälpa oss att ta vara på det liv vi har på bästa sätt. Gott nytt år!

Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla