Det är med anledning av att en av våra populäraste kurser börjar fyllas med deltagare inför kursstarten som jag bokar träff med Margareta Löthman. Under tre heldagar i november är det nämligen hon som kommer undervisa på kursen ”Det professionella samtalet” här på S:t Lukas i Uppsala. Mina kollegor har berättat att denna kurs hålls år efter år, ämnet tycks aldrig bli irrelevant, det behövs alltid mer kunskaper om hur vi bäst samtalar med varandra utifrån vår yrkesroll. Kanske är det också kursupplägget som aldrig går ur tiden; en mycket erfaren lärare leder en liten grupp kursdeltagare genom olika teoriavsnitt och sedan får deltagarna omsätta teorin i praktiska övningar. Förutsättningarna är med andra ord goda för att de nya lärdomarna ska bli till praktisk nytta i vardagen, där de behövs.
När jag träffar Margareta på hennes mottagningsrum är det första gången vi ses och jag är nyfiken på vem Margareta är i sin professionella roll. Margareta berättar:
– Min yrkeskarriär började med en psykologexamen på Uppsala Universitet, där jag också blev kvar som lärare under många år. Bland annat undervisade jag blivande psykologer i samtalsmetodik. Studenterna fick träna på att föra professionella samtal framför en videokamera och fick sedan feedback på sina inspelningar.
Redan nu poängterar Margareta något som jag tror gör henne till en bra kurslärare:
– I undervisning är det viktigt att både se det som fungerar bra och det som behöver förbättras. Många gånger kunde mina psykologelever vara väldigt nervösa under inspelningen, men när de sedan fick se filmen och fick feedback på det de gjort kunde de upptäcka att de hanterat situationen bra. Trots deras upplevelse av nervositet var det främst någonting annat som syntes utåt, till exempel deras intresse för samtalspartnern. Att på detta sätt få feedback på vilka komponenter i samtalet som vi kan hantera bra är en minst lika viktig lärdom som vad vi behöver förbättra.
Margareta fortsätter berätta sin historia:
– Jag har sedan universitetstiden då och då ägnat mig åt undervisning på olika håll, bland annat då genom att vara kursledare hos er på S:t Lukas. Jag har också vidareutbildat mig till legitimerad psykoterapeut och handledare. På min privata psykoterapipraktik har jag bedrivit både individuell- och gruppterapi, och det gör jag fortfarande i mindre utsträckning. Under en tidsperiod arbetade jag också parallellt på ett organisationskonsultbolag där jag jobbade med chefsurval, ledarutveckling och grupputveckling.
Efter denna uppräkning av olika titlar, utbildningar och arbetsplatser är jag både imponerad och glatt förvånad över Margaretas mångsidighet. Jag bestämmer mig snabbt för att hoppa över frågan som handlar om varför just hon är kursledare för ”Det professionella samtalet”. Har hon undervisat blivande psykologer om samtalsmetodik, bedrivit psykoterapi i olika former samt utvecklat organisationer så behövs kanske ingen ytterligare motivering till varför hon leder vår tredagarskurs… Med detta sagt och tänkt lämnar vi Margaretas yrkesbakgrund och övergår till dagens ämne; samtal i allmänhet och professionella samtal i synnerhet. Jag frågar varför det behövs kurser för att bli bättre på att samtala? Margareta svarar:
– Det är viktigt att samtala och alla kan bli bättre på det! Jag kommer att tänka på det latinska ordet ”communicare” som betyder ”att göra gemensam”. Kort sagt kan man helt enkelt säga att vi som människor behöver det gemensamma, vi behöver dela information och upplevelser med varandra, vi är berättande varelser. Det är förresten viktigt att skilja på vardagliga samtal, vänner emellan, och de professionella samtal som vi för utifrån vår roll. Det är det sistnämnda som jag undervisar i.
Vad behöver man lära sig för att bli bra på att samtala utifrån sin roll, tycker du?
– Det finns mycket litteratur om samtal som avhandlar just detta och som betonar olika saker. Jag menar att det är relationen mellan samtalsledaren och den andra parten som är det väsentliga. Det är viktigt att känna till sina egna svaga punkter i samspelet. Hur reagerar jag tillsammans med olika sorters människor? Reagerar jag på olika sätt när jag samtalar med någon som är tystlåten, jämfört med om jag möter något som är väldigt ivrig och pratsam? Har jag svårt för något särskilt beteende hos den jag möter?
Hur lär man sig att känna igen sina egna svaga punkter?
– Främst genom att träna på olika aspekter av ett samtal och få feedback från andra. Det är lätt att läsa kloka saker i en bok och säga ”det här ska jag komma ihåg”, men det brukar vara lika lätt att glömma bort det. Därför varvar vi teori med praktik på kursen. Vi gör ofta rollspel som har olika fokus beroende på vilken teoridel som vi övar.
Vad lär man sig i rollspelen, mer exakt?
– Det finns några generella saker som alla som arbetar med professionella samtal behöver förhålla sig till, till exempel vad yrkesrollen innebär och vad samtalet har för syfte. Det finns också vissa komponenter som utgör grunden för ett bra samtal. Man kan till exempel få träna på hur man bäst beter sig i sin yrkesroll eller hur man gör för att uppnå samtalets syfte på ett så effektivt sätt som möjligt. Man kan också träna sig i att våga vara tyst och invänta den andre, att tydligare bekräfta sin samtalspartner eller börja reflektera kring vad ens eget kroppsspråk förmedlar i olika situationer.
Kan du nämna något slags samtal som brukar vara svårt för många?
– En sak som brukar vara svår är hur vi ska förmedla något som vi inte vill säga till någon som inte vill höra det, till exempel när en läkare behöver ge svåra besked till en patient. Sedan kan det generellt vara svårt att våga lyssna, att faktiskt invänta den andre utan att själv ta vid alltför snabbt.
Vilka är egentligen välkomna att gå kursen, riktar den sig någon särskild yrkeskategori?
– Jag skulle vilja säga att det viktigaste är den som vill gå kursen känner sig motiverad att bli bättre på samtal, oavsett yrke. Alla är välkomna. Sedan är det förstås så att vissa yrkeskategorier samtalar mer i sin yrkesroll, och har därför ett större behov av att bli bättre på detta. Yrkeskategorier som återkommer på kursen är lärare, ledningspersonal samt personer som jobbar inom vård och omsorg.
Har ni någon kursbok?
– Vi har en litteraturlista som innehåller många olika böcker om samtal, men vi examinerar inte kursen utifrån någon särskild litteratur. Deltagarna kommer från olika sammanhang och kan ha olika behov av olika sorters läsning. Vid kursens start presenterar jag böckerna på listan och uppmanar deltagarna att försöka läsa den litteratur som passar dem. Min tanke är att deltagarna på så sätt kan dela med sig av vad de har läst och reflektera kring det tillsammans under kursens gång.
Har du någon särskild bok att rekommendera till bloggläsarna?
– Vet du, jag har svårt att välja en enda bok som är ett måste när det gäller samtal. Olika personer tycker om olika sorters böcker och olika teoretiska inriktningar fokuserar på olika aspekter av ett samtal.
Så du har ingen särskild bok att tipsa om…
– Det finns många. Om jag ska säga någon så brukar Anders Engquists böcker vara omtyckta av många, till exempel ”Om konsten att samtala: en bok för människor i kontaktyrken”, ”Förstånd och missförstånd: Samtalsmetodik för arbetslivet” eller ”Kommunikation på arbetsplatsen: Chefen, medarbetaren, gruppen”.
Under de senaste åren har det också varit populärt att lära sig en metodik som heter motiverande samtal (Motivational Interviewing; MI), som ursprungligen utvecklades för missbruksvården. En bra bok om MI, som både innehåller MI:s historia, teori och teknik, är ”Motiverande samtal- MI: att hjälpa en människa till förändring på hennes egna villkor”, som är skriven av Tom Barth och Kristina Näsholm. En bok som har en lite annan karaktär är Clarence Crafoords ”Människan är en berättelse: tankar om samtalskonst”, som snarare är en inspirationsbok än en lärobok i samtalsmetodik. Crafoord resonerar i sin bok kring det faktum att människan är en varelse som hela tiden skildrar sin berättelse; genom sitt framträdande, sitt kroppsspråk och med sina ord. Att samtala är därför en konst, det är att lyssna med alla sina sinnen.
Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun och jag vill att vi avslutningsvis ska prata om samtalet i ett vidare perspektiv. Något jag ibland tänker på är att vi människor ofta kan ta samtal för givna, att samtal kan ses som något slags ”pausbrus” som uppstår mellan ”viktiga aktiviteter”. Ofta är det samtal som prioriteras bort när pengarna tryter på olika arbetsplatser, till och med inom svensk psykvård. Vad tänker du, håller du med mig om detta?
– Ja, jag tycker också att samtalet tenderar att prioriteras bort i många sammanhang. Vi har till exempel en hel kultur av textbaserad kommunikation, till exempel sms och chatt, som i sin uppbyggnad är väldigt fokuserad på här och nu. Ett samtal som får ta tid, eller för den skull också ett brev som skrivs med omsorg, blir alltmer sällsynt.
I mitt yrkesliv tänker jag också på de tillfällen då jag som organisationskonsult mött personal på arbetsplatser som reducerat bort sina fikapauser. Det kan tyckas som en harmlös sak, men dessa arbetsplatser tappade i och med detta en plattform där medarbetarna får lära känna varandra och därigenom får en upplevelse av att vara ett ”vi”; att samtala och ”göra gemensamt”. Det gav också till följd att informationen i företaget försämrades.
Slutligen; vad är faran i att prioritera bort samtal?
– Jag tänker dels att vi tappar det mänskliga i att ständigt vara i kontakt med varandra, kommunicera, göra gemensamt. I arbetslivet tror jag också att det kan påverka verksamheten på ett negativt sätt, till exempel att arbetet blir mer ineffektivt när medarbetarna inte är tillräckligt informerade om vad andra gör eller vad de själva ska fokusera på.
Rörande ense om att samtal är viktiga avslutar vi vårt samtal, Margareta och jag. Jag säger ett stort tack till Margareta för att hon tagit sig tid att träffa mig. Jag vill också säga till er läsare att det ännu, i skrivandets stund, finns några platser kvar till kursen. Ni som vill se läsa mer om kursen kan göra det här.
Själv går jag ut från Margaretas mottagningsrum och funderar på vad jag själv fått ut av samtalet med Margareta som jag inte skulle ha fått om vi hade chattat kring samma information. Förutom att det säkert varit omständligt så har jag genom samtalet fått upplevelsen av ett möte, tänker jag. Jag har träffat Margareta, sett hennes mottagningsrum, sett hennes kroppsspråk och samtidigt hört hennes röst. Jag har lyssnat med flera sinnen, och det blir något annat än att läsa en text. Det stannar i mitt huvud, i min upplevelsebank, på ett annat sätt.
Samtal kan verka vardagligt, nästan som ”pausbrus” ibland, men dessa samtal rymmer samtidigt essensen av det mänskliga; våra sinnen, våra affekter, vår kropp och våra tankar. Samtalet är ovärderligt för oss i vår professionella roll och mer generellt för oss som människor.