Hängivelsen är teologidoktoranden Elisabeth Hjorts debutroman, utgiven på Nordsteds förlag nu i februari 2011. Boken handlar om huvudpersonen Cecilias liv; hur hon finner och sedan förlorar sig själv i en liten frikyrkoförsamling på den svenska landsbygden. Stundtals finns uppenbara likheter med Knutbytragedin i januari 2004, men boken serverar ingen ”smaskig mordhistoria”. Istället får läsaren följa Cecilia genom olika livshändelser; från pingstkyrkans sommarläger, till bibelskolan, till teamarbetet i byns kyrka, till hennes bröllop och äktenskap – småningom rakt in i en livssituation som liknar den som Knutbys barnflicka levde i. Boken utspelar sig på två tidsplan; före och efter en tragedi. Cecilia färdas in i en självutplånande hängivelse och denna process verkar väcker många frågor av såväl psykologisk som existentiell karaktär.

Boken Hängivelsen är mycket bra och välskriven, enligt de kritiker som läst och recenserat den. Lovorden haglar i recensioner från Expressen, SvD, DN och Tidningen VI. Jag kunde förstås inte motstå att köpa boken – jag har kommit ungefär halvvägs i läsandet nu och är inte besviken. Bladen vänder sig av sig själv – berättelsen är spännande, den väcker känslor och den stannar kvar i tankarna.

Från ett psykologisk perspektiv finns mycket att hämta både när det gäller Cecilias egna livshistoria och beteenden (individpsykologi) samt hur hon och hennes sammanhang interagerar med varandra (gruppsykologi och socialpsykologi). Som ett exempel på information från hennes livshistoria så berättas det att Cecilia förlorar sin mamma i cancer vid elva års ålder. Hon talar i princip aldrig om denna förlust, men man kan som läsare ana att förlusten ständigt är närvarande som en isande kyla som Cecilia försöker komma ifrån genom att värma sig i församlingen, framför allt genom umgänget med ett äldre par som fungerar som församlingsledare. Denna täta församlingsgemenskapen är ett sammanhang där Cecilia till en början utvecklar sin personlighet och sin tro, men som hon sedan alltmer försöker undvika. Hennes tänkta livsuppgift blir allt viktigare och i jämförelse blir ”ytligt” socialt umgänge både oviktigt och alltmer obekvämt. Cecilias hängivelse är paradoxal – den blir hennes språngbräda ut i livet, hennes styrka, men samtidigt något som obönhörligt drar henne allt längre ifrån sina egna känslor. Cecilia är svår att nå, även för hennes psykolog som inte delar hennes världsbild. Som läsare är det lätt att förstå Cecilias skepsis för denna främmande människa som hon upplever ”ska samla hennes inre i en låda” och ta med sig lådan därifrån. Psykologin blir här för snäv för att omfatta det existentiella.

Hjort (bilden nedan) har lyckats med konststycket att beskriva Cecilias livsfärd på ett belysande sätt, utan att moralisera eller döma Cecilia och hennes omgivning. Språket är vackert, nästintill poetiskt, och jag som läsare blir inte skriven på näsan. Respekten för de psykologiska krafterna, de existentiella funderingarna och tron verkar ständigt närvarande hos författaren. Kort sagt; Hängivelsen är en välskriven bok med massor av psykologi, existentiella funderingar och en klarsynt berättelse som verkar kunna hålla hela vägen. Om ni uppskattar det jag uppskattar, så kanske ni uppskattar Hängivelsen.

För att helt byta ämne; har ni  Stockholmsbor sett reklamkampanjen för otrohetssajten Victoria Milan? Med kampanjen ”Gör livet levande – ha en affär” försöker de locka otrohetssugna personer att registrera sig på deras sajt och komma i kontakt med likasinnade.

När jag såg deras annonskampanj för första gången var jag helt naivt övertygad om att deras slogan var en metafor. Jag menar, det krävs något uppseendeväckande för att väcka folks intresse nere i tunnelbanans eftermiddagsrusning. Ingen har väl på allvar kommit på tanken att skapa ett internetbaserat forum som inriktar sig på att administrera folks otrohetsaffärer? Jodå, det är precis vad norrmannen Sigurd Vedal gjort. Reklamombudsmannen samlar anmälningar på hög och moralpaniken stiger i svenska hemmen i takt med att syftet för sajten står klart. Sajten vill skapa en plattform där vi är fria att lura den vi lever med – och alltså inte skapa kontaktmöjligheter för par som kommit överens om ett öppet förhållande. Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz säger:

– Jag tycker det är upprörande att de marknadsför det här som om det är något som hör livet till. Det är en sak att vara otrogen, men en helt annan sak att sätta det i system och lura sin partner, säger hon.

Jag kan inte annat än att hålla med. Om relationen går på tomgång om man vill ha lite spänning – med god chans till större närhet – så kan jag som psykolog istället rekommendera parterapi. Där jobbar vi med att släppa fram känslor istället för att ”lägga locket på”. Det krävs en hel del mod förstås, men livet brukar kunna bli väldigt levande.

Nåväl, jag vill dock inte stanna vid denna käcka uppmaning, utan tänka vidare på om det kan finnas någon psykologiskt grundad förklaring bakom denna sajts framfart. På ett sätt är jag inte förvånad över sajtens budskapet nu när jag förstått det. Egoism eller bristande empati är inget nytt under solen, men kanske har det tidigare funnit ett slags skydd för denna sortens idéer under det smått dammiga begreppet ”moral”. Teknikens framfart de senaste åren är förstås också en förutsättning för att kunna hantera forumet på ett bra och säkert sätt för medlemmarna. Jag tänker också – mer psykologiskt – att vår tid präglas av ett fokus på att vägledas av inre ”känslor” samt en ökad press på att ”lyckas”. Kanske är det därför inte så konstigt att Victoria Milan ligger rätt i tiden?

Vi i Sverige ska helst inte tro att vi är någon i oss själva – Jante förbjuder den sortens kaxiga självkänsla. Istället bör vi sträva efter att prestera något mätbart och rusa vidare i jakt mot tillfredsställelse, lycka och närhet. Vi bygger självförtroende och hoppas att det ska räcka hela vägen. När vi människor inte kan ”bara vara och duga” blir relationer svårt, tänker jag. Prestationsmätaren som fungerar så bra överallt annars i samhället blir ganska oduglig för att mäta närhet och lycka i relationen. Närheten finns inte, vi får inte till det, vi presterar men det går ändå inte. Ett skamlock läggs istället på känslorna och livet känns inte levande. Vilken chans till ett förbättrat mående vi får när Victoria Milan lägger fram en lösning på problemet; en plats som ger alla inblandade chansen att mäta sin attraktion med tydliga mått! Genom att mäta sin attraktion på relationsmarknaden med det antal svar man får på sajten, sin förmåga att förföra och genom upphetsningens hormoner har vi nordbor äntligen fått ett mätbart sätt att få veta att vi duger i relationssammanhang. Synd bara att bieffekten blir att vi degraderar oss själva från socialt utvecklade ”flockdjur” – där vi använder vår hjärnas resurser till att stå i kontakt med våra egna känslor – och istället stänger ner en del av vårt känslor, tillika informationssystem, för att klara av att leva med dubbelheten gentemot partnern. Såtillvida man inte har psykopatiska drag har i alla fall jag som psykolog svårt att se hur man ska kunna ro det här projektet i hamn och ha tillgång till sitt känsloliv – känna sig levande – under en längre tid. Kanske ett tillspetsat och moraliserande sätt att använda biologin på, men måhända en sak som tål att tänkas på.

Jag kan i alla fall inte låta bli att fundera om vår prestationshets och oförmåga att känna att vi duger i relationer kan ha ett finger med i spelet till varför en sajt som Victoria Milan snabbt blir populär här i Sverige. Det handlar kanske inte bara om bristande moral, utan om vår oförmåga att komma nära. När vi upplever att vi själva duger och är älskade skapas förmågan att acceptera andra – det är så en god självkänsla kan förmedlas över generationsgränserna. Kanske är vår frihetssträvan – att ”följa vår egen känsla oavsett hur det påverkar våra nära” – något som börjar klinga falskt hos arten människa, biologiskt sett ett flockdjur. Har den självförverkligade kejsaren en massa kläder på sig – eller fryser han mitt bland dem som skulle kunna vara hans ”flock”?