Relationer – Lukaspsykologen.se

Kategori: Relationer

S:t Lukas arrangerar höstlovsbio med tema vänskap och författaren Åsa Moberg vill införa väninneterapi

6 december, 2011 / lukaspsykologen

Efter en månads bloggpaus är jag nu tillbaka på Lukaspsykologen med ett inlägg som har temat vänskap som en röd tråd. Jag börjar med att i ord och bild berätta om Lukasmottagningens ”höstlovsbio” som hade premiär i början av november. Höstlovsbio innebar i detta fall en kostnadsfri filmvisning för mellan- och högstadieelever under höstlovet, som S:t Lukas anordnade i samarbete med fritidsklubbar i Uppsala. Platsen för evenemanget var Fyrisbiografen, filmen som visades var Stand By Me och det övergripande temat för vår bioeftermiddag var just vänskap.

Filmen Stand By Me bygger på Stephen Kings novell The Body och handlar om fyra tolvåriga killar som ger sig ut på en lång vandring för att hitta en försvunnen kamrats döda kropp. Filmens tema är vänskap mellan barn som håller på att bli vuxna, en vänskap som på ytan kan verka retsam och barnslig men som på många sätt är mognare än de vuxnas omsorg. Det är som en av de vuxna karaktärerna säger: ”I’ve never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”.

Tillsammans med fotografen Peter Stahre, som har tagit alla bilder från evenemanget, kom jag till Fyrisbiografen för att träffa eleverna och se filmen. Vi möttes redan i foajén av pratglada elever som försedde sig med godis och dricka.

Ett tag var det lite glest i bänkraderna…

… men så småningom hittade alla fram till en plats inne i biosalongen.

Trion från Lukasmottagningen, det vill säga verksamhetschef Peter Friberg, leg. psykoterapeut Per Wallroth och jag, berättade kort om vilka vi var och vilken film vi skulle se.

När filmen drog igång var jag förväntansfull inför att återuppleva denna storfilm igen. Med facit i hand kan jag säga att jag tyckte att filmen var lika bra som sist. Det som dock särskilt stannade hos mig denna gång var det tidstypiska i filmen, till exempel sättet att illustrera ett kompisgäng. Jag undrar om en storfilm om tonårskillar skulle innehålla lika mycket förtroligt armen-om-halsen-på-min-kompis-snack idag, år 2011? Kanske skulle vänskapen skildras på ett lite annat sätt? Jag vet inte, men jag vet att filmen imponerade på mig i sitt sätt att skapa en förtätad stämning av djupaste allvar mitt bland barnens lekfulla äventyr och retfulla jargong. Här finns gott om tunga problem, men också en stor dos nyfikenhet, talang och – framför allt – en mogen vänskap som bär där föräldraomsorgen brister. I en mycket rörande scen uppmanar gängledaren Chris huvudpersonen Gordie att plugga vidare och använda sin berättartalang, även om detta i praktiken innebär att Chris blir lämnad ensam kvar i hemstaden. Chris omtanke om Gordie går inte att ta miste på, den är nästintill tvingande öm.

När filmen var slut fick en enkel handuppräckning i Fyrisbiografen avgöra vad eleverna tyckte om filmen; hade den varit mestadels bra eller dålig? De flesta i salongen tyckte att filmen varit bra. När Peter och Per ställde några korta frågor om vänskap för att anknyta till filmens tema så fanns en del olika åsikter om hur man beter sig när man är en bra vän. Vissa tyckte att killgänget i filmen verkade vara väldigt bra vänner, medan andra tyckte att de retade varandra för ofta eller på andra sätt var taskiga mot varandra. Det här med relationerna till vänner, vänskap, är ett intressant ämne på många sätt.

Jag tänker nu, så här i efterhand, att det är ganska intressant att vi så snabbt valde tema vänskap för en biokväll för skolelever när vi inte haft det diskussionstemat i vuxenformat, varken på våra biokvällar eller våra psykoterapicaféer.Hamnar diskussionen om – och hanterandet av – våra vänskapsrelationer på efterkälken när vi blir vuxna? Författaren Åsa Moberg (bild nedan) var inne på det spåret när hon utifrån samtal med sina väninnor bestämde sig för att skriva boken ”Väninnorna och jag” (Natur & Kultur, 2011).

Vi diskuterar sällan vänskapsrelationen i sig; dess kvalitéer, konflikter och svek, är Åsa Mobergs budskap när hon intervjuas i tidskriften Modern Psykologi (oktober 2011). ”När det gäller traditionella kärleksrelationer har vi gott om ord – passion, kärlek, otrohet, äktenskapskris, skilsmässa – och där finns lagar, ritualer och familjeterapi. Men väninneskapet har inte ens ett namn. Hur ska man kunna hantera en relation som officiellt knappt existerar?”, frågar hon. Jag kan inte annat än hålla med henne; vi pratar för lite om vänskapsrelationen som fenomen. Åtminstone gör jag det. Hur mycket har jag till exempel skrivit om vänskap här i bloggen det senaste året? Trots att temat väldigt ofta är relationens psykologi så handlar mina texter nästan uteslutande om terapirelationer, parrelationer och familjerelationer! Jag är säkert inte ensam om det; terapirelationer och familjerelationerna är på många sätt i fokus i den traditionella psykologins värld.

Vi lever med paradoxen att vänner är väldigt viktigt i våra liv, men vi pratar sällan direkt om hur vi tar hand om och reparerar vänskapsrelationer, menar Åsa. Det får mig att tänka på uttrycket ”killar kommer och går, men vännerna består”, som ofta sades som ett slags visdomsord under min skoltid. Även om syftet då var att poängtera att världen inte skulle rämna om den senaste förälskelsen blev ihop med någon annan, så tycker jag ändå att uttrycket är onödigt statiskt. För vad lär det oss om de olika relationerna? Att olika omständigheter rör inte en trofast vän i ryggen, medan en kärleksrelation är flyktig och dess utfall beror på sådant vi inte kan kontrollera? Jag tror att många med tiden justerar bilden av kärleksrelationen, den blir inte längre en per definition flyktig relation. Istället tar man kanske fasta på begrepp som ”kompromissa” och ”jobba på relationen” i tuffa tider. Det blir då viktigare att medvetet kämpa för relationen, åtminstone en tid, än att per automatik distansera sig.

Men, vad händer egentligen med vår syn på vänskapsrelationerna när vi blir äldre? Utvecklas den eller har vi kvar barndomens idé om att vänskap automatiskt kommer att rulla på och ”bestå”, även om vi inte medvetet vårdar den? Jag är böjd att hålla med Åsa om att vänskapsrelationerna lämnas vind för våg lite för ofta, åtminstone när det gäller att tillsammans med vännerna söka efter lösningar för vänskapens svårigheter. För visst hör man ganska sällan talas om vänner som efter upprepade konflikter noggrant har diskuterat igenom sin situation och gjort en plan för hur de ska vårda och jobba på sin vänskapsrelation?

Åsa Moberg säger i Modern Psykologis intervju att barndomsupplevelser påverkar våra vänskapsrelationer precis på samma sätt som de påverkar våra parrelationer. Om vi är medvetna om detta kan det underlätta vår vänskap med andra. Jag håller återigen med henne. Jag tänker mig att tidigare erfarenheter av relationer har en tendens att påverka alla viktiga, nära relationer. Kanske blir det ofta tydligast i parrelationen, eftersom partnern för det mesta står oss närmast fysiskt under dygnets timmar. Dessutom har vi ofta flera vänner, men bara en partner. I kärleksrelationen skapas ett tydligare beroendeförhållande. Parrelationen får oftare karaktären ”bära eller brista”, medan det är lättare att leva med en fnurra på tråden i en vänskapsrelation. Kanske räcker det att glesa ut kontakten med vännen och umgås lite mer med en annan vän där det ännu inte har uppstått några konflikter?

Åsa själv gör i intervjun en koppling mellan relationen till sin mamma och sina tidigare svårigheter att skaffa nära, kvinnliga vänner. Eftersom hon som barn upplevde mammas ständiga missnöje med den hon var, så har hon som vuxen haft svårt att tänka sig att andra vuxna kvinnor skulle kunna se henne på något annat sätt än hennes mamma gjort. ”Bättre hålla dem på avstånd, vara lite lagom intresserad, än bli besviken.”, resonerade Åsa.

Åsa rekommenderar att vi skaffar oss en medvetenhet om våra relationsmönster och ett mod att vara tydlig i relationen. Åtminstone har hon själv upplevt dessa faktorer som avgörande för att kunna behålla sina goda vänskapsrelationer under en längre tid. I otydliga relationer där man inte pratar med varandra finns stora risker för missförstånd – och vänskapsrelationen är redan otydlig per definition. För ”hur vet man egentligen när man har blivit vänner, och när det tar slut, om det inte finns några regler för en vänskap?”. Ärliga samtal om relationen tydliggör vänskapens kvalitéer och utmaningar.

Om det då uppstår en konflikt, vad gör man då? Jag gissar att rädslan att förlora sin vän är en viktig anledning till att konflikter sopas under mattan. Att komma längre ifrån varandra är en möjlig konsekvens av ett ärligt samtal, men att inte vara ärlig mot sin vän leder kan leda till precis samma resultat. Jag tror det sistnämnda är vanligare, att man tappar sin nära kontakt just för att man inte vågar vara ärlig med hur man känner. Men hur gör man då om det trots allt uppstår en konflikt som vännerna vill, men inte kan, lösa? ”Den dagen vi inser vilken viktig samhällskraft väninneskapet är tror jag att det kommer att införas väninneterapi för de som behöver. Och jag tror att det är snart.”, säger Åsa. Hon efterlyser också ett mer medvetet socialt klimat där vi får sörja öppet om vi förlorar en vän: ”Förlusten av en kärleksrelation kan man förbanna, sörja och älta offentligt. Det inger respekt och förståelse. Men att gråta i förtvivlan över en förlorad väninna, vem bryr sig om sånt?”.

Efter alla dessa kloka synpunkter som manar till eftertanke så vandrar mina tankar tillbaka till höstlovsbion med skoleleverna. Jag tänker på det som den vuxna karaktären konstaterade i filmen; ”jag har aldrig haft vänner senare i livet som dem jag hade när jag var tolv år”. Det är på sätt och vis lätt att förstå, tänker jag, eftersom partner, familj och jobb ofta upptar en stor del av den vuxnes liv. När man är tolv år kan det finnas mer tid och mindre som stör. Utvecklingspsykologin lär dessutom att vi som barn behöver identifiera oss med våra vänner för att skapa oss en egen identitet gentemot våra föräldrar. Slå oss loss och allt det där.

Jag kan dock inte låta bli att undra om också det som Åsa pekar på är en bidragande orsaker till att vi som vuxna går miste om den en djupare närhet till våra vänner, liknande den vi hade som tonåringar. Använder vi för lite tid och energi till att fundera kring och medvetet vårda våra vänskapsrelationer? Bidrar vi psykologer och psykoterapeuter till detta när vi så sällan pratar om vänskapens psykologi eller inbjuder till vän- och vännineterapi?

Som vanligt funderar jag förstås också över vårt samhällsklimat – har vi tid med denna sortens vänskap i vår stressade vardag? Påverkas kvalitén i våra vänskapsrelationer av att gränserna mellan vänner, bekanta och arbetskontakter suddas ut genom Facebook och andra mingelforum, genom att vi beter oss lika korrekt mot alla? Skaffar vi oss så många vänner och kontakter i vår strävan efter att ta oss framåt socialt, så att vi har allt mindre tid med de vänskapsrelationer som utmanar oss?

Jag avslutar det här inlägget med ett lite äldre visdomsord om vänskap som står i kontrast till detta, ja, som i princip menar att närheten till konflikter möjliggör vänskap. Gustaf Lindborg (1875-1927) lär ha sagt ”Behåll inga andra vänner än dem du när som helst har mod att bli ovän med”. När vänner tar sig tid för en konflikt; tillåter sig att vara i den och tålmodigt reda ut den, kan den konflikten också bli starten på en djupare vänskap som kanske var omöjlig att nå innan dess.

Att öva upp sin mentaliseringsförmåga är att investera i sitt eget välmående och sina relationer”: Intervju med leg. psykoterapeut Per Wallroth

17 oktober, 2011 / lukaspsykologen

Under det senaste året har jag mött mina terapeutkollegor här på S:t Lukas i Uppsala för intervjuer om deras arbete på mottagningen. Vi har pratat om individuell psykoterapi, parterapi, affektfokuserad psykoterapi, handledning, organisationsutveckling och kursverksamhet. Jag har kort sagt försökt dela med mig av vilka vi är och vad vi egentligen gör här på mottagningen. Siste man till rakning blir min handledare Per Wallroth, en man med många titlar; leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, filosofie doktor och författare.

Jag hade mycket jag ville fråga Per om. Först ville jag förstås ställa frågor om honom själv; vem är psykoterapeuten och privatpersonen Per Wallroth? Sedan ville jag prata med honom om hans expertområde, mentalisering; vad är mentalisering och varför är det viktigt? Jag är nämligen själv väldigt intresserad av mentalisering, jag ser det som en av de viktigaste faktorerna för psykisk välmående och goda relationer. Jag tänker också att mentaliseringsförmågan är grunden för vårt arbete som psykologer och psykoterapeuter, så det är ett ämne som förtjänar uppmärksamhet.

Sist, men inte minst, önskade jag att intervjun med Per skulle genomsyras av temat självhjälp, det vill säga utveckling på egen hand utanför terapirummet. Vad är Pers bästa tips för självutveckling, både när det gäller mentalisering och andra psykologiska områden? Jag har nämligen fått intrycket av att Per arbetar med att inspirera till självhjälp på olika sätt genom sin pedagogiska verksamhet. Han har skrivit två böcker som inspirerar till egen mentaliseringsträning samt är en flitigt anlitad föreläsare. I dagarna släpps också iPhone-appen Mentalisering som Per ger ut tillsammans med mig och HQApps (appen finns att få tag på här inom några dagar samt här på Facebook).

Nåväl, all min nyfikenhet och entusiasm över ämnet resulterade i många frågor och så småningom ett blogginlägg som är längre än vanligt. Jag vill flagga för detta så här i början av texten, så att ni är förberedda. Om ni känner att energin tryter, ta gärna en lekfull paus innan ni kommer tillbaka – ungefär som Per och jag gjorde på bilden nedan.

Jag och Per träffas vid två tillfällen i samband med intervjun, den ena gången för fotografering och den andra gånger för samtal i Pers mottagningsrum. Pers rum, ja. Man skulle kunna tänka sig att en man med många titlar som Per vill visa upp sina utbildningar och sin kunskap i sitt mottagningsrum, till exempel genom olika diplom på väggarna eller genom rader av prestigefyllda böcker i bokhyllan. Så är inte fallet. Inga diplom finns att se så långt ögat når och i bokhyllan samsas ett par fackböcker i psykologi med en tummad pocketbok av Dr Phil och en liten Freud-figur i plast. När jag tittar mot Per i ena terapifåtöljen – jeans, t-shirt med tryck och svarta glasögonbågar – är det lätt att förstå att han ibland blir refererad till som ”den där coola killen på er mottagning”. Det ligger en del i det, tänker jag, eftersom jag vet att han som ung spelade i ett rockband, spelade in ett par skivor och bar smink (se en ung Per Wallroth nedan, stående längst upp till vänster).

Samtidigt är cool enligt min mening ett ganska missvisande ord när det gäller den vuxna Per, för det för tankarna till sval och oberörd. Per är istället i högsta grad vänlig och empatiskt engagerad i samtal med andra. Dessutom bjuder han gärna på det faktum att han själv inte är Den Perfekta Människan – och det är modigt och sympatiskt, snarare än svalt och tonårscoolt.

Jag startar vår intervju med att be Per berätta lite om sin bakgrund. Per börjar berätta:

– Jag var egentligen intresserad av psykologi redan som tonåring. När jag var runt tjugo år läste jag en kurs i psykologi på Stockholms Universitet. Men, det blev bara en halv termin på halvfart (skratt). Kursen var så tråkig, den handlade bara om ögat och örat, sådana saker, så jag hoppade av.

– Ögat och örat?

– Ja (skratt), det är så jag minns det, men det var ju drygt trettio år sedan. Kursen började med perception och sådana grundläggande saker. Jag vill läsa om… livets mening och lära mig förstå mig själv och mina medmänniskor… Men det kom vi inte i närheten av.

– Aha, okej.

– I alla fall, efter att jag hoppat av psykologikursen gjorde jag tusen andra saker, bland annat disputerade jag och undervisade i litteraturvetenskap här på Uppsala Universitet. Så småningom började jag gå i psykoanalys för att jag inte mådde bra och då blev jag väldigt intresserad av terapi. Jag hade också känt sedan tidigare att jag ville jobba mer direkt med människor än jag fick göra som lärare och forskare. Därför sökte jag till psykologlinjen.

– Vad hände sedan, när du pluggat klart?

– Då fick jag en PTP-tjänst (praktisk tjänstgöring som psykolog med kontinuerlig handledning under ett års tid) som innefattade både slutenvård och öppenvård inom psykiatrin. Jag trivdes väldigt bra inom öppenvården, så där fortsatte jag jobba som legitimerad psykolog. Framför allt tyckte jag om att arbeta med människor med personlighetsstörningar, särskilt borderlinepatienter. De upplever ofta ett stort lidande och blir dessutom ofta dåligt bemötta inom psykiatrin. Detta intresse ledde till att jag kom med i ett personlighetsstörningsprojekt på kliniken. Vi åkte på studiebesök till England för att träffa Anthony Bateman och lära oss om en behandlingsmetod som ännu inte fått något namn, men som så småningom kom att kallas för mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Det speciella med denna metod var att den var en av få behandlingsmetoder för personlighetsstörningar som hade stöd av vetenskapliga studier. Dessutom var det en behandlingsmodell på psykodynamisk grund, vilket vi som jobbade också hade. Rent praktiskt var det också en tilltalande modell eftersom man i MBT-behandling jobbar i team och har en stor respekt för patienterna.

Tillbaka i Sverige ville vi starta en egen MBT-enhet och vi tjatade på klinikledningen i ett par år om att få göra det. I början av 2005 lyckades vi och kunde starta det första MBT-teamet i Sverige, med stor entusiasm och pionjäranda. Så småningom började vi också ”missionera” ganska mycket (skratt), alltså föreläsa och undervisa på olika håll. Föreläsningarna och min och Göran Rydéns bok om mentalisering bidrog till att mentaliseringsidéerna och MBT började spridas i Sverige. Jag arbetade i MBT-teamet fram till 2010 när jag började här på S:t Lukas i Uppsala.

– Vad intressant att höra om din yrkesbakgrund. Det enda frågetecken jag har nu är när du fick tid att utbilda dig till handledare och leg. psykoterapeut, var det samtidigt som du jobbade inom öppenvårdspsykiatrin?

– Ja, det gjorde jag samtidigt. Jag utbildade mig till psykoanalytiker och då blev jag psykoterapeut på köpet. Sedan, efter hand har jag känt att jag mycket hellre jobbar med psykoterapi. Det passar mig mycket bättre att vara aktiv och ganska personlig, att jobba nära. Den psykoanalytiska hållningen, som ofta är mer passiv och tillbakadragen, passar mig inte alls. Handledarutbildningen gick jag när jag arbetade i MBT-teamet. När handledning inom mentaliseringsbaserad terapi blev mer efterfrågat så ville jag ha en handledarutbildning innan jag började syssla med det.

– Vi lämnar din bakgrund ett tag nu när jag ställer samma fråga till dig nu som jag gjort till de andra terapeuterna på mottagningen; vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Hm… det är svårt att svara på. Ett möjligt svar skulle kunna vara att man har en god mentaliseringsförmåga. Det är i alla fall en förutsättning att man har en rätt så hygglig mentaliseringsförmåga för att bli en bra psykoterapeut, skulle jag säga. Med det menar jag att man måste kunna leva sig in i och känna igen sig i människors problem och att man har hygglig koll på sig själv. Sedan är det viktigt att man… det låter lite pretentiöst kanske… men att man känner kärlek till människor.

– Det låter klokt, tycker jag. Vi går vidare; kan du kort beskriva vad mentalisering är för dem som inte hört begreppet innan?

– Mmmm. Vi människor har inte någon direktkontakt med verkligheten, utan allt vi upplever filtreras genom våra sinnesorgan och våra erfarenheter, vilket gör att alla uppfattar verkligheten på olika sätt. Om man mentaliserar så kommer man ihåg det.

– Kommer ihåg…?

– Man kommer ihåg att man kan uppfatta verkligheten på olika sätt. Vi gör det vi gör beroende på hur vi själva känner och tänker, hur vi uppfattar verkligheten. När man mentaliserar så tänker man på sina egna tankar och känslor – och på andras.
– Så mentalisering handlar om att tänka på känslor och tankar?

– Ja, så småningom. För att vi ska kunna tänka på våra tankar och känslor behöver vi vara medvetna om att vi har dem. Vi måste alltså bli medvetna om det vi förut har tänkt eller känt på en icke-medveten, mer automatisk nivå. Peter Fonagy, mentaliseringsteorins centralgestalt, talar om explicit och implicit mentalisering. Explicit mentalisering är när vi medvetet hejdar oss och reflekterar, till exempel när vi i stundens hetta gör något vi inte tänkt göra och sedan hejdar oss och funderar över det.

Ett exempel kan vara en kvinna som är på väg hem till sin man. På bussen hem är hon förväntansfull och tänker hon på hur mycket hon älskar honom; ”det ska jag säga till honom när jag kommer hem”, tänker hon. När hon slutligen kliver in i lägenheten kommer mannen inte och möter henne i dörren som hon föreställt sig. Han sitter bänkad framför TV:n och svarar kort på hennes glada rop om att hon är hemma. På en millisekund blir hon arg och skäller ut honom för att han är så lat som bara tittar på TV jämt och struntar fullständigt i både hemmet och henne. Hennes planer att säga att hon älskar honom är som bortblåsta. När hon så småningom har lugnat ned sig lite kommer tankarna ikapp henne och hon tänker: ”Varför blev det så här? Hur kommer det sig att jag sa precis tvärtom mot vad jag hade tänkt?” Hon känner efter och funderar vidare: ”Aha, jag blev nog stött och sårad för att han inte verkade glad och se mig, som jag trodde han skulle vara. Jag skällde nog på honom för att försvara mig och visa att jag minsann inte heller bryr mig. Det kanske inte var så att han struntade i mig, utan snarare att han försökte vila efter jobbet och inte hade en aning om att jag hoppats på en kärleksfull stund där jag kunde uttrycka hur mycket jag älskar honom.” När man på detta sätt försöker förstå sitt eget och/eller andras agerande utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor och önskningar så ägnar man sig åt explicit mentalisering.

– Och implicit mentalisering, vad är det?

– Det är när man agerar automatiskt och känslomässigt i förhållande till sig själv och andra. Oftast är man inte ens medveten om vilka känslor och tankar man agerar utifrån, man upplever det som att man ”bara gör” någonting – och i förlängningen att man ”bara är sån”.

Om vi lämnar psykologin någon sekund kan vi ta ett mer praktiskt exempel: Vi människor har genom tusentals inlärningstillfällen lärt oss mängder av olika beteenden som vi gör automatiskt, till exempel hur man rent fysiskt gör när man äter mat. Vi spar det i ”muskelminnet”, som man brukar säga om de system som minns vår motorik. Detta spar energi åt oss eftersom vi vid varje tillfälle slipper reflektera över hur man gör när man äter. Vi generaliserar och gör på samma sätt när vi har något gaffelliknande i handen, oavsett om vi använt just exakt den gaffeln tidigare.

På liknande sätt har vi, genom tusentals inlärningstillfällen, lärt oss hur vi på bästa sätt ska förhålla oss till andra människor. Redan när vi var några månader gamla lärde vi oss hur man bäst förhåller sig till människorna i sin närhet för att få närhet, kärlek och trygghet. Sättet vi ofta sökte kontakt som barn – kanske genom att skrika högt så vi fick uppmärksamhet eller genom att vara tyst och snäll för att få beröm för att vi är ”duktiga” – lägger grunden för vårt relationsmönster, det så kallade anknytningsmönstret. Genom att vid upprepade tillfällen möta en viss respons på ett visst beteende, och generalisera utifrån detta, så växer det fram ett automatiserat och känslostyrt mönster utifrån vilket vi förhåller oss till andra människor.

– Som ett ”muskelminne”, fast för relationer?

– Ja, precis, vi automatiserar för att spara energi. Då slipper vi tänka ”hur ska jag närma mig just denna människa” vid varje ny situation. Vi tolkar istället även nya situationer utifrån våra tidigare erfarenheter. Våra relationsmönster blir ett slags filter genom vilket vi tolkar ”verkligheten”, det bestämmer hur vi ser på andra och hur vi ser på oss själva. Vi förhåller oss till andra på det sätt som vi är vana vid, utan att reflektera över det. Dels läser vi in det bemötande vi är vana vid på förhand, men det är också så att vi framkallar de reaktioner vi är vana vid från andra just med vårt sätt att bete oss. Det går åt bägge håll. Våra relationsmönster, eller anknytningsmönster, är i hög grad icke-medvetna men styr oss mer än vad vi kan tro. Vi behöver en hyggligt hög mentaliseringsförmåga för att kunna få syn på hur vi tolkar oss själva och andra.

– Kan du ta ett exempel på en dålig implicit mentalisering?

– Mmmm, vi kan använda kvinnan i exemplet ovan. Låt säga att hon har svårt att tänka kring vissa av sina tankar och känslor, så hon funderar inte på varför hon började skälla på sin man. Istället fortsätter hon att tänka på hur lat och elak han var och försöker få honom att erkänna det. Mannen vägrar göra detta, vilket leder till vidare bråk mellan dem.

Denna kvinna har kanske växt upp med föräldrar som varit alltför upptagna med sitt för att se när hon behövde tröst. Hon lärde sig att hon bara kunde få uppmärksamhet när hon blev arg och skrek. Hon lär sig då på ett icke-medvetet plan att det inte tjänar något till att visa omvärlden att hon är ledsen, utan att det bästa är att visa ilska direkt. Som vuxen är detta mönster så inlärt att kvinnan själv är relativt omedveten om att hon blir ledsen i dessa situationer, hon har sedan länge stängt av kontakten med den känslan då den inte blivit mött. Detta gör att kvinnan har svårare att reflektera kring sig själv och andra, det vill säga ägna sig åt explicit mentalisering, i situationer som handlar om sorg och ledsenhet. Istället sker en mer automatisk implicit mentalisering utifrån kvinnans inlärda relationsmönster.

Hade kvinnan istället haft ett relationsmönster eller anknytningsmönster som var tryggt – alltså ett mönster som bygger på att hon hade fått tröst när hon var ledsen och sina andra känslor mötta och bekräftade – så hade hon istället kunnat uttrycka att hon blivit besviken när han inte verkade glad att se henne. Hade hon blivit arg hade hon kunnat tänka på sitt beteende i efterhand och gå tillbaka för att be om ursäkt. Hon skulle alltså kunna hantera och bedöma situationen på ett mer rimligt och verklighetsnära sätt. Hon skulle kunna förstå sig själv och andra bättre, alltså ha en högre mentaliseringsförmåga.

– Det gäller alltså att först bli medveten om sitt relationsmönster, sina olika känslor och tankar, och att sedan träna sig i att hejda sig och tänka efter kring sitt eget beteende?

– Ja, första steget är att växla upp från implicit mentalisering till explicit mentalisering. Genom att förstå sig själv bättre kan man också förstå andra på ett bättre sätt, empatin ökar och det är lättare att se en situation från flera perspektiv.

– Varför är vi olika bra på mentalisering, beror det på hur vi haft det som barn som du var inne på?

– Mentaliseringsförmågan påverkas både av arv och miljö, genetik och erfarenheter. Alla människor föds lite olika och har därför lite olika förutsättningar för olika saker, och det gäller även mentalisering. Om man har stora kognitiva svårigheter blir det mycket svårare att mentalisera. Om man har ADHD blir det svårt att koncentrera sig och fokusera, vilket är en förutsättning för att kunna stanna upp och mentalisera. I autism och Aspergers syndrom ingår nästan definitionsmässigt mentaliseringssvårigheter. Men ja, hos de flesta människor är det nog erfarenheterna som påverkar mentaliseringsförmågan mest, i synnerhet de erfarenheter som vi samlat på oss tidigt i livet tillsammans med våra föräldrar. En väldigt viktig faktor för hur god mentaliseringsförmåga vi har är anknytningen, alltså hur sedda och omhändertagna vi blev som barn. Mentaliseringsförmågan påverkas också av traumatisering, alltså väldigt dåliga erfarenheter senare i livet.

– Kan vi förbättra vår mentaliseringsförmåga senare i livet, när arv och barndomsmiljö gjort sitt? Om ja; hur kan vi öva upp vår mentaliseringsförmåga?

– Ja, vi kan definitivt förbättra den! Det är en av de viktigaste sakerna som händer för många av dem som går i en lyckad psykoterapi. I psykoterapi så sysslar man mycket med att upptäcka att man kan se saker på flera olika sätt, att olika människor har olika perspektiv. Till exempel ”jag är inte alls så här dålig som jag själv tänker mig” eller ”det är inte alls säkert att allt som jag företar mig kommer gå åt skogen”. Man övar sig också att förstå sina medmänniskor bättre, att förstå att de har en annan historia, vilket gör att de tänker på andra sätt än jag.

– Kan man öva mentaliseringsförmågan på något annat sätt, utan att gå i terapi?

– Jag tror att man övar mentaliseringsförmågan också i välfungerande kärleksrelationer och nära vänskapsrelationer där man litar på varandra. Där, under trygga förhållanden, kan man lyssna på varandra och ta del av den andres perspektiv. Sedan tror jag också att man har nytta av att arbeta med sig själv och anstränga sig lite extra för att koppla på mentaliseringsförmågan så mycket som möjligt.

Och hur gör man det?

– Jag tror att en vanlig anledning till för dålig mentalisering i vardagen är att man går runt och är rätt så slö. Så, det är bra att peppa sig själv och jobba med sig själv också av den anledningen.

– Mhm? Hur då slö?

– Till exempel att man går för mycket på sina fördomar om människor och inte riktigt orkar möta människan som man har framför sig, och undersöka ”vem är det här egentligen?”. Eller att undersöka och fundera över varför man själv reagerar på ett visst sätt.

– Men att anstränga sig lite extra, hur gör man det då, är det till exempel att sätta av tid för att fundera?

– Det kan vara till hjälp om man vet lite om hur mentalisering fungerar för att kunna ha med sig det i bakhuvudet i olika situationer. Ett bra sätt att lära sig detta och sedan påminna sig själv om det man lärt sig kan vara att jobba aktivt, till exempel genom att göra små mentaliseringsövningar.

– Okej. Jag har ju läst din bok, Mentaliseringsboken, så jag vet att den innehåller just det du pratar om nu, hur man övar upp sin mentaliseringsförmåga genom olika övningar och genom att lära sig lite mer teori om vad mentalisering är. Dessutom är du den som står för det mesta av innehållet till iPhone-appen Mentalisering. Vill du berätta lite om appen?

– Ja, man kan väl säga att det är en ganska nyskapande psykologi-app eftersom det, mig veterligen, inte finns särskild många självhjälpsappar för iPhone som bygger på psykodynamisk och relationell teori. Att det förhåller sig på det sättet är i och för sig inte särskilt konstigt, eftersom den psykodynamiska synen ju bygger på att en människa främst utvecklas i sina relationer. Mentaliseringsappen är inte heller något försök att ersätta terapi och mänskliga möten, utan är tänkt som ett komplement. Kanske har man gått i en terapi men vill ha verktyg och en struktur för en vidare utveckling. Kanske har man inte tid/lust/möjlighet att gå i terapi, men vill få tillgång till självhjälp och personlig utveckling på egen hand. Att ha teori och övningar i en app kan göra det lättare att arbeta med sin personliga utveckling i vardagen.

– Kan du säga något mer om innehållet i appen?

– Kort sagt kan man säga att appen bygger på ”Mentaliseringsboken”, men att appen förstås är mer kortfattad och enkel i sin utformning. Där finns korta och lättlästa teoretiska avsnitt om mentalisering och angränsande ämnesområden; ”känslor”, ”barndom”, ”relationsmönster” och ”medmänniskor”. Till varje faktaavsnitt finns olika övningar. Syftet med övningarna är att förbättra sin övergripande mentaliseringsförmåga genom att utvecklas inom de områden som denna förmåga är uppbyggd kring. När man klarat av en övning kan man pricka av den och samla ”stjärnor”. Om man vill kan man också få ett dagligt mentaliseringsråd inom en viss kategori.

– Kan du ge exempel på vad man kan öva på?

– En viktig sak att öva på är att försöka få lite bättre koll på, lite bättre kontakt med sina känslor. Det är helt centralt om man vill må bra och känna sig levande. En annan sak som man kan ha nytta av, särskilt om man har barn eller ofta kommer i kontakt med barn, är att fundera lite kring sin egen barndom. Om man får bättre koll på sin barndom och hur man hade det, så kan man förhålla sig lite friare till den och styras lite mindre av den.

– Är reflektionen kring barndomen bara viktig om man har barn?

– Nä, men jag tänker att det är särskilt viktigt om man har egna barn, för det är så himla lätt att föra över saker till barnen utan att man alls vill det. Men alla människor har glädje av att kunna förhålla sig friare till sina erfarenheter och inte vara helt styrd av en massa saker som man fått med sig tidigt, ja nästan inprogrammerat i sig. När man reflekterar kring sin barndom eller funderar kring sitt relationsmönster är detta sätt att försöka förstå vad man varit med om och hur det kan påverka ens beteende idag.
– Du förklarar de olika områdena så bra, tycker jag. Om du skulle sammanfatta det vi har pratat idag; vad är vitsen med att lägga ner tid och energi på att öva upp sin mentaliseringsförmåga?
– Det finns en massa olika skäl, skulle jag vilja säga. Om man får bättre kontakt med sina känslor, vilket mentalisering delvis handlar om, så känns livet rikare och meningsfullare. Man blir mer levande. Om man förstår sig själv bättre, vilket mentalisering också handlar om, så kan man förhålla sig friare och mer välja hur man vill handla i olika situationer. Om man förstår sina medmänniskor bättre, vilket mentalisering också handlar om, så blir det mindre missförstånd. Ens relationer kan fungera bättre och man kan känna mer gemenskap och samhörighet med andra människor. Genom att öva upp sin mentaliseringförmåga investerar man i sitt eget välmående och sina relationer, helt enkelt. Eller sina barn. Om man kan förstå sina barn bättre och förhåller sig mer mentaliserande till dem så kommer det betyda jättemycket för deras chanser att bli trygga, fria människor.

– Tänk om alla människor blir lite bättre på att mentalisera, vad det skulle kunna betyda, det skulle ju vara helt fantastiskt.

– Ja, det skulle det faktiskt, även om det kanske var lite utopiskt det jag nyss beskrev; att känna sig levande, känna samhörighet, vara fri gentemot sina erfarenheter, och så vidare. Alla steg mot en bättre mentaliseringsförmåga är bra och brukar göra skillnad, även om det kanske många gånger snarare handlar om små steg i rätt riktning än att bli en fullständigt fri och trygg människa…

– Mmm. Ok, sista frågan nu, som är lite mer allmän; Förutom att träna upp sin mentaliseringsförmåga, vad är dina bästa tips till självutveckling? Vad skulle du råda någon till som sa att de vill utvecklas som person i sin vardag, antingen någon som gått i terapi och vill fortsätta sin utveckling eller någon som av olika anledningar inte kan eller vill gå i terapi, men som gärna vill ha verktyg att utvecklas hemma på egen hand?

– Hm… jag vet inte vad jag ska svara… Jo, en central sak är att försöka behålla sin nyfikenhet och sin vilja att upptäcka nya saker, att inte sluta till mot omvärlden. Att våga vara nyfiken. Till exempel att försöka se nya sidor hos människor man möter och lära sig mer av allt spännande som finns i livet.

Skilsmässor, att hjälpa sina närstående och att konsumera relationer: Intressanta relationsfrågor på höstens Psykoterapicafé

4 oktober, 2011 / lukaspsykologen

Igår gick S:t Lukas psykoterapicafé av stapeln på Ekocaféet i Uppsala. Precis som i våras när vi hade vårt första psykoterapicafé så var Ekocaféet fullsatt. Denna gång hade ännu fler följt uppmaningen att boka bord, vilket visade sig vara ett smart drag eftersom caféet snabbt fylldes på. Det tog heller inte många minuter innan den, enligt mig, typiska evenemangsstämningen för Lukaskvällar infann sig; det blev trångt, mysigt och gemytligt.

Under den första timmen på Ekocaféet droppade gästerna in, beställde mat och småpratade med varandra. I matväg verkade en tapastallrik med ett glas rödvin vara en storsäljare som föll många besökare i smaken. Under den andra timmen på caféet satt vi alla till bords och då började det öppna samtalet om relationer som leddes av psykoterapeuterna Britt Magnusson, Ann-Sofie Schultz-Viberg och Per Wallroth. Det är detta samtal jag nu ska försöka återge utifrån mitt eget minne, vilket förstås blir högst subjektivt. Vill ni lägga till eller dra ifrån; kommentera gärna inlägget och kom med egna funderingar kring kvällen eller kring temat relationer.

Britt Magnusson inledde kvällen genom att säga några ord om vår mottagning och lämnade därefter ordet fritt till alla gäster att ställa frågor till Ann-Sofie och Per. Vi landade strax i Ann-Sofies konstaterande om att relationer har en central roll i människans liv. Vi föds in i relationer till våra föräldrar och blir till i vår mammas och pappas blick. Den är relationen mellan föräldrar och barn som gör att barnet överlever och utvecklas både fysiskt, emotionellt och mentalt.

Att alla relationer existerar i ett sammanhang, till exempel att de skapas utifrån en viss kultur, blev tidigt en fråga för diskussion. Vad som värderas som en ”bra relation” kan skilja sig mycket mellan både kulturer och generationer. En besökare undrade hur Per och Ann-Sofie som terapeuter upplever detta; hur är det egentligen att vara en psykoterapeut ur en viss generation och sedan möta en konfident i terapi som kommer från en annan generation med en annan referensram, till exempel att konfidenten i mycket högre grad skiljer på kärlek och sex än vad terapeuten själv gör utifrån sina värderingar? Per och Ann-Sofie menade att detta att vi har olika sätt att se på livet inte alltid är helt lätt, men att arbetet som psykoterapeut till stor del handlar om att se saker från andra människors perspektiv och förstå att andra tänker och känner annorlunda än jag själv – det vill säga att mentalisera istället för att moralisera över det som skiljer oss åt. Psykoterapeutens roll är att följa konfidentens upplevelser och tankar, inte att sitta med en egen moralisk agenda. Vi människor är olika på så många sätt och det gäller ständigt sträva efter att ”respektera den andres egenart”, som en av besökarna uttryckte det.

I samma veva ifrågasattes det om vi verkligen är på väg mot en sexuell frigörelse i den yngre generationen, som någon antydde strax innan. Som argument mot detta nämndes den nya trenden hemmafruidealet, det vill säga någon slags Mad Men- inspirerad trend där det återigen blir populärt att för unga kvinnor att göra klassiska ”hemmafrusysslor”, till exempel att brodera, sylta och vara perfekta värdinnor. Detta ställs i kontrast till exempelvis sjuttiotalets jämställdhetsarbete och en aktivt feministisk livssyn. En av besökarna menade att hemmafruidealet är en av många olika livsstilar som vi konsumerar. Den yngre generationen har fostrats till att vara konsumenter i livets olika områden, det är helt enkelt bra om vår livsstil är så ytlig som möjligt så att den snabbt går att byta ut. En typisk person i konsumentgenerationen vill inte ha samma kläder en längre tid, inte jobba länge på en och samma arbetsplats samt hellre hitta en bättre partner än att jobba på sin relation.

Caféets psykologiska och terapeutiska fokus breddades flertal gånger på ett intressant sätt när psykologi fick möta sociologi och moralfilosofi. Ett exempel på det sistnämnda var en fråga från en besökare som undrade hur terapeuterna ser på begreppet altruism, i betydelsen att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Är detta något att sträva efter? Är det inte bättre att försöka att ömsesidigt ge till varandra i en slags växelverkande process som stärker bägge parter? Terapeuterna menade att ett utbyte mellan människor är något som de tycker är vettigt att sträva efter, medan någon i publiken protesterade och sa att altruism är något fint och att det i denne persons generation är självklart att hjälpa varandra utan att förvänta sig något tillbaka. En tredje gäst trodde att altruism som system inte funkar; det räcker med en egoist för att det ska bli en person som hela tiden får medan de andra ger; är det inte drömmen för en egoist att alla andra är altruister? En fjärde person menade att själva idén om att det är ”finare” att inte vilja ha något tillbaka när man ger något var bland det värsta denna person visste och att den idén härstammar från religionen. Det är alltså inget eftersträvansvärt beteende att ignorera sina egna önskningar inombords, menade denna person. Varför ska man göra det? Ordet empati dök upp som ett mer användbart ord när det handlar om mänskliga relationer, det vill säga en förmåga att se andra människors behov och kunna finnas där för dem.

Ett annat ämne vi landade vid en ganska lång stund var ämnet skilsmässa, med anledningen av den omdebatterade boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa” som kom ut i somras. Flera aspekter kring skilsmässa diskuterades, till exempel den smärta den kan innebära att ta beslutet att skilja sig, skulden som både vuxna och barn kan bära på och hur man i en parterapi kan arbeta med att hantera separationen och fortsatt samarbete kring barnen när skilsmässan är ett faktum. Något som alltid är centralt är att avlasta barnet från skuld; att tydligt förmedla sin kärlek till barnet och berätta att skilsmässan inte är barnets fel. Barn är nämligen mästare på att ta på sig skuld; det är ur överlevnadssynpunkt bättre att ta på sig skulden själv än att stöta bort den som tar hand om barnet, det vill säga föräldern. Om man i vuxen ålder upplever att man bar skuld till sina egna föräldrars skilsmässa är terapeuternas råd att bearbeta detta tillsammans med en god vän eller i terapeutiska samtal.

Gällande parförhållanden pratade vi också om kommunikation. I frågespalter står det ofta ”ni behöver kommunicera” som en lösning på problem i en kärleksrelation. Är det så och hur gör man i så fall, undrade en besökare. Ann-Sofie svarade att en slags grundförutsättning för en parrelation är att man orkar lyssna på sin partner och kunna acceptera att hon eller han tycker något annat än man själv gör. Detta ingår som ett naturligt steg i parets utveckling, efter att förälskelsens period är över och man börjar se den andre som en separat person snarare än som en förlängning av sig själv. Att kommunicera är alltså inte lösningen på alla problem, men det är första steget. Det är först när man släpper prestigen i att ”ha rätt” och slutar kriga för sin sak som man kan börja mötas och se det verkliga problemet, menade en gäst.

Det sista ämnet vi hann med innan samtalstiden var slut var en fråga om vänskap; vad kan gör man när man har en familjemedlem eller nära vän som man vill hjälpa ur en svår situation som kan vara direkt skadlig, men då personen blir defensivt inställd när man föreslår samtalsterapi? Ann-Sofie menade att det är viktigt att ge jag-budskap, alltså att säga något om hur man själv upplever den andres situation och utifrån det erbjuda hjälp. Per höll med, men menade också att man måste vara beredd på att andra inte alltid är mottagliga för att ta emot hjälp. Han tog som själv som exempel och berättade om att han själv blivit uppmanad att gå till en psykolog av en gammal flickvän, men att han inte lyssnade på det örat just då utan att det tog flera år innan han sökte hjälp. Det gäller också att acceptera sina begränsningar, att man inte kan bära personen till en terapi eller till annan hjälp, menade Ann-Sofie. En gäst berättade att han blivit utskälld av en vän när han varit på väg åt fel håll i livet, och att det fungerade bra för honom. Ytterligare en gäst gav rådet att inte trycka ner den närståendes ofta sviktande självkänsla genom att bli irriterad på vännens val, utan istället försöka förstå vad den närstående får ut av situationen som hon eller han är i och samtidigt sträva efter att alltid finnas där. Genom det stödet kan man stärka sin vän i den situation som hon eller han är i, vilket kan leda till att vännen själv söker hjälp när hon/han är mogen för det.

Dessa kloka ord fick avsluta kvällens relationsdiskussion som denna gång spände över ett brett område, både på individnivå och på en mer filosofisk samhällsnivå. Jag hoppas relationsdiskussionerna fortsätter puttra ute hos er och kanske även här på bloggen om ni vill. Detta är i min mening ett så pass grundläggande ämne som vi ändå relativt sällan dedikerar tid till och kan samtala om på detta breda, hänsynsfulla och reflekterande sätt. Tack till alla ni som kom till caféet och bidrog er närvaro, ert intresse och era funderingar!

Reparera eller separera? Intervju med en legitimerad psykoterapeut om parterapi

15 augusti, 2011 / lukaspsykologen

Först; hej alla läsare, hoppas ni haft en fin sommar så här långt. Efter tre veckors semesterledigt är jag nu tillbaka med den intervju om parrelationer som jag lovade er i ett tidigare inlägg.

Vi förflyttar oss tillbaka till försommaren då samtalet ägde rum. Det var en tidig tisdagsmorgon och jag var förväntansfull inför att få ställa frågor till Ann-Sofie Schultz-Viberg, legitimerad psykoterapeut och tillika behandlingsansvarig på S:t Lukas i Uppsala.

Precis på uttalad tid rusar Ann-Sofie pustande in till mig i rummet där jag sitter denna tisdagsmorgon. Det visar sig att hon ägnat en stor del av morgonen till att ropa hem sin hund, som i ett plötsligt infall smitit ifrån henne. Det låter som en kreativ hund som vill gå sin egen väg, tänker jag. I nästa sekund slår det mig att denna egenskap har de faktiskt gemensamt, hunden och Ann-Sofie. Mina tankar far iväg ytterligare och jag föreställer mig Ann-Sofie och Hunden som ett slags par som har viktiga mål och egenskaper gemensamt, men som i denna situation intar två helt olika roller; den ena drar sig undan och den andra jagar. Denna bild säger, tro det eller ej, en hel del om parrelationer. Jag återkommer till det på ett lite mer seriöst plan, angående par och rollfördelning. Innan vi lämnar Ann-Sofies hund Svinto vill jag bara nämna ytterligare en rolig detalj, nämligen att Svinto även har vissa yttre likheter med Ann-Sofie. Se bägge bilder nedan för att se om du håller med mig!

Nåväl, nu ska jag ska bespara er fler långsökta illustrationer som innehåller hundar i relationer, och istället förflytta mig direkt in i intervjun. Samtalet inleds med att jag ber Ann-Sofie att berätta om sin resa mot att bli legitimerad psykoterapeut med inriktning på parpsykoterapi. Ann-Sofie berättar:

– Jag är i grunden utbildad socionom. Som socionom arbetade jag bland annat på familjerätten och senare även som föreståndare på kommunens familjerådgivning. En återkommande uppgift på familjerätten var att hjälpa föräldrar att komma överens och få en fungerande kommunikation. Ungefär här väcktes mitt intresse för att komma in tidigare i processen och arbeta med parrelationer i psykoterapi. Jag ville fördjupa mig inom samtalskontakter och lära mig mer. Jag utbildade mig därför till legitimerad psykoterapeut.1992 anordnade Stockholms Läns Landstings Utbildningsenhet, i samarbete med Tavistock Centre for Couple Relationship, den hittills enda utbildningen i sitt slag i svensk regi, nämligen en svensk legitimationsgrundande psykoterapeututbildning i psykoanalytisk parterapi. Som legitimerad psykoterapeut arbetade jag privat i tio år. År 2000 började jag arbeta på S:t Lukas psykoterapimottagning, först i Gävleoch sedan i Uppsala.
Vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Jag har verkligen funderat på det. Jag tror det handlar om att våga gå in i en relation, det vill säga att våga använda sig själv i det terapeutiska arbetet och skapa en allians med den man möter. Jag-budskap är viktigt. Visserligen ska behandlingen vila på teori och metod, men det är väldigt viktigt att som psykoterapeut våga vara här och nu i rummet. Tänker man i anknytningstermer så kan man säga att detta sätt att relatera till den andre kan förändra den andres anknytningsmönster. Det blir helt enkelt ett verkligt möte mellan människor som skapar någonting nytt.

Under ditt namn på hemsidan har du flera titlar, varav en är diplomerad symboldramaterapeut. Det är en spännande titel som jag gissar att fler än jag är intresserade av att veta mer om. Kan du berätta lite kort om vad det innebär och hur man kan använda sig av symboldrama i en terapi?

– Själva ordet, diplomerad symboldramaterapeut, innebär att jag gått en sju terminers utbildning hos Symboldramaföreningen och lärt mig använda metoden symboldrama i terapeutisk arbete. Symboldrama underlättar återupplevandet och bearbetningen av händelser som ligger gömda i djupet av vårt inre men som kan göra sig påminda i svårförståeliga, känslomässiga reaktioner, psykosomatiska besvär och/eller problem i relationer. Till exempel kan den som går i terapi, så kallad konfident, få hjälp att möta sitt ”inre barn” som behöver bli mött för att kunna växa. Konfidenten får återuppleva och bearbeta olika upplevelser och därefter måla sina olika upplevelser, sitt ”drama”. Symboldrama används bland annat för traumabehandling, i likhet med EMDR och hypnos. Jag själv använder metoden både i individual- och parterapi. Generellt är symboldrama bra för sådant som kan vara svårt att uttrycka i ord. Detta gäller till exempel för konfidenter som har svårt att få fatt i sina känslor eller för konfidenter som så att säga är ”uppe i huvudet”, det vill säga har en benägenhet för att intellektualisera. Om någon av bloggläsarna är intresserad av att veta mer om symboldrama så finns det mer information på Symboldramaföreningens hemsida.

Med allt detta intressanta sagt övergår vi till dagens huvudsakliga tema, nämligen parrelationer. Hur många par träffar du just nu?

– Jag har ungefär tio pågående parterapier, några par som kommer ofta och andra par som kommer mer sällan.

Varför kommer par till terapi, vilket är det problem som par oftast söker hjälp för, skulle du säga?

– Något jag ofta hör från paren själva är orden ”vi har problem med kommunikationen”. Sedan blir det mitt jobb att dechiffrera den meningen och undersöka vad det betyder i praktiken. Något som beskrivs som kommunikationsproblem kan vara att den ena parten säger: ”Jag säger det här och det här till dig men du respekterar inte mig”. Då får vi undersöka vad respektera betyder. Om det till exempel betyder ”lyda” är det kanske inte själva kommunikationen som brister utan andra saker som vi behöver klargöra och arbeta med.

Vilka är andra vanliga problem?

– Par som bråkar mycket, som undrar om de ska försöka reparera eller separera. Oliktänkande om närhet är vanligt. Otrohet. Par som fått barn är relativt vanligt också, särskilt par som fått barn väldigt tidigt i sin relation och som inte har någon erfarenhet av att deras relation gått ”upp och ner” dessförinnan.

Hur vanligt är otrohet i ett förhållande som krisar, utifrån din egen upplevelse av par du arbetat med under åren?

– Det är inte ovanligt, men det brukar heller inte vara huvudfrågan för terapin. Otrohet kan vara en slags krisreaktion som kan signalera att något inte är bra i relationen. Ofta har paret haft långvariga problem med närhet, både när det gäller att prata med varandra och att vara nära varandra sexuellt.

Kan man ”rädda” ett förhållande där ena parten varit otrogen?

– Precis som otrohet kan handla om flera olika relationssvårigheter så skiljer sig reaktioner och reparationsmöjligheter mellan olika par. Otrohet blir ett sår i en relation och detta sår tar tid att reparera. En del vill försöka förstå det som hänt och arbeta för att bevara sin relation och en del väljer att gå isär. Generellt är det viktigt att den som varit otrogen kan ta emot sorgen och vreden som den som varit utsatt för otroheten känner. Det kan bli en bra relation igen efter en otrohet, men man ska vara medveten om att relationen inte blir som förr. Det blir något nytt som paret bygger.

Kan du ta ett exempel för att illustrera hur en parterapi går till? Vad gör ni första gången ett par kommer till dig i terapi och hur planerar ni vidare?

– Okej. Jag utgår ifrån ett ganska schablonmässigt problem för enkelhetens skull. Kvinnan i relationen upplever att mannen har blivit tråkig och tyst. Han vill aldrig göra något med henne utan bara zappar på TV:n på kvällarna. Mannen upplever i sin tur kvinnan som tjatig och att hon ”vill något hela tiden”.

När paret kommer till terapin får både mannen och kvinnan berätta varför de kommit, det är ju två personer det handlar om. De får bägge presentera vad de tycker är problemet, kanske på ett liknande sätt som jag gjort ovan. Jag försöker sedan kartlägga parets situation genom att ställa olika klarläggande frågor, till exempel om de känner igen sitt sätt att vara från tidigare relationer, vad de fastnade för när de blev förälskade i varandra och hur deras relation är när den fungerar bra. Efter det första inledande samtalet bokas ofta två samtal till för vidare kartläggning. Efter dessa tre samtal bestämmer vi tillsammans om, och i så fall hur, vi ska fortsätta arbeta tillsammans.

Hur kan man förstå paret i exemplet du tog, där paret håller ihop fastän de till synes verkar vara varandras motsatser. Vi kan tänka oss att mannen är väldigt lugn och tillbakadragen (”verkar ointresserad av allt utom sitt jobb och TV:n, han vill varken umgås med mig eller andra”, enligt henne) och att kvinnan är väldigt utåtriktat, energisk och har lätt att uttrycka känslor (”tjatig, intensiv och väldigt krävande”, enligt honom). Hur tänker du kring detta?

– Ja, här gäller det först och främst att inte fastna i att försöka göra om sin partner. Parterapi handlar om att bägge parter ska få syn på sin egen del i relationen och se hur detta påverkar dem båda två.

I det här fallet, om jag får spekulera fritt, så kan jag tänka mig att bägge parter irriterar sig på just det hos den andre som de till en början blev förälskade i. Det är ofta så. Låt säga att den känslosamma kvinnan blev kär i mannen för att han förde med sig en sådan trygghet och lugn till henne och mannen blev kär i kvinnan för att hon hade en förmåga att väcka hans känslor och ”ta med honom ut i livet”.

Det är också vanligt att det med tiden blir ytterligare en polarisering, det vill säga att rollerna i ett par förstärks över tid. Mannen visar allt mindre känslor när han känner sig pressad av kvinnans ”tjat” och kvinnan i sin tur blir alltmer stressad och ”tjatig” när hon upplever att mannen drar sig ifrån henne känslomässigt. Man brukar säga att man i ett parförhållande ”bär” vissa av partnerns förmågor, egenskaper och känslor. Det man ”bär” brukar vara det som den andre har svårt för. I detta fall har kanske kvinnan förlagt sin ”passivitet” i mannen och mannen sin ”aktivitet” i kvinnan. Det vi frågar oss i terapin är då hur det kommer sig att denna rollfördelning uppkommit och hur rollerna har blivit tydligare över tid. Vi försöker förstå varför bägge parterna agerar som de gör. Vad innebär ”passivitet” för henne och ”aktivitet” för honom? Är ”passivitet” förknippat med till exempel instängdhet för henne och aktivitet förknippat med exempelvis utagerande för honom? Ofta blir sättet att vara mot varandra tydligt mot bakgrunden av deras egna relationsmönster tidigare i livet, det vill säga hur relationer sett ut mellan dem och/eller andra viktiga personer i deras liv. En parrelation aktiverar våra tidigaste relationsmönster på ett starkare sätt än till exempel en vänskapsrelation gör.

Vad kan lösningen vara för detta par, som inledningsvis helst vill förändra den andra parten?

– Ett första steg kan vara just att få syn på hur deras eget relationsmönster- det egna sättet att känna, tänka och bete sig – påverkar relationen. Att förstå mer av sig själv, sin partner och relationen. Då kanske det ”fastlåsta” blir mindre ”fastlåst”. Hon kan arbeta på att finna lugn i sig själv och han kan i sin tur arbeta med att förstå vad han känner och uttrycka det. På så sätt ökar parets psykiska rörelseutrymme. Det blir plats för två i relationen. Man kan också tänka sig en större förståelse och respekt för den andres sätt att vara. Ofta blir beteendet mindre hotfullt när den ena parten förstår att beteendet inte symboliserar att den andre slutat älska honom eller henne. Paret får också större förståelse för att de kan uppleva sig själv, relationen och livet i stort på olika sätt – det inte bara är den enes förhållningssätt till tillvaron som gäller.

Jag tänkte nu lämna parförhållandet ett kort tag för att fråga vad du som parterapeut skulle ge för råd till personer som upplever att de vill, men inte kan, hitta en lämplig partner?

– Det första jag tänker på är att det är bra att se tillbaka på hur man gjort förut när man försökt träffa någon, kanske går det att se ett mönster i det? Att ”inte hitta någon” kan stå för många olika saker. Låt säga att problemet är att man aldrig riktigt ”fastnar för någon” som man vill lära känna på ett djupare plan. Den fråga som jag då ställer mig är vilken relation som personen ifråga har till närhet. Vilka idealbilder finns för hur en partner ska vara? I boken ”Hemligheten”beskrivs olika relationsmönster i samband med partnerval på ett bra sätt. Där finns också praktiska tips för hur man förändra sitt relationsmönster genom att utmana det i små steg. En person som inför en dejt alltid får den spontana impulsen ”det här är inte rätt” kanske ska ifrågasätta impulsen – handlar den om den andre eller kan den handla om mig? Vad händer om jag ignorerar impulsen och går på dejten ändå?

Nu har vi bara två minuter kvar av den tid vi avsatte för intervjun, så jag ställer min sista fråga snabbt. Om du skulle ge råd till läsarna om vad man kan göra för att vårda sin parrelation, vad skulle du säga då?

– Prata med varandra! Ett par behöver också tid tillsammans, så att fixa barnvakt och få tid på tu man hand är viktigt för en relation. Överhuvudtaget ligger den stora utmaningen i en relation att få ihop ”jag”, ”du” och ”vi”. Meltzer säger det så bra… vänta lite så ska jag plocka fram ett citat som jag tycker beskriver detta på ett bra sätt.

Ann-Sofie visar mig en text av den kleinianska psykoanalytikern Donald Meltzer, som bland annat skriver följande visdomsord om hur man får en parrelation att fungera i längden:

”Det fordras en kontinuerlig medveten strävan hos vardera parten att erkänna den andres verklighet och en förmåga att kunna förlåta varandra för att ingen av dem kunnat motsvara de ursprungliga förväntningarna. Så arbetet i en relation innebär ett sorgearbete av illusionerna ur vilket en ny verklighet kan uppstå”.

Dessa kloka ord får avsluta vår intervju och jag tackar Ann-Sofie för den erfarenhet och kunskap om parrelationer som hon delat med sig av!

Nyfiken på: Hjorts debutroman Hängivelsen och behovet av Victoria Milans otrohetssajt

21 mars, 2011 / lukaspsykologen

Hängivelsen är teologidoktoranden Elisabeth Hjorts debutroman, utgiven på Nordsteds förlag nu i februari 2011. Boken handlar om huvudpersonen Cecilias liv; hur hon finner och sedan förlorar sig själv i en liten frikyrkoförsamling på den svenska landsbygden. Stundtals finns uppenbara likheter med Knutbytragedin i januari 2004, men boken serverar ingen ”smaskig mordhistoria”. Istället får läsaren följa Cecilia genom olika livshändelser; från pingstkyrkans sommarläger, till bibelskolan, till teamarbetet i byns kyrka, till hennes bröllop och äktenskap – småningom rakt in i en livssituation som liknar den som Knutbys barnflicka levde i. Boken utspelar sig på två tidsplan; före och efter en tragedi. Cecilia färdas in i en självutplånande hängivelse och denna process verkar väcker många frågor av såväl psykologisk som existentiell karaktär.

Boken Hängivelsen är mycket bra och välskriven, enligt de kritiker som läst och recenserat den. Lovorden haglar i recensioner från Expressen, SvD, DN och Tidningen VI. Jag kunde förstås inte motstå att köpa boken – jag har kommit ungefär halvvägs i läsandet nu och är inte besviken. Bladen vänder sig av sig själv – berättelsen är spännande, den väcker känslor och den stannar kvar i tankarna.

Från ett psykologisk perspektiv finns mycket att hämta både när det gäller Cecilias egna livshistoria och beteenden (individpsykologi) samt hur hon och hennes sammanhang interagerar med varandra (gruppsykologi och socialpsykologi). Som ett exempel på information från hennes livshistoria så berättas det att Cecilia förlorar sin mamma i cancer vid elva års ålder. Hon talar i princip aldrig om denna förlust, men man kan som läsare ana att förlusten ständigt är närvarande som en isande kyla som Cecilia försöker komma ifrån genom att värma sig i församlingen, framför allt genom umgänget med ett äldre par som fungerar som församlingsledare. Denna täta församlingsgemenskapen är ett sammanhang där Cecilia till en början utvecklar sin personlighet och sin tro, men som hon sedan alltmer försöker undvika. Hennes tänkta livsuppgift blir allt viktigare och i jämförelse blir ”ytligt” socialt umgänge både oviktigt och alltmer obekvämt. Cecilias hängivelse är paradoxal – den blir hennes språngbräda ut i livet, hennes styrka, men samtidigt något som obönhörligt drar henne allt längre ifrån sina egna känslor. Cecilia är svår att nå, även för hennes psykolog som inte delar hennes världsbild. Som läsare är det lätt att förstå Cecilias skepsis för denna främmande människa som hon upplever ”ska samla hennes inre i en låda” och ta med sig lådan därifrån. Psykologin blir här för snäv för att omfatta det existentiella.

Hjort (bilden nedan) har lyckats med konststycket att beskriva Cecilias livsfärd på ett belysande sätt, utan att moralisera eller döma Cecilia och hennes omgivning. Språket är vackert, nästintill poetiskt, och jag som läsare blir inte skriven på näsan. Respekten för de psykologiska krafterna, de existentiella funderingarna och tron verkar ständigt närvarande hos författaren. Kort sagt; Hängivelsen är en välskriven bok med massor av psykologi, existentiella funderingar och en klarsynt berättelse som verkar kunna hålla hela vägen. Om ni uppskattar det jag uppskattar, så kanske ni uppskattar Hängivelsen.

För att helt byta ämne; har ni Stockholmsbor sett reklamkampanjen för otrohetssajten Victoria Milan? Med kampanjen ”Gör livet levande – ha en affär” försöker de locka otrohetssugna personer att registrera sig på deras sajt och komma i kontakt med likasinnade.

När jag såg deras annonskampanj för första gången var jag helt naivt övertygad om att deras slogan var en metafor. Jag menar, det krävs något uppseendeväckande för att väcka folks intresse nere i tunnelbanans eftermiddagsrusning. Ingen har väl på allvar kommit på tanken att skapa ett internetbaserat forum som inriktar sig på att administrera folks otrohetsaffärer? Jodå, det är precis vad norrmannen Sigurd Vedal gjort. Reklamombudsmannen samlar anmälningar på hög och moralpaniken stiger i svenska hemmen i takt med att syftet för sajten står klart. Sajten vill skapa en plattform där vi är fria att lura den vi lever med – och alltså inte skapa kontaktmöjligheter för par som kommit överens om ett öppet förhållande. Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz säger:

– Jag tycker det är upprörande att de marknadsför det här som om det är något som hör livet till. Det är en sak att vara otrogen, men en helt annan sak att sätta det i system och lura sin partner, säger hon.

Jag kan inte annat än att hålla med. Om relationen går på tomgång om man vill ha lite spänning – med god chans till större närhet – så kan jag som psykolog istället rekommendera parterapi. Där jobbar vi med att släppa fram känslor istället för att ”lägga locket på”. Det krävs en hel del mod förstås, men livet brukar kunna bli väldigt levande.

Nåväl, jag vill dock inte stanna vid denna käcka uppmaning, utan tänka vidare på om det kan finnas någon psykologiskt grundad förklaring bakom denna sajts framfart. På ett sätt är jag inte förvånad över sajtens budskapet nu när jag förstått det. Egoism eller bristande empati är inget nytt under solen, men kanske har det tidigare funnit ett slags skydd för denna sortens idéer under det smått dammiga begreppet ”moral”. Teknikens framfart de senaste åren är förstås också en förutsättning för att kunna hantera forumet på ett bra och säkert sätt för medlemmarna. Jag tänker också – mer psykologiskt – att vår tid präglas av ett fokus på att vägledas av inre ”känslor” samt en ökad press på att ”lyckas”. Kanske är det därför inte så konstigt att Victoria Milan ligger rätt i tiden?

Vi i Sverige ska helst inte tro att vi är någon i oss själva – Jante förbjuder den sortens kaxiga självkänsla. Istället bör vi sträva efter att prestera något mätbart och rusa vidare i jakt mot tillfredsställelse, lycka och närhet. Vi bygger självförtroende och hoppas att det ska räcka hela vägen. När vi människor inte kan ”bara vara och duga” blir relationer svårt, tänker jag. Prestationsmätaren som fungerar så bra överallt annars i samhället blir ganska oduglig för att mäta närhet och lycka i relationen. Närheten finns inte, vi får inte till det, vi presterar men det går ändå inte. Ett skamlock läggs istället på känslorna och livet känns inte levande. Vilken chans till ett förbättrat mående vi får när Victoria Milan lägger fram en lösning på problemet; en plats som ger alla inblandade chansen att mäta sin attraktion med tydliga mått! Genom att mäta sin attraktion på relationsmarknaden med det antal svar man får på sajten, sin förmåga att förföra och genom upphetsningens hormoner har vi nordbor äntligen fått ett mätbart sätt att få veta att vi duger i relationssammanhang. Synd bara att bieffekten blir att vi degraderar oss själva från socialt utvecklade ”flockdjur” – där vi använder vår hjärnas resurser till att stå i kontakt med våra egna känslor – och istället stänger ner en del av vårt känslor, tillika informationssystem, för att klara av att leva med dubbelheten gentemot partnern. Såtillvida man inte har psykopatiska drag har i alla fall jag som psykolog svårt att se hur man ska kunna ro det här projektet i hamn och ha tillgång till sitt känsloliv – känna sig levande – under en längre tid. Kanske ett tillspetsat och moraliserande sätt att använda biologin på, men måhända en sak som tål att tänkas på.

Jag kan i alla fall inte låta bli att fundera om vår prestationshets och oförmåga att känna att vi duger i relationer kan ha ett finger med i spelet till varför en sajt som Victoria Milan snabbt blir populär här i Sverige. Det handlar kanske inte bara om bristande moral, utan om vår oförmåga att komma nära. När vi upplever att vi själva duger och är älskade skapas förmågan att acceptera andra – det är så en god självkänsla kan förmedlas över generationsgränserna. Kanske är vår frihetssträvan – att ”följa vår egen känsla oavsett hur det påverkar våra nära” – något som börjar klinga falskt hos arten människa, biologiskt sett ett flockdjur. Har den självförverkligade kejsaren en massa kläder på sig – eller fryser han mitt bland dem som skulle kunna vara hans ”flock”?

Fullsatt psykoterapicafé när psykologerna Per Wallroth och Katja Claesson svarade på frågor om relationer

16 mars, 2011 / lukaspsykologen

I måndags kväll anordnade S:t Lukas i Uppsala psykoterapicafé på Ekocaféet, vilket jag tidigare bloggat om. I min utlovade rapport här på bloggen tänkte jag berätta vad vi pysslade med. Min ambition är också att skapa utrymme till att fortsätta samtalet i skriftlig form. Ni som vill får gärna skriva ner era tankar kring relationer eller diskutera evenemanget i sig. Kanske har nya tankar dykt upp hos er som var med i måndags? Kanske var du inte med på caféet men har funderingar kring det som står i blogginlägget? Kanske brinner du för något särskilt tema som du skulle vilja att vi tog upp på vårt café senare i höst? Era reaktioner, tankar och funderingar är mer än välkomna. Ni vet var mitt kommentarsfält bor, så att säga

Jag tror jag kan tala för samtlig personal från S:t Lukas psykoterapimottagning när jag säger att vi allihopa är glada och tacksamma över den trevliga premiärkvällen. Caféets mysiga atmosfär blev en fin inramning till en inspirerande och respektfull dialog där Per och Katja eftertänksamt svarade på många viktiga frågor. Inga frågor avfärdades som ”för små” eller ”för stora”, utan alla ämnen fick sitt utrymme. Exempel på ämnen som avhandlades under kvällen var lyckliga relationer, sex, relationsproblem, parterapi, livets mening och döden. Mottagningens verksamhetschef Peter Friberg agerade moderator och balanserade de olika inslagen.

Ett stort TACK till alla ni som kom och förgyllde kvällen med er närvaro och era ärliga, finurliga och kloka frågor. Tack också till Ekocaféets personal som med ett glatt humör jobbade hårt för att få ut såväl mat, fika och dryck från baren till alla gäster.

Kanske undrar ni som inte var där vilka frågor som ställdes under kvällen? Det ska jag berätta! Jag vill först bara påpeka att jag återberättar ur mitt minne, så det är mycket möjligt att jag missar eller minns vissa saker fel – hjärnan fungerar som bekant så. Är jag helt ute och cyklar i någon fråga eller ni har något att tillägga, kommentarshojta gärna!

Den entimmes långa frågestunden på Psykoterapicaféet inleddes med frågan om vilket som är det vanligaste relationsproblemet att söka terapi för. Katja och Per var rörande eniga att det oftast handlar om brist på kommunikation. Par som sällan talar med varandra – eller som talar med varandra på ett sätt som lätt missförstås – lägger ofta in sina egna tolkningar för att förstå vad den andre tänker, känner och vill. Dessa tolkningar stämmer ibland mer överens med den tolkande personens egna rädslor än vad partnern faktiskt upplever. Pers och Katjas erfarenhet är att en enda sessions parterapi ibland kan vara till stor hjälp för ett par som kört fast i sin kommunikation. Under sessionen kan paret få hjälp att förmedla tankar och känslor som de själva har men som de inte kunnat förmedla på ett bra sätt – till exempel att uttrycka en längtan efter partnern utan att klä denna längtan i anklagelser.

En annan publikfråga handlade om hur man kan ”få ihop” och leva i en parrelation där bägge parter vill olika saker; till exempel där den ene har ett starkt trygghetsbehov och vill vara hemma mycket med sin partner medan den andre har ett starkt behov av äventyr och helst vill umgås med både partner och vänner ute på caféer och klubbar. Katja och Per betonade återigen kommunikationen hos paret. Katja tog ett ett exempel: Kalle vill mysa hemma en fredagskväll och Anna vill gå till en klubb. Om Kalle då tolkar Annas önskan att gå till klubben utifrån sin egen otrygghet och tänker ”hon vill tydligen inte vara med mig, hon älskar inte mig”, så uppstår svårigheter i relationen. Om bägge parter kan uttrycka sina individuella behov, sin längtan efter varandra samt sina rädslor så har paret goda förutsättningar att kunna leva tillsammans trots sina olikheter.

Ann-Sofie, en av våra mest erfarna parterapeuter på mottagningen, fanns med bland caféets gäster och bad att få komplettera Katjas svar. Hon menade att något av det svåraste vi människor vet är att hantera ambivalens, det vill säga att ha två motstridiga känslor eller föreställningar samtidigt. För att slippa denna inre konflikt är det vanligt att förlägga konflikten i den yttre verkligheten och inta polariserade roller i ett parförhållande; till exempel att den ene ses som den trygghetssökande och den andre som äventyrligt och frihetssökande. Man brukar säga att man projicerar, lägger ut, egenskaper hos sig själv som man själv har svårt att hantera. Om man till exempel är rädd för att vara ”tråkig och klängig” är det praktiskt att förlägga sin längtan efter närhet hos en partner som man etiketterar som ”trygghetssökande”. Själv får man då vara den fria, äventyrliga personen samtidigt som man är i kontakt med sin närhetslängtan genom sin partner. Synen på sig själv och varandra påverkar paret mer än vad man kanske kan tro – ofta beter sig personerna i paret alltmer enligt både sina egna och den andres förväntningar. Det blir en matchning mellan dessa förväntningar och egenskaper som personerna i paret accepterar hos sig själva. Detta skapar beteenden i en viss riktning och gör att en roll får allt starkare fäste över tid. Ett par med tydligt uppdelade roller behöver ofta jobba med sin inre ambivalens; bägge parter behöver hitta både sin närhetssökande (”trygga”) och sin utforskande (”äventyrliga”) del inom sig själva.

En cafégäst frågade om det är vanligt att sexualitet och sexuella problem diskuteras i terapi i de fall där det finns problem i parrelationen. Både Katja och Per berättade att de i sådana sammanhang brukar ha för vana att fråga hur paret fungerar sexuellt (apropå mitt tidigare inlägg om att tabut att prata om sexualitet i terapirummet verkar vara på väg bort). Genom att ställa frågan menar Katja att man som terapeut visar att dörren står öppen för att prata om sex. Det kan annars vara knepigt för terapibesökaren själv att veta om ämnet anses passande eller inte. Hur mycket man sedan pratar om sexualitet i terapin beror på hur mycket terapibesökaren själv vill det och hur stor del av relationsproblemen som handlar om detta. Ibland bottnar sexuella problem i känslomässiga svårigheter och i dessa fall kan de problematiska känslorna få ett större fokus i terapin än just den kroppsliga sexualiteten. Ibland är det tvärtom.

Diskussionen lyftes också stundtals från individnivån till ett mer samhällskritiskt och existentiellt plan. En cafégäst ifrågasatte synen på relationen som en institution som att man ”måste rädda till varje pris”. ”Det borde finnas en hel del relationer där bägge parter skulle må bäst av att relationen bryts”, menade han. Per höll med och betonade att det är viktigt att man inte bedriver terapi med en egen agenda, till exempel med syfte att hålla ihop relationen. Han menade att hans roll som terapeut istället är att undersöka bägge parters kommunikation, känslor, tankar och drivkrafter på ett förutsättningslöst sätt. Det handlar, enligt Katja, om att hjälpa den som går i terapi att lägga alla kort på bordet och se hela situationen för vad den är. Därefter är det upp till personen själv att göra sitt val, som ibland kan upplevas som ett val mellan pest och kolera. Per inflikar att han arbetat med personer som blivit misshandlade av sin partner. I de fall där terapeuten och den som går i terapi känner varandra väl tycker Per att det är viktigt att som terapeut få bidra med sitt eget perspektiv och få säga något i stil med: ”Slog han dig i helgen? Jag tycker att han gått över gränsen alltför många gånger, det där verkar skit rent ut sagt, varför stannar du med honom?”. Per menade att terapeuten här både bör ha en undersökande roll samt ha en slags agenda för att hjälpa den som går i terapi att kunna skydda och ta hand om sig själv.

Frågestunden fick en existentiell twist när Katja och Per fick frågan om hur S:t Lukas i allmänhet och de själva i synnerhet brukar bemöta frågor kring livets mening, i stil med ”Varför ska man leva om man ändå ska dö?”. Per och Katja var överens om att det är en viktig fråga att möta i terapin och att den kan dyka upp på många olika sätt. När de funderade vidare kring egna erfarenheter sa de att denna fråga sällan verkar uppkomma i ett vakuum, det vill säga utan ett sammanhang som kan ge en fördjupad förståelse till varför denna person upplever meningslöshetskänslor just då. De personer som har tillgång till sina känslor och har fullt upp att leva sitt liv frågar sig sällan denna fråga. Katja exemplifierade detta med att berätta om en tonårskille som försökte samla tillräckligt med mod för att ringa en tjej som han var intresserad av och föreslå att de skulle träffas. Rädslan för att hon skulle säga nej tog istället överhanden och han bestämde sig för att inte ringa. Kort därefter började han fundera på varför han egentligen skulle leva och om livet hade någon mening. Detta exempel illustrerade att det är viktigt att möta frågan på flera nivåer; dels på ett existentiellt/filosofiskt plan men också på ett konkret och vardagsnära plan, kopplat till det liv som levs.

Det fanns många fler frågor som fick svar igår, bland annat om man kan träna på kommunikation i terapi (ja!), hur man gör när man får konstruktiv kritik som ändå gör alltför ont att höra (be om hjälp från den som kritiserar!), hur man kan få syn på sina egna livsmönster (i samspel med andra!) samt hur man kan njuta av ett gott förhållande utan att vara rädd att det tar slut (utvärdera vad som gjort förhållandet gott och undersöka sin egen rädsla!). Jag kan, som ni märker, inte redogöra för allt här och nu. Förmodligen får jag anledning att återkomma snart. Det är svårt att tömma ut ämnet relationer.

Jag lämnar er för denna gång med en glad bild från måndagskvällens förberedelser. Hoppas vi ses igen på nästa psykologiska evenemang och välkomna att lämna kommentarer här på bloggen!

Egen utveckling bidrar till en hållbar och lycklig parrelation (Testa din relation!)

10 januari, 2011 / lukaspsykologen

I det moderna samhället finns många frågor kring relationer att fundera kring: Är det viktigt för mig att ingå i en parrelation? Vilken partner behöver jag i så fall och hur ska vi bägge lyckas bli förälskade i just varandra? Och, när relationen väl har inletts; vad behövs för att relationen ska hålla och vi båda ska fortsätta vara lyckliga tillsammans?

Svaren på dessa frågor blir aldrig självklara och det skrivs spaltmeter om detta varje dag. Själv ger jag mig in i relationsdjungeln utifrån en psykologs perspektiv och drar framför allt slutsatser utifrån den forskning som finns på olika områden. Denna forskning är av blandad kvalitet och kvantitet; ibland finns omfattande studier gjorda och ibland består forskningen av ett minimalt nedslag i verkligheten, en slags fallstudie. Oavsett kvalitet kan all forskning lyfta fram intressanta aspekter att fundera, spekulera och forska vidare kring. För att följa upp förra blogginläggets cliffhanger och med ambition att starta ett återkommande relationstema här på bloggen ger jag mig nu på frågan om vad som behövs för en lycklig och hållbar parrelation.

Inte sällan ställs ”den begränsande parrelationen” och ”det utvecklande singellivet” mot varandra. För att parrelationen ska fungera bra så måste den prioriteras före den enskilde partnerns egna känslomässiga och intellektuella behov. Eller? En artikel från The New York Times refererar till aktuell forskning och menar att det finns ett positivt samband mellan individens egna utveckling och en hållbar och lycklig parrelation.

Arthur Aron och Gary W. Lewandowski Jr., professorer i psykologi vid två amerikanska Universitet (Stony Brook, Monmouth), har studerat hur individer använder relationer för att förvärva kunskap och upplevelser – en process som kallas ”self-expansion”. Deras olika delstudier indikerar att människor som upplever att de själva och deras partner har en hög nivå av ”self-expansion”, det vill säga utvecklas känslomässigt och intellektuellt, är mer engagerade och tillfredsställda i sin relation. Egen utveckling bidrar till att skapa en hållbar och lycklig parrelation, och/eller tvärtom.

Är detta förvånande, kan man kanske fråga sig. Ja och nej, säger jag på bästa psykologvis. Ja, för att det går emot klyschan om att en god parrelation byggs på bekostnad av personlig utveckling, där alla kompromisser till slut kväver den individens egna utveckling. Nej, för att det egentligen är rimligt att tillfredsställelse på ett område i livet sprids till fler. När bägge parter tar ansvar för sin egen utveckling och själva mår bra så investerar de också i sin parrelation. Partnerns nya upplevelser, känslor och tankar blir berikande för den andre. ”Self-expansion” verkar således inte vara något som man endast bör ägna sig åt i mån av tid och tillåtelse från sin partner, utan även något att sträva efter i syfte att skapa en hållbar och lycklig parrelation. Dock, tänker jag, så kräver en självutvecklande relation mycket tillit, både ett förtroende för sig själv och för den andre. Kanske är tillit och trygghet till och med en bakomliggande faktor som kan förklara det positiva sambandet mellan egen utveckling och lycklig parrelation? Det är i alla fall inte svårt att tänka sig att det i en parrelation, särskilt i en mer otrygg sådan, kan vara svårt att ge och ta sig friheten till personlig utveckling. Resultatet kan bli att bägge parter i ett par, skrämda av tanken att förlora varandra, klamrar sig fast vid varandra eller kopplar bort närheten till varandra under slagordet att få utrymme för egen utveckling. Balansen där emellan, att samtidigt ha närhet och sin egen individualitet, torde var något som människan får arbeta med livet igenom.

Vill du testa din ”self-expansion” och din egen relation? Gör Lewandowskis test här nedan. Kom bara ihåg att ett test aldrig kan, precis som en annan människa aldrig kan, berätta för dig ”hur du har det”. Det vet du bäst själv. Även om det kanske är självklart så tycker jag det är viktigt att poängtera detta eftersom tester ibland presenteras som ”sanningen”. Påträngande och fyrkantigt.

Jag återkommer med tema relationer, till exempel om hur vår parrelation idag påverkas utav det som vi lärt oss om relationer tidigare i livet – och vad konsekvenserna kan bli utav detta. Men nu; dags att plocka fram en penna?

Lewandowskis test

Ranka följande påståsenden från 1 till 7 där 1 står för ”Not very much” och 7 för ”Very much”. Lägg därefter ihop dina poäng och läs din relationsprofil mot slutet av testet:

How much does being with your partner result in your having new experiences?
When you are with your partner, do you feel a greater awareness of things because of him or her?
How much does your partner increase your ability to accomplish new things?
How much does your partner help to expand your sense of the kind of person you are?
How much do you see your partner as a way to expand your own capabilities?
How much do your partner’s strengths as a person (skills, abilities, etc.) compensate for some of your own weaknesses as a person?
How much do you feel that you have a larger perspective on things because of your partner?
How much has being with your partner resulted in your learning new things?
How much has knowing your partner made you a better person?
How much does your partner increase your knowledge?
Räkna ihop din poäng och se ditt resultat:
60 och mer — Highly Expansive. You are gaining a lot of new experiences and reaching new goals as a result

of your relationship. Chances are you have a happier, more sustainable relationship as a result.
45- 60 — Moderately Exciting. Your relationship has led to moderate improvements in your life and some new

experiences. But there’s definitely room for improvement.
Mindre än 45 — Low Connection. Your relationship is not creating opportunities that help expand your

knowledge and make you feel better about yourself. Make an effort to share new experiences with your partner!

Ovanligt att avge ett nyårslöfte om att bygga goda relationer?

5 januari, 2011 / lukaspsykologen

Nu, under årets första vecka, är det dags för tagna nyårslöften att börja realiseras i handling. Om det är någon mer än jag som varit på ett gym under januari månad så kan säkert även ni vittna om att det är fullbokat på träningspassen och trångt bland maskinerna. ”Att äta mer hälsosamt” och att ”börja träna” är enligt en artikel från SvD svenskens vanligaste nyårslöften. Genom att få i sig nyttigare mat och bygga muskler strävar vi således efter att få en mer hälsosam livsstil under 2011. Ja, om nyårslöftena nu infrias, det vill säga. Det kan vara lite si och så med den saken ibland.

Av någon anledning verkar det inte vara lika vanligt med nyårslöften som handlar om att bygga och förbätta sina relationer. Man kan undra varför. Det är egentligen anmärkningsvärt att det så sällan nämns som nyårslöfte eftersom våra relationer, enligt Wall Street Journal, är den enskilt största prediktorn för vår upplevda lycka. Varför lovar vi inte att bygga våra relationer istället för att bygga muskler? Jag vet inte, men jag gissar att det känns som ett mer konkret beslut att att bygga muskler än att göra något så odefinierbart och ”svårt” som att förbättra sina relationer.

Ett tips från er självutnämnde RT (RelationsTränare) för dagen är att ta några minuter till att fundera över om ni har någon relation där ni skulle vilja att något blev bättre – och vad ni i så fall, mer konkret, skulle du kunna göra åt saken? Ingen prestationshets nu, utan bara en ärlig tanke på om du ger de viktiga relationerna i ditt liv den uppmärksamhet som du vill och kan. Det handlar om att medvetet göra så gott man kan och välja sitt liv, tänker jag, inte att ”bli bäst på relationer” eller något liknande som skapar moraliseranden och dåliga samveten.

Om man känner att man skulle vilja förändra och förbättra relationer kan det vara svårt att hitta konkreta saker att göra. Viktigast torde vara att identifiera problemet och se om alla inblandade är intresserade av en förändring. Ibland kan små insatser göra stor skillnad, så som att som att titta någon i ögonen, lyssna uppmärkssamt eller att ringa det där telefonsamtalet som ”aldrig blir av”. Ibland är det förstås mer invecklat och då kan man behöva hjälp utifrån.

Ofta kan dock mycket göras med små medel, frågan är bara vad man kan göra? Jag lämnar det mesta till er egen kreativitet, men skickar även med fem tips från Wall Street Journal som kanske kan vara till nytta för någon:

1. Dela mer: Var öppen och ärlig med det som pågår i ditt liv så andra lättare kan relatera till dig och själva våga dela med sig av sitt inre.

2. Avsätt mer tid till att prata: Kom överens om en tid att prata varje dag. Överväg att sätta en tidsgräns, särskilt för par där den ena personen gillar att prata mer än den andra. Detta kan hjälpa den tystare personen att prata mer och den mer pratsamma personen att fokusera på det som är värt att säga.

3. Gå ut tillsammans: Att vara ute i fria luften är avstressande och gör det lättare att hitta varandra. Ett tips är att ta långa promenader tillsammans. Att röra sig och samtidigt inte behöva ha ögonkontakt kan göra underverk för att öppna upp till samtal som kan gå trögt i hemmamiljön.

4. Stäng av TVn/datorn/telefonen: Det må vara en klyscha, men faktum är att familjemedlemmarna ofta spenderar sin familjetid ”i små öar”, var och en vid sin tekniska pryl. Fundera på om din familj skulle vilja göra mer saker tillsammans, utan att samtidigt titta på en skärm.

5. Hitta nya vänner: Fundera om du har någon i din närhet du vill lära känna bättre, eller börja med någon ny hobby eller liknande för att träffa helt nya människor; potentiellt nya vänner.
Fler inlägg om relationer följer under 2011, bland annat ett inlägg utifrån forskning kring vilka parrelationer som är lyckligast. Där får du möjlighet att testa dig själv och din relation! Kom nu också ihåg att även om ni missade chansen att ta ett nyårslöfte gällande relationer så är det inte försent att konkretisera en längtan efter bättre relationer i en målinriktad plan och avge ett trettondagslöfte, eller varför inte ett helt vanligt onsdagslöfte.

Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla