Efter en månads bloggpaus är jag nu tillbaka på Lukaspsykologen med ett inlägg som har temat vänskap som en röd tråd. Jag börjar med att i ord och bild berätta om Lukasmottagningens ”höstlovsbio” som hade premiär i början av november. Höstlovsbio innebar i detta fall en kostnadsfri filmvisning för mellan- och högstadieelever under höstlovet, som S:t Lukas anordnade i samarbete med fritidsklubbar i Uppsala. Platsen för evenemanget var Fyrisbiografen, filmen som visades var Stand By Me och det övergripande temat för vår bioeftermiddag var just vänskap.

Filmen Stand By Me bygger på Stephen Kings novell The Body och handlar om fyra tolvåriga killar som ger sig ut på en lång vandring för att hitta en försvunnen kamrats döda kropp. Filmens tema är vänskap mellan barn som håller på att bli vuxna, en vänskap som på ytan kan verka retsam och barnslig men som på många sätt är mognare än de vuxnas omsorg. Det är som en av de vuxna karaktärerna säger: ”I’ve never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”.

Tillsammans med fotografen Peter Stahre, som har tagit alla bilder från evenemanget, kom jag till Fyrisbiografen för att träffa eleverna och se filmen. Vi möttes redan i foajén av pratglada elever som försedde sig med godis och dricka.

Ett tag var det lite glest i bänkraderna…

… men så småningom hittade alla fram till en plats inne i biosalongen.

Trion från Lukasmottagningen, det vill säga verksamhetschef Peter Friberg, leg. psykoterapeut Per Wallroth och jag, berättade kort om vilka vi var och vilken film vi skulle se.

När filmen drog igång var jag förväntansfull inför att återuppleva denna storfilm igen. Med facit i hand kan jag säga att jag tyckte att filmen var lika bra som sist. Det som dock särskilt stannade hos mig denna gång var det tidstypiska i filmen, till exempel sättet att illustrera ett kompisgäng. Jag undrar om en storfilm om tonårskillar skulle innehålla lika mycket förtroligt armen-om-halsen-på-min-kompis-snack idag, år 2011? Kanske skulle vänskapen skildras på ett lite annat sätt? Jag vet inte, men jag vet att filmen imponerade på mig i sitt sätt att skapa en förtätad stämning av djupaste allvar mitt bland barnens lekfulla äventyr och retfulla jargong. Här finns gott om tunga problem, men också en stor dos nyfikenhet, talang och – framför allt – en mogen vänskap som bär där föräldraomsorgen brister. I en mycket rörande scen uppmanar gängledaren Chris huvudpersonen Gordie att plugga vidare och använda sin berättartalang, även om detta i praktiken innebär att Chris blir lämnad ensam kvar i hemstaden. Chris omtanke om Gordie går inte att ta miste på, den är nästintill tvingande öm.

När filmen var slut fick en enkel handuppräckning i Fyrisbiografen avgöra vad eleverna tyckte om filmen; hade den varit mestadels bra eller dålig? De flesta i salongen tyckte att filmen varit bra. När Peter och Per ställde några korta frågor om vänskap för att anknyta till filmens tema så fanns en del olika åsikter om hur man beter sig när man är en bra vän. Vissa tyckte att killgänget i filmen verkade vara väldigt bra vänner, medan andra tyckte att de retade varandra för ofta eller på andra sätt var taskiga mot varandra. Det här med relationerna till vänner, vänskap, är ett intressant ämne på många sätt.

Jag tänker nu, så här i efterhand, att det är ganska intressant att vi så snabbt valde tema vänskap för en biokväll för skolelever när vi inte haft det diskussionstemat i vuxenformat, varken på våra biokvällar eller våra psykoterapicaféer.Hamnar diskussionen om – och hanterandet av – våra vänskapsrelationer på efterkälken när vi blir vuxna? Författaren Åsa Moberg (bild nedan) var inne på det spåret när hon utifrån samtal med sina väninnor bestämde sig för att skriva boken ”Väninnorna och jag” (Natur & Kultur, 2011).

Vi diskuterar sällan vänskapsrelationen i sig; dess kvalitéer, konflikter och svek, är Åsa Mobergs budskap när hon intervjuas i tidskriften Modern Psykologi (oktober 2011). ”När det gäller traditionella kärleksrelationer har vi gott om ord – passion, kärlek, otrohet, äktenskapskris, skilsmässa – och där finns lagar, ritualer och familjeterapi. Men väninneskapet har inte ens ett namn. Hur ska man kunna hantera en relation som officiellt knappt existerar?”, frågar hon. Jag kan inte annat än hålla med henne; vi pratar för lite om vänskapsrelationen som fenomen. Åtminstone gör jag det. Hur mycket har jag till exempel skrivit om vänskap här i bloggen det senaste året? Trots att temat väldigt ofta är relationens psykologi  så handlar mina texter nästan uteslutande om terapirelationer, parrelationer och familjerelationer! Jag är säkert inte ensam om det; terapirelationer och familjerelationerna är på många sätt i fokus i den traditionella psykologins värld.

Vi lever med paradoxen att vänner är väldigt viktigt i våra liv, men vi pratar sällan direkt om hur vi tar hand om och reparerar vänskapsrelationer, menar Åsa. Det får mig att tänka på uttrycket ”killar kommer och går, men vännerna består”, som ofta sades som ett slags visdomsord under min skoltid. Även om syftet då var att poängtera att världen inte skulle rämna om den senaste förälskelsen blev ihop med någon annan, så tycker jag ändå att uttrycket är onödigt statiskt. För vad lär det oss om de olika relationerna? Att olika omständigheter rör inte en trofast vän i ryggen, medan en kärleksrelation är flyktig och dess utfall beror på sådant vi inte kan kontrollera? Jag tror att många med tiden justerar bilden av kärleksrelationen, den blir inte längre en per definition flyktig relation. Istället tar man kanske fasta på begrepp som ”kompromissa” och ”jobba på relationen” i tuffa tider. Det blir då viktigare att medvetet kämpa för relationen, åtminstone en tid, än att per automatik distansera sig.

Men, vad händer egentligen med vår syn på vänskapsrelationerna när vi blir äldre? Utvecklas den eller har vi kvar barndomens idé om att vänskap automatiskt kommer att rulla på och ”bestå”, även om vi inte medvetet vårdar den? Jag är böjd att hålla med Åsa om att vänskapsrelationerna lämnas vind för våg lite för ofta, åtminstone när det gäller att tillsammans med vännerna söka efter lösningar för vänskapens svårigheter. För visst hör man ganska sällan talas om vänner som efter upprepade konflikter noggrant har diskuterat igenom sin situation och gjort en plan för hur de ska vårda och jobba på sin vänskapsrelation?

Åsa Moberg säger i Modern Psykologis intervju att barndomsupplevelser påverkar våra vänskapsrelationer precis på samma sätt som de påverkar våra parrelationer. Om vi är medvetna om detta kan det underlätta vår vänskap med andra. Jag håller återigen med henne. Jag tänker mig att tidigare erfarenheter av relationer har en tendens att påverka alla viktiga, nära relationer. Kanske blir det ofta tydligast i parrelationen, eftersom partnern för det mesta står oss närmast fysiskt under dygnets timmar. Dessutom har vi ofta flera vänner, men bara en partner. I kärleksrelationen skapas ett tydligare beroendeförhållande. Parrelationen får oftare karaktären ”bära eller brista”, medan det är lättare att leva med en fnurra på tråden i en vänskapsrelation. Kanske räcker det att glesa ut kontakten med vännen och umgås lite mer med en annan vän där det ännu inte har uppstått några konflikter?

Åsa själv gör i intervjun en koppling mellan relationen till sin mamma och sina tidigare svårigheter att skaffa nära, kvinnliga vänner. Eftersom hon som barn upplevde mammas ständiga missnöje med den hon var, så har hon som vuxen haft svårt att tänka sig att andra vuxna kvinnor skulle kunna se henne på något annat sätt än hennes mamma gjort. ”Bättre hålla dem på avstånd, vara lite lagom intresserad, än bli besviken.”, resonerade Åsa.

Åsa rekommenderar att vi skaffar oss en medvetenhet om våra relationsmönster och ett mod att vara tydlig i relationen. Åtminstone har hon själv upplevt dessa faktorer som avgörande för att kunna behålla sina goda vänskapsrelationer under en längre tid. I otydliga relationer där man inte pratar med varandra finns stora risker för missförstånd – och vänskapsrelationen är redan otydlig per definition. För ”hur vet man egentligen när man har blivit vänner, och när det tar slut, om det inte finns några regler för en vänskap?”. Ärliga samtal om relationen tydliggör vänskapens kvalitéer och utmaningar.

Om det då uppstår en konflikt, vad gör man då? Jag gissar att rädslan att förlora sin vän är en viktig anledning till att konflikter sopas under mattan. Att komma längre ifrån varandra är en möjlig konsekvens av ett ärligt samtal, men att inte vara ärlig mot sin vän leder kan leda till precis samma resultat. Jag tror det sistnämnda är vanligare, att man tappar sin nära kontakt just för att man inte vågar vara ärlig med hur man känner. Men hur gör man då om det trots allt uppstår en konflikt som vännerna vill, men inte kan, lösa? ”Den dagen vi inser vilken viktig samhällskraft väninneskapet är tror jag att det kommer att införas väninneterapi för de som behöver. Och jag tror att det är snart.”, säger Åsa. Hon efterlyser också ett mer medvetet socialt klimat där vi får sörja öppet om vi förlorar en vän: ”Förlusten av en kärleksrelation kan man förbanna, sörja och älta offentligt. Det inger respekt och förståelse. Men att gråta i förtvivlan över en förlorad väninna, vem bryr sig om sånt?”.

Efter alla dessa kloka synpunkter som manar till eftertanke så vandrar mina tankar tillbaka till höstlovsbion med skoleleverna. Jag tänker på det som den vuxna karaktären konstaterade i filmen; ”jag har aldrig haft vänner senare i livet som dem jag hade när jag var tolv år”. Det är på sätt och vis lätt att förstå, tänker jag, eftersom partner, familj och jobb ofta upptar en stor del av den vuxnes liv. När man är tolv år kan det finnas mer tid och mindre som stör. Utvecklingspsykologin lär dessutom att vi som barn behöver identifiera oss med våra vänner för att skapa oss en egen identitet gentemot våra föräldrar. Slå oss loss och allt det där.

Jag kan dock inte låta bli att undra om också det som Åsa pekar på är en bidragande orsaker till att vi som vuxna går miste om den en djupare närhet till våra vänner, liknande den vi hade som tonåringar. Använder vi för lite tid och energi till att fundera kring och medvetet vårda våra vänskapsrelationer? Bidrar vi psykologer och psykoterapeuter till detta när vi så sällan pratar om vänskapens psykologi eller inbjuder till vän- och vännineterapi?

Som vanligt funderar jag förstås också över vårt samhällsklimat – har vi tid med denna sortens vänskap i vår stressade vardag? Påverkas kvalitén i våra vänskapsrelationer av att gränserna mellan vänner, bekanta och arbetskontakter suddas ut genom Facebook och andra mingelforum, genom att vi beter oss lika korrekt mot alla? Skaffar vi oss så många vänner och kontakter i vår strävan efter att ta oss framåt socialt, så att vi har allt mindre tid med de vänskapsrelationer som utmanar oss?

Jag avslutar det här inlägget med ett lite äldre visdomsord om vänskap som står i kontrast till detta, ja, som i princip menar att närheten till konflikter möjliggör vänskap. Gustaf Lindborg (1875-1927) lär ha sagt ”Behåll inga andra vänner än dem du när som helst har mod att bli ovän med”. När vänner tar sig tid för en konflikt; tillåter sig att vara i den och tålmodigt reda ut den, kan den konflikten också bli starten på en djupare vänskap som kanske var omöjlig att nå innan dess.