För ett tag sedan googlade jag in mig på Leva PS, en tidning om personlig utveckling och psykologi (tidigare två separata tidningar, ”Leva” och ”PS”). På tidningens hemsida läste jag en kort betraktelse av Bob Hansson, poet och författare, och jag slogs återigen av hans vackra sätt att beskriva väldigt mänskliga ting. Han skriver på ett ärligt, nästintill avklätt sätt, och har en förmåga att hitta livsnerven hos olika fenomen som är djupt mänskliga.

Det finns många exempel på vackra och tänkvärda texter som är skrivna av Bob Hansson, exempelvis i diktsamlingen ”Här ligger jag och duger” (2001) och i den mer undersökande ”Kärlek, hur fan gör man?” (2008). I den sistnämnda boken intervjuar Hansson par om hur de lyckas hålla sin kärlek vid liv. Hans intervjustil är som hans sätt att skriva; rak, ärlig och närgången på ett respektfullt – men stundtals provocerande- sätt.

Bob Hansson Foto: Niclas Brunzell

Psykologisk forskning i all ära, men jag tycker att bilder och texter ofta kan säga oss saker om människans psyke som forskningen går bet på i sin praktiska fyrkantighet. Jag tänkte dela med mig lite av både Bob Hanssons egna ord och hans refererande till en dansk författare, där bägge beskriver något begrepp som kanske kan sägas vara allmänmänskliga. Viktiga tankar klädda i vackert språk.

Det första temat är hämtat från Bob Hanssons blogg där han citerar den danske författaren Tor Nörrestranders som skriver om begreppet ”djup”:

”Någontings djup är uttryck för mängden av den information som har gallrats bort under dess tillkomst. Djupet är ett mått på hur många överraskningar någonting har varit utsatt för under sin historia. Djup är uttryck för att någonting har växelverkat med världen. Det är förändrat men alltjämt sig själv, ur jämvikt men inte ur sig självt. Det har mött överraskningar på vägen. Men det finns här fortfarande. Det har märkt världen och märkts av världen. Det har blivit djup!”

Nästa tema är hämtat från Leva PS:s serie kring olika ord, där Bob Hansson själv skriver en betraktelse om ordet ”brist”. Jag återger texten i dess helhet för läsupplevelsens skull:

Brist i ordboken: otillräcklig tillgång eller kvalitetsmässig svaghet eller otillräcklighet hos en produkt eller person.

Man kan sura för att man inte fått allt man förtjänar. Eller så kan man titta på sin brist och utbrista: Tack!

Ponera att din uppgift är att hitta din gåva och ge till världen. Och intet mindre! Så vilken är din gåva?

Jag tänker: Det är din upplevda brist som är din gåva! Det du själv inte fick, är det som du allra mest kan ge! För vem kan hylla och saluföra vatten, så som den som är uppväxt i en öken? Vem kan inse värdet av kärlek, som den som föddes till en plats där den saknades? Och hur bra kan den bli på att massera, som aldrig själv har haft en spänd axel?

Så vilken är din brist som präglade din barndom och dina tonår? Vilken är den brist du föddes till? I den bristen vilar en kompetens, en väg…

Den brist du förbannat, kan bli den bro som leder dig fram och hem. Jag fick inte kärlek, just därför blev jag tvungen att leta upp den och lära känna den, för den var aldrig självklar. Många författare, de som verkligen är nära språket, är de som hade störst svårigheter med det. I zen säger man, den som har svårt för att meditera, kommer att lära sig mer än den som har det lättare. Motståndet gör dig vis, motstånd fördjupar.

 

När du ser din brist, skäms inte, förbanna inte, fråga bara vad den lärt dig och res dig sedan inte upp förrän du fått ditt svar. För just det du känner av, finns det en människa bredvid som väntar på att få. Kanske av dig.

Amen.

——-
Väldigt fint tänkt och skrivet, tycker jag själv. Människans djup är ett mått på hur mycket man har utvecklats i växelverkan med världen och människans brist är inte skamlig utan blir istället till en styrka. Det är en skön kontrast till ett konsumtionssamhälle där yta och perfektion i många fall är synonymt med att duga.

Jag tänker att kulturella uttryck, till exempel vackra och insiktsfulla berättelser om människan, är otroligt viktiga  för att hjälpa oss människor att förstå oss själva och andra bättre. Poesi kan lindra existentiell smärta i kristider och ge nya perspektiv. Det handlar om ärlighet, känslor, en strävan efter att komma vidare samt respekt för sig själv och livet. Kort sagt kan man nog säga att poesi har en del gemensamt med psykoterapi, även om den sistnämnda är något mer avgränsad i sin vetenskapliga förankring och viktiga struktur i relation, tid och rum.