Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Författare: lukaspsykologen (sida 2 av 6)

”Vi behöver bli bättre på att samtala, både i vardagen och utifrån vår roll”: Intervju med Margareta Löthman

Det är med anledning av att en av våra populäraste kurser börjar fyllas med deltagare inför kursstarten som jag bokar träff med Margareta Löthman. Under tre heldagar i november är det nämligen hon som kommer undervisa på kursen ”Det professionella samtalet” här på S:t Lukas i Uppsala. Mina kollegor har berättat att denna kurs hålls år efter år, ämnet tycks aldrig bli irrelevant, det behövs alltid mer kunskaper om hur vi bäst samtalar med varandra utifrån vår yrkesroll. Kanske är det också kursupplägget som aldrig går ur tiden; en mycket erfaren lärare leder en liten grupp kursdeltagare genom olika teoriavsnitt och sedan får deltagarna omsätta teorin i praktiska övningar. Förutsättningarna är med andra ord goda för att de nya lärdomarna ska bli till praktisk nytta i vardagen, där de behövs.

När jag träffar Margareta på hennes mottagningsrum är det första gången vi ses och jag är nyfiken på vem Margareta är i sin professionella roll. Margareta berättar:

– Min yrkeskarriär började med en psykologexamen på Uppsala Universitet, där jag också blev kvar som lärare under många år. Bland annat undervisade jag blivande psykologer i samtalsmetodik. Studenterna fick träna på att föra professionella samtal framför en videokamera och fick sedan feedback på sina inspelningar.

Redan nu poängterar Margareta något som jag tror gör henne till en bra kurslärare:

– I undervisning är det viktigt att både se det som fungerar bra och det som behöver förbättras. Många gånger kunde mina psykologelever vara väldigt nervösa under inspelningen, men när de sedan fick se filmen och fick feedback på det de gjort kunde de upptäcka att de hanterat situationen bra. Trots deras upplevelse av nervositet var det främst någonting annat som syntes utåt, till exempel deras intresse för samtalspartnern. Att på detta sätt få feedback på vilka komponenter i samtalet som vi kan hantera bra är en minst lika viktig lärdom som vad vi behöver förbättra.

Margareta fortsätter berätta sin historia:

– Jag har sedan universitetstiden då och då ägnat mig åt undervisning på olika håll, bland annat då genom att vara kursledare hos er på S:t Lukas. Jag har också vidareutbildat mig till legitimerad psykoterapeut och handledare. På min privata psykoterapipraktik har jag bedrivit både individuell- och gruppterapi, och det gör jag fortfarande i mindre utsträckning. Under en tidsperiod arbetade jag också parallellt på ett organisationskonsultbolag där jag jobbade med chefsurval, ledarutveckling och grupputveckling.

Efter denna uppräkning av olika titlar, utbildningar och arbetsplatser är jag både imponerad och glatt förvånad över Margaretas mångsidighet. Jag bestämmer mig snabbt för att hoppa över frågan som handlar om varför just hon är kursledare för ”Det professionella samtalet”. Har hon undervisat blivande psykologer om samtalsmetodik, bedrivit psykoterapi i olika former samt utvecklat organisationer så behövs kanske ingen ytterligare motivering till varför hon leder vår tredagarskurs… Med detta sagt och tänkt lämnar vi Margaretas yrkesbakgrund och övergår till dagens ämne; samtal i allmänhet och professionella samtal i synnerhet. Jag frågar varför det behövs kurser för att bli bättre på att samtala? Margareta svarar:

– Det är viktigt att samtala och alla kan bli bättre på det! Jag kommer att tänka på det latinska ordet ”communicare” som betyder ”att göra gemensam”. Kort sagt kan man helt enkelt säga att vi som människor behöver det gemensamma, vi behöver dela information och upplevelser med varandra, vi är berättande varelser. Det är förresten viktigt att skilja på vardagliga samtal, vänner emellan, och de professionella samtal som vi för utifrån vår roll. Det är det sistnämnda som jag undervisar i.

Vad behöver man lära sig för att bli bra på att samtala utifrån sin roll, tycker du?

– Det finns mycket litteratur om samtal som avhandlar just detta och som betonar olika saker. Jag menar att det är relationen mellan samtalsledaren och den andra parten som är det väsentliga. Det är viktigt att känna till sina egna svaga punkter i samspelet. Hur reagerar jag tillsammans med olika sorters människor? Reagerar jag på olika sätt när jag samtalar med någon som är tystlåten, jämfört med om jag möter något som är väldigt ivrig och pratsam? Har jag svårt för något särskilt beteende hos den jag möter?

Hur lär man sig att känna igen sina egna svaga punkter?

– Främst genom att träna på olika aspekter av ett samtal och få feedback från andra. Det är lätt att läsa kloka saker i en bok och säga ”det här ska jag komma ihåg”, men det brukar vara lika lätt att glömma bort det. Därför varvar vi teori med praktik på kursen. Vi gör ofta rollspel som har olika fokus beroende på vilken teoridel som vi övar.

Vad lär man sig i rollspelen, mer exakt?

– Det finns några generella saker som alla som arbetar med professionella samtal behöver förhålla sig till, till exempel vad yrkesrollen innebär och vad samtalet har för syfte. Det finns också vissa komponenter som utgör grunden för ett bra samtal. Man kan till exempel få träna på hur man bäst beter sig i sin yrkesroll eller hur man gör för att uppnå samtalets syfte på ett så effektivt sätt som möjligt. Man kan också träna sig i att våga vara tyst och invänta den andre, att tydligare bekräfta sin samtalspartner eller börja reflektera kring vad ens eget kroppsspråk förmedlar i olika situationer.

Kan du nämna något slags samtal som brukar vara svårt för många?

– En sak som brukar vara svår är hur vi ska förmedla något som vi inte vill säga till någon som inte vill höra det, till exempel när en läkare behöver ge svåra besked till en patient. Sedan kan det generellt vara svårt att våga lyssna, att faktiskt invänta den andre utan att själv ta vid alltför snabbt.

Vilka är egentligen välkomna att gå kursen, riktar den sig någon särskild yrkeskategori?

– Jag skulle vilja säga att det viktigaste är den som vill gå kursen känner sig motiverad att bli bättre på samtal, oavsett yrke. Alla är välkomna. Sedan är det förstås så att vissa yrkeskategorier samtalar mer i sin yrkesroll, och har därför ett större behov av att bli bättre på detta. Yrkeskategorier som återkommer på kursen är lärare, ledningspersonal samt personer som jobbar inom vård och omsorg.

Har ni någon kursbok?

– Vi har en litteraturlista som innehåller många olika böcker om samtal, men vi examinerar inte kursen utifrån någon särskild litteratur. Deltagarna kommer från olika sammanhang och kan ha olika behov av olika sorters läsning. Vid kursens start presenterar jag böckerna på listan och uppmanar deltagarna att försöka läsa den litteratur som passar dem. Min tanke är att deltagarna på så sätt kan dela med sig av vad de har läst och reflektera kring det tillsammans under kursens gång.

Har du någon särskild bok att rekommendera till bloggläsarna?

– Vet du, jag har svårt att välja en enda bok som är ett måste när det gäller samtal. Olika personer tycker om olika sorters böcker och olika teoretiska inriktningar fokuserar på olika aspekter av ett samtal.

Så du har ingen särskild bok att tipsa om…

– Det finns många. Om jag ska säga någon så brukar Anders Engquists böcker vara omtyckta av många, till exempel ”Om konsten att samtala: en bok för människor i kontaktyrken”, ”Förstånd och missförstånd: Samtalsmetodik för arbetslivet” eller ”Kommunikation på arbetsplatsen: Chefen, medarbetaren, gruppen”.

Under de senaste åren har det också varit populärt att lära sig en metodik som heter motiverande samtal (Motivational Interviewing; MI), som ursprungligen utvecklades för missbruksvården. En bra bok om MI, som både innehåller MI:s historia, teori och teknik, är ”Motiverande samtal- MI: att hjälpa en människa till förändring på hennes egna villkor”, som är skriven av Tom Barth och Kristina Näsholm. En bok som har en lite annan karaktär är Clarence Crafoords ”Människan är en berättelse: tankar om samtalskonst”, som snarare är en inspirationsbok än en lärobok i samtalsmetodik. Crafoord resonerar i sin bok kring det faktum att människan är en varelse som hela tiden skildrar sin berättelse; genom sitt framträdande, sitt kroppsspråk och med sina ord. Att samtala är därför en konst, det är att lyssna med alla sina sinnen.


Det börjar bli dags för mig att runda av intervjun och jag vill att vi avslutningsvis ska prata om samtalet i ett vidare perspektiv. Något jag ibland tänker på är att vi människor ofta kan ta samtal för givna, att samtal kan ses som något slags ”pausbrus” som uppstår mellan ”viktiga aktiviteter”. Ofta är det samtal som prioriteras bort när pengarna tryter på olika arbetsplatser, till och med inom svensk psykvård. Vad tänker du, håller du med mig om detta?

– Ja, jag tycker också att samtalet tenderar att prioriteras bort i många sammanhang. Vi har till exempel en hel kultur av textbaserad kommunikation, till exempel sms och chatt, som i sin uppbyggnad är väldigt fokuserad på här och nu. Ett samtal som får ta tid, eller för den skull också ett brev som skrivs med omsorg, blir alltmer sällsynt.

I mitt yrkesliv tänker jag också på de tillfällen då jag som organisationskonsult mött personal på arbetsplatser som reducerat bort sina fikapauser. Det kan tyckas som en harmlös sak, men dessa arbetsplatser tappade i och med detta en plattform där medarbetarna får lära känna varandra och därigenom får en upplevelse av att vara ett ”vi”; att samtala och ”göra gemensamt”. Det gav också till följd att informationen i företaget försämrades.

Slutligen; vad är faran i att prioritera bort samtal?

– Jag tänker dels att vi tappar det mänskliga i att ständigt vara i kontakt med varandra, kommunicera, göra gemensamt. I arbetslivet tror jag också att det kan påverka verksamheten på ett negativt sätt, till exempel att arbetet blir mer ineffektivt när medarbetarna inte är tillräckligt informerade om vad andra gör eller vad de själva ska fokusera på.

Rörande ense om att samtal är viktiga avslutar vi vårt samtal, Margareta och jag. Jag säger ett stort tack till Margareta för att hon tagit sig tid att träffa mig. Jag vill också säga till er läsare att det ännu, i skrivandets stund, finns några platser kvar till kursen. Ni som vill se läsa mer om kursen kan göra det här.

Själv går jag ut från Margaretas mottagningsrum och funderar på vad jag själv fått ut av samtalet med Margareta som jag inte skulle ha fått om vi hade chattat kring samma information. Förutom att det säkert varit omständligt så har jag genom samtalet fått upplevelsen av ett möte, tänker jag. Jag har träffat Margareta, sett hennes mottagningsrum, sett hennes kroppsspråk och samtidigt hört hennes röst. Jag har lyssnat med flera sinnen, och det blir något annat än att läsa en text. Det stannar i mitt huvud, i min upplevelsebank, på ett annat sätt.

Samtal kan verka vardagligt, nästan som ”pausbrus” ibland, men dessa samtal rymmer samtidigt essensen av det mänskliga; våra sinnen, våra affekter, vår kropp och våra tankar. Samtalet är ovärderligt för oss i vår professionella roll och mer generellt för oss som människor.

Bob Hansson – poeten som lär oss om människans djup och brist

För ett tag sedan googlade jag in mig på Leva PS, en tidning om personlig utveckling och psykologi (tidigare två separata tidningar, ”Leva” och ”PS”). På tidningens hemsida läste jag en kort betraktelse av Bob Hansson, poet och författare, och jag slogs återigen av hans vackra sätt att beskriva väldigt mänskliga ting. Han skriver på ett ärligt, nästintill avklätt sätt, och har en förmåga att hitta livsnerven hos olika fenomen som är djupt mänskliga.

Det finns många exempel på vackra och tänkvärda texter som är skrivna av Bob Hansson, exempelvis i diktsamlingen ”Här ligger jag och duger” (2001) och i den mer undersökande ”Kärlek, hur fan gör man?” (2008). I den sistnämnda boken intervjuar Hansson par om hur de lyckas hålla sin kärlek vid liv. Hans intervjustil är som hans sätt att skriva; rak, ärlig och närgången på ett respektfullt – men stundtals provocerande- sätt.

Bob Hansson Foto: Niclas Brunzell

Psykologisk forskning i all ära, men jag tycker att bilder och texter ofta kan säga oss saker om människans psyke som forskningen går bet på i sin praktiska fyrkantighet. Jag tänkte dela med mig lite av både Bob Hanssons egna ord och hans refererande till en dansk författare, där bägge beskriver något begrepp som kanske kan sägas vara allmänmänskliga. Viktiga tankar klädda i vackert språk.

Det första temat är hämtat från Bob Hanssons blogg där han citerar den danske författaren Tor Nörrestranders som skriver om begreppet ”djup”:

”Någontings djup är uttryck för mängden av den information som har gallrats bort under dess tillkomst. Djupet är ett mått på hur många överraskningar någonting har varit utsatt för under sin historia. Djup är uttryck för att någonting har växelverkat med världen. Det är förändrat men alltjämt sig själv, ur jämvikt men inte ur sig självt. Det har mött överraskningar på vägen. Men det finns här fortfarande. Det har märkt världen och märkts av världen. Det har blivit djup!”

Nästa tema är hämtat från Leva PS:s serie kring olika ord, där Bob Hansson själv skriver en betraktelse om ordet ”brist”. Jag återger texten i dess helhet för läsupplevelsens skull:

Brist i ordboken: otillräcklig tillgång eller kvalitetsmässig svaghet eller otillräcklighet hos en produkt eller person.

Man kan sura för att man inte fått allt man förtjänar. Eller så kan man titta på sin brist och utbrista: Tack!

Ponera att din uppgift är att hitta din gåva och ge till världen. Och intet mindre! Så vilken är din gåva?

Jag tänker: Det är din upplevda brist som är din gåva! Det du själv inte fick, är det som du allra mest kan ge! För vem kan hylla och saluföra vatten, så som den som är uppväxt i en öken? Vem kan inse värdet av kärlek, som den som föddes till en plats där den saknades? Och hur bra kan den bli på att massera, som aldrig själv har haft en spänd axel?

Så vilken är din brist som präglade din barndom och dina tonår? Vilken är den brist du föddes till? I den bristen vilar en kompetens, en väg…

Den brist du förbannat, kan bli den bro som leder dig fram och hem. Jag fick inte kärlek, just därför blev jag tvungen att leta upp den och lära känna den, för den var aldrig självklar. Många författare, de som verkligen är nära språket, är de som hade störst svårigheter med det. I zen säger man, den som har svårt för att meditera, kommer att lära sig mer än den som har det lättare. Motståndet gör dig vis, motstånd fördjupar.

 

När du ser din brist, skäms inte, förbanna inte, fråga bara vad den lärt dig och res dig sedan inte upp förrän du fått ditt svar. För just det du känner av, finns det en människa bredvid som väntar på att få. Kanske av dig.

Amen.

——-
Väldigt fint tänkt och skrivet, tycker jag själv. Människans djup är ett mått på hur mycket man har utvecklats i växelverkan med världen och människans brist är inte skamlig utan blir istället till en styrka. Det är en skön kontrast till ett konsumtionssamhälle där yta och perfektion i många fall är synonymt med att duga.

Jag tänker att kulturella uttryck, till exempel vackra och insiktsfulla berättelser om människan, är otroligt viktiga  för att hjälpa oss människor att förstå oss själva och andra bättre. Poesi kan lindra existentiell smärta i kristider och ge nya perspektiv. Det handlar om ärlighet, känslor, en strävan efter att komma vidare samt respekt för sig själv och livet. Kort sagt kan man nog säga att poesi har en del gemensamt med psykoterapi, även om den sistnämnda är något mer avgränsad i sin vetenskapliga förankring och viktiga struktur i relation, tid och rum.

Reparera eller separera? Intervju med en legitimerad psykoterapeut om parterapi

Först; hej alla läsare, hoppas ni haft en fin sommar så här långt. Efter tre veckors semesterledigt är jag nu tillbaka med den intervju om parrelationer som jag lovade er i ett tidigare inlägg.

Vi förflyttar oss tillbaka till försommaren då samtalet ägde rum. Det var en tidig tisdagsmorgon och jag var förväntansfull inför att få ställa frågor till Ann-Sofie Schultz-Viberg, legitimerad psykoterapeut och tillika behandlingsansvarig på S:t Lukas i Uppsala.

Precis på uttalad tid rusar Ann-Sofie pustande in till mig i rummet där jag sitter denna tisdagsmorgon. Det visar sig att hon ägnat en stor del av morgonen till att ropa hem sin hund, som i ett plötsligt infall smitit ifrån henne. Det låter som en kreativ hund som vill gå sin egen väg, tänker jag. I nästa sekund slår det mig att denna egenskap har de faktiskt gemensamt, hunden och Ann-Sofie. Mina tankar far iväg ytterligare och jag föreställer mig Ann-Sofie och Hunden som ett slags par som har viktiga mål och egenskaper gemensamt, men som i denna situation intar två helt olika roller; den ena drar sig undan och den andra jagar. Denna bild säger, tro det eller ej, en hel del om parrelationer. Jag återkommer till det på ett lite mer seriöst plan, angående par och rollfördelning. Innan vi lämnar Ann-Sofies hund Svinto vill jag bara nämna ytterligare en rolig detalj, nämligen att Svinto även har vissa yttre likheter med Ann-Sofie. Se bägge bilder nedan för att se om du håller med mig!

Nåväl, nu ska jag ska bespara er fler långsökta illustrationer som innehåller hundar i relationer, och istället förflytta mig direkt in i intervjun. Samtalet inleds med att jag ber Ann-Sofie att berätta om sin resa mot att bli legitimerad psykoterapeut med inriktning på parpsykoterapi. Ann-Sofie berättar:

– Jag är i grunden utbildad socionom. Som socionom arbetade jag bland annat på familjerätten och senare även som föreståndare på kommunens familjerådgivning. En återkommande uppgift på familjerätten var att hjälpa föräldrar att komma överens och få en fungerande kommunikation. Ungefär här väcktes mitt intresse för att komma in tidigare i processen och arbeta med parrelationer i psykoterapi. Jag ville fördjupa mig inom samtalskontakter och lära mig mer. Jag utbildade mig därför till legitimerad psykoterapeut.1992 anordnade Stockholms Läns Landstings Utbildningsenhet, i samarbete med Tavistock Centre for Couple Relationship, den hittills enda utbildningen i sitt slag i svensk regi, nämligen en svensk legitimationsgrundande psykoterapeututbildning i psykoanalytisk parterapi. Som legitimerad psykoterapeut arbetade jag privat i tio år. År 2000 började jag arbeta på S:t Lukas psykoterapimottagning, först i Gävleoch sedan i Uppsala.
Vad tycker du gör någon till en bra psykoterapeut?

– Jag har verkligen funderat på det. Jag tror det handlar om att våga gå in i en relation, det vill säga att våga använda sig själv i det terapeutiska arbetet och skapa en allians med den man möter. Jag-budskap är viktigt. Visserligen ska behandlingen vila på teori och metod, men det är väldigt viktigt att som psykoterapeut våga vara här och nu i rummet. Tänker man i anknytningstermer så kan man säga att detta sätt att relatera till den andre kan förändra den andres anknytningsmönster. Det blir helt enkelt ett verkligt möte mellan människor som skapar någonting nytt.

Under ditt namn på hemsidan har du flera titlar, varav en är diplomerad symboldramaterapeut. Det är en spännande titel som jag gissar att fler än jag är intresserade av att veta mer om. Kan du berätta lite kort om vad det innebär och hur man kan använda sig av symboldrama i en terapi?

– Själva ordet, diplomerad symboldramaterapeut, innebär att jag gått en sju terminers utbildning hos Symboldramaföreningen och lärt mig använda metoden symboldrama i terapeutisk arbete. Symboldrama underlättar återupplevandet och bearbetningen av händelser som ligger gömda i djupet av vårt inre men som kan göra sig påminda i svårförståeliga, känslomässiga reaktioner, psykosomatiska besvär och/eller problem i relationer. Till exempel kan den som går i terapi, så kallad konfident, få hjälp att möta sitt ”inre barn” som behöver bli mött för att kunna växa. Konfidenten får återuppleva och bearbeta olika upplevelser och därefter måla sina olika upplevelser, sitt ”drama”. Symboldrama används bland annat för traumabehandling, i likhet med EMDR och hypnos. Jag själv använder metoden både i individual- och parterapi. Generellt är symboldrama bra för sådant som kan vara svårt att uttrycka i ord. Detta gäller till exempel för konfidenter som har svårt att få fatt i sina känslor eller för konfidenter som så att säga är ”uppe i huvudet”, det vill säga har en benägenhet för att intellektualisera. Om någon av bloggläsarna är intresserad av att veta mer om symboldrama så finns det mer information på Symboldramaföreningens hemsida.

Med allt detta intressanta sagt övergår vi till dagens huvudsakliga tema, nämligen parrelationer. Hur många par träffar du just nu?

– Jag har ungefär tio pågående parterapier, några par som kommer ofta och andra par som kommer mer sällan.

Varför kommer par till terapi, vilket är det problem som par oftast söker hjälp för, skulle du säga?

– Något jag ofta hör från paren själva är orden ”vi har problem med kommunikationen”. Sedan blir det mitt jobb att dechiffrera den meningen och undersöka vad det betyder i praktiken. Något som beskrivs som kommunikationsproblem kan vara att den ena parten säger: ”Jag säger det här och det här till dig men du respekterar inte mig”. Då får vi undersöka vad respektera betyder. Om det till exempel betyder ”lyda” är det kanske inte själva kommunikationen som brister utan andra saker som vi behöver klargöra och arbeta med.

Vilka är andra vanliga problem?

– Par som bråkar mycket, som undrar om de ska försöka reparera eller separera. Oliktänkande om närhet är vanligt. Otrohet. Par som fått barn är relativt vanligt också, särskilt par som fått barn väldigt tidigt i sin relation och som inte har någon erfarenhet av att deras relation gått ”upp och ner” dessförinnan.

Hur vanligt är otrohet i ett förhållande som krisar, utifrån din egen upplevelse av par du arbetat med under åren?

– Det är inte ovanligt, men det brukar heller inte vara huvudfrågan för terapin. Otrohet kan vara en slags krisreaktion som kan signalera att något inte är bra i relationen. Ofta har paret haft långvariga problem med närhet, både när det gäller att prata med varandra och att vara nära varandra sexuellt.

Kan man ”rädda” ett förhållande där ena parten varit otrogen?

– Precis som otrohet kan handla om flera olika relationssvårigheter så skiljer sig reaktioner och reparationsmöjligheter mellan olika par. Otrohet blir ett sår i en relation och detta sår tar tid att reparera. En del vill försöka förstå det som hänt och arbeta för att bevara sin relation och en del väljer att gå isär. Generellt är det viktigt att den som varit otrogen kan ta emot sorgen och vreden som den som varit utsatt för otroheten känner. Det kan bli en bra relation igen efter en otrohet, men man ska vara medveten om att relationen inte blir som förr. Det blir något nytt som paret bygger.

Kan du ta ett exempel för att illustrera hur en parterapi går till?  Vad gör ni första gången ett par kommer till dig i terapi och hur planerar ni vidare?

– Okej. Jag utgår ifrån ett ganska schablonmässigt problem för enkelhetens skull. Kvinnan i relationen upplever att mannen har blivit tråkig och tyst. Han vill aldrig göra något med henne utan bara zappar på TV:n på kvällarna. Mannen upplever i sin tur kvinnan som tjatig och att hon ”vill något hela tiden”.

När paret kommer till terapin får både mannen och kvinnan berätta varför de kommit, det är ju två personer det handlar om.  De får bägge presentera vad de tycker är problemet, kanske på ett liknande sätt som jag gjort ovan. Jag försöker sedan kartlägga parets situation genom att ställa olika klarläggande frågor, till exempel om de känner igen sitt sätt att vara från tidigare relationer, vad de fastnade för när de blev förälskade i varandra och hur deras relation är när den fungerar bra. Efter det första inledande samtalet bokas ofta två samtal till för vidare kartläggning. Efter dessa tre samtal bestämmer vi tillsammans om, och i så fall hur, vi ska fortsätta arbeta tillsammans.

Hur kan man förstå paret i exemplet du tog, där paret håller ihop fastän de till synes verkar vara varandras motsatser. Vi kan tänka oss att mannen är väldigt lugn och tillbakadragen (”verkar ointresserad av allt utom sitt jobb och TV:n, han vill varken umgås med mig eller andra”, enligt henne) och att kvinnan är väldigt utåtriktat, energisk och har lätt att uttrycka känslor (”tjatig, intensiv och väldigt krävande”, enligt honom). Hur tänker du kring detta?

– Ja, här gäller det först och främst att inte fastna i att försöka göra om sin partner. Parterapi handlar om att bägge parter ska få syn på sin egen del i relationen och se hur detta påverkar dem båda två.

I det här fallet, om jag får spekulera fritt, så kan jag tänka mig att bägge parter irriterar sig på just det hos den andre som de till en början blev förälskade i. Det är ofta så. Låt säga att den känslosamma kvinnan blev kär i mannen för att han förde med sig en sådan trygghet och lugn till henne och mannen blev kär i kvinnan för att hon hade en förmåga att väcka hans känslor och ”ta med honom ut i livet”.

Det är också vanligt att det med tiden blir ytterligare en polarisering, det vill säga att rollerna i ett par förstärks över tid. Mannen visar allt mindre känslor när han känner sig pressad av kvinnans ”tjat” och kvinnan i sin tur blir alltmer stressad och ”tjatig” när hon upplever att mannen drar sig ifrån henne känslomässigt. Man brukar säga att man i ett parförhållande ”bär” vissa av partnerns förmågor, egenskaper och känslor. Det man ”bär” brukar vara det som den andre har svårt för. I detta fall har kanske kvinnan förlagt sin ”passivitet” i mannen och mannen sin ”aktivitet” i kvinnan. Det vi frågar oss i terapin är då hur det kommer sig att denna rollfördelning uppkommit och hur rollerna har blivit tydligare över tid. Vi försöker förstå varför bägge parterna agerar som de gör. Vad innebär ”passivitet” för henne och ”aktivitet” för honom? Är ”passivitet” förknippat med till exempel instängdhet för henne och aktivitet förknippat med exempelvis utagerande för honom? Ofta blir sättet att vara mot varandra tydligt mot bakgrunden av deras egna relationsmönster tidigare i livet, det vill säga hur relationer sett ut mellan dem och/eller andra viktiga personer i deras liv. En parrelation aktiverar våra tidigaste relationsmönster på ett starkare sätt än till exempel en vänskapsrelation gör.

Vad kan lösningen vara för detta par, som inledningsvis helst vill förändra den andra parten?

– Ett första steg kan vara just att få syn på hur deras eget relationsmönster- det egna sättet att känna, tänka och bete sig – påverkar relationen. Att förstå mer av sig själv, sin partner och relationen. Då kanske det ”fastlåsta” blir mindre ”fastlåst”. Hon kan arbeta på att finna lugn i sig själv och han kan i sin tur arbeta med att förstå vad han känner och uttrycka det. På så sätt ökar parets psykiska rörelseutrymme. Det blir plats för två i relationen. Man kan också tänka sig en större förståelse och respekt för den andres sätt att vara. Ofta blir beteendet mindre hotfullt när den ena parten förstår att beteendet inte symboliserar att den andre slutat älska honom eller henne. Paret får också större förståelse för att de kan uppleva sig själv, relationen och livet i stort på olika sätt – det inte bara är den enes förhållningssätt till tillvaron som gäller.

Jag tänkte nu lämna parförhållandet ett kort tag för att fråga vad du som parterapeut skulle ge för råd till personer som upplever att de vill, men inte kan, hitta en lämplig partner?

– Det första jag tänker på är att det är bra att se tillbaka på hur man gjort förut när man försökt träffa någon, kanske går det att se ett mönster i det? Att ”inte hitta någon” kan stå för många olika saker. Låt säga att problemet är att man aldrig riktigt ”fastnar för någon” som man vill lära känna på ett djupare plan. Den fråga som jag då ställer mig är vilken relation som personen ifråga har till närhet. Vilka idealbilder finns för hur en partner ska vara? I boken ”Hemligheten”beskrivs olika relationsmönster i samband med partnerval på ett bra sätt. Där finns också praktiska tips för hur man förändra sitt relationsmönster genom att utmana det i små steg. En person som inför en dejt alltid får den spontana impulsen ”det här är inte rätt” kanske ska ifrågasätta impulsen – handlar den om den andre eller kan den handla om mig? Vad händer om jag ignorerar impulsen och går på dejten ändå?

Nu har vi bara två minuter kvar av den tid vi avsatte för intervjun, så jag ställer min sista fråga snabbt. Om du skulle ge råd till läsarna om vad man kan göra för att vårda sin parrelation, vad skulle du säga då?

– Prata med varandra! Ett par behöver också tid tillsammans, så att fixa barnvakt och få tid på tu man hand är viktigt för en relation. Överhuvudtaget ligger den stora utmaningen i en relation att få ihop ”jag”, ”du” och ”vi”. Meltzer säger det så bra… vänta lite så ska jag plocka fram ett citat som jag tycker beskriver detta på ett bra sätt.

Ann-Sofie visar mig en text av den kleinianska psykoanalytikern Donald Meltzer, som bland annat skriver följande visdomsord om hur man får en parrelation att fungera i längden:

”Det fordras en kontinuerlig medveten strävan hos vardera parten att erkänna den andres verklighet och en förmåga att kunna förlåta varandra för att ingen av dem kunnat motsvara de ursprungliga förväntningarna. Så arbetet i en relation innebär ett sorgearbete av illusionerna ur vilket en ny verklighet kan uppstå”.

Dessa kloka ord får avsluta vår intervju och jag tackar Ann-Sofie för den erfarenhet och kunskap om parrelationer som hon delat med sig av!

Självhjälpslitteratur som stjälper och hjälper: Välmenande råd, vetenskaplig psykologisk forskning och relationsbaserad utveckling

När jag försöker samla tankarna för att börja skriva om självhjälpslitteratur har jag svårt att hålla ett enda spår. Inom begreppet ”självhjälp” ryms många olika människor med olika åsikter och goda råd om hur man bör leva sitt liv för att maximera sin lycka och bli av med diverse jobbigheter. Mycket av denna självhjälp beskrivs i böcker och hamnar på ”psykologihyllan” i bokaffären. Har man en släng av akut nyfikenhet, som jag, är det lätt att i bokreatider bli förförd av titlar som lovar förklaringar och hjälp för allt möjligt.”Maximera din inre kapacitet och ge ditt liv ett lyft” – ja, det låter inte helt fel, men vad betyder det och hur vet man om det fungerar? Finns det egentligen någon hjälp i böckerna och hur ska man i så fall veta var den finns?

Ibland kan innehållet i självhjälpsböcker snarare stjälpa än hjälpa. Om det berättar en artikel i Expressen, som refererar till psykologen Joanne V. Woods forskning från 2009. Med utgångspunkt i att många självhjälpsböcker betonar positivt tänkande gjorde psykologen Wood en vetenskaplig studie kring hur tänkandet påverkar självkänslan. Woods försökspersoner fick i studien upprepa klassiska positiva påståenden om sig själva, till exempel ”Jag är värd att älskas”, och därefter mättes deras självkänsla. Det visade sig där att de personer som redan hade en hög självkänsla kände sig mer positiva till sig själva efter affirmationerna, medan personer med låg självkänsla blev mer negativa till sig själva genom att uttrycka de olika påståendena. Wood själv tror resultatet kan bero på att glappet blir för stort mellan vad dessa individer hör och vad de samtidigt känner – de kan helt enkelt inte ta till sig det positiva i dessa generaliserade påståenden.

Så; även något som låter positivt och bra kan fungera olika för olika människor. Självhjälpsböcker är därför ett komplext område, jag tror det kan vara en bra utgångspunkt. Jag tror också att det går att undvika de värsta fallgroparna, ja, till och med hitta självhjälpslitteratur som kan bli till god hjälp. Det är någonstans där jag som psykolog tänkte försöka hjälpa till att navigera. Nyckeln till hjälpsam litteratur stavas ofta, men inte alltid, vetenskaplig psykologisk forskning. När boken bygger på empiriskt testade resultat för en större grupp individer ökar förstås sannolikheten att boken även ska kunna hjälpa den enskilda läsaren. Men inte heller här är det helt enkelt. Boken kan bygga på forskningsresultat som visat sig fungera bra i terapeutisk behandling, men som kan fungera sämre när de förmedlas genom en bok.

Jag skulle vilja dela upp självhjälp i tre kategorier, där jag spar det jag tror mest på till sist:

1. Självhjälpsböcker med generella råd – de allra flesta böcker, skulle jag säga. Här berättar olika personer sina egna erfarenheter av hur man kan leva lyckligare. Ofta på ett sympatiskt sätt som rymmer mycket livsvisdom. Men, inte sällan presenteras budskapet som om råden som nämns i boken vore ”fakta” och fungerar för en stor grupp människor – trots att det inte finns någon forskning som stödjer deras metod, såsom de presenterar den. Lite raljerande kan man säga att boken också tenderar att nå mest framgång – bli ”den bästa självhjälpsboken” – när författaren har en karismatisk personlighet, är känd från TV och kallas ”expert” av någon kvällstidning.

2. Psykologiska självhjälpsböcker – böcker som bygger på seriös vetenskaplig forskning och väl beprövad terapeutisk erfarenhet. Jag ska ge er några exempel på böcker som jag tycker är bra inom denna kategori.

3. Självhjälpsböcker kombinerat med terapi – böcker är väldigt bra i många avseenden, men ligger fortfarande i lä när det gäller att visa medkänsla, diskutera, svara på spontana frågor och ge ett äkta mänskligt möte. Många kombinerar en terapi med att själv läsa om sina svårigheter eller med att göra övningar i en bok.

Då och då får jag frågar om vilka böcker jag som psykolog kan rekommendera. Svaret kräver en del eftertanke. Det har funnits ett slags glapp mellan vetenskapligt baserad facklitteratur och lättsamma självhjälpsböcker utan forskning – men jag upplever att det under den sista tiden har kommit fler självhjälpsböcker som baseras på vetenskap. För dem som lider av oro, ångest eller fobier kan jag rekommendera den mycket behändiga pocketboken ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Denna bok är lättläst, faktaspäckad och bygger på vetenskapligt beprövade KBT-tekniker, det vill säga tekniker som bygger på kognitiv beteendeterapeutisk forskning.

För den som istället vill bemöta sina problem med acceptans, engagemang och medveten närvaro – den så kallade tredje vågens KBT-  finns boken ”Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. Det handlar mindre om att tämja sina problem med tekniker och mer om att öka sin närvaro i livet genom olika övningar. Man kan säga att det är ett slags förebyggande arbete för att utveckla en beredskap gentemot livets upplevelser – både ”positiva” och ”negativa” känslor. Alla böcker av Anna Kåver är för övrigt också att rekommendera; hon skriver om aktuella psykologiska ämnen på ett lättförståeligt och sympatiskt sätt. För en lista över hennes böcker, klicka här.

När det gäller det psykodynamiska behandlingsområdet, mitt favoritområde, så kommer det allt fler lättlästa och forskningsbaserade böcker även där. Ett bra svenskt exempel är min kollega Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”. Den bygger på vetenskaplig forskning kring mentalisering och anknytning – och där finns mängder av illustrationer och övningar som inbjuder läsaren till att träna upp sin egen mentaliseringsförmåga. Detta kan i sin tur bidra till en ökad förståelse för sig själv och andra, vilket brukar vara grunden till ett ökat välmående.

När det gäller engelsk litteratur finns två pärlor som jag själv precis hittat. Den första boken, en lättläst tegelsten, heter ”The Compassionate Mind” och är skriven av Paul Gilbert. Undertexten lyder som följer: ”How to use compassion to develop happiness, self-acceptance and well-being”. Den handlar om hur man, med bas i vetenskaplig forskning kring affekter och hjärnans olika funktioner, kan stärka sitt ”medkännande själv”. För att uttrycka mig på ren trendsvenska: hur man med olika övningar kan bygga upp sin självkänsla. Sådan litteratur torde det i och för sig inte finnas någon brist på, men jag tror på den här eftersom den verkar vara både sympatisk och forskningsbaserad.

Den sista boken jag vill rekommendera är mitt starkaste kort. Boken heter ”Living like you mean it” och är skriven av Ronald J. Frederick. Den grundar sig i affektforskning, utvecklingspsykologi samt neuropsykologi. Boken guidar läsaren till hur man kan komma närmare sina egna känslor, sänka sin ångestnivå och stärka känslan av att leva ett meningsfullt liv. Min kollega Katja Claesson har recenserat boken och beskriver bokens uppbyggnad på följande sätt (för att läsa recensionen i sin helhet, klicka här):

”Boken är pedagogiskt uppbyggd med två inledande kapitel som beskriver emotionernas funktion och hur vi genom samspelet med omgivningen lär oss att hantera dem på mer eller mindre gynnsamma sätt. Därefter lotsas man stegvis genom processen att bli medveten om sina känslor, om hur man undviker dem och vilken rädsla som kan vara förknippad med dem. Sedan följer avsnitt om hur man kan dämpa sin skam eller rädsla, hur man kan stanna i känslan och bli varse vilken information den bär på och slutligen att se vilka konsekvenser denna kunskap kan ha för hur man vill leva sitt liv.

Genom hela boken bjuds läsaren på konkreta, vardagsnära exempel och strukturerade och lättillgängligt beskrivna övningar. Varje övning är väl anknuten till den aspekt av emotionell färdighet som är kapitlets tema.”

Det finns alltså bra förutsättningar för att få tag på bra självhjälpsböcker. Kom bara ihåg att det är ett komplicerat område där allt som glimmar inte behöver vara ren guld. Tryggast blir det om det är forskningsbaserad litteratur som glimmar till lite extra – och om man har någon sakkunnig att diskutera litteraturen med. Vi människor hjälper främst varandra utifrån mänsklig kontakt – och det är en nivå av hjälp som bokläsaren kan missa.

Vill ni läsa mer om självhjälpslitteratur så finns två bra artiklar i detta ämne på Psykologifabrikens hemsida, båda två skrivna av Alexander Rozental. Del 1 finns här och del 2 här.

Med dessa tips på hängmatteläsning går jag strax på semester och är tillbaka på bloggen igen den 15:e augusti. Då kickstartar jag sensommarbloggandet genom att bjuda på en intervju med en parterapeut. Jag och parterapeuten kommer bland annat att prata om olika svårigheter i en parrelation och hur man kan arbeta med dessa.

Jag önskar er en trevlig sommar tills dess och hoppas vi ses igen i augusti!

”Dans fungerar som ett motgift mot fysisk och psykisk smärta och kan också användas terapeutiskt”: Intervju med dansterapeut Monika Thelin (Dans del 2)

I ett tidigare inlägg, ”Dans del 1″, berättade jag om min önskan att närmare få utforska dans ur ett psykologiskt perspektiv. I samma inlägg skrev jag om hur dansen påverkar människans psykiska välmående utifrån vad som vad händer hormonellt i kroppen när man dansar, vilka psykologiska aspekter som kan vara viktiga i kopplingen mellan dans och välmående och varför författaren Kerstin Thorvall ansåg att dansen var nödvändig i hennes liv.

I detta inlägg, ”Dans del 2″, så går jag vidare och undersöker dansen ur ett mer praktiskt behandlingsperspektiv. Vad är dansterapi? Hur används själva dansen i den psykoterapeutiska behandlingen och hur går det till? För vem passar dansterapin?  För att få klarhet i detta har jag ställt frågor till Monika Thelin som är legitimerad psykoterapeut, diplomerad danspedagog samt utbildad dansterapeut.

Jag går direkt på frågorna och svaren, för vi har mycket intressant vi ska få ta del av. I min första fråga anknyter jag till Thorvalls citat från förra dansinlägget, där Thorvall beskrivit hur hennes psykiska besvär minskat i samband med att hon börjar på jazzbalett och hur lycklig hon blir när hon dansar. Mina första frågor handlar på liknande sätt om Monikas egna upplevelser av dansen. Jag börjar från början när jag inleder min intervju och frågar; hur gick det till när du började dansa? Monika hämtar sitt svar från inledningen av sin bok:

– Mitt första möte med dans var precis som för Kerstin Thorvall, jazzbaletten. Jag var tonåring och minns som idag den hänförelse jag kände. Det var ett magiskt ögonblick! Dansen gav mig upplevelsen av att vara ett med tiden, rummet och kroppen. Dansen blev början till ett nytt språk och uttryck som hjälpte mig att ta mig igenom perioder av existentiella funderingar och svårmod. Dansen gav mig kraft och mod att gå vidare, jag fick en stunds andrum och rörelsefrihet som skänkte mig livslust och glädje.

Tror du att dans ger dig en bättre psykisk hälsa?

– Absolut! För mig har dansen varit en källa till känslomässigt uttryck under så många år, så dansen har blivit en del av mig. Jag kan dansa ensam till musik som jag inspireras av eller tillsammans med andra. Jag kan i dansen uttrycka min glädje, min sorg och min ilska. Att dansa för mig är att vistas i ett annat ”rum” av medvetande, att bara vara här och nu, och låta det som uppstår få komma till uttryck. Det finns flera ord för det inom psykologin; att vara i ”flow”, att byta medvetandetillstånd, att befinna sig i en kreativ process. Att dansa är att ge sig själv en stunds avkoppling från vårt logiska, funktionella och lösningsorienterande tänkande. Dansen lockar fram andra sidor i mig, den är ett sätt att få syn på mig själv. Inte minst så ger den en ”feelgood- känsla”! Känslan är svår att sätta ord på och bör upplevas! Kort sagt så håller jag med Kerstin Thorvall; om dansen är en källa till glädje, sluta aldrig dansa!

Tror du många människor kan använda dans för att komma ifrån psykisk ohälsa och må bättre?

– Baserat på egen erfarenhet och samtal med andra dansande människor jag har träffat genom åren så vet jag att vi mår bra av att dansa. Jag tror att dansen kan motverka psykisk ohälsa eftersom den har en terapeutisk effekt i sig. Dansen är vitalitet och väcker ofta just livskraft och glädje. Att dansa kan därför vara helande både psykiskt och fysiskt och en källa till uttryck för våra känslor. Dansen är alltid på något sätt en berättelse, ett språk, utan ord. Människans behov av att uttrycka sig och berätta sin historia, dela med sig av sina erfarenheter är lika gammal som människan själv. Naturligtvis handlar det också om i vilket sammanhang vi dansar. Om man till exempel tar en dansklass så påverkas dansupplevelsen av pedagogens förmåga att skapa en tillåtande atmosfär för egna uttryck.

Men att dansen ersätter terapeuten… det är ju en annan sak. Personer söker psykoterapi för att de har svårigheter som de inte kan lösa på egen hand. Att ta en dansklass eller dansa på en fest kan därför inte jämföras med att gå i psykoterapi som behandlingsform. Jag tror alltså att dansen kan fungera både som friskvård och som en behandlingsform. Kanske kan man säga att dansen fungerar som en antioxidant, ett ”motgift” mot psykisk och fysisk smärta? Det var nog det som Kerstin Thorvall upplevde när hon dansade sig frisk.

Nu närmare vi oss intervjuns huvudämne, nämligen att använda dansen som behandlingsform. Vad är egentligen dansterapi?

– Det som utmärker dansterapi är att man använder sig av dans och rörelse som en del av en terapi. Dansterapin inbegriper många olika teoribildningar och metoder och vidareutvecklas hela tiden, precis som all annan psykoterapeutisk behandling. ADTA, American Dance Therapy Association, har formulerat följande definition som jag själv översatt och brukar använda: ”Dansterapi är det psykoterapeutiska användandet av dans och rörelse som en process vilken främjar den emotionella och fysiska integrationen av människan”.

Precis om i annat psykoterapeutiskt arbete lyssnar dansterapeuten in klienten på flera medvetandenivåer; kroppslig, emotionell och mental. Med mental nivå menar jag de tankar, bilder och föreställningar vi har om oss själva. Skillnaden är att dansterapeuten är aktiv genom att dansa tillsammans med klienten. Dans är i grunden kommunikativt, att dansa tillsammans med andra handlar om samspel och relation. Det möte som ”här och nu” uppstår mellan klient och terapeut i dansterapin är därför centralt. I detta möte kan klienten uppmärksammas på sidor hos sig själv som han eller hon tidigare inte varit medveten om. Tillsammans söker vi vägar för dessa tidigare dolda sidor att komma till uttryck.

Intressant! Kan du också kort förklara mer praktiskt hur en dansterapi kan gå till, från att den som söker hjälp kommer in genom dörren till att kontakten avslutas?

– Jag brukar inledningsvis träffa den som söker hjälp vid tre tillfällen, så kallade orienterande samtal, för att på så sätt få veta vad hon eller han vill ha hjälp med. Under dessa gånger får personen prova på dansterapi. Jag använder mig då vanligtvis av grundläggande dansterapeutiska tekniker för att hjälpa personen att upprätta en kontakt med sin kropp och bekanta sig med terapiformen.

Det som framkommer och blir tydligt under dessa tre gånger formuleras i ord till en problemformulering. Det kan till exempel vara att personen känner sig känslomässigt avstängd och uttrycker en längtan efter att få större tillgång till sina känslor eller att personen lider av ångest och oro. Det viktigaste är att personen själv känner igen sig i det som vi ska arbeta med.

I början av varje session görs en avstämning i samtal om det är något som personen vill berätta eller funderat på sedan förra gången vi sågs. Därefter brukar vi göra en uppvärmning som handlar om att komma i kontakt med kroppen. Det gör vi genom rörelser som ökar vår kroppsmedvetenhet, där uppmärksamheten på hur vi andas i rörelsen är central. Det är ett sätta att ”scanna in” kroppen och lyssna till det som uppstår just nu. Ofta utvecklar sig ett tema som man kan fördjupa i rörelse till musik eller i tystnad. Det finns en mängd olika dansterapeutiska tekniker som terapeuten använder för att guida personen i rörelseprocessen.

Efter dansen målar personen ibland en bild som hänger samman med upplevelsen från dansen. Bilden fungerar som en brygga mellan kroppens uttryck och det talade ordet. Dessa målade bilder görs på några få minuter och är ett bra sätt att komma in i ett reflekterande samtal kring processen. Allt som görs är kopplat till det som personen har sökt hjälp för och det är terapeutens ansvar att ”hålla kursen” för att ett meningsfullt arbete ska ske. Precis som vid annan psykoterapeutisk behandling kan längden på dansterapin variera beroende på problematik och behov

Behöver man ha någon tidigare erfarenhet av dans för att gå i dansterapi?

– Nej, det krävs inga förkunskaper. Den enda som behövs är att man har en nyfikenhet att pröva sig fram för att använda dansen till eget utforskande. Klienten får hela tiden guidning från dansterapeuten.

Hur arbetar man med känslor i en dansterapi?

– Dansen och rörelsen, tillsammans med musik, ökar den kroppsliga närvaron och hjälper oss att rikta uppmärksamheten inåt. Detta hjälper oss att komma i kontakt med våra känslor. Dansterapi kan därför bli särskilt verksamt för personer som har svårt att komma i kontakt med sina känslor eller som inte vet vad de känner. Det kan också vara så att känslorna hos en person är för starka eller obehagliga. Man kan med hjälp av dansen förstärka eller förändra en känsla genom att ge känslan ett uttryck, en form. Att till exempel våga känna ilska, ledsenhet, glädje och dansa den känslan hjälper personen att ge känslan en form som är konstruktiv. Våra kroppar bär våra känslor. I samma stund de ges ett uttryck kan de bli meningsskapande och förändras.

Kan du säga något om dansens betydelse för psykiskt läkande i en terapi, jämfört en terapi där man sitter mitt emot varandra och samtalar om problemen?

– Samtalet finns med som en del av dansterapin men skillnaden från en ”vanlig” samtalsterapi är att det i dansterapi finns flera ingångar till kommunikation och uttryck. Är det svårt att uttrycka sig med ord kan man istället använda sig av dans eller bild för att sedan komma tillbaka till orden. Ofta leder detta till att orden får en djupare känslomässig förankring. Inte sällan blir talet långsammare och mer eftertänksamt, mer tydligt. Jag tänker att läkande processer handlar om integrering mellan kropp, känsla och tanke som gör att vi känner oss hela. Min erfarenhet är att den integreringen kan nås snabbare med dansen som verktyg.

Tror du att det behövs mer rörelse och dans – eller andra kreativa behandlingsformer – i terapeutisk behandling?

– Vi behöver mångfald eftersom en enda terapiform inte passar alla människor. Jag skulle gärna se att man använde sig mer generöst av de konstnärliga terapiformerna inom öppenvården och psykiatrin. De flesta dansterapeuter är idag privatpraktiserande och jag tycker att man ska kunna välja en konstnärlig terapiform även om man inte har råd att bekosta terapin själv.

När jag mot slutet undrar om Monika har något övrigt som hon vill förmedla till bloggläsarna så flaggar hon för två dansterapikurser och två hemsidor för den som är intresserad av att själv gå i dansterapi. Karlstad Universitet ger varje år fristående introduktionskurser i dansterapi och Monika själv undervisar på kursen ”Dans och rörelse som terapeutiskt verktyg” som främst riktar sig till behandlare inom vård och omsorg. Den som istället är intresserad av att själv gå i dansterapi uppmuntras att besöka Monikas egen sida eller Dansterapiföreningens hemsida där det finns kontaktuppgifter till utbildade dansterapeuter.

Med dessa slutord från intervjun riktar jag ett stort och varmt tack till Monika för den tid och energi som hon avsatt för att dela med sig av sin kunskap om dans och dansterapi till oss. Om du, som jag, är nyfiken på att veta mer om dansterapi så finns mer intressant läsning i Monikas bok, ”Dansens helande kraft”. Där skriver hon personligt om sitt arbete med dansterapi samt låter oss få följa med henne i det terapeutiska arbetet tillsammans med tre olika klienter.

Apropå böcker; under nästa vecka kommer mitt sista inlägg innan min semester och då planerar jag att försöka bana väg i självhjälpsböckernas djungel med några boktips – möjlig hängmatteläsning för den som tröttnar på romaner! Vi skrivs och läses snart igen!

Unikt terapierbjudande i Stockholm, (H)järnkoll i Almedalen och en parterapeuts råd inför semestern

Hej igen bästa läsare! Den här veckans inlägg består av ett slags psykologipotpurri där tre intressanta ämnen med olika karaktär får samsas om bloggutrymmet. Gemensamt för alla tre ämnen är att de på olika sätt handlar om spridning av psykologisk kunskap.

Det första jag vill nämna är ett terapierbjudande som jag hörde talas om för någon vecka sedan. Jag tyckte det lät alldeles för bra för att hålla tyst om det. Det är alltså ingen som bett mig att lägga ut erbjudandet här på bloggen, utan det var jag som frågade om jag fick sprida informationen, med förhoppningen att någon av mina läsare får nytta av detta.

Genom ekonomiskt stöd utifrån kan S:t Lukas i Stockholm erbjuda ”unga vuxna”, det vill säga personer som är 18-29 år, kraftigt subventionerade priser för 1-4 psykoterapeutiska samtal. Ett individuellt samtal kostar bara 300 kr/tillfälle eller, ännu billigare, 100 kr/tillfälle för dem som är studerande. S:t Lukas i Stockholm erbjuder även fokuserad samtalsterapi i grupp för de som är 20-28 år. Dessa samtal kostar också endast 100 kr/tillfälle. Jag pratade med Ulrika Melander, legitimerad psykoterapeut på S:t Lukas i Stockholm, som berättade för mig att det går bra att prata om vad som helst under dessa fyra samtal, till exempel problem med vänner, föräldrar, partner, jobb eller olika val i livet. S:t Lukas i Stockholm har sin mottagning precis vid Hornstulls tunnelbanestation.

Jag går direkt vidare till nästa sak jag vill berätta, nämligen att psykisk ohälsa är ett ämne som – till min stora glädje – kommer belysas på många olika sätt under den nu pågående Almedalsveckan. Psykologförbundet är på plats och står bland annat bakom en diskussion om de psykiatriska diagnosernas makt i skolan, med den slående undertiteln ”hur den svenska skolan blev sjuk”. (H)järnkoll, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, är en annan viktig aktör som arrangerar flera seminarier om psykisk ohälsa. Regeringskampanjen (H)järnkoll drivs av Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning) och har som syfte att sprida information om psykiska svårigheter för att minska fördomarna i samhället. Under Almedalsveckan arrangerar de, bland annat, ett frukostseminarie med titeln ”Vågar vi prata om psykisk ohälsa?” där socialförsäkringsminister Ulf Kristersson medverkar. Vill du läsa mer om de olika seminarier där (H)järnkoll medverkar, klicka här. Bilden på Almedalen nedan är lånad från dagensmedia.se.

Har du förmånen att få vara i Almedalen under veckan och är intresserad av frågor som rör psykisk ohälsa så är förresten Psykisk-hälsa kaféet ett ställe som är väl värt att besöka! Här samlas flera aktörer inom området psykisk hälsa för att bland annat diskutera hur barn som mår dåligt ska få rätt hjälp vid rätt tidpunkt, vad anhöriga och andra kan göra när unga skär sig, betydelser av evidensbegreppet och vad som egentligen gör oss psykiskt sjuka. Deltar i diskussionerna gör politiker, psykiatriläkare, representanter från olika föreningar och – inte minst – Alexander Bard. Spontant är jag lite avundsjuk (avundsfrisk?) på alla som får delta i alla dessa viktiga och intressanta diskussioner. Dessutom undrar varför jag inte hittar några legitimerade psykologer eller psykoterapeuter bland namnen de som ska deltaga i diskussionerna på caféet. Gör de, vi, något annat på annat håll, förutom att delta i Psykologförbundets seminarier? Om du, som jag, vill fördjupa dig i deltagarnamn och det fullständiga programmet för Psykisk-hälsa-caféet, så kan du göra det här.

Jag lämnar debatter och seminarier nu och avslutar inlägget med ett litet smakprov på en intervju som kommer publiceras under sensommaren, förmodligen den 15:e augusti. Jag har nämligen gjort en längre intervju med parterapeuten Ann-Sofie Schultz-Viberg, där vi tillsammans tar oss an ämnet parrelationer och parterapi ur olika intressanta aspekter. Ett ämnesområde som vi berörde i vårt samtal var parrelationer och semester; vad som är svårt och hur man kan ta hand om sin relation under sommaren. Eftersom ämnet är högaktuellt just nu passar jag på att avsluta detta inlägg genom att skicka med er några ord om detta från Ann-Sofie:

– Min erfarenhet är att semestern är en svår tid för många par på grund av de höga förväntningar som finns. Semestern förväntas ofta vara full av njutning, roliga upplevelser och sex. Istället sitter paret kanske i svärföräldrarnas stuga med en tom plånbok och ett ihållande regn utanför fönstret. Det är lätt att förstå att semestern, som förväntades bli en nytändning, istället blir en besvikelse som tär på relationen. När du frågar mig om mitt bästa tips för att ta hand om parrelationen på semestern så tänker jag att det bästa tips jag har är att inte spara parets alla problem till semestern, utan att hitta tid till relationen i vardagen. Det är viktigt att kunna prata öppet med varandra, till exempel att kunna säga ”jag vill inte åka till dina föräldrar i år”. Att göra realistiska planer inför semestern är också bra, och att sedan undvika att jämföra sin semester med andra som man inbillar sig har det mycket bättre.

Vi ses nästa vecka igen då jag bjuder upp en dansterapeut till en spännande intervju om hur man kan arbeta terapeutiskt med dansens hjälp!

Psykologisk forskning visar att det är bättre att vara avundsjuk än att beundra någon om man vill nå sina mål i livet

Om jag säger ”att vara avundsjuk”, vad får ni för associationer då? Tänker ni på ett smått skamligt tillstånd som ni helst inte vill prata högt om, samtidigt som ni också tänker att avundsjuka är ett naturligt mänskligt tillstånd? Synen på avundsjuka som skamlig men naturligt mänsklig är inte helt ovanlig. Religionen och kulturen har på olika sätt byggt in skam kring olika känslor, upplevelser och handlingar, något som i hög grad gäller även avundsjuka. Resultatet för många verkar bli en slags diffus upplevelse som kan sammanfattas med ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”.

Avund har förresten till och med definierats som en ”dödssynd” inom katolsk lära, det vill säga en synd som – så vitt jag förstår – ansågs leda vidare till ytterligare andra laster och synder. Om den avundsjuke inte ångrar sig och tar avstånd från avundsjukan kommer han/hon bli evigt fördömd. Man tänkte sig – utifrån vad jag läst -att den som varit avundsjuk på jorden får sitta i iskallt vatten i helvetet som straff. Med andra ord; om du inte dämpar dig nu och slutar sträva efter det andra har, så kommer du så småningom bli dämpad, plågad och iskall i all evighet! Där Jantelagen präglat kulturen är det lätt att förstå att avundsjukan fortsatt vara skamlig; om det är förbjudet att sticka ut ur mängden torde det vara lika förbjudet – ja värre – att avundas någon annan som sticker ut, det vill säga att vilja vara denne person som skiljer sig från dig och de andra. Med alla dessa skampåslag, hot och restriktioner kan man fråga sig vad det egentligen är för kraft i avundsjukan som man försöker tämja?

Min egen syn på avundsjuka genomsyrades till stor del av detta diffusa ”jag-borde-inte-vara-avundsjuk”, tills en vän till mig började tala sig varm för de positiva aspekterna av att vara avundsjuk. Min vän menade att avundsjukan visade det positiva intresset för någonting man själv skulle vilja ha, varför detta inte borde kallas att vara ”avundsjuk” utan snarare att vara ”avundsfrisk”. Att vara avundsfrisk är att vara medveten om sina egna behov och hitta förebilder som väcker denna friska avund inombords.

Jag mindes tydligt samtalet med min vän när jag för några veckor sedan hittade socialpsykologisk forskning, presenterad i PsyBlog, som pekar mot att min vän hade rätt, åtminstone till viss del. Den socialpsykologiska holländska professorn Niels van de Ven har i studien Leveling up and down: the experiences of benign and malicious envy (2009) visat att det finns stöd för att skilja avundsjuka (envy) i två kvalitativt olika sorter, nämligen en godartad (benign) och en elakartad (malicious). Den elakartade avundsjukan sänker den egna motivationen och skapar en önskan att förstöra för den andre. Kanske är det denna avundsjuka vi, kulturen och religionen klassiskt har ansett som ”ful”.

Den godartade avundsjukan, däremot, höjer den egna motivationen genom att inspirera till handlingar som kan höja den egna positionen till den nivå som den andre har. Van de Ven menar att vi upplever den elakartade avundsjukan när vi tycker att den andre inte förtjänar framgång och tvärtom – när vi anser den andre förtjänar sin framgång känner vi en godartad avundsjuka. Denna godartade avundsjuka, eller avundsfriska, motiverar oss alltså att själva arbeta för att uppnå liknande framgångar. Men hur är det med beundran då, är inte det en positiv kraft som motiverar oss? Nej, det verkar faktiskt vara precis tvärtom, åtminstone om man ska tro resultaten av van de Vens senaste studie Why Envy Outperforms Admiration (2011).

I studien Why Envy Outperforms Admiration lät van de Ven och hans medförfattare en testgrupp utföra tester i olika delstudier. En av dessa delstudier gick till exempel ut på att varje testperson fick beskriva en person som de ansåg var bättre än dem på någonting, varpå testledaren undersökte vilka känslor beskrivningen väckte hos testpersonen och vilka handlingar som denne inspirerades till. Studiens resultat visade, återigen, att den godartade avundsjukan tycks motivera personer till att förbättra sig själva, medan den elakartade avundsjukan inte gör det. Dessutom visade det sig att beundran inför en annan människa inte motiverar till att göra bättre ifrån sig. Orsaken till detta tros vara att när du upplever djup beundran inför något som någon annan är eller har gjort, så är det som att implicit medge att du aldrig själv skulle kunna bete dig eller göra på liknande sätt. Enligt van de Ven kan beundran tjäna som en slags undanflykt till att inte försöka. Det är smärtsamt för oss människor att vara avundsjuka på det andra har uppnått och att också slitsamt att kämpa för att själv nå dit. Därför försöker vi undvika denna ansträngning genom att översätta vår avundsjuka till beundran. Detta blir detsamma som att erkänna oss själva som besegrade och att erkänna den andre som lite bättre än oss. Det utvecklar oss inte, men det är i alla fall inte smärtsamt.

Hur gör man då för att uppleva godartad avundsjuka? Hemligheten bakom den godartade avundsjukan är upplevelsen av kontroll, menar van de Ven. Om man tror att man har möjlighet att förbättras i något avseende är det lättare att uppleva den godartade avundsjukan. Det är därför värt att tänka på vilka personer man väljer att ha som förebilder. Väljer man Einstein, Madonna eller någon annan smått ouppnåelig ”stjärna” direkt så är det lätt att fastna i beundran. En person som har något du avundas, men som ligger närmare dig i livsstil och prestation kan däremot motivera dig till att få arbeta för att få just det som du är avundsjuk på. Kanske är Einsteins och Madonnas prestationer inte särskilt ouppnåeliga sedan, på längre sikt.

För att till slut knyta ihop säcken; menar jag att avundsjuka är något rakt igenom utvecklande? Nja, det är kanske inte så enkelt. Det som van de Ven kallar elakartad avundsjuka verkar mer kopplat till handlingar som vill förstöra för någon annan, och det låter spontant inte som den bästa problemlösningen i de flesta lägen.  Att man däremot, med avundsjukans hjälp, kan motiveras till att sträva mot sina egna mål låter som en bra anledning att tänka mer positivt om begreppet avundsjuka. Jag tänker att människans behov av att skilja ut sig från andra, vara en egen individ, är en stark mänsklig drivkraft som religion och kultur på olika sätt försöker lägga band på – på gott och ont. Hotet om att få sitta i iskallt vatten i all evighet – verkligen kyla ner det brinnande intresset av att vilja någon annanstans – blir för mig en bild för vilket starkt hot som behövs för att stoppa den starka inre drivkraften att utvecklas vidare. Att nyansera begreppen och fundera över sitt eget sätt att vara avundsjuk på kan vara ett gott första steg för att få kontroll och motivation för att nå sina mål. Att vara avundsfrisk är att kunna tillåta både dig själv och andra att utvecklas och komma vidare i livet.

Dans och människans psykiska välmående: Vad händer med oss när vi dansar? (Dans del 1)

Dans är något som jag själv tycker mycket om och som jag i detta inlägg vill undersöka närmare ur ett psykologiskt perspektiv. Jag planerar för två inlägg om dans, där detta är det första. I den andra delen kommer jag fokusera mer på dansterapi och förhoppningsvis göra intervjuer. Denna del startar från mina egna funderingar kring dans, ger sedan en kort information om vad som kemiskt händer i kroppen när vi dansar  för att sedan avslutas med att stifta bekantskap med journalisten och författaren Kerstin Thorvall som började dansa för att må psykiskt bättre.

Det är svårt att börja stapla ord på varandra för att beskriva dans, men eftersom det är precis det jag bestämt mig för att göra så börjar jag med att säga att jag tänker mig att uttrycksfull dans startar i en upplevd känsla. Att jobba med dans i terapi är, så vitt jag förstår, att jobba utifrån en stor medvetenhet kring vad som fysiskt händer i kroppen då vi tänker olika tankar och upplever olika känslor – precis som i den tidigare beskrivna affektfokuserade terapin. Utifrån dessa fysiska förnimmelser föds ofta en önskan till någon slags spontan rörelse. Att känna sig ledsen kan vara att uppleva ansiktet som tungt samt att känna sig kraftlös i benen. Rörelsen kan bli att böja ner huvudet och falla till marken. Genast har vi en slags dans. Kroppen rör sig och ger extra tydlighet åt det vi tänker, känner och är, samtidigt som detta även blir tydligt för vår omgivning.

När jag tänker på dans så tänker jag också osökt på rytm och vad den gör med oss människor. Kanske väcks vår känsla för rytm redan innan födseln, när vi lyssnar på både våra egna och mammans hjärtslag. Bäbisar vaggas till sömns och nyblivna föräldrar utvecklar raskt en viss teknik för att rytmiskt hantera barnvagnen. Det tar inte heller lång tid innan barnet själv börjar vagga i takt till musik. De vuxna ser med förtjusning på, vågar själva vagga med i takt till musiken, men med ökat antal människor omkring ökar ofta skamkänslan inför ”att se fånig ut”.

Jag tänker mig rytm också som en möjlighet att uppleva sig själv som en del av ett större sammanhang. Om flera personer rör sig i takt uppstår en slags harmoni där det tidigare enbart fanns olika individer ”i otakt”. Själv upplever jag det också ofta som om musiken, genom rytmen, förflyttar sig från att vara utanför mig till att komma inifrån mig. Basen blir då som ett extra, förstärkt hjärtslag. En person som upplever ångest och depression kan beskrivas som en person som av olika anledningar blivit skrämd ifrån gemenskap med egna och andras känslor. Dans i grupp kan bli ett fysiskt påtagligt sätt att känna samhörighet med både sin egen kropp och med andra.

Vi människor är dessutom otroligt uppmärksamma på imitation, från det att vi som spädbarn härmar förälderns mimik till att vi som vuxna härmar varandras kroppsspråk när vi pratar med varandra. Det är till och med så att ju mer vi tycker om den vi kommunicerar med, desto mer tenderar vi att – helt omedvetet – härma dennes kroppsspråk. (Kika gärna på hur nära vänner pratar med varandra så kommer ni troligen få se hur de skjuter kroppen i samma riktning eller härmar varandra armrörelser spegelvänt.) Vi bekräftar helt enkelt varandra på ett väldigt basalt plan när vi rör oss på ett synkat sätt. Detta sker hela tiden i den sortens dans där man dansar mot varandra. En sista sak som inte får glömmas bort är att dansen, i bästa fall, är lekfull och lockar till en annan sinnesstämning än vardagens mer intellektuella ansträngning. I vissa danser finns dessutom den fysiska beröringen som ytterligare ett belönande inslag.

Vad händer rent fysiskt i kroppen, undrar ni kanske. Ett besök på Hälsosidorna berättar om en mängd hormoner som sätts i rörelse vid den fysiska aktiviteten dans. Adrenalin och noradrenalin kickar igång kroppen och gör att vi blir mer alerta. Vi höjer koncentrationsförmågan och blir mer optimistiska. En brist på noradrenalin kan, på motsvarande sätt, bidra till håglöshet och depression. Belöningshormonerna dopamin och serotonin ökar produktionen vid den fysiska träningen. Dopamin ger eufori och lustkänslor, medan serotonin ökar känslan av att känna sig glad, nöjd och lugn. Även endorfiner frigörs och ger fysiskt välbehag och lyckokänslor. Det är för övrigt bristen på endorfiner som ger en känsla av abstinens när man har tränat regelbundet och sedan tar en paus. Slutligen är oxytocin ett lugnande må-bra-hormon som verkar avslappnande och minskar stress och ångest. Detta frigörs vid kroppslig beröring, socialt umgänge och dans. Det är ur ett hormonellt perspektiv lätt att se varför dans ökar det psykiska välmåendet.

Av psykologiska och mer kemiska skäl- som hänger ihop och påverkar varandra – tycks dans kunna bidra till en bättre psykisk hälsa. Någon som berättade om både psykiska svårigheter och en erfarenhet av att må bättre genom att dansa var författaren och journalisten Kerstin Thorvall. För Kerstin Thorvall, som avled förra året och nyligen uppmärksammades genom hennes sons Hans Falks självbiografiska bok Uppväxt, var livet många gånger en kamp mot psykiska svårigheter. Detta ledde en stor konstnärlig aktivitet samt en bristande trygghet till sina barn, något som framgår av Svenska Dagbladets recension av boken. För Kerstin Thorvall var dansen en slags frizon och en slags ”drog” som hjälpte henne att överleva sina depressioner och panikångest. På baksidan av den egenförfattade boken ”Nödvändigheten i att dansa” skriver hon:

”Vid en tid då jag led av svår andnöd och pratade tre gånger i veckan med en psykolog hittade jag jazzbaletten. Redan i omklädningsrummet kände jag hur andningen blev normal. Jag gjorde slut med psykologen och gick på jazz tre gånger i veckan istället”.

Hon beskriver att ”Lyckan” kommer efter ungefär en halvtimmes dansande, vilket får mig att tänka på frigörandet av diverse hormoner. Vidare beskriver hon hur hon uppslukas av musiken och får en känsla av att hon finns till – en slags psykologisk upplevelse av att vara mitt i livet med dansen, som är hennes vän.

Mot slutet av introduktionskapitlet i boken skriver hon återigen om dansens betydelse i hennes liv:

”Mitt eget dansbegär har i alla fall hjälpt mig att parera panikångest, depressioner, det har botat ryggskott, nackspärr, ischias. Dansandet har aldrig svikit mig. Det är det den här boken handlar om.

Nödvändigheten i att dansa.

Det är nödvändigt att dansa.

Lyckan i att dansa”.

I nästa inlägg om dans fortsätter jag undersöka dansens betydelse för psykiskt läkande, då som sagt med inriktning på dansterapi. Vad tycker ni läsare om dans? Ni är som vanligt alltid välkomna att posta kommentarer här nedan.

Vad ger oss yttre och inre motivation att arbeta samt motivation att byta karriär?

Vad krävs, enligt psykologiska studier, för att bli maximalt motiverad att arbeta? Rejält med pengar och/eller en inre motivation? Varför tog Peter Friberg beslutet att mitt i livet göra ett karriärbyte från VD till psykolog? Svaren på detta och en hel del annat hittar ni i dagens blogginlägg. Mellan långhelger, sommarvarma kvällar och kommande semestrar passar jag nämligen på att göra en psykologisk djupdykning för att leta efter den faktor som för många är ett bleknande höstminne så här års; arbetsmotivationen!

Motivation är ett intressant fenomen som har förbryllat de forskare som trott att människans prestationer styrs av yttre belöningar. Liksom åsnan i serieteckningar springer efter sin morot tänkte sig forskarna, grovt sett, att människan behöver en yttre belöning för att prestera maximalt, vanligen en summa pengar. Senare forskning har visat att detta endast stämmer i vissa fall, nämligen i de fall där vi människor ska utföra enkla, mekaniska uppgifter, eller i de fall där vi inte alls vill göra uppgiften.

I de fall där uppgiften är mer kognitivt krävande, innehåller kreativa inslag eller där vi från början tycker om uppgiften – som att spela ett musikinstrument vi gillar – kan en yttre belöning snarare stjälpa än hjälpa vår prestation. Detta samband har visats i ett flertal studier och illustreras på ett snyggt och lekfullt sätt av RSA:s animerade YouTube-föreläsning ”The surprising truth about what motivates us”. I videon berättas det bland annat om en studie där tre experimentgrupper blev lovade en olika stor belöning för samma mängd arbete. Det visade sig att de som belönades med två veckors lön och fyra veckors lön presterade lika bra i sitt arbete. De som belönades med åtta veckors lön, det vill säga den största yttre belöningen, presterade sämst. En större yttre belöning ledde till sämre resultat.

Liknande studier som den ovan beskrivna har gjorts i ett flertal kontexter. Ett exempel är Lepner et als (1973) psykologiska studie om att bli belönad för att göra något man tycker om. Experimentgruppen bestod av dagisbarn (3-4 år) som redan innan studien tyckte om att rita. Barnen delades slumpmässigt in i tre grupper; den första gruppen blev innan sitt deltagande lovade ett vackert diplom då rituppgiften var avklarad, den andra gruppens barn fick samma diplom som en överraskning när de var klar med sitt ritande och den tredje gruppen fick ingen yttre belöning alls. Barnen fick rita i ett separat rum under sex minuter innan uppgiften avslutades med att vissa av barnen fick en belöning, enligt schemat ovan. Under de närmaste dagarna efter rituppgiften studerades barnen sedan i smyg för att se hur mycket de fortsatte rita utifrån eget intresse. Det visade sig att de barn som fått en spontan belöning och de som inte fått någon belöning alls ritade mer, medan de barn som innan uppgiften blivit lovade ett diplom minskade sitt ritande till hälften. Det verkar, utifrån detta, som om den yttre belöningen dämpade barnets inre motivation som tidigare gjort ritandet lustfyllt. Har vi något slags inbyggt motstånd mot att styras utifrån?

Vad det faktiskt är som belönar oss människor ”inifrån” är mer komplext att uttala sig om. Utifrån forskningsstudierna ovan kan man tänka sig att vi människor blir mindre motiverade till saker vi upplever att vi inte själva valt. En motivationsteori som tar fasta på att vår drivkraft att agera självständigt är Self-Determination Theory (SDT). SDT hävdar att den mest högkvalitativa formen inre motivation skapas av de tre faktorerna autonomy (”självständighet, autonomi”), competence (”kompetens, att vara bra på något, behärska något”) och relatedness (”samhörighet, släktskap”). Det är lätt att spontant tänka att det ligger något i dessa tre motivationsbegrepp, inte minst utifrån anknytningsteorin som lär oss att vi tidigt börjar relatera till våra närstående utifrån våra drivkrafter att både få vara nära andra och att självständigt våga utforska världen och bemästra olika uppgifter.

Jag lämnar den individbaserad psykologin ett ögonblick här för att öppna ett fönster mot ett vidare perspektiv. Mina tankar fastnar vid vårt samhällstempo, där det i samhällsnyttig mening ständigt är viktigare att den anställde är ekonomisk lönsam än att denne följer sin mänskliga dagsform. Att propagera för arbetsmotivation utifrån ett snävt individfokuserat perspektiv kan i värsta fall bli en slags anklagelse i stil med ”det är aldrig arbetssammanhanget det är fel på, det är bara du som behöver leta motivationen inom dig”. Visst behöver vi i de allra flesta fall arbeta för att få mat och husrum, men omständigheterna kan växla. Ett psykologiserande som gör arbetsmiljön statisk kan bli rent skadligt och framkalla obehag inför arbetet. Apropå det undrar jag också om inte drivet att prestera lite för ofta kommer just från ett obehag, en slags rädsla att behöva bevisa sig värd att älskas. Detta tangerar det jag tidigare skrivit i ett inlägg om att arbeta mycket, vara högpresterande men aldrig känna sig tillräckligt bra.

Arbetsmotivation är komplext och skapas knappast av glada tillrop. Men, jag tror man som människa kan må gott av att utvärdera det man gör med sin tid; både när det gäller det inre och det yttre. När vi nu behöver arbeta; vad kan vi göra för att minska rädslan som huvudsakliga drivkraft till arbete och hur kan vi öka drivkrafter som autonomi, kompetens och samhörighet? Vad finns konkret i din vardag som stärker din självständighet, din förmåga att bemästra en uppgift och din upplevelse av att trivas i ditt sociala sammanhang? Vad saknas? Finns det sätt du kan gå framåt i riktning mot det du saknar? Att på så sätt definiera vad vi strävar mot torde i sig vara motiverande genom att självständigheten stärks.

Kanske leder din egen utvärdering till inre förändringar, kanske till yttre förändringar eller kanske till bägge två. Någon som är väl förtrogen med yttre förändringar, i form av ett karriärbyte, är psykologen Peter Friberg, tillika verksamhetschef på S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala. Peter Friberg utbildade sig vid 50-års ålder till psykolog, efter att ha arbetat inom näringslivet i 25 år och bland annat varit VD för ett fondbolag. Läs gärna mer om Peters livshistoria i en intervju i Uppsala Nya Tidning.

Hoppas ni får en fortsatt motiverande vecka! Om inte, hav förtröstan. Det är trots allt semestertider och kroppen börjar kanske ställa om till vila och uppladdning i hängmattan. Apropå det; om ni väntar på digital hängmatteläsning kan jag meddela att sådan läsning portioneras ut från undertecknad under många veckor i sommar, i form av blogginlägg med tema dans, boktips, poesi och parterapi. Vi ses snart igen!

”Jag vill ge andra det professionella stöd jag själv hade behövt som socionom” – Intervju med en leg. psykoterapeut om handledning, konsultation och coaching

I stort sett varje dag ser jag handledningsgrupper komma hit till S:t Lukas mottagning i Uppsala för att träffa någon av mina kompetenta kollegor. När de stänger dörren bakom sig vet jag att arbetsgruppen, under ledning av en kollega, arbetar med sig själva utifrån sin givna arbetsuppgift. Men hur går det till? Vilka områden är vanliga att arbeta med en handledningssituation? För vilka yrkesgrupper kan handledning vara till nytta för att förbättra de anställdas mående och produktivitet? För att få klarhet i mina frågor bokade jag en tid med vår mottagnings handledningsansvariga Britt Magnusson.

I inledningen av vårt samtal ber jag Britt berätta om sig själv och sin bakgrund:

Jag arbetade som socionom i cirka tjugo år och bestämde mig sedan för att utbilda mig till legitimerad psykoterapeut och arbeta med terapeutiska samtal på heltid. Som tjugotreårig nyutbildad socionom arbetade jag med placeringar av barn i familjehem, dåvarande fosterhem. Därefter arbetade jag bland annat med adoptionsutredningar, vårdnadstvister och familjerådgivning, innan jag som sagt vidareutbildade mig till leg. psykoterapeut genom en steg 1- samt en steg 2-utbildning. Strax därefter utbildade jag mig även till handledare.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att vidareutbilda dig från socionom till leg. psykoterapeut?

Under de många år som jag arbetade med vårdnadstvister märkte jag att det både var meningsfullt, och mer hanterbart, att få träffa och samtala med det föräldrapar som befann sig i kris. Detta gjorde mig intresserad av att arbeta mer specifikt med samtal. Vårdnadstvisterna väckte också många frågor hos mig som jag kände att jag ville bli bättre rustad för genom att kunna mer om psykologi. Till exempel kunde jag fundera på hur jag bäst kunde förstå processen från att ett par förälskar sig i varandra till att de uppträder som bittra fiender i en tingsrättsförhandling.

Och så lärde du dig mer om psykologi och terapeutiska samtal och blev legitimerad psykoterapeut! Jag ställer samma fråga till dig som jag gjorde när jag intervjuade Katja om affektfokuserad terapi; Hur är man en ”bra” psykoterapeut, tycker du?

Det första jag kommer att tänka på är att man behöver vara intresserad och ha förmågan att skapa relationer. Man behöver vara öppen för att relationer ger energi. Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi samt författare, sa en gång att alla terapeututbildningar egentligen borde börja med att man får lära sig skapa relationer, och det tycker jag var bra sagt. Sedan behövs mycket kunskap också, förstås.

Apropå psykoterapeuter. Jag vet inte hur andra tänker, men själv trodde jag förr att psykoterapeuter endast bedrev terapi. Att S:t Lukas terapeuter även erbjuder så många företagstjänster hade jag till exempel ingen aning om förrän det blev aktuellt för mig att arbeta här. Kan du berätta för de andra, som tänker som jag gjorde, vad ni på S:t Lukas arbetar med förutom terapi?

Jag tror, precis som du säger, att det är vanligt att de flesta privatpersoner i första hand känner till vår individuella psykoterapi- och det med rätta eftersom det är vår främsta arbetsuppgift. Men, vi arbetar även en hel del med olika företagstjänster. Vi arbetar löpande med olika punktinsatser som konflikthantering, psykologisk debriefing i krissituationer, arbetsgruppsutveckling, chefsstöd och olika utbildningar. Olika former av handledning, konsultation och coaching är de företagstjänster som är mest frekvent förekommande på S:t Lukas. Häromdagen avslutade Bengt och Christina till exempel en tvåårig handledarutbildning, som du vet. Många av oss terapeuter arbetar med handledning varje vecka.

Varifrån kommer ditt eget intresse för handledning, som fick dig att gå en handledarutbildning och senare också bli handledningsansvarig här på mottagningen?

Handledning var något som jag själv saknade när jag kom ut i arbetslivet som tjugotreåring (se bild på ung Britt nedan) och då fick ta mig an en så svår arbetsuppgift som det är att matcha barn och familjehem. Jag hade behövt ett forum där mina upplevelser av detta kunde följas upp och där jag kunde fått hjälp med att förstå hur jag skulle kunna ta hand om mig själv och utföra min arbetsuppgift på bästa möjliga sätt. När jag senare i min yrkesutövning fick handledning så var detta väldigt värdefullt för mig och den upplevelsen blev ett bestående intresse för att själv förmedla stöd genom handledning till andra.

Är det detta man får hjälp med i handledning, att ta hand om sig själv för att på bästa sätt utföra sin arbetsuppgift?

Ja, det kan man säga. För den enskilda individen handlar det om att få hjälp att bli mer medveten om sina egna reaktioner och hur man utför sitt arbetsuppdrag, med den personlighet man har, på ett professionellt sätt. Ett vanligt område att arbeta med där är olika slags gränssättning. Hur ser mitt uppdrag ut, vad är mitt mandat och hur gör jag för att utföra min uppgift på bästa sätt. För organisationen innebär detta en möjlighet att få medarbetare som når en högre grad av tillfredsställelse i sitt arbete,” mår bättre” helt enkelt.

Jag tycker jag får en allt tydligare bild om vad man gör i handledning, även om det inte låter helt lätt. Kan du kanske fortsätta att förklara vad handledning är genom att hjälpa mig att tydliggöra några begrepp inom det här området. Vad är egentligen skillnaden mellan handledning, coaching och konsultation?

Handledning en process där man, under ledning av en extern handledare, får reflektera över sin egen roll i förhållande till ett visst arbetsrelaterat uppdrag. Individuell handledning är ganska lik coaching på så sätt att det där är möjligt att komma en enstaka person närmare inpå livet och prata djupare om denne persons arbetsliv och privatliv. I allt detta fokuseras personens förhållningssätt till arbetsuppdraget.

Coaching är ofta något mer målfokuserad än handledning. Coachen hjälper klienten att sätta upp sin individuella målsättning och processen handlar ofta om att ytterligare stärka och vässa det som fungerar bra.

Konsultation handlar för det mesta om ett kortare uppdrag. Den externa ”handledaren” hjälper till att skapa reflektionsutrymme till problemlösning för en begränsad svårighet i arbetssituationen. I praktiken används ofta dessa ord synonymt för varandra ute hos kunden. Det viktiga är inte vilket begrepp som används från början, utan vad handledare och kund kommer överens om skall göras inom varje enskilt uppdrag.

Om jag skulle vara chef på en arbetsplats och höra talas om handledning, så skulle jag kanske tänka att det låter som en överflödig utgift. Mina medarbetare pratar med varandra; de reflekterar kring sina arbetsuppgifter och hämtar stöd hos varandra på fikarasterna, skulle jag kanske tänka. Vad säger du om det?

Jo, jag förstår hur du tänker, det stämmer nog till viss del. Jag tänker att en bra arbetsgrupp kan ta hand om många frågeställningar tillsammans och utvecklas vidare. Men ibland räcker inte detta, utan man är i behov av både en tydligare struktur kring sina samtal samt en påfyllning utifrån av någon som kan se verksamheten med andra ögon. I handledning arbetar man mycket med att skapa ett tryggt och kreativt klimat utifrån den sekretess som gäller i handledning, men som sällan finns i vardagslivet. Min erfarenhet är också att riktigt utvecklande samtal i en arbetsgrupp behöver tid. Ofta inleds en period av handledning med lite ”gnäll” kring både chef och arbetssituation. Därefter brukar gruppen nå en fas där de inser att de själva behöver och kan ta ansvar utifrån den situation de befinner sig i. Detta skapar ofta en större tillfredsställelse och leder till en ökad professionalitet på arbetsplatsen.

Kan chefen följa med i processen och på något sätt styra den i den riktning han eller hon vill?

Nja, om chefen vill styra allting på det sättet så är frågan om hon eller han själv kan behöva individuell handledning för att stå ut med att inte ha full kontroll på sina medarbetare! (skratt) Jag tänker att det är upp till chefen att utvärdera sin verksamhet, till exempel att se över om sjukfrånvaron minskat sedan införandet av handledningen.

Däremot är det förstås möjligt att inledningsvis i handledningen mötas, både arbetsgrupp, chef och handledare, för att införa ett särskilt fokus till handledningen. Viktigast är då att detta har gjorts tydligt redan från början och att det sedan från chefens håll finns en öppenhet för att det inte går att kontrollera processen utifrån. Ett i förväg bestämt fokus är dock ovanligt, oftast börjar gruppen arbeta utifrån gruppmedlemmarnas olika behov, relaterat till det uppdrag man har att utföra.

Slutligen; vilka yrkesgrupper handleder ni på S:t Lukas?

För grupphandledning anlitas vi främst av arbetsgrupper som har människovårdande yrken, såsom psykologer, socionomer, psykoterapeuter, lärare, läkare, förskolepersonal, och så vidare. Vi möter också personer i olika chefsställningar, till exempel mellanchefer som kan hamna i knepiga situationer på arbetet.  När vi får uppdrag av privata företag gäller det oftast individuell handledning eller någon form av punktinsats utifrån en given situation.

Med dessa ord tackar jag Britt och hoppas ni därute har haft en givande läsning!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024