Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Barn och utvecklingspsykologi

Schimpanser och orangutanger visar känslor, planerar och löser problem: S:t Lukas terapeuter upptäcker apornas ”mänskliga” beteenden under ett besök på Furuviksparken

16 maj, 2011 /

Under förra veckan åkte jag, tillsammans med övrig personal från S:t Lukas mottagning i Uppsala, till Furuviksparkenutanför Gävle. Under vår guidade rundtur lärde vi oss mycket om schimpanser och orangutanger som påminner om det vi tidigare lärt oss om människan och hennes psykologi. Mycket utmynnade i någon slag gemensam beteendepsykologi för både människa och apa. Utvecklingspsykologin – hur vår kognitiva förmåga och inre värld utvecklas – och affektteorin – hur vi uttrycker våra känslor – var i högsta grad aktuella teorier i vårt möte med apvärlden. Jag tänkte i detta inlägg berätta om ”apornas psykologi” och den forskning som finns kring de ”mänskliga förmågor” som aporna visat sig ha. Dessutom finns det bildbevis från dagen och en del andra apbilder som är värda att ses!

Vår rundtur börjar med att vår värdinna, djurskötaren Nathalie, berättar om Furuviks orangutangpar på vägen till deras nybyggda orangutanghus. En av flera intressanta berättelser vi fick med oss är att orangutanger visat sig vara bra på att lära sig saker genom att imitera människor, de har till exempel visat att de vill ha vantar på sig sedan de sett besökare ha det. Det finns även exempel på orangutanger som lär sig simma genom att studera människan simma, något som de likt människan inte kan vid födseln. Att lära sig något genom att studera en annan persons beteende är något av det första vi människor gör som spädbarn, till exempel genom att härma förälderns beteende när hon eller han sträcker ut sin tunga. Bilden på imitationsmästarna nedan är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

När vi som grupp kliver in i orangutangernas hus ser vi en mängd saftflaskor stå uppradade längst burens vägg och en uppmärksam hundrakilos orangutanghanne titta ut från buren. Han är mer imponerande på nära håll än på bild, med sina jättelika fingrar och långhåriga päls av tagel. Det sägs att han är sex gånger starkare än en människa! Apropå saftflaskorna visar det sig att just denna del av huset fungerar som en forskningsstation för evolutionär kognitionsforskning. En forskare från Lunds universitet har precis låtit hannen prova olika sorters saft, och Nathalie berättar att dessa övningar är bland det bästa denne sötsaksälskande orangutang vet. Ätbara godsaker är nämligen förutsättningen för att han överhuvudtaget ska anstränga sig för att lösa kluriga problem. Själva forskningsprojektetdär saftprovandet ingår syftar till att ta reda på hur aporna löser problem för att komma åt en ätbar belöning. Ett sådant sorts test är att med redskap försöka få tag i en jordnöt som finns på botten av ett djupt rör. Nathalie berättar att Furuviks styrelse gick bet på uppgiften, men att denne orangutanghannen klarade det galant genom att fylla röret med vatten och få jordnöten att flyta upp. Kanske skulle en orangutang inte alltid vara en felrekrytering vid uppgifter som kräver praktisk problemlösning?

Från orangutangområdet går vi sedan vidare till schimpansernas område. Nathalie har en särskild koppling till en schimpans, närmare bestämt till lilla schimpanshonan Selma som blev i behov av extra vård sedan hon blivit utstött av sin mamma. Tillsammans med djurskötaren Ing-Marie fungerade Nathalie som ”extramamma” både dag och natt, tills Selma var tillräckligt stor för att enbart leva med flocken. ”Det var som att ta hand om en bäbis som kan klättra och riva gardiner”, berättar Nathalie, och ser lycklig och trött ut på samma gång. Hon berättar vidare för oss att det är viktigt att schimpanser får lära sig ett omvårdande beteende, för annars kan de få stora svårigheter att själva vara omvårdande mot sina ungar. Precis som vi människor får svårt att visa andra omtanke om vi inte haft någon som brytt sig om oss. Bilden på Selma som bäbis, tillsammans med djurskötaren Ing-Marie, är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

Nathalie berättar vidare att schimpanser kan bli väldigt fästa vid vissa människor, medan de bestämt avfärdar andra. Hon berättar om ledarhannen Santino som djurvårdaren Ing-Marie besökte dagligen när han satt i karantän, alldeles innan han kom till Furuvik. Varje dag när hon åkte ifrån honom så grät Santino, vilket gjorde så pass ont i hjärtat på Ing-Marie så att hon till slut flyttade in till honom och bodde med honom i tre månader. Detta skapade en unik relation människa och schimpans eftersom Ing-Marie än idag är accepterad som hans ”mamma”, trots att han blivit könsmogen, och hon är i och med detta den mest dominanta i apflocken.

Vi affektintresserade terapeuter blev förstås särskilt intresserade av hur schimpanserna uttrycker känslor utifrån berättelsen ovan; hur gråter och skrattar egentligen en schimpans? Nathalie berättar att schimpansgråt skiljer sig från människogråt både i ljud och att aporna inte fäller några tårar, men det fyller samma funktion med att visa ledsenhet. När de gråter sätter de ihop tänderna och skriker gällt ”aaa-aaa-aaa”. När de gråter låter de lite dovare och snabbare ”a-a-a-a-a-a-a”, lite som människans ”hahahaha”. Till exempel skrattar de – liksom vi – när de blir kittlade eller när de tycker något dråpligt händer. Bilden nedan är min privata.

Nathalie berättar att det inte går att uttrycka känslor försiktigt eller ”mesigt svenskt” bland schimpanser. Det gäller där att verkligen ta i och visa vad man känner för att aporna ska förstå – känslouttrycken är väldigt fysiska och kraftfulla. Detta gäller förstås även från apornas sida, som tydligt uttrycker sitt missnöje om djurskötaren är stressad. Nathalie berättar att de dessutom snabbt känner av om någon är ledsen och gärna kommer och ger saker eller ”fjäskar”. Överlag gäller det som människa inte ta sig själv för på stort allvar tillsammans med schimpanserna, utan att istället våga fjanta sig och vara dramatisk i sina känslouttryck. Här har vi människor en påminnelse i hur grundläggande det är för oss som djur att uttrycka oss. Kanske kan en kurs hos aporna i att uttrycka känslor vara en god väg ut ur depression och en hel del annan psykisk ohälsa? Synd bara att det är riskabelt med närkontakt med apflocken, om man då inte har fått den stora äran att bli inadopterad som ledarhannes mamma. Övriga människor får hålla till godo med terapier hos apornas mindre våldsamma släktningar terapeuterna..

Vill ni läsa mer om apornas känslor finns en del information i en intressant artikel från Svenska Dagbladet. Där beskriver SvD:s journalist hur apor kan reagera vid dödsfall, närmare bestämt när en nyfödd apunge dör: ”Då kan mamman gå och bära på den döda kroppen i flera dagar innan hon har sörjt färdigt. Tidigare försökte personalen ta hand om den döda ungen så fort som möjligt, men samlade erfarenheter har visat att mamman kan få psykiska men av att skiljas från kroppen för tidigt.” Vidare berättar artikeln att detta också brukar vara fallet för oss människor. Även kvinnor som fått sena missfall eller i de fall barnet dött vid födseln behöver tid tillsammans med det döda barnet. Både människan och aporna behöver sorgebearbetning, vilket i många fall ses som något lite oförståeligt och skamligt i vårt samhälle idag.

Apropå likheten med människor; apornas förmåga att uppleva känslor ger också konsekvenser för hur de tänker. Länge trodde man att förmågan att planera var något som skilde människan från aporna. Nathalie berättar om en relativt ny forskning, just från Furuviksparken, som indikerar att även apor kan planera inför nästkommande dag. Mathias Osvath, evolutionär kognitionsforskare från Lunds universitet, publicerade en uppmärksammad studie från Furuvik i Current Biology våren 2009. Osvath berättar där, samt i en intervju i SvD, om hur den tidigare nämnda ledarhannen Santino samlar samlar stenar och betongskärvor i små högar. Detta gör han för att senare kunna slänga dem mot besökare när han blir irriterad. Han samlar sedan stenarna i olika ”gömmor” på den lilla apö där han bor med flocken. När besökarna blir alltför livliga och börjar klappa i händerna känner sig Santino hotad. I sin irritation har han ett femtiotal gånger börjat kasta stenar och skärvor från sina gömmor i riktning mot besökarna. Avsikten är inte att skada utan att visa sin dominans på sitt revir, vilket är ett vanligt beteende hos vilda schimpanser.

Det Osvath lyfter fram, och som har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt, är Santinos förmåga att kvällen innan samla på sig stenar till dessa gömmor, som om han för sin inre syn kunde se och förstå att stenarna kan behövas under morgondagen. När djurskötarna upptäckte detta började de plocka bort Santinos stengömmor varje kväll,  för att på så sätt få stopp på kastandet som skulle kunna skada besökare. Detta resulterade i att Santino istället gick upp på morgonen för att samla sten, och att han dessutom gömde sina stenhögar bättre än tidigare. Om han blir påkommen med att samla ihop sten till sina högar slutar han för övrigt genast och låtsats som han är oskyldig. Santino verkar planera sitt stenkastande på ett sätt som man förut trodde var enbart ett ”mänskligt beteende”. Bilden är lånad från Osvaths studie (länkad ovan) och visar en irriterad Santino med en sten i handen.

Att apor kan planera är egentligen ingen ny upptäckt. Utifrån tidigare studier har man kunnat se apors förmåga att föreställa sig framtiden och hur detta kan styra deras val i nuet. I en sådan studie fick både schimpanser och orangutanger se en dryckesautomat fyllas med nyponsoppa, vilket är något av det godaste aporna vet. De fick också lära sig hur de skulle komma åt nyponsoppan i automaten med hjälp av ett sugrör. När aporna därefter fördes in i ett annat rum ställdes de inför utmaningen att välja mellan ett sugrör och en vindruva, där det sistnämnda är en godsak för aporna. Sjuttio procent valde sugröret. Detta antas bero på att apornas förväntan att en bättre belöning än vindruvan väntade med hjälp av sugröret, nämligen tillgång till nyponsoppan. En sådan uppskjuten behovstillfredsställelse är inte ens lätt för oss människor! Utmaningen att välja bland föremål upprepades i ett andra försök, och då var sugröret utbytt mot ett slags slangliknande föremål som aporna inte sett tidigare. Även där valdes det slangliknande föremålet flest gånger, vilket återigen tyder på att aporna torde kunna föreställa sig hur det ska användas och att det är värt att välja bort vindruvan för möjligheten att nå nyponsoppan. Att på detta sätt vara medveten om sig själv och sina framtida behov är enligt kognitionsforskning grunden för att en individ ska kunna ha en inre föreställningsvärld.

Gång på gång visar forskningsstudier att det som vi förr trodde var unikt för människan – att använda redskap, att kommunicera med ett språk, att följa andras blick, att tänka och planera – finns hos andra djur också. Flera forskare, till exempel primatologen Jane Goodall, hävdar dessutom att de anar något slags andligt beteende hos aporna. Ett exempel på ett beteende som skulle kunna ha andliga undertoner är när aporna i Furuvik sitter tillsammans i grupp och betraktar en vacker solnedgång. Denna eventuella ”andlighet” där dock mycket svår att bevisa vetenskapligt.

Mathias Osvath och hans kollegor menar slutligen att forskningen under de senaste tjugo åren producerat en mängd bevis för att vi människor egentligen är mycket sofistikerade djur – och att vi människor inte är så unika och skilda från andra djur som vi trott. Så kanske var det inte apornas ”mänskliga beteenden” som vi terapeuter studerade på Furuvik, kanske var snarare våra gemensamma beteenden som djur. Kanske önskade även aporna att vi skulle röra på oss och underhålla dem, snarare än att bara stå och stirra på dem. Önskan att skapa kontakt, samspela och visa sina känslor verkar vara av stort intresse för både djuret människan och djuret apan. Jag avslutar med en bild som får illustrera detta, där mottagningens behandlingsansvarige och en av schimpanserna möts i en avskedspuss.

Arbetsnarkoman? Duktiga-flickan-syndromet? Dålig självkänsla men bra självförtroende? – Jaha, varför då? Vad gör jag åt det?

28 mars, 2011 /

Det kommer och går olika modeord när det gäller att beskriva problematiska känslor, tankar och beteenden. Jag vågar påstå att uttryck som dålig självkänsla, arbetsnarkomani och ”duktiga flickan” varit populära ett bra tag. Vilket uttryck som väljs för beteendet ”att jobba mycket men aldrig uppleva det som tillräckligt” verkar ofta variera med vilket kön personen har. Som jag ser det beskrivs en man oftare som ”arbetsnarkoman” – om det nu inte bara konstateras att mannen arbetar övertid för att ”göra karriär”. I de fall som övertidstimmarna problematiseras beskrivs mannens jobb ofta som en väldig kraft som tar över mannens väsen. Denna kraft hindrar honom från att kliva över kontorströskeln efter åtta timmars arbete eller att stänga av jobbtelefonen. När ämnet behandlas i olika tidskrifter betonas gränssättning och jobbkvantitet oftare än mannens egna känslor. Inte sällan följer en uppsättning frågor så att läsaren själv ska kunna avgöra om denne uppfyller kriterierna till titeln arbetsnarkoman. För ett exempel på ett sådant test från Aftonbladet, klicka här.

En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.

Jag själv tror att psykologin kan användas för att fundera kring varför så många människor, såväl män som kvinnor, arbetar mycket men inte tycker det är tillräckligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att anlägga andra perspektiv från andra discipliner – till exempel synen på arbete i samhället – och inte använda psykologin som en slags religion. På tal om det; varning för att psykologiska termer används för att undergräva en grupps kompetens, till exempel när man börjar sjukförklara driftiga kvinnor och per automatik tro att en kvinna mår psykiskt dåligt bara för att hon är duktig och framgångsrik.

Nåväl. Nog om det och över till utvecklingspsykologin. Jag tänkte ge mig på att förklara de psykologiska mekanismer som jag tror kan förklara varför vissa personer så lätt fångas av samhällets prestationsideal. Det är inte ovanligt att detta att ”arbeta mycket men inte bli nöjd” sammanfaller med en sorts känslomässiga brist, det som populärt kallas för ”dålig självkänsla – men bra självförtroende”. Dessa ord finns numera i de flesta svenskars vokabulär, till stor del kanske på grund av Mia Törnbloms böcker. Vad är då självkänsla? Det är ett generellt begrepp som verkar ha många olika definitioner. Nina Jansdotter beskriver begreppet på följande sätt:

Med hög självkänsla har du insett – inte bara med huvudet utan även med känslan –
att du är värd något som människa, att ditt värde sitter på insidan. Därför kan ingen annan fördöma eller bedöma dig och på så vis avsätta dig som värdefull.

Visst låter det bra? Jag tycker det låter hur bra som helst, men samtidigt svårt att greppa och uppnå. Hur kan man ”inse med känslan” och vad består egentligen det lite luddiga begreppet självkänsla av? Ett förtydligande kring begreppet ger Marta Cullberg, leg. psykoterapeut och författare som i sin yrkesutövning träffar många människor med dålig självkänsla. I en intervju i SvD säger hon:

Självkänslan är ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.

Vår självkänsla kan enligt detta säga vara summan av våra självbilder – vilka främst skapas genom hur andra människor bemöter oss i olika situationer. Hur hänger människors bemötande av oss ihop med våra självbilder? Vad gör man åt en dålig självkänsla? Jag besvarar frågorna med utgångspunkt i anknytningsforskningen och Daniel Sterns forskning om affektintoning. Som inledning på detta vill jag citera en mening som hämtats från Wikipedias förklaring av begreppet självkänsla. Där står:

Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte

Jag skulle vilja förfina uttalandet något och säga att vår självkänsla, att ha upplevelsen av att duga ”som vi är”, har ett samband med hur vi känslomässigt blivit bemött genom livet. Har vi haft personer i omgivning som kunnat ge värme, omtanke och kärlek oavsett vilka känslor/vilket beteende vi visat upp – eller har responsen varit kopplad till om vi varit tillräckligt tillmötesgående för våra föräldrars önskemål, om vi varit ”duktiga” i deras ögon? Och för att göra det ännu mer komplext; har vi fått en tillräckligt snabb och korrekt känslomässig bekräftelse på de känslolägen vi upplevt? Det sistnämnda sker oftast automatiskt, där varken barn och vuxen är medveten om att denna intoning sker. Om föräldern av olika anledningar har svårt med denna instinktiva intoning – kanske av ovana för att föräldern själv inte har fått förståelse för sina känslor – så skapas en slags osäkerhet hos barnet. Barnet lär sig att vissa känslor inte får något gensvar; när dessa känslor upplevs så blir barnet känslomässigt ensam. Istället för att visa sådana spontana känslor lägger barnet sin energi på att bete sig på ett sätt som andra kan förstå och svara på. Det blir viktigare för barnet att ”vara till lags” än att visa alla nyanser av det hon eller han känner. Att anpassa sig till andra är förstås viktigt för alla barn, det är till och med en del av uppfostran, men i mitt beskrivna fall sker detta alltför ofta och på bekostnad av att barnet inte lär sig att känna igen sina egna känslor. Dessa känslor upplevs till och med som hotande och farliga. När de egna känslorna upplevs som ett hot blir andras förväntningar på den egna förmågan det främsta riktmärket för hur barnet bör bete sig i olika situationer. En grundläggande upplevelse av osäkerhet för vad barnet själv ”vill” och ”är” har skapats och prestationerna maximeras. Barnet lär sig att tycka om denna duktiga version av sig själv och försöker med alla medel fly skammen och ensamheten som finns förknippat med att inte vara duktig. Att inte vara duktig innebär att bli utesluten från andras – och i slutändan sin egen- acceptans och värme.

Att få uppskattning för det man gör snarare än är, är en bra näst-bästa-strategi. Barn är väldigt känslomässigt begåvade och kreativa, de är experter på att känna in och hitta beteenden som ökar sannolikheten för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig – något som förstås är livsviktigt för barnet överlevnad och utveckling. De gör det bästa av den situation de har, ur överlevnadsaspekt. Alla vi som är indoktrinerade i det individuella samhällets fördelar står bredvid och hejar på. ”Du är så duktig, fortsätt, fortsätt!”, säger vi och ställer olika krav inom olika områden där man ska ”lyckas”; skola, fritidsaktiviteter och inte minst på det personliga planet. Det prestationsbaserade beteendet befästs djupt eftersom det förstärks, belönas, av många. Beteendet fortsätter därför ofta in i vuxen ålder, fastän personen egentligen har fler valmöjligheter som vuxen. Den vuxne skulle kunna söka sig till personer som har förmågan att bekräfta fler känslolägen hos denne än dennes egna föräldrar kunde – och så småningom lära sig detta själv. Detta är möjligt, men ofta lättare sagt än gjort. Istället hänger personen ofta fast vid sin gamla strategi att behöva prestera för att känna sig tillfreds med sig själv. Personen blir ofta arbetsnarkoman eller ”duktig flicka”, beroende på vad man väljer att kalla det.

Att som vuxen leva som ”arbetsnarkoman” eller ”duktig flicka” innebär inte sällan att brottas med känslan av att andra inte vet vem man är – ”egentligen”. Man är ofta livrädd för att ”bli avslöjad som en bluff”. Vad händer om folk förstår att det finns något annat, mycket mer sårbart, under den duktiga och kapabla ytan? Kommer man överhuvudtaget klara sitt vardagsliv utan att kämpa så mycket? Ja, egentligen, är man någon om man inte är ”den duktiga”? Frågan blir väldigt existentiell. Rädslan blir påtaglig ända in i ryggmärgen, magen knyter sig och ångesten kommer. Tänk om det inte finns något under den där kompetenta fasaden?

När denna rädsla griper tag om en människa kan det kännas som om hoppet är ute, att man är en misslyckad person som aldrig kommer ”bara leva”, som man upplever att andra människor kan. Livet känns som en ständigt kamp. Även om man har en generell förståelse av att ”man är en sådan som har dålig självkänsla men bra självförtroende” kan det vara väldigt svårt att göra något åt saken – dels för att man inte har någon aning om vad man ska göra och dels för att man ofta har en stark rädsla och ångest inför att ”sluta prestera”. Försök till olika ”nödlösningar” brukar kunna dyka upp, som att ta en semester för att vila lite eller att ”peppa sig själv” genom att säga tre positiva saker om sig själv framför spegeln varje morgon. Detta är i och för sig bra saker som kan hjälpa, men det går sällan så djupt som att förändra den grundläggande upplevelsen av sig själv.

De goda nyheterna är att det går att göra något åt en dålig självkänsla på ett mer djupgående plan. Det krävs dock en hel del nya erfarenheter, och oftast hårt arbete, för att ändra hur vi som vuxna upplever oss själva. Hjärnan blir så att säga ”trögare” på att lära in nya känslor, tankar och beteende med åren. Under hela vår uppväxt, fram till tjugoårsåldern, så utvecklas nya funktioner i hjärnan. Hjärnan fortsätter sedan att formas livet igenom, med nya erfarenheter skapas nya kopplingar i hjärnan, men vi får tyvärr inte tillbaka samma formbarhet som hjärnan hade när vi var barn. Med detta vill jag säga att det brukar vara svårt att förändra sin självkänsla på ett halvhjärtat sätt, lite med vänsterhanden samtidigt som man ångestdrivet fortsätter prestera precis som tidigare. Genvägar verkar vara sällsynta när det gäller viktiga saker i livet.

Ett sätt att få till stånd en förändring är att omge sig med självbekräftande människor att lära utav samt att göra en medveten ansträngning för att lära sig att bekräfta sig själv. Det är bra att få både intellektuell och känslomässig förståelse för hur man själv haft det med bekräftelse från andra under olika delar av sitt liv. Så småningom behöver man också lära sig hur man kan ändra sitt beteende mot sig själv och mot sin omvärld för att få den acceptans och värme man tidigare sökt genom prestationer. Människor som lär oss hur vi kan bekräfta oss själva, en Förståelse för att våra närstående brustit i bekräftelse, en spirande Empati för oss själva, en dos Envishet samt Tiden blir några av våra bästa vänner i arbetet mot en god självkänsla.

Min erfarenhet är att en person i detta läge ofta har nytta av stöd och guidning för att få den logiska förståelsen och känslorna att jobba tillsammans. Då detta görs i en varm situation med en annan människa är det lättare att få perspektiv på sitt liv, det vill säga att få en överblick för att förstå hur olika tankar, känslor och livshändelser kan hänga ihop. Jobbiga erfarenheter behöver ofta bearbetas och sörjas för att man ska kunna hitta nya sätt att hantera framtida situationer. Framför allt behöver man få en känslomässig förståelse för vad det innebär att acceptera sig själv – vilket lättast sker i relation till en empatisk medmänniska. I en psykoterapeutisk relation kan denna process ske på ett tryggt sätt, där man varken behöver undvika sin rädsla eller möta den själv.

Per Wallroth berättar om mentalisering i tidningen Leva (Testa din mentaliseringsförmåga!)

24 januari, 2011 /

Begreppet ”mentalisering” verkar bli alltmer välkänt – både inom psykologins värld och för en bredare allmänhet genom artiklar i till exempel DN och SvD. Ett rykande färskt reportage om mentalisering kommer i februarinumret av tidningen Leva, i samband med en intervju med Per Wallroth, leg. Psykoterapeut och tillika min kollega på S:t Lukas i Uppsala.

Vad är då mentalisering, kanske några av er undrar. Trots att jag tycker mig veta vad det är så tycker jag det är svårt att förklara begreppet på ett enkelt sätt. Det innehåller så mycket. Mentalisering handlar om hur vi funderar kring oss själva och andra, om vår förmåga att se oss själva utifrån och förstå andra människor inifrån. God reflektionsförmåga + god empati = god mentaliseringsförmåga, kanske man kan säga. Denna förmåga grundläggs i tidig ålder. Hur detta sker är – i min mening – både intressant och viktigt för att förstå oss själva som mänskliga varelser. Graden av mentaliseringsförmåga påverkar hur vi ser på oss själva, kommunicerar med andra och hanterar svårigheter i livet. Väldigt grundläggande, med andra ord. Jag ska förklara närmare.

Upplevelsen av sig själv som en enhet, ett själv, växer fram i ett barns sociala samspel med omgivningen. Ett barn upplever en mängd skiftande, starka känslor och behöver hjälp att ”binda ihop” dessa olika känslotillstånd till en enhet, i förlängningen ett ”jag”. Detta gör föräldern genom sin mentaliserande förståelse. Det innebär att föräldern hjälper barnet att tolka dess inre mentala tillstånd; känslor, önskningar och impulser. För att förstå sig själv och känna sig ”hel” trots sina skiftande känslor behöver barnet själv bli förstått. Barnets upplevelse av vad hon eller han känner och vill blir verkligt för barnet genom förälderns bekräftelse.

Ett vardagsexempel på denna sortens bekräftelse är till exempel när ett litet barn gör sig illa. Tänk dig följande situation: Barnet gör sig illa och börjar gråta. Föräldern närmar sig det ledsna barnet med mungiporna nere och med ögonbryn som rynkas in mot ansiktes mitt – föräldern speglar barnets känsla av ledsenhet genom att i sin ansiktsmimik visa känslan på ett ”överdrivet” sätt. Detta kallas att markera känslan och det signalerar till barnet att det inte är förälderns egen känsla som visas. När föräldern kommit fram till barnet lyfter han eller hon upp det i famnen och säger något i stil med ”Ja, jag förstår att du är ledsen älskling, du gjorde dig illa. Lilla vännen, jag ser att det gör ont”.

Barnet lugnas i förälderns famn och lär sig efter upprepade tillfällen att interaktion med andra – få förståelse, empatiskt bemötande och fysisk kontakt – kan lindra inre smärta. Genom att associera sina egna känsloförnimmelser med förälderns markerade känslouttryck blir den egna känslan begriplig för barnet. Allt eftersom föräldern tolkar barnets känslor och önskningar växer det hos barnet fram en förståelse, en reflektionsförmåga, för sin egen inre värld – till exempel hur det känns att vara ledsen och vad som kan få stopp på den inre smärtan. Barnet lär sig sedan att även andra har en inre värld; empatin för andra utvecklas. Denna reflektionsförmåga och empati är grunden för mentaliseringsförmågan. Reflektionsförmågan förfinas sedan i takt med att barnet växer upp, när den intellektuella förmågan och språket utvecklas. I bästa fall lär sig barnet i sin resa mot vuxenvärlden att verkligheten inte är svart-vit; det går till exempel inte att objektivt sett ha rätt eller fel i en åsiktsargumentation utan varje individ har sitt eget perspektiv, sin egen inre värld av känslor och tankar.

Detta kan låta komplext, men den beskrivna mentaliseringen tillsammans med barn sker i princip intuitivt hos de föräldrar som själva mött en god mentaliserande förståelse hos andra – en förälder, partner eller kanske en psykolog – och vågat utforska sin egen inre värld. Alla mentaliserar i någon utsträckning, utefter sin individuella förmåga. Denna förmåga att mentalisera kan även tränas upp och förbättras livet igenom. I Per Wallroths bok Mentaliseringsboken (2010), finns både vardagliga beskrivningar om vad mentalisering innebär och övningar som läsaren kan arbeta med för att stärka sin mentaliseringsförmåga. I och med att denna förmåga växer sig starkare blir det lättare att reflektera över sitt eget beteende, att lugna sig själv istället för att älta och att mer framgångsrikt förstå och kommunicera med andra. Även nyfikenheten inför sig själv och andra växer sig starkare i takt med att man alltmer sällan drar förhastade slutsatser.

Kanske undrar du över din egen mentaliseringsförmåga? Gör testet här nedan för en grov uppskattning. Som vanligt är detta test ingen som helst ”sanning” utan kan endast ge en fingervisning för vilka områden som kan behöva extra tillsyn och träning.

Testa dig själv: Hur bra mentaliseringsförmåga har du?

Fundera och besvara följande sex frågor:

Känner du dig ofta helt säker på vad andra människor tänker och känner?
Upplever du dig ofta som ett rent offer för omständigheterna?
Gör du ofta saker utan att tänka dig för och ångrar dig i efterhand?
Är dina nära relationer väldigt konfliktfyllda?
Har du svårt att stå ut med att vara ensam?
Ägnar du mycket tid åt att älta saker som har hänt i det förflutna och oroar dig för framtiden?
***

Resultat: Om du har svarat ja på minst tre av de här frågorna, så är det mycket möjligt att du behöver jobba med din mentaliseringsförmåga. (Vi behöver egentligen bli bättre på att mentalisera allihopa. Det finns till exempel alltid stunder då vår mentaliseringsförmåga sänks, exempelvis när vi blir arga och upprörda).

Vill du läsa mer om mentalisering? Mer information finns bland annat på www.mentalisering.se eller i följande böcker:

Mentaliseringsboken av Per Wallroth (2010)
Mentalisering – Att leka med verkligheten av Göran Rydén och Per Wallroth (2008)
Mentalizing in Clinical Practice av Peter Fonagy, Jon Allen och Anthony Bateman (2008)

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2024